Redan förordet signalerar katastrof. Förläggaren sitter och jämrar sig över ”råa röster”, ”mänsklighet” likt om varje dagboksanteckning automatiskt blir litteratur som bara väntar på att nå ut till sina läsare, undantaget ”kvalité” försvinner inte bara för att världen stod still under covid. Det är exakt den här sortens sentimentala självbedrägeri som fått halvfärdiga texter att svämma över marknaden de senaste åren. Folk tror på fullt allvar att en känsla är samma sak som form. Att upplevelse är samma sak som språk. Det här projektet bevisar motsatsen.
Resultatet är en samling texter från människor som aldrig borde ha publicerats mellan två pärmar överhuvudtaget. En gråzon av självterapeutiska småprojekt som existerar mer för deltagarna än för läsarna. Det räcker inte att ”ha något att säga”. Det räcker definitivt inte att ha varit isolerad och ledsen. Litteratur är arbete, rytm, precision, gestaltning och språklig disciplin.
Förordet dryper dessutom av den där terapeutiska samtidstonen där allt ska valideras. Alla röster är viktiga. Alla erfarenheter är starka. Alla texter förtjänar plats. Nej. Det gör de inte. En redaktörs uppgift är inte att agera gruppterapeut med tryckpress, utan att sortera bort det undermåliga.
När förläggaren skriver att vissa bidrag kom från ”teenagers, children, elders and mental health patients” blir det en kvalitetsstämpel i sig. Som om biografin ska ursäkta det litterära haveriet. Men läsaren sitter fortfarande kvar med samma problem, ett uselt språk, amatörmässig struktur och texter som låter som rena Facebookinlägg.
Det här är verkligen den absoluta bottennivån. Välmenande dravel för människor som tror att autenticitet automatiskt blir konst. Som om det räckte att ”känna något” för att kunna bli en författare.
Att känna något gör dig till människa. Att skriva litteratur eller poesi komersiellt är något helt annat.
Backlash Journal: Isolation
Backlash Press
ISBN: 9781916266811
Antal sidor: 38
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 