Hem

Det är något djupt tillfredsställande med att läsa Wolff igen. Hon känns alltid lite som en gammal vän när man följer hennes prosa med giriga ögon. Liken vi begravde tar oss till en liten svensk by utanför Lund, till systrarna Jolly och Peggy, två speglingar av varandra, lika delar ljus och mörker. Deras värld är liten, men Wolff gör den oändlig och skildrar två spår av levnadsöden.

Wolff är som bäst när hon rör sig nära mörkret, något som jag saknade under “promenader i natten”, och här gör hon det med en ton som både förför och förskräcker. Wolff skriver fram våldet och hämnd med en nästan övertygande röst, som om hon vill att vi ska förstå varför blod ibland känns mer rättvist än nåd. Det är en sorts moralisk dimma där läsaren själv blir medskyldig.

Jag gillar det där. Att hon övertygande argumenterar för det oförsvarliga. Att hon litar på att vi håller ut, även när det känns obekvämt. För visst trollas man bort från lagtexterna, från det där rätta. Man följer sina egna impulser och tänker: ”jo, kanske förtjänade det där jävla ålahuvudet det ändå.”

Men visst skaver det. Wolff styr allting så skickligt, nästan för skickligt. Språket, rytmen, förflyttningarna, allt sitter där. Wolff har alltid full kontroll över mörkret och det är både imponerande och lite hämmande. Slutet blir för snyggt, för prydligt ihopsytt efter en så frustande stark start. Jag hade inte förväntat mig att bli omkullkastad, men kanske hoppats på att åtminstone lite mer än att tappa balansen en stund.

Det är en riktigt bra roman, på alla plan, men också just. bara. det. En god historia. En sådan man snart kommer att glömma, trots att munnen fortfarande bär sötman av hur rättvisan faktiskt fick sitt. Wolff argumenterar så väl för våldet att man nästan vill tacka henne, men det är en seger utan konsekvenser. Hon ritar upp en karta för en rättfärdig hämnd, men låter oss stå kvar på trygg mark, som om vinsten är delad. Och kanske är det där romanens verkliga bedrägeri ligger, i att den låter oss känna oss rena när vi borde känna oss skyldiga.

Ändå ler jag. För när Wolff använder sin penna som kompass mot mörkret känns det fortfarande som att någon guidar oss genom en avlägsen sanning vi inte riktigt vågar se.

Liken vi begravde E-bok av Lina Wolff
Albert Bonniers förlag
ISBN: 9789100191573
Antal sidor: 287

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det finns diktsamlingar som berättar och så finns det de som visar. Wrangborg tillhör den senare sorten. Här rör hon sig mellan kärlekens vardagsgeografi och den känslomässiga politik som uppstår när två världar försöker förstå varandra men inte riktigt lyckas. Det är reflekterande, berättande och märkligt nog väldigt avkopplande. Lite som att följa någon som långsamt inser vad som gick fel utan att längre försöka ändra det.

Jag fastnade tidigt för raden:

“slösat så mycket tid på att försöka känna ingenting”

Den är brutalt enkel. En mening man egentligen inte borde kunna skriva utan att den kollapsar i en typ av kliché, men Wrangborg lyckas. Det finns en vardagsnära precision här, där känslan inte kommer från dramat utan från försöket att hålla dramat på avstånd. Det är sorg som gått över till klarhet och klarhet som fortfarande bär sorgens ryggsäck.

Wrangborg rör sig ofta i konkreta bilder, hon skriver inte om känslor, hon sätter dem.

“jag är mitt emellan raps och havre”

En av mina favoriter från samlingen. Det är både ett geografiskt och emotionellt tillstånd, en sorts poetisk neutralzon mellan trygghet och frihet, mellan tillhörighet och ensamhet. Man ser Skåne, man hör tåget, men man känner också något större. Den där känslan av att befinna sig på en plats som lika gärna kunde vara en paus i livet som en början.
Och mitt i allt detta smyger hon in den sorts kärlek som känns mänsklig i sin ofullkomlighet. I en av samlingens mest träffande sekvenser skriver hon:

“jag hittade i dig en ny människa i mig”

Det är en av de raderna man vill läsa högt för någon, men inte riktigt vågar. För det handlar inte bara om kärlek, utan om att hitta sin egen reflektion i någon som inte riktigt ser tillbaka. Att dejta en moderat(?), kanske. Att tro att känslor kan överbrygga någon annans övertygelser tills man inser att den andra bara ser ett stycke, en produkt, inte ett helt eget jag.

Wrangborg lyckas med något, hon låter läsaren vila i förloppet. Hon skriver inte fram känslan, hon håller den fram. Det är ett uppvaknande, ett värdesättande av jaget över känslan, utan att förlora ömheten. Det här är poesi som känns på riktigt och det är väl meningen.

Det oss som saknar ett vi av Jenny Wrangborg
Verbal Förlag
ISBN: 9789190035016
Sidor: 113

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jorden är på väg mot sin undergång. Solen håller bokstavligen på att slockna, uppäten av små mikroorganismer kallade astrofager och mänskligheten gör som mänskligheten brukar: skickar en besättning ut i rymden för att lösa det. Ryland Grace, ensam överlevande på ett skepp kallat Hail Mary, vaknar upp utan minne men med hela civilisationens öde i händerna.

Boken är en resa om uppoffring, vetenskap och vemod men framför allt om hur långt man kan driva fascinationen för fysik innan det går från intressant till läxförhör. Andy Weir är i brinnande stund den där nörden man skulle vilja sitta bredvid på en middag, i typ tio minuter. Sedan börjar han förklara hur syre binds till kolföreningar och varför det är viktigt för intrigen. Det är charmigt, ett tag, sen sitter man där och längtar efter att någonting ska explodera.

Språket är rappt, dialogen torrt rolig och boken har ett okej driv för att sedan avsluta varje kapitel med en klyschig liten cliffhanger. Känslan spontant är att Weir designat hela berättelsen för att bli film. Och det är kanske just det som stör mig mest, det känns ibland mer som ett manus än en roman. Jag skulle kunna tänka mig en någon yngre Harrison Ford ska spela Ryland, svettig och smart på rätt sätt, medan publiken nickar igenkännande åt alla ”nördiga” förklaringar som gjorts filmvänliga.

Men visst, det är underhållande. Det finns hjärta, det finns ett riktigt fint vemod mot slutet och det är betydligt mer inspirerande armageddon-vibe än modern inveklad science fiction. Problemet är bara att det ibland är mer science än fiction.

Stabil trea och nu behöver jag något helt utan ekvationer.

 Tillägg efter undersökning, Det är alltså en film på G med Gosling, 

Uppdrag Hail Mary – ensam i rymden av Andy Weir
Bookmark Förlag
ISBN: 9789189298323
Tid: 20:15:30

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Först och främst, hur uttalar man det där efternamnet egentligen? Buehlman. Det låter som något man får till svar när man beställer korv i Danmark. Enligt efterforskningar på Wikipedia har han tidigare hållit till i skräckgenren, men här gör han sitt första försök inom fantasy, och han gör det faktiskt riktigt bra.

Vi följer Kinch, en tjuv med skulder upp över öronen, till sin egen Guild. Han har utbildat sig till tjuv och nu måste han, ironiskt nog(?) stjäla för att kunna betala tillbaka för utbildningen. Historien börjar som ett överfall på fel offer och därifrån rullar allt vidare in i ett klassiskt äventyr, rädda en prinsessa, slåss, svära och försöka överleva. Idén med historien är enkel, nästan provocerande rak, men det är karaktärerna och tonen som gör boken värd att läsa.

Buehlman berättar allt ifrån Kinchs ögon, med en sorts charmig smutsighet jag sällan ser numera. Han är rapp, bitsk, ibland feg, ofta väldigt rolig med det mörka att leva under dessa karga förhållanden. Det märks att Buehlman har skrivit skräck tidigare, det finns skuggor och blodstänk här också, men de dyker upp som små kryddor snarare än chockeffekter. Världen känns levande på ett sätt som många större fantasyförfattare verkar ha glömt bort och för oss nördar finns blinkningar till andra genrer som gör mysfaktorn lite, lite högre.

Men, för den som lever för kartor, stamtavlor och tretton magisystem är det här säkert för lättviktigt. Det här är inte akademisk fantasy, det är tjuvar, blod, märkliga dialekter och väldigt lite adlig ridderlighet. Det är en bok som påminner om varför genren kan vara mer än till vem soldaterna ska böja knät för.

Slutet är kanske lite för väntat, men jag köper det. I en genre där allt ska vara twist på twist är det rätt skönt med något som bara vill underhålla. The Blacktongue Thief är en skitig, rolig och lagom brutal resa.

Fyra av fem. Nu måste jag leta upp en poddare eller intervju och försöka lära mig uttala hans namn rätt, för det är nog inte vårt sista möte.

Blacktongue Thief av Christopher Buehlman
Orion Publishing Co
ISBN: 9781473231177
Sidor: 416

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Eftersom filmen nu är på tapeten var det läge att återbesöka Martina Haags Det är något som inte stämmer (2015), den tunna skilsmässoromanen om henne själv och maken Erik Haag, förlåt, “Anders”. Och med moderna ögon, det gör ont att säga det, men jag förstår dig Erik. Jag försvarar inte otrohet på något sätt, men jag förstår.

Romanen rör sig i två spår. Det ena är Martinas isolering som stugvärd i ett kargt Norrland, där kyla, hunger och ensamhet ska läka det brustna hjärtat som nu gått på övertid i två år av sorg. Det andra spåret placerar oss mitt i det där klassiska kändisförhållandet som brakar ihop. Kulmen av den felplacerade ljusstaken, de avslöjande mailen, den plötsliga mediala explosionen. Alla namn är förstås förklädda, men vi vet alla vilka som avses. (Ni hör ju själva.)

Problemet är att skildringen inte fungerar som roman. Hade det inte funnits ett kittlande skvallerintresse av att få titta in i det privata haveriet så hade manuset aldrig tagit sig till tryckeriet. Tempot är forcerat, allt ska ut på en gång. Trådar läggs ut som en trasmatta men knyts sällan ihop. Det hela blir ett febrigt överdrivet drama där texten speglar något annat än sorg. Bara en panikslagen Martina Haag som förlorat kontrollen.

Sidorna vill att vi ska förstå saknaden av Anders (Erik), men resultatet blir snarare en katalog över ett maniskt kretslopp. Romanen ska berätta någon typ av process, en sorts terapeutisk förfall innan reträtten till Norrland. Men det vi möter är ett liv där varje möjlighet blir ett nytt kontrollprojekt. Dammkorn ska bort, rutiga jackor ska ha en slags symbolik, tom till den grad att tiden räknas i nedtecknade kvartar på ett papper. Böner riktas till gudarna, pengar ska doneras, människor kontaktas som uttryckligen inte vill figurera i hennes vardag, vart är hennes vänner? familj? Nej, allt för att hålla sorgen igång. Hon smygläser sms och mail, alltid på jakt efter en ny gnista att sätta fyr på sitt eget sår.

Det är inte sorgearbete. Det är inte ens bearbetning. Det är en självförstärkande spiral där vardagen förvandlas till en scen för minutiös, nästan psykotisk kontroll. Romanen vill vara en skildring av hur man går sönder och läker, men det som återstår är mest en läsning av hur man går sönder och fastnar. Martina Haag saknar inte Erik, hon vill bara att ytan ska vara hel, familjen ska vara hel och allt ska vara som vanligt och stå på rätt plats.

Efter cirka 150 sidor av psykosliknande självbespegling når vi äntligen en final. En rituell rening där sorgen ska lämnas bakom sig. Lösningen för dig som befinner dig i samma situation? Att ligga med en galen man på kalfjället, kanske(?) bryta en arm, bada kallt i en mystisk sjö och kasta ett tonårsarmband i samma vatten som en död kvinna dragits upp ur?

Det är en hemsk läsupplevelse, febrig, skavande, stundtals psykotisk. Alla stora romaner kan inte vara välskrivna, ibland behöver man läsa något som faller isär, just för att se hur bråten ser ut. Och till alla er som strösslat femmor och lovord på sista sidorna och hyllat detta: ni blir utan julkort i år. Vänskapskorruptionen lyser igenom likt en felplacerad ljusstake.

Det är något som inte stämmer E-bok av Martina Haag
Piratförlaget
ISBN: 9789164242662
Sidor: 194

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag visste inte ens att man kunde snubbla över en bok skriven på vad som närmast kan beskrivas som en skön förortsdialekt. Men ibland är slumpen nästan för generös. Mitt första besök för 25 på en småstads loppis resulterade i ett otummat exemplar av I Ain’t Scared of You, Bernie Mac, från 2002. En komiker jag inte ägnat en tanke på sedan mina tidiga tjugo år.

Boken är allt annat än stram. Den är stökig, pratig, ibland direkt slarvig och hade verkligen mått bra av en sträng redaktör. Men samtidigt ligger det energi och en nerv över sidorna som gör att de 176 sidorna rinner förbi innan midnatt och termometern visar årets första nollgradiga natt.

Bernie Mac (1957-2008) blev känd som en av “The Original Kings of Comedy” och senare genom “The Bernie Mac Show”. Han hade en stil som blandade familjehumor med råa sanningar och en kompromisslös blick på både vardag och samhälle. I boken bjuder han på just det, minnen från den fattiga barndomen i Chicagos South Side, där snacks kunde vara kokta ägg doppade i stark sås. Reflektioner över komikerlivet och ett osminkat porträtt av hur kändisskapet förändrar relationerna till familj, vänner och sina rötter.

Språket är dominerat av tugg och förorts nära att det känns mer muntligt än tryckt. Slang, svordomar, råa skämt, en stil som i dag lätt skulle uppfattas som stötande. Men som tidsdokument är det fascinerande. Bernie förstärker amerikanska stereotyper med ett kryddat persongalleri och ibland märker man hur han själv driver med just de bilderna. Han är lika benägen att skämta om sina egna brister som att avväpna andra.

Jag skulle sammanfatta boken som ojämn, ibland blixtrar den till med skarp humor och oväntade iakttagelser, ibland stapplar den fram som en utdragen stand-up. Och visst, det är underhållande att kastas mellan minnen, moralpredikningar och utsvävningar om en getto amerikan som ska spela golf eller gå på jakt första gången. Men när en anekdot introduceras på sidan XX och först får sin upplösning långt senare har man snarare tappat eller glömt bort tråden. Det är som om Bernie vill ha applåder redan innan han berättat skämtet. En röst som varken kan, eller vill, hålla ordning på sig själv.

I Ain’t Scared of You: Bernie Mac on How Life Is
MTV Books
ISBN: 9780743428224
Sidor: 176

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist