Morgonsolen ligger redan varm över bordet i kontoret när jag läser första halvan av David Lindleys Five, Seven, Five. Utanför står grannen böjd över häcken med en manuell häcksax, klipp efter klipp efter klipp, ett arbete som ser ut att fortsätta hela dagen. Senare på eftermiddagen läser jag resten medan sommarens första riktiga regn drar in. Den nyutslagna grönskan mörknar till djupgrön utanför fönstret och vatten slår mot plåttaket i jämn takt. Då fungerar flera av Lindleys korta dikter bättre. Regnet ger dem ett eko de inte riktigt lyckas skapa på egen hand.
I David Lindleys samling försöker han att förena japansk haikuform med en mer västerländsk fragmentpoetik, strikt låst vid 5-7-5-mönstret där samlingen också snillrikt men ganska uttråkat hämtar sitt namn ifrån. Det finns disciplin, ett tydligt projekt, en vilja att skala bort allt överflöd tills bara ett ögonblick återstår, men lyckas han? Problemet är att alltför många av dessa ögonblick aldrig börjar leva.
Lindleys dikter söker det koncentrerade och gåtfulla, men bilderna förblir ofta snävt privata snarare än öppnande. Naturmotiven fungerar mer som kod än som pensel och dikterna känns avlägsna istället för meditativa.
Wind disturbs the pond’s surface,
clouds are drawn across the sun.
Ett exempel på en naturiakttagelse, men ingen egentlig förvandling. Baldn de tidigare haikudiktare jag läst öppnar de ofta ett tomrum där läsaren själv får stiga in. Lindley stänger istället dikten innan man hunnit fram till den. Många texter bara finns där på sidan. Jag känner sällan någon samklang, inget riktigt flöde mellan dikterna, ingen större rörelse under ytan.
Överraskande nog mitt i monotonin, kommer några haiku som faktiskt håller kvar mig.
I lived among books.
Sometimes I thought of the sea
and a ship’s siren.
She lives her life but
I know the taste of her lips
better than she does.
I wait in the snow
because she said she would come.
So white, so silent.
Det uppstår plötsligt ett liv bortom konstruktionen. En längtan till havet bryter igenom formats dammiga stillhet och bilden får resonans långt utanför sina sjutton stavelser.Äntligen något mänskligt. Något besatt, sorgset och intimt. Lindley kan helt enkelt inte gömma sig bakom gåtfullhet eller surrealistiska blinkningar. Bilden blir enkel, men den lever. Kylan, väntan och tystnaden känns omedelbart i kroppen. Äntligen.
Problemet med denna samling av kortdikter är dess monotonin. En enstaka haiku kan glimra till med full kraft, men resterande stavelser fastnar i samma tonläge. Det blir extra tydligt när Lindley träffar rätt med ett lågmält men genuint nu. Då inser man att han missar och de resterande dikterna reduceras för att de inte känns levande.
Lindley behärskar reduktionens teknik bättre än dess mysterium.
Five, Seven, Five av David Lindley
GARDNERS VI BOOKS
ISBN: 9780951336335
Antal sidor: 54
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 