Helt ärligt läste jag mest Tågdrömmar eftersom filmatiseringen verkar ha blivit någon sorts nedtystad succé på Netflix och jag började fundera på om den skulle fungera som present till en vän.
Vi möter Robert Grainier, en föräldralös pojke som vi får följa genom livet som rallare, skogshuggare, make, far och till slut något av en eremitfigur. Utan att egentligen veta vad boken handlade om trodde jag först att berättelsen mest skulle kretsa kring järnvägen och skogsarbetet. Och visst finns det där, Denis Johnson är väldigt bra på att få fram känslan av ett äldre, nykläckt Amerika där människor bokstavligen försörjer sig på att lösa problem åt andra människor. Men är siffrorna på sidorna ökar går boken desto mer undan från att vara en rak berättelse. Den stora branden där Grainier förlorar både sin fru och sin dotter blir som ett svart hål i romanen. Är det verkligen hennes ande han möter senare? Lever dottern fortfarande någonstans där ute? Johnson låter många av frågorna ligga kvar utan att riktigt bry sig om att ge svar. Här någonstans inser jag poängen.
Att läsa Tågdrömmar ska göras som en bok där själva tomheten är berättelsens kärna. Robert Grainier är ingen hjälte i vanlig mening. Han förändrar inget, bygger inget bestående, räddar ingen. Han bara fortsätter leva medan världen omkring honom långsamt byter skepnad. Han blir som en symbol av den sista människan kvar från ett äldre Amerika innan moderniteten och industrialiseringen rullar in. Det förklarar också varför så mycket i romanen känns lösryckt. Händelser med enorm laddning bara händer och försvinner igen utan att följas up. Boken öppnar som en brutal western med misshandel och stark spänning, men istället för att trappa upp allt dalar berättelsen sakta ner i något mer dimmigt och ensamt. Lite som när en HBO serie öppnar stenhårt för att sedan mest handla om stämning och människor som stirrar ut genom fönster i tio avsnitt. (Looking at you deadwood)
Jag ryggade tillbaka av alla dessa gamla män som plötsligt börjar anförtro Grainier sina mörkaste synder som våldtäkter, pedofili och tidelag. Det känns först slumpmässigt men ju mer jag tänker på det desto mer framstår Grainier som någon sorts passiv mottagare för synd och skuld. Inte för att han är särskilt klok eller gudfruktig, utan snarare för att han är tyst. Han dömer ingen och helt ärligt, reagerar knappt. Folk verkar projicera sina synder på honom just eftersom han mest står där och tar emot. Vilket känns konstigt då han annars i sitt sätt att leva och resonera verkar vara en man av hög moral.
Därför lämnar jag boken med en märklig tomhet snarare än stark förälskelse. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag tycker om den. Den är långt ifrån berättelsen jag trodde att jag skulle få och kanske är det inte heller den berättelse den själv först utlovar. Men samtidigt finns något i den där känslan av under så få sidor uppleva ett liv som passerar. Ett Amerika som håller på att försvinna utan att Grainier riktigt märker det medan det händer.
Tågdrömmar Av Denis Johnson
Bokförlaget Faethon
ISBN: 9789189943902
Antal sidor: 95
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 