Hem

Tänk att det finns böcker som skrivits ur de värsta av tider, direkt ur öppna sår som kan riva upp andras eller fungera som en varm hand i sorgen. Anna Fohlin Mattsson tillhör den senare kategorin. Hon skriver fram sorgen utan skyddsnät, utan lyrisk dimridå och utan den sentimentala förstärkning som så lätt smyger sig in när döden ska rymmas i vårt begränsade språk. Fohlin Mattsson guidar oss genom en älskad människas död och hon viker inte undan. Det är smärtan, saknaden, väntan, de små gesterna och de lågmälda önskningarna, skildrade i sin mest avskalade form.

Vad är det som är liv?
alltid ska jag bära denna helhet med min hälft
alltid ska jag bära denna skärva av helhet

Redan i de citerade raderna formuleras samlingens centrala spänning. Det är en sorg som inte bara handlar om förlust utan om omfördelning av existens. Helheten finns kvar men i förändrad form. Hälften är både kroppslig och metafysisk. Fohlin Mattsson arbetar konsekvent med detta dubbla register genom samlingen, där vardag och varandet löper parallellt.

jag kände på hjärtat
jag känner på hjärtat
jag känner hjärtat
det är ett verkligt hjärta
det kommer alltid att vara
ett verkligt hjärta

I de mer kroppsnära partierna, när Fohlin Mattsson beskriver sin älskades smärta, trycker metastaserna mot nerverna. Ordet metastaser står där utan omskrivning. Smärtan jämförs med att bryta ryggen. Det är konkret, nästan brutalt att läsa. Samtidigt följs det upp av en stilla upprepning kring hjärtat. Det är lätt att dra paralleller till Bodil Malmstens ”Det här är hjärtat”, men hos Fohlin Mattsson blir upprepningen inte ett rop utan en förankring. Hon slår fast verkligheten. Det är ett verkligt hjärta. Inte en symbol. Inte en bild. Ett organ som har funnits och som burit liv.

Samtidigt finns partier där enkelheten riskerar att bli alltför jämn. Inventeringen av det som funnits kan ibland kännas mer redovisande än överraskande. Det finns en konsekvens i tonen som är hedervärd, men som också gör att vissa delar planar ut. Det är starkt och ärligt, men inte alltid formmässigt lika laddat som det tematiska innehållet.

Om jag jämför dessa två verk, inte som konkurrenter utan som två skilda poetiska hållningar, blir skillnaderna tydliga. I Bodil Malmstens sorgepoesi finns en spricka i språket redan från början. Självmotsägelserna, det öppna såret i rader som “Kom tillbaka, kom tillbaks” eller “Ingenting får hända dig. Nej vad säger jag. Allt måste hända dig.” Där brister rösten mitt i sitt eget påstående. Sorgen är akut och desperat.

jag kände på hjärtat
jag känner på hjärtat
jag känner hjärtat
det är ett verkligt hjärta
det kommer alltid att vara
ett verkligt hjärta

Fohlin Mattsson skriver i Minnekläder inte ur det akuta ropet utan ur faktum. Där Malmsten låter relationens desperation spränga formen, håller Fohlin Mattsson tonen stadigt riktad mot kroppen, verkligheten och dess konsekvenser. Hon undersöker det som faktiskt hände. Den ena skriver i saknadens hetta, den andra i sjukdomens och kärlekens gestaltning. Jag vill med denna jämförelse inte påstå att den ena är mer känslomässig än den andra. Snarare handlar det om temperatur. Malmsten blöder i texten. Fohlin Mattsson registrerar såret med stadig hand. Hennes realism är en hållning. Hon vägrar försköna, samtidigt som hon modigt nog också vägrar att dramatisera. Sorgen är inte bara en känsla utan ett tillstånd. Världen är densamma men inte längre hel.

Minnekläder är en bok som inte söker applåder men som i gengäld kräver att läsaren står kvar. Ibland hade jag önskat fler sprickor där ljuset kan brytas. Men det är också en del av dess projekt. Att visa att sorgen inte alltid skriker. Den sitter i muskeln. I ryggen. I hjärtat. Det är en sorgebok som vågar vara osentimental, kompromisslös och därigenom drabbande. Den når inte alltid de mest brännande poetiska höjderna, men den är sann mot sitt ämne och det är just där dess styrka ligger.

Minneskläder
av Anna Fohlin Mattsson
Modernista
ISBN: 9789181087369
Antal sidor: 71

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Efter att ha plöjt Bernie Macs biografi behövde jag något i samma anda. Något som osar liv, misstag och självinsikt utan filter. När jag såg att Joey Diaz själv läser in sin “Tremendous” fanns det inget att diskutera. Har man lyssnat på hans standup, hans podcast eller otaliga gästinhopp vet man att rösten är mer än halva upplevelsen. Den är redan familjär. Spänn fast säkerhetsbältet, Uncle Joey ska berätta om sitt liv.

Jag är egentligen inget fan av ljudböcker. Föredrar papper, tystnad och en stund för mig själv. Men jag orkade verkligen inte vänta en månad på att få hem ett POD-exemplar. Samt Joey är undantaget som bekräftar regeln, det här är en bok som ska höras. Hans röst bär berättelsen, med rasp, volym, svordomar och plötsligt allvar.

Diaz berättar om barndomen, om modern, sorgen och om att tidigt kastas in i ett liv utan räcken. Det är droger, brott, fängelse, skuld, desperation. Men också humor, vägen till hans stand up, vänskap och en familjärt brutal ärlighet. Han romantiserar inte riktigt sitt leverne, men han förskönar inte heller konsekvenserna. Det är smutsigt, högljutt och stundtals repetitivt, precis som hans standup.

Ibland blir det lite mycket av samma. Drogerna, galenskaperna, de vansinniga uppkryddade historierna som staplas på varandra. Men mitt i det finns en sårbarhet som överraskar. Framför allt i partierna om hans mamma, hur han börjar gräva upp hennes grav för att verkligen se om det är sant att hon är död. Den desperata känslan av att vara övergiven i en värld som redan bestämt sig vem han ska vara. 

Tremendous är ingen litterär höjdpunkt. Det är inte elegant eller subtilt. Det är amerikanskt på det där råa, kompromisslösa sättet. “Yeah, whatever, shit happens, you know?” Det var hårdare förr och varje sätt att hanka sig fram mellan jobb och brott, mellan överlevnad och självdestruktion, belyser hans berättelse. Det är äkta på ett sätt som många polerade och “traumaplanerade” självbiografier aldrig når. Man lyssnar inte för språket, man lyssnar för rösten, energin och närvaron.

Jag skulle inte rekommendera den här boken till någon som inte redan vet vem Joey Diaz är. Det kräver att man förstår Joey Diaz, kraftverket, fenomenet, mytomanen. Den andra människan förutom Ozzy Osbourne som på något oförklarligt sätt överlevt alla substanser. 

Inte stor litteratur. Men en stark berättelse. Och som ljudbok? Helt rätt medium för uncle Joey.

Tremendous av Joey ”Coco” Diaz
Recorded Books
ISBN: 9781637742617
Tid: 6:45:00

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Då blev det en grön bock i checkhäftet över klassiker: Hjalmar Söderbergs Förvillelser. Det är hans debutroman som han skrevs runt tiden han blev 26. Den mognade ungdomligheten ger romanen ett bekant driv i sin bevakning av planlöshet. Den andas just den där första självmedvetna livskrisen som unga män, på gott och ont, kan ta på fullaste allvar.

Vi får följa Tomas Weber, nybliven medicinkandidat i Stockholm, som istället för att ta nästa steg i livet börjar dagdriva. Han flanerar genom staden, sitter på kaféer, betraktar människor och estetiserar sin egen tillvaro. Studierna läggs åt sidan, målen är diffusa, livsledan konstant. Han söker mening men nöjer sig med stämning. Förälskelserna blir ett slags tidsfördriv: Ellen i handskbutiken, Märta i den bekanta familjen. Intensitet sker utan förankring. När pengarna tryter tar han ett lån och förfalskar borgensmännens namn, mer i någon slags dum lösning än ett infall av ondska. Inte ens en ”skandal” får Tomas att ta sig i kragen. När skulden förfaller och kravbrevet landar på hallmattan köper han en revolver och försöker ta sitt liv. Ironiskt nog är skulden redan reglerad av en borgensman. Det är i det ögonblicket, i det nästan pinsamma uppvaknandet, som det tillslut brister och något annat tar form.

Det är ingen pampig eller storslagen dramatisk roman. Den kretsar kring relationer som inleds och avslutas, hopp som tänds och släcks. Men dramat ligger i Tomas oförmåga att förstå sig själv medan han lever. Den unge mannens livskris är berättelsens kärna. Han reagerar mer än han handlar och känner mer än han tänker. För mig blir Förvillelser en roman om att förväxla känsla med förnuft. Om den unga mannens tro att intensitet är detsamma som personligt djup och att den har någon typ av värde. Söderberg visar, trots sin unga ålder, en skarp blick för hur lätt det är att gå vilse i sin egen romantiska självbild.

Läst med moderna ögon känns mycket förvånansvärt nära, precis som i hans senare roman Doktor Glas. Den unga människan som speglar sig i sina känslor och kallar det livsfilosofi har inte försvunnit i dagens moderniteter. Den har bara fått nya plattformar, appar och selfies.

Det är en ganska bra roman, lättläst, stundtals träffsäker och historiskt intressant som första steg i ett större författarskap. Men det är inte en bok som river upp. Snarare en som småleende konstaterar att ungdomen alltid tror att den är ensam om sina förvillelser.

Förvillelser
av Hjalmar Söderberg
En delfinbok
ISBN: 9789198114515
Antal sidor: 167

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag minns att jag läste ”Rättegången” på gymnasiet. Den gjorde sitt jobb i den meningen att jag förstod vem Kafka var och hur det kafkanska fungerar, men den satte inga djupare spår. Just därför har ”Slottet” stått och samlat damm i hyllan längre än den borde. Ett manifest på dåligt samvete i hårdpärm.
Om jag ska vara helt ärlig var detta inte en läsning driven av lust, utan av plikt. En bit till bygget av min egen kanon. En vilja att förstå mer, snarare än att njuta.

I ”Slottet” möter vi K, som anländer till en by där han påstår sig ha blivit anställd som lantmätare. Det är vinter, alltid vinter, möjligen en kort vår som snabbt stryks ur protokollet innan snön återtar makten. Byn är nedtyngd, apatiskt foglig och styrs av ett byråkratiskt system vars centrum, både symboliskt och praktiskt är Slottet. Dit kommer man inte’ och om man nästan får, så har reglerna ändrats under tiden du är på väg dit.

K försöker. Han argumenterar, förhandlar, anpassar sig, stretar emot och ger aldrig riktigt upp. Men byråkratin är inte som slottets stenhårda mur, den är ett träsk. Ju mer K rör sig, desto djupare sjunker han. Ingen ger tydliga besked. Alla vet något, men ingen vet tillräckligt. Karaktärerna beter sig inkonsekvent, ibland absurt, ibland mekaniskt. De beter sig som om de själva blivit funktioner.

Det här är Kafkas ultimata skildring av ett system som inte bara förtrycker, utan som hålls vid liv av dem som lider under det. Byborna är inte bara offer, de är medadministratörer av sin egen ofrihet. Det är de mest obehagliga i romanen. Mer än den ständigt deprimerande vintern.

Slottet knyts aldrig ihop. Kafka dog innan han avslutade romanen och ville dessutom att manuskriptet aldrig skulle publiceras. Hans förläggare struntade i det, vilket litteraturhistorien varit tacksam för. Även om läsupplevelsen för mig ibland protesterar, kan jag uppskatta vad den gjort för litteraturen. För det här är en roman som ältar. Scenerna är långa, upprepande och ibland direkt utmattande. Det kafkanska är här i sin renaste form, vilket också gör det lätt att posera med. För ibland känns det som ett offer för namedropping. Kafka skrev inte för att skapa underhållning eller ens mening. Han skrev för att gestalta ett tillstånd. Om man går in i Slottet med förväntningen om en roman i traditionell mening, kommer man allt bli besviken.

Jag kan uppskatta det unika, det kompromisslösa och den mörka humorn som ibland sipprar fram. Men jag kan inte påstå att Slottet underhöll mig. För mig blev det mer arbete än upplevelse. En nödvändig genomgång snarare än en roman jag vill återvända till. Det är litteratur för det kulturfundamentet jag ska veva med armarna från, referensmaterial. Något man bör ha varit igenom för att förstå mycket av det som kom efter. Men som läsning? Mer läxa än liv och det får man säga, även om Kafka råkar vara Kafka.

Slottet av Franz Kafka
Modernista
ISBN:  9789177817666
Antal sidor: 350

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag hittade ”Vad gör jag här” på ett fint men även lite morbidt sätt. Det var en av böckerna Kalle Wahlström läste när han satt och vakade vid sin döende fars sida. En sådan detalj fastnar för mig. Inte som marknadsföring, snarare som ett lågmält vittnesmål om vilken sorts bok det skulle kunna vara. Skulle den vara något man kan hålla i handen när tiden står stilla och orden inte längre behöver prestera. Skulle det visa sig vara en tröst, eller en guidning likt Didions ”ett år av magiskt tänkande”?

”Vad gör jag här?” är inte en bok som vill bli läst från pärm till pärm i ett svep. Det är en samling essäer, fragment, reseskisser och tankar som rör sig väldigt fritt mellan platser, människor och idéer, ofta utan att be om ursäkt eller förklara anledningen för sina språng. Chatwin börjar klarna för mig här (detta innan jag läste I Patagonien).Han är Rastlös, bildad, irriterande självsäker och samtidigt märkligt ödmjuk inför världen.

Det är lika enerverande som tröstande i hur lite han försöker knyta ihop säcken. kapitlen är ofta korta nästan oförskämt lättlästa, men under ytan finns den där ständiga tonen som ekar mellan de olika delarna. iden om rörelse, tillhörighet och varför vi över huvud taget befinner oss geografiskt där vi gör. Spontant känns Chatwin i denna bok likt mannen som ber dig att flytta på dig, ”du är inte ett träd med rötter”. Chatwin pekar med hela handen på det världen men stämmer verkligen hans skildring?

Det är svårt att även här inte se bokens begränsningar. Chatwins blick är selektiv, ofta exotiserande, mer förälskad i myten än i människan framför honom. Det är samma problem som återkommer i ”Patagonien” av hans skrivande. Sanningen är formbar, verkligheten ett råmaterial. Men i just den här boken känns det mindre som ett problem och mer som en del av ärendet. Det liknar mindre ett reportage. Det är ett medvetande i rörelse som fått pränt på sidorna.

Efter att själv nu ha läst boken och funderat ett antal veckor förstår jag bättre varför den var en del av sjukrummet hos Kalle och Pär Wahlström. ”Vad gör jag här?” kräver faktiskt inget av sin läsare. Den behöver inte bli tolkad, kanppt inte ens riktigt förstås. Den går att läsa tyst, sida för sida, som ett sällskap. Eller högt, för någon som kanske inte längre kan svara, men som fortfarande är där. Chatwins texter rör sig mellan platser och tankar utan brådska, utan slutpunkt. De tillåter pauser, tystnad, avbrott och det är just det som gör den lämplig i ett sådant ögonblick. Den bara delar tiden.

Låt oss påminnas om att litteratur ibland bara ska hålla en sällskap. Inte förklara världen, inte rädda den, utan finnas där när ett rum behöver fyllas.

Vad gör jag här? av Chatwin, Bruce
Bromberg
ISBN:  9789176084878
Antal sidor: 311

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Då blev det en natt med augustprisnominerade Linda Spåmans ”Ett år av apokalyptiskt tänkande”. En lekfull titel, tydligt inspirerad av Didions kulturkanon roman. Innehållet må hålla Didions i hand, men det är mer än råhet som realism än insikt som lyser klarast under dessa 244 sidor.

Vi följer Lindas pappa Walter som drabbas av ALS och som vill avsluta sitt liv. Berättelsen förs fram genom att Linda talar över sin far och till färjekarlen genom deras gemensamma resa från kistan till underjorden. Spåman berättar vad som har hänt, hur det är att vara närstående och hur tillvaron långsamt förändras. Allt gestaltas genom en postmodern, expressionistisk serie i tusch och akvarell.

Det är fruktansvärt rått. På ett sätt som vrider om sig i magen.

Det moderna samhället skildras, med sina ”humanistiska praxis” som strävar efter att alla ska leva så många minuter det bara går. Oavsett om individen (som i detta fall) själv känner sig färdig. Här ställs den tanken på sin spets. Speciellt i ett land som Sverige, där döden ofta hålls på avstånd och helst inte diskuteras alls, blir det här en tackling rakt in i livets sargkant.

Personligen träffar mycket av det som sker hårt. De små glimtar av dialogisk humor fungerar mest som korta andningspauser. Strängen är konstant spänd. Eländet erbjuds ingen lösning, ingen lindring och det ska det kanske inte heller göra när verkligheten skildras på detta vis.
Samtidigt är det märkligt nog en skön löptur längs sidorna. Förlösande, men först när man tagit sig igenom. Inte för att några nycklar har hittats, inte för att gåtan fått ett svar, utan helt enkelt för att resan är över.

Hela skildringen är lysande och saknar skarvande eller uppkryddat innehåll i jakten på hollywoodism istället för den brutala verkligheten. Jag skulle vara försiktig med vem jag rekommenderar eller ger denna laddade pistol vidare till. Men nog borde den öppna för en större och ärligare debatt om vad som är humant, vad som är värdigt och vad individen själv har rätt att anse om sitt eget öde. En tankeställare och en check på verkligheten. Kommer aldrig kunna se räksallad på samma sätt igen.

Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman
Ordfront förlag
ISBN: 9789177754688
Antal sidor: 244

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

I Patagonien var den andra boken jag läste av Bruce Chatwin, direkt efter ‘Vad gör jag här?’ Back to back. Direkt det ska sägas: utan den längre forskningen, utan lite hjälp på vägen av Steve Sem-Sandberg och BBC-dokumentären Nomad: In the Footsteps of Bruce Chatwin, är det här en bok som lätt hade glidit mig ur händerna. För nu tror jag att jag äntligen sitter på tillräckligt många pusselbitar för att kunna läsa och också recensera den någorlunda rättvist.

När jag tänker tillbaka på I Patagonien är det lätt att minnas den berättelsen om gauchon som bär på hemligheten om en förlorad stam, en berättelse som är lika mycket myt som historia. Denna blandning av fakta och fiktion blir nyckeln till att förstå Chatwins unika stil och hans sätt att gestalta platser som något mer än bara en geografisk punkt på kartan.

För det första: det här är en skön bok. Den är kittlande. Den väcker den där obekväma sugande musten i benen att vilja resa, att dra, att släppa rötterna och lämna hemmets bekvämligheter för att se vad som faktiskt finns där ute. Chatwin skriver fram rörelse som livsform. Det är rastlöst, lockande och ofta väldigt vackert.

Men under läsningens gång kryper frågan fram: varför räcker inte Patagonien som det är?

Chatwin nöjer sig inte med att återge. Han förvrider, hittar på, överdriver, slår ihop människor och händelser, förenklar och spetsar till. Resultatet blir en rätt så fragmentarisk stil, uppbyggd av anekdoter om möten, mystik, land och människor som mer än vanligt känns mer litterära än verkliga. Frågan är om Chatwin inte litar på Patagonien utan måste mytologisera den för att den ska bära hans projekt?

Förklaringen hittas långt efter att boken ställts på hyllplanet för sin vila. Chatwin var mindre intresserad av resan än av berättelsen om den. Mindre intresserad av Patagonien som geografisk plats än som idé. Som ytterkant. Som projektion för rastlösheten, manlighet, flykt och begär. Sanningen, i dokumentär mening, var aldrig det utpekade huvudmålet. Det han jagade var känslan av att vara på väg. Av att aldrig riktigt slå sig ner.

Läser man I Patagonien som en klassisk reseskildring blir den lätt skavande och irriterand mellan det spretiga anekdoterna. Men läser man den som litteratur om rörelse, om mytbildning och om behovet av att omforma verkligheten för att göra den begriplig eller spännande, fungerar den betydligt bättre.

Det är frisk prosa. Ofta mycket bra sådan i underhållningens tjänst. Jag har saknat något så här simpelt vackert och äldre i sin form och samtidigt komplext i sin tanke om frågan: varför? Något att vila ögonen på, utan att känna sig dumförklarad eller undervisad.

I Patagonien säger kanske inte så mycket om Patagonien. Men den säger desto mer om Bruce Chatwin. Och om den där eviga impulsen att vilja vara någon annanstans.

I Patagonien av Bruce Chatwin
Brombergs
ISBN: 9789176089514
Antal sidor: 237

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Den sista boken jag läste under 2025 va roman Doktor glas, skriven i dagboksform. Genom korta anteckningar följer vi doktor Tyko Glas på sin mottagning i Stockholm. En dag söker prästfrun Gregorius upp honom. Hon ber desperat Glas att hjälpa henne att fabricera en sjukdom, ett alibi, för att slippa sin makes närmanden och den intimitet hon upplever som övergrepp. Kort därefter söker även prästen själv upp Glas och dramat är uppdukat. Föraktet för prästen växer. Känslorna för frun bolmar. långsamt dras Glas in i ett moraliskt dilemma som han själv tror sig kunna kontrollera, men som snart visar sig vara större än honom.

Det är enormt intressant hur litet tidsgapet till denna roman egentligen känns. De frågor Söderberg rör sig kring är desamma som fortfarande cirkulerar i vårt moderna samhälle. Vem bär ansvar. Var går gränsen mellan moral och att ta lagen i egna händer. När blir rättfärdighet något farligt och hur mycket av våra beslut är egentligen förklädda försök att rättfärdiga våra egna begär.

Romanen är tunn, men laddad. Den behandlar många etiska och moraliska frågor på relativt få sidor, vilket gör läsningen både reflekterande och till en spänd sträng. Dagboksformen skapar en närhet till Glas tankegångar och personbilden växer gradvis fram. Mot slutet känner vi honom. Eller åtminstone tror vi att vi gör det. Medans historien utvecklas märks det att något kyligt ligger över romanen. Glas är inte alltid en behaglig följeslagare. Hans självbild är präglad av distans, intellektualisering och en stark tro på det egna omdömet.

Det är svårt att inte förstå varför vi fortfarande läser den. Inte för att lära oss hur vi ska handla, utan för att påminnas om hur lätt vi övertygar oss själva om att vi redan vet.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Modernista
ISBN: 9789181082364
Antal sidor: 124

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist