Läst efter att Elis Monteverde Burrau i cyklopernas land promtat på att den borde vara en del av svensk kanon.
Att läsa “Åh Lunargatan” känns lite som att följa en snitslad bana genom dimma. Den poetiska ytan är skimrande, intill förförisk, men under den ligger en oro som aldrig riktigt får ett namn eller gestalt. Jäderling skriver i korta noveller med varje del i form av en blinkning i en bohemisk fritänkande vardag. Det är en prosa som hela tiden vänder tillbaka till sig själv. Ett slags kretsande likt en rovfågel som inte bestämt sig för om den ska slå ner sitt byte eller fortsätta sväva. Det är vackert, men ibland lite väl virrigt.
Teman som barnlöshet, barn som symboler för allt man inte vill kännas vid, kroppens märkliga logik, sex som både drift och avstånd, Allt finns där, sammanflätat till ett slags nervigt knippe. Ibland känns det tappert, ibland väldigt slentrian. Det lättaste att beskriva helheten av novellsamlingen är att boken lutar sig lite för tryggt mot sin egen intensitet.
Det finns passager som verkligen glimrar. Särskilt när Jäderling låter språket få rusa fritt utan att försöka vara FÖR gåtfullt. Då uppstår ett slags klarhet mitt i allt det fragmentariska. Men lika ofta tappar texten riktningen för den oinvigde. Jag märker att jag beundrar formen mer än jag faktiskt känner den.
“Åh Lunargatan” är en bok som kommer att tilltala den som beundrar kortromaner där det poetiska är viktigare än det berättande. För mig landar den någonstans i mitten. Jag uppskattar ambitionen och den egenartade tonen, men hade önskat lite mer jord under fötterna.
Åh Lunargatan av Viktoria Jäderling
Bonnier Pocket
ISBN: 9789174297096
Antal sidor: 220
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 