Jag ville först tro att det hela var en slump. En olycklig serie uppdateringar, några nedlagda sidor, lite digitalt ogräs som rensades bort när plattformarna växer. Men samtidigt låg insikten där och gnagde. Det här är ingen slump. Det är en riktning.
Sommaren 2025 lanerade Adlibris en uppdaterad webbplats. Recensioner blev plötsligt något som krävde kvitto. Endast den som köpt en bok fick yttra sig om den. Böcker utan omdömen fylldes i efterhand via en extern sajt med många svenska användare. Under hösten försvann även Boktipset, en haltande (må jag då säga) men ändå fungerande ventil för läsarröster och en chans att nå ut. Och som ett brev på posten så har Bokus följt efter Adlibris. Samma gränssnitt, samma villkor, samma budskap: kritik är tillåten, men bara under kontrollerade former.
Man kan avfärda allt detta som en petitess. Vem bryr sig om några recensioner på en bokhandelssajt? Varför överhuvudtaget skriva gratis för en aktör som säljer varor? Och Det är just där det skaver. För när utrymmet för oberoende omdömen krymper, förändras också vad som får synas.
När jag själv började skriva om böcker, via bloggar och bokkonton, slog det mig snabbt hur få kritikerna var. Däremot fanns det gott om något annat. Konton som bad om recensionsexemplar gärna till giveaways, som byggde innehåll snarare än omdömen. Böcker fick toppbetyg innan de ens hunnit öppnas. Problematiska skildringar recenserades som “mysiga” läsupplevelser och hurraropen löd i kommentarerna utan att någon ens visste vem författaren var.
Jag bestämde mig, kanske med en viss hybris, för att göra motsatsen. Att läsa skeptiskt med rynkad panna och korsade armar. Att inte dela ut höga betyg som konfetti. Att bedöma texten efter smaken och förmågan, inte relationen till avsändaren. För att få ut budskapet om kriget mot mediokert skit spred jag recensionerna överallt där det gick: Adlibris, Bokus, Boktipset m.m Ett lapptäcke av plattformar som tillsammans ändå bildade ett slags offentlighet.
”Det lapptäcket håller just nu på att lösas upp.”
Samtidigt som aktörerna begränsar åsikterna har de sociala plattformarna blivit allt mer slutna system. Tex Instagram där alla följer varandra, syns för varandra, men mycket sällan utanför den egna kretsen. Räckvidden styrs inte längre av vad du gör, utan av vad som redan är populärt. Mindre konton trycks undan. Det som sticker ut, särskilt det som är negativt, passar sämre in. Resultatet är en märklig förskjutning. Kritiken försvinner från handelsplatserna och marginaliseras i flödena. Kvar blir en sorts mellanläge där ”mini-influencers” producerar innehåll som ser ut som beröm men saknar dess funktion. De behöver inte ha fel i sak, men de är bundna av samma logik som den moderna plattformen: synlighet först, omdöme sen. Så vad återstår?
Ska undertecknad kritikern börja dansa sig fram på Tiktok för att nå igenom bruset? Leverera invändningar mellan en mukbang och en utmaning med kanel? Det är en absurd tanke, men inte helt orealistisk i en miljö där formen allt mer styr vad som överhuvudtaget får plats i världens doom-scrollande.
Det här är inte slutet för läsande eller ens för samtalet om litteratur. Men det jag ser är en förskjutning av var och hur kritik kan existera. Cirkeln sluts. Samma personer läser varandra, bekräftar varandra, syns för varandra. De som lämnas utanför är konsumenterna som varken ser oss eller hör oss. Det mest ironiska med kråksången om de höga betygen är att den hårdaste kritiken ibland fungerar som bäst reklam. När något sågas väcks nyfikenheten. Läsare köper för att själva få avgöra. Det känns som att företagen glömt bort att där ute finns viljan att möta en faktisk åsikt, inte bara ett hyllande.
Problemet är bara att de platser där den åsikten en gång kunde formuleras blir allt färre.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 