Att läsa en samlad utgåva av Sonja Åkesson visade sig vara något helt annat än att stöta på enstaka dikter här och där. Tidigare har jag mest haft en sporadisk relation till Åkesson, genom texter som ”Självbiografi” och den lekfullt trotsiga ”Jag ska bli sjuksyster jag, tralala”. De har stått som isolerade nedslag och skickats mellan vänner. Här, i den här hundraårsvolymen, framträder i stället ett helt författarskap, en hel kropp.
Är det hit vi riktar tackbrevet med en parfympuff till samlingens stora förtjänst? Den visar rörelsen. Från det tidiga, ibland mer tillkrånglade och språkligt åldrade, mot det senare öppnare, vassare och friare. Mot slutet blir tonen både mer samtida och mer pilsk, med en humor som biter och en beskrivning av lust/icke lust.
En dikt som tidigt dröjer sig kvar från Situationer – finrumskonst, ”skogsmotiv”:
vem ropar?
storfuran reser sig stum
och tjärnen sover.
Konungen, nära, på milda klövar
bär endast en vilande vind
i sin krona
Jag upplever en stillhet som slår över i oro. Naturen är inte idyllisk utan avvaktande, stängd. Rösten som frågar får inget svar. Det är en enkel dikt, men den rymmer en sorts avvisande tystnad som känns kroppslig samtidigt som naturen står kvar i sin rymd.
I ”husfrid” förskjuts perspektivet till det vardagliga:
vårkväll
Den första vårdagen
kom det ingen post
och ingen hörde av sig på hela dagen.
till middagsfärsen skalade jag lök:
ögonlocken skavdes och flånades
Åkesson tar här det triviala och låter det skava. En utebliven hälsning, en middag som ska lagas, kroppen som reagerar. Det är inte stora gester, men något i ensamheten och upprepningen gör att det bränner till. Vardagen blir inte förskönad, men heller inte förminskad till eländet.
Det är förstås svårt att försöka fånga ett helt författarskap i en recension genom några få nedslag ur elva böcker. Men det är i det lilla som helheten börjar tala. Åkesson tyck återkomma ständigt till de ögonblicken som annars bara passerar. Det som i livet reduceras till transportsträckor mellan A och B blir i hennes texter till något som stannar upp och får tyngd till egen reflektion.
Ett senare exempel, “Jag stirrar…”:
Jag stirrar in i det svarta hålet.
Vilket jävla svart hål?
Jag stirrar in i det svarta hålet.
Vilket jävla förbannat svart hål?
Jag stirrar in i det svarta hålet.
Vilket då svart hål?
Jag stirrar in i det svarta
hålet.
En irritation som hela tiden balanserar på gränsen till det komiska. Upprepningen nöter ner uttrycket som om dikten själv tröttnar på sin egen bild (orkar inte ens skriva ”på skansen”). Det svarta hålet låter sig inte fångas. Det kan lika gärna vara något handfast som att stå och stirra ner i diskhon, som något mer svårgripbart, likt en oro som öppnar sig mot både nuet och det som väntar. Bilden glider, vägrar stanna. Och i den rörelsen uppstår ett slags språkligt motstånd, där det inte längre är tydligt om det är världen som inte går att förklara eller om det är orden som inte räcker till?
I min avslutande research är det lätt att ana en återkommande friktion mellan vad Åkesson skriver och hur hon blir läst. Texterna tycks hela tiden glida undan entydiga tolkningar. När hon närmar sig det existentiella uppfattas hon som samhällskommenterande och när hon skriver konkret blir hon plötsligt en förnyare av realismen. Det är som om hennes diktning ständigt hamnar snett i andras kategorier.
Det jag upplever under den så kallade rörligheten av elva volymer finns en fast kärna. Klassperspektivet och den feministiska skärpan är inte tillägg utan en utgångspunkt. Erfarenheten av ett liv som kunde ha stannat vid det givna som hemmafru ger en nerv i språket. Det ger Åkesson en ton med precision. Kanske är det just därför dikterna fortfarande känns så levande hundra år senare. De lever i samtiden och kommer att växlar mellan att stöta bort och dra in, allt beror på mottagaren.
Dikter Av Sonja Åkesson
Norstedts
ISBN: 9789113146614
Antal sidor: 561
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 