Hem

Ethan Hawke är en skådespelare som i film, korta klipp, intervjuer och upplästa dikter ofta lyckas trollbinda. Han har en röst och en närvaro som ofta bär på något allvarligt, nästan förtroligt och mystiskt. När han talar om livet, konsten och meningen med tillvaron låter det ofta eftertänksamt och öppet. Därför är det svårt att inte vara nyfiken på hur han fungerar som författare. ”A Bright Ray of Darkness” ger mig ett snabbt svar.

Detta är, vilket säkert inte undgått någon, en MYCKET amerikansk roman. En framgångsrik skådespelare är otrogen, spelar Shakespeare, brottas med sin offentliga roll och ser sitt äktenskap falla samman. Det är ett välbekant upplägg och boken är tydligt medveten om sin egen ”kulturella mytologi”.

Inledningen lovar ändå mer än vad som följer. En taxiresa, ett samtal, ett New Yorkigt tugg som känns filmiskt och rätt träffsäkert. Där finns tempo, iakttagelseförmåga och en känsla för dialog som påminner om Hawkes yrkesbakgrund. Här tror jag fortfrande att det finns en roman jag gärna hade fortsatt läsa. Men ganska snabbt tappar boken fotfästet.

Sexscenen som följer hör till de mest pinsamma jag läst på länge. De är varken sensuella, utforskande eller särskilt intressanta. Det följs av ett dravel som känns mest som självmedvetna och självupptagna markeringar och de undergräver snarare än fördjupar berättelsen. När detta sedan följs av resonemang om livets mening blir kontrasten nästan parodisk.

Berättaren är genomgående självömkande. En man som ser sig själv som både offer och missförstått geni. Han förväntar sig, mer eller mindre öppet, att hans blivande exfru ska dyka upp och applådera hans briljans när han står på scen i sin Shakespeareuppsättning. Det är fruktansvärt svårt att känna sympati. Ironiskt nog är det just hustrun som framstår som romanens mest fungerande karaktär. Hon har en ryggrad, ett mått av självrespekt och en vilja att gå vidare. Att hon inte böjer sig inför berättarens självbild känns nästan befriande. Åtminstone en person i boken verkar förstå att livet fortsätter, även när ridån gått ner.

Problemet är inte att Hawke skriver om otrohet, skuld eller manlig fåfänga. Problemet är att han gör det utan tillräcklig självdistans. Romanen ter sig att vilja vara både självutlämnande och djupt reflekterande, men fastnar i självupptagenhet. Den vill tala om konst, ansvar och konsekvenser, men orkar inte riktigt se bortom huvudpersonens eget lidande.

Det finns glimtar av något bättre här och var. Enstaka observationer, ett par scener som fungerar. Men som helhet känns A Bright Ray of Darkness mer som en bearbetning än som en roman. En text som vill bli tagen på djupt allvar, men som inte riktigt förtjänar det.

Bright Ray of Darkness av Ethan Hawke
Cornerstone
ISBN: 9781529156409
Antal sidor: 256

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

I min jakt på detaljerna ifrån livet hos olika eldtorns vaktare halkade jag tillbaka till vår allas Jack Kerouac. Ett vant namn från “The road”, här i Desolation Peak är dock tonen något annorlunda. Lättast är att beskriva det som en resa genom avgrunden av två sinnen.

Det är i grunden en dagbok, skriven av en man som försöker hålla ihop sig själv medan han vacklar mellan upplysning, tvivel och ren förtvivlan. Kerouac pendlar mellan sina två poetiska temperament, det kontrollerade och det spontana. Ena sidan är en stilla beslutsamhet om att bli en bättre version av sig själv, nästa sida är ett tvärt kast där han avfärdar allt han höll för heligt tjugofyra timmar tidigare. Det är som att få vara den där flugan på väggen när han brottas med buddhismen, med konsten, med beroendet och med den där självföraktande rösten som han försöker kväva med meditation men som bara skriker högre.

Efter en bredare sökning är detta en av de första böcker där alkohol lyser med sin frånvaro. “Den längsta i hans vuxna liv”, blir en sorts oavsiktlig lupp mot pappret. Utan rusets filter blottas mycket av det som annars kanske gömmer sig mellan raderna i hans fiktion. Ångesten, rastlösheten, den cirklande svindeln av att vara ensam med sitt eget huvud i tornet. Plötsligt är det inte längre den romantiserade beatnomaden vi följer utan en man som inte riktigt vet hur man lever utan att dämpa sina andar först. Det  är oslipat, ibland svårfångat och det är enligt mig ett material för den som vill förstå författaren Kerouac än den som vill svepas av honom.

Desolation Peak är en bok för de redan invigda. För den som läst On the Road, The Dharma Bums och allt gott från hans penna. Det är en enkelbiljett in i skallen på Kerouac där vi intimt får se hur tankarna faktiskt rörde sig där inne. Den är långt ifrån en perfekt bok, men den försöker inte vara det heller. Den är en anteckning av sökandet.

Ett värdefullt tillägg för oss som redan är fast i hans värld.

Desolation Peak: Collected Writings av Jack Kerouac
Rare Bird Books
ISBN: 9781644282861
Antal sidor: 312

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Läst efter att Elis Monteverde Burrau i cyklopernas land promtat på att den borde vara en del av svensk kanon.

Att läsa “Åh Lunargatan” känns lite som att följa en snitslad bana genom dimma. Den poetiska ytan är skimrande, intill förförisk, men under den ligger en oro som aldrig riktigt får ett namn eller gestalt. Jäderling skriver i korta noveller med varje del i form av en blinkning i en bohemisk fritänkande vardag. Det är en prosa som hela tiden vänder tillbaka till sig själv. Ett slags kretsande likt en rovfågel som inte bestämt sig för om den ska slå ner sitt byte eller fortsätta sväva. Det är vackert, men ibland lite väl virrigt.

Teman som barnlöshet, barn som symboler för allt man inte vill kännas vid, kroppens märkliga logik, sex som både drift och avstånd, Allt finns där, sammanflätat till ett slags nervigt knippe. Ibland känns det tappert, ibland väldigt slentrian. Det lättaste att beskriva helheten av novellsamlingen är att boken lutar sig lite för tryggt mot sin egen intensitet.

Det finns passager som verkligen glimrar. Särskilt när Jäderling låter språket få rusa fritt utan att försöka vara FÖR gåtfullt. Då uppstår ett slags klarhet mitt i allt det fragmentariska. Men lika ofta tappar texten riktningen för den oinvigde. Jag märker att jag beundrar formen mer än jag faktiskt känner den.

“Åh Lunargatan” är en bok som kommer att tilltala den som beundrar kortromaner där det poetiska är viktigare än det berättande. För mig landar den någonstans i mitten. Jag uppskattar ambitionen och den egenartade tonen, men hade önskat lite mer jord under fötterna.

Åh Lunargatan av Viktoria Jäderling
Bonnier Pocket
ISBN: 9789174297096
Antal sidor: 220

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Kära Nina Wähä är tillbaka fast hon egentligen aldrig varit borta. Major virvelvind är en autofiktiv roman om relationen till sig själv, men framför allt till den bortgångne pappan som i tidningar kallades just Major virvelvind efter sin tid som bankrånare. Romanen rör sig mellan dokument, protokoll och rekonstruktioner av hans liv och Wähäs egen vardag med styrketräning, en insjuknad sambo, deadlines, oro och det ständigt pågående sorgearbetet. Romanen skriven i en typ av dagboksform blir som en gungbräda där allt väger fram och tillbaka, ibland på ett sätt som känns avsiktligt, ibland bara som att skrivkrampen får en utfyllnad av marklyft…?

Det som skaver mest är att jag inte känner igen texten. Wähäs vanliga ton från Babetta finns knappt där och hade hennes namn inte täckt omslaget hade jag aldrig kunnat gissat att det var hon som sitter bakom tangenterna. Först när sorgen står i första rummet känns det bekant igen, då är hon närvarande och hon som skriver så man vill lägga kinden mot boksidorna.

Samtidigt bär bankrånarhistorien hela romanen mycket på egen hand. Det är spännande att följa hur pusselbitarna faller på plats och hur omgivningen reagerar när Wähä börjar gräva i det förflutna som andra helst vill låta ligga i vilans glömska. Nina förskönar aldrig brotten, hon mytologiserar dem inte heller, hon berättar dem bara, rakt upp och ner, som något som en gång hände även om de fortfarande skuggar över henne. Jag förstår inte hur detta inte hade räckt som tematik och varför nutidens ”små” motgångar ska fylla de tomma sidorna för att romanen ska nå sina 319 sidor.

Jag väger mellan två känslor. Antingen har mina förväntningar varit för höga efter Babetta, så höga att allt under (4) stjärnnivå gör mig rastlös. Eller så är jag helt enkelt förkrossad över insikten att jag kanske har vuxit ifrån vad jag en gång trodde var Sveriges bästa kvinnliga romanförfattare. Det är jag Nina, inte du. Det KANSKE är jag som blivit svårflörtad.

Major Virvelvind av Nina Wähä
Norstedts
ISBN: 9789113142739
Antal sidor: 319

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det finns böcker som är svåra att recenseras utan att man samtidigt känner sig lite… dum. Det här är en sådan. Wilfred Owens diktsamling är en av de mest inflytelserika diktsamlingarna som skrivits om krigets verklighet och ändå sitter jag här i fåtöljen, långt från skyttegravar, lera och gasattacker och försöker på något sätt formulera någon form av omdöme utan att kliva rakt upp på en moralisk piedestal och predika om en erfarenhet jag förhoppningsvis aldrig kommer nära.

Så vitt jag förstår är det Owens storhet. Han tvingar läsaren, även den mest skyddade, att konfronteras med vad krig egentligen innebär. Inte strategier, inte nationsbyggen, inte heroism. Utan kött, skräck, panik, sorg. Den råhet som gjort honom odödlig är inte ett stilgrepp utan ett vittnesmål, allt bränner.

“This book is not about heroes. … My subject is War, and the pity of War. 
The Poetry is in the pity.”

För mig som läsare, långt från krigets logik, blir upplevelsen märklig. Jag drivs bort från min vardag och samtidigt blir jag medveten om hur omöjligt det är att faktiskt leva sig in i det Owen skriver om. Det blir en sorts pinsam insikt när poesin träffar, men den träffar genom min föreställning om krig, inte genom erfarenhet. Är det just där den moderna läsarens skuld eller tvekan ligger? Man vill förstå, men bör kanske acceptera att man inte kan.

Ändå är det svårt att inte imponeras av Owens precision. Här finns inga förskönande bilder. Det är språkets egen chockgranat som kastas mot mig. Att detta samlade verk, publicerat efter hans död, gör bara allt mer tragiskt. Han hann aldrig bli en poet i traditionell mening, han blev ett dokument.

Som kritiker är det svårt att värdera denna samling utan att det känns som att jag recenserar något avlägset. Poems är nog en av de mest nödvändiga diktsamlingar jag läst för att bredda mig i denna genre. Inte för att den talar till mig direkt, utan för att den väcker något jag behöver lyssna till, även från långt håll.

Poems av Wilfred Owen
Penguin Books Ltd
ISBN: 9780241303115
Antal sidor: 96

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det är något djupt tillfredsställande med att läsa Wolff igen. Hon känns alltid lite som en gammal vän när man följer hennes prosa med giriga ögon. Liken vi begravde tar oss till en liten svensk by utanför Lund, till systrarna Jolly och Peggy, två speglingar av varandra, lika delar ljus och mörker. Deras värld är liten, men Wolff gör den oändlig och skildrar två spår av levnadsöden.

Wolff är som bäst när hon rör sig nära mörkret, något som jag saknade under “promenader i natten”, och här gör hon det med en ton som både förför och förskräcker. Wolff skriver fram våldet och hämnd med en nästan övertygande röst, som om hon vill att vi ska förstå varför blod ibland känns mer rättvist än nåd. Det är en sorts moralisk dimma där läsaren själv blir medskyldig.

Jag gillar det där. Att hon övertygande argumenterar för det oförsvarliga. Att hon litar på att vi håller ut, även när det känns obekvämt. För visst trollas man bort från lagtexterna, från det där rätta. Man följer sina egna impulser och tänker: ”jo, kanske förtjänade det där jävla ålahuvudet det ändå.”

Men visst skaver det. Wolff styr allting så skickligt, nästan för skickligt. Språket, rytmen, förflyttningarna, allt sitter där. Wolff har alltid full kontroll över mörkret och det är både imponerande och lite hämmande. Slutet blir för snyggt, för prydligt ihopsytt efter en så frustande stark start. Jag hade inte förväntat mig att bli omkullkastad, men kanske hoppats på att åtminstone lite mer än att tappa balansen en stund.

Det är en riktigt bra roman, på alla plan, men också just. bara. det. En god historia. En sådan man snart kommer att glömma, trots att munnen fortfarande bär sötman av hur rättvisan faktiskt fick sitt. Wolff argumenterar så väl för våldet att man nästan vill tacka henne, men det är en seger utan konsekvenser. Hon ritar upp en karta för en rättfärdig hämnd, men låter oss stå kvar på trygg mark, som om vinsten är delad. Och kanske är det där romanens verkliga bedrägeri ligger, i att den låter oss känna oss rena när vi borde känna oss skyldiga.

Ändå ler jag. För när Wolff använder sin penna som kompass mot mörkret känns det fortfarande som att någon guidar oss genom en avlägsen sanning vi inte riktigt vågar se.

Liken vi begravde E-bok av Lina Wolff
Albert Bonniers förlag
ISBN: 9789100191573
Antal sidor: 287

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist