Är det någon som spelar mig ett spratt? Nya Spider-Man Noir har nu haft premiär på Prime. En serie som i sin grundidé borde vara lika självklar som svart kaffe och ångest en måndagsmorgon. Dämpad. Kontraststark. Monokrom. Det franska ordet noir betyder faktiskt “svart”, men ändå dyker alltså alternativet upp: vill du se den i färg?
I färg.
Man får nästan gnugga sig i ögonen och kontrollera att man inte råkat klicka sig in i ett alternativt multiversum där filmhistorien aldrig uppfanns. Har Prime helt missuppfattat vad noir är? Det är inte ett dekorativt Snapchatfilter à la 2013, det är ett formspråk. Skuggorna, kontrasterna och det svartvita är själva poängen. Men här ger Prime mig alltså en fullmakt: bestäm själv om du vill ha Spider-Man Noir eller Spider-Man… Cage?
Det är något djupt tröttsamt med den här fruktansvärda idén om att allt måste vara valbart hela tiden. Som om varje estetiskt beslut måste kunna rullas tillbaka ifall tittaren drabbas av något som inte omedelbart maxar dopaminnivåerna. Varför riskera att en miljonproduktion tappar tittare som fostrats av algoritmer sedan barnsben? Snart kommer väl Bergman i “TikTok AI Enhanced”-version också, där döden känns lite mer som en sommarpicknick i Skåne.
Och någonstans glider irritationen över i något större. För det här är ju inte bara en seriefråga. Det här är en samhällsreflex. Vi har börjat behandla valfrihet som en dygd i sig, snarare än ett verktyg. Allt ska kunna justeras, filtreras och optimeras. Inget får vara definitivt. Inget får bara vara som det är och risktagandet ska vara minimalt. Samtidigt verkar vi må sämre och sämre i exakt samma takt som valmöjligheterna ökar.
Det är nästan ironiskt att den amerikaniserade valbarheten når oss i Sverige samtidigt är experter på att bygga system som faktiskt sätter gränser. Systembolaget och föräldraförsäkringen är två tydliga exempel där friheten är inramad av struktur snarare än total valbarhet. Två områden där vi, kanske av misstag, förstått att mänskligheten ibland behöver räcken för att inte snubbla över sig själv.
Men när det gäller underhållning, kultur och digital konsumtion verkar allt vara fritt fram. Färg eller svartvitt, director’s cut, extended extended cut, ”choose your mood edition”. Snart kommer någon briljant idé om att man ska kunna välja om tragedin i slutet faktiskt ska vara en tragedi eller bara ”lite jobbig stämning”. Jag är trött på tjänster och kreatörer som inte vågar ta en risk. friskt vågat hälften vunnet eller som jänkarna ironiskt nog säger i första avsnittet ”Fortune favors the bold”.
Vem sitter frivilligt och väljer färgversionen av Spider-Man Noir? Och framför allt, vem kollar ens på något som har med Marvel att göra efter Endgame? Skrivande.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 