Hem

Då blev det en natt med augustprisnominerade Linda Spåmans ”Ett år av apokalyptiskt tänkande”. En lekfull titel, tydligt inspirerad av Didions kulturkanon roman. Innehållet må hålla Didions i hand, men det är mer än råhet som realism än insikt som lyser klarast under dessa 244 sidor.

Vi följer Lindas pappa Walter som drabbas av ALS och som vill avsluta sitt liv. Berättelsen förs fram genom att Linda talar över sin far och till färjekarlen genom deras gemensamma resa från kistan till underjorden. Spåman berättar vad som har hänt, hur det är att vara närstående och hur tillvaron långsamt förändras. Allt gestaltas genom en postmodern, expressionistisk serie i tusch och akvarell.

Det är fruktansvärt rått. På ett sätt som vrider om sig i magen.

Det moderna samhället skildras, med sina ”humanistiska praxis” som strävar efter att alla ska leva så många minuter det bara går. Oavsett om individen (som i detta fall) själv känner sig färdig. Här ställs den tanken på sin spets. Speciellt i ett land som Sverige, där döden ofta hålls på avstånd och helst inte diskuteras alls, blir det här en tackling rakt in i livets sargkant.

Personligen träffar mycket av det som sker hårt. De små glimtar av dialogisk humor fungerar mest som korta andningspauser. Strängen är konstant spänd. Eländet erbjuds ingen lösning, ingen lindring och det ska det kanske inte heller göra när verkligheten skildras på detta vis.
Samtidigt är det märkligt nog en skön löptur längs sidorna. Förlösande, men först när man tagit sig igenom. Inte för att några nycklar har hittats, inte för att gåtan fått ett svar, utan helt enkelt för att resan är över.

Hela skildringen är lysande och saknar skarvande eller uppkryddat innehåll i jakten på hollywoodism istället för den brutala verkligheten. Jag skulle vara försiktig med vem jag rekommenderar eller ger denna laddade pistol vidare till. Men nog borde den öppna för en större och ärligare debatt om vad som är humant, vad som är värdigt och vad individen själv har rätt att anse om sitt eget öde. En tankeställare och en check på verkligheten. Kommer aldrig kunna se räksallad på samma sätt igen.

---

Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman
Ordfront förlag
ISBN: 9789177754688
Antal sidor: 244

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

I Patagonien var den andra boken jag läste av Bruce Chatwin, direkt efter ‘Vad gör jag här?’ Back to back. Direkt det ska sägas: utan den längre forskningen, utan lite hjälp på vägen av Steve Sem-Sandberg och BBC-dokumentären Nomad: In the Footsteps of Bruce Chatwin, är det här en bok som lätt hade glidit mig ur händerna. För nu tror jag att jag äntligen sitter på tillräckligt många pusselbitar för att kunna läsa och också recensera den någorlunda rättvist.

När jag tänker tillbaka på I Patagonien är det lätt att minnas den berättelsen om gauchon som bär på hemligheten om en förlorad stam, en berättelse som är lika mycket myt som historia. Denna blandning av fakta och fiktion blir nyckeln till att förstå Chatwins unika stil och hans sätt att gestalta platser som något mer än bara en geografisk punkt på kartan.

För det första: det här är en skön bok. Den är kittlande. Den väcker den där obekväma sugande musten i benen att vilja resa, att dra, att släppa rötterna och lämna hemmets bekvämligheter för att se vad som faktiskt finns där ute. Chatwin skriver fram rörelse som livsform. Det är rastlöst, lockande och ofta väldigt vackert.

Men under läsningens gång kryper frågan fram: varför räcker inte Patagonien som det är?

Chatwin nöjer sig inte med att återge. Han förvrider, hittar på, överdriver, slår ihop människor och händelser, förenklar och spetsar till. Resultatet blir en rätt så fragmentarisk stil, uppbyggd av anekdoter om möten, mystik, land och människor som mer än vanligt känns mer litterära än verkliga. Frågan är om Chatwin inte litar på Patagonien utan måste mytologisera den för att den ska bära hans projekt?

Förklaringen hittas långt efter att boken ställts på hyllplanet för sin vila. Chatwin var mindre intresserad av resan än av berättelsen om den. Mindre intresserad av Patagonien som geografisk plats än som idé. Som ytterkant. Som projektion för rastlösheten, manlighet, flykt och begär. Sanningen, i dokumentär mening, var aldrig det utpekade huvudmålet. Det han jagade var känslan av att vara på väg. Av att aldrig riktigt slå sig ner.

Läser man I Patagonien som en klassisk reseskildring blir den lätt skavande och irriterand mellan det spretiga anekdoterna. Men läser man den som litteratur om rörelse, om mytbildning och om behovet av att omforma verkligheten för att göra den begriplig eller spännande, fungerar den betydligt bättre.

Det är frisk prosa. Ofta mycket bra sådan i underhållningens tjänst. Jag har saknat något så här simpelt vackert och äldre i sin form och samtidigt komplext i sin tanke om frågan: varför? Något att vila ögonen på, utan att känna sig dumförklarad eller undervisad.

I Patagonien säger kanske inte så mycket om Patagonien. Men den säger desto mer om Bruce Chatwin. Och om den där eviga impulsen att vilja vara någon annanstans.

---

I Patagonien av Bruce Chatwin
Brombergs
ISBN: 9789176089514
Antal sidor: 237

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Den sista boken jag läste under 2025 va roman Doktor glas, skriven i dagboksform. Genom korta anteckningar följer vi doktor Tyko Glas på sin mottagning i Stockholm. En dag söker prästfrun Gregorius upp honom. Hon ber desperat Glas att hjälpa henne att fabricera en sjukdom, ett alibi, för att slippa sin makes närmanden och den intimitet hon upplever som övergrepp. Kort därefter söker även prästen själv upp Glas och dramat är uppdukat. Föraktet för prästen växer. Känslorna för frun bolmar. långsamt dras Glas in i ett moraliskt dilemma som han själv tror sig kunna kontrollera, men som snart visar sig vara större än honom.

Det är enormt intressant hur litet tidsgapet till denna roman egentligen känns. De frågor Söderberg rör sig kring är desamma som fortfarande cirkulerar i vårt moderna samhälle. Vem bär ansvar. Var går gränsen mellan moral och att ta lagen i egna händer. När blir rättfärdighet något farligt och hur mycket av våra beslut är egentligen förklädda försök att rättfärdiga våra egna begär.

Romanen är tunn, men laddad. Den behandlar många etiska och moraliska frågor på relativt få sidor, vilket gör läsningen både reflekterande och till en spänd sträng. Dagboksformen skapar en närhet till Glas tankegångar och personbilden växer gradvis fram. Mot slutet känner vi honom. Eller åtminstone tror vi att vi gör det. Medans historien utvecklas märks det att något kyligt ligger över romanen. Glas är inte alltid en behaglig följeslagare. Hans självbild är präglad av distans, intellektualisering och en stark tro på det egna omdömet.

Det är svårt att inte förstå varför vi fortfarande läser den. Inte för att lära oss hur vi ska handla, utan för att påminnas om hur lätt vi övertygar oss själva om att vi redan vet.

---

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Modernista
ISBN: 9789181082364
Antal sidor: 124

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Ethan Hawke är en skådespelare som i film, korta klipp, intervjuer och upplästa dikter ofta lyckas trollbinda. Han har en röst och en närvaro som ofta bär på något allvarligt, nästan förtroligt och mystiskt. När han talar om livet, konsten och meningen med tillvaron låter det ofta eftertänksamt och öppet. Därför är det svårt att inte vara nyfiken på hur han fungerar som författare. ”A Bright Ray of Darkness” ger mig ett snabbt svar.

Detta är, vilket säkert inte undgått någon, en MYCKET amerikansk roman. En framgångsrik skådespelare är otrogen, spelar Shakespeare, brottas med sin offentliga roll och ser sitt äktenskap falla samman. Det är ett välbekant upplägg och boken är tydligt medveten om sin egen ”kulturella mytologi”.

Inledningen lovar ändå mer än vad som följer. En taxiresa, ett samtal, ett New Yorkigt tugg som känns filmiskt och rätt träffsäkert. Där finns tempo, iakttagelseförmåga och en känsla för dialog som påminner om Hawkes yrkesbakgrund. Här tror jag fortfrande att det finns en roman jag gärna hade fortsatt läsa. Men ganska snabbt tappar boken fotfästet.

Sexscenen som följer hör till de mest pinsamma jag läst på länge. De är varken sensuella, utforskande eller särskilt intressanta. Det följs av ett dravel som känns mest som självmedvetna och självupptagna markeringar och de undergräver snarare än fördjupar berättelsen. När detta sedan följs av resonemang om livets mening blir kontrasten nästan parodisk.

Berättaren är genomgående självömkande. En man som ser sig själv som både offer och missförstått geni. Han förväntar sig, mer eller mindre öppet, att hans blivande exfru ska dyka upp och applådera hans briljans när han står på scen i sin Shakespeareuppsättning. Det är fruktansvärt svårt att känna sympati. Ironiskt nog är det just hustrun som framstår som romanens mest fungerande karaktär. Hon har en ryggrad, ett mått av självrespekt och en vilja att gå vidare. Att hon inte böjer sig inför berättarens självbild känns nästan befriande. Åtminstone en person i boken verkar förstå att livet fortsätter, även när ridån gått ner.

Problemet är inte att Hawke skriver om otrohet, skuld eller manlig fåfänga. Problemet är att han gör det utan tillräcklig självdistans. Romanen ter sig att vilja vara både självutlämnande och djupt reflekterande, men fastnar i självupptagenhet. Den vill tala om konst, ansvar och konsekvenser, men orkar inte riktigt se bortom huvudpersonens eget lidande.

Det finns glimtar av något bättre här och var. Enstaka observationer, ett par scener som fungerar. Men som helhet känns A Bright Ray of Darkness mer som en bearbetning än som en roman. En text som vill bli tagen på djupt allvar, men som inte riktigt förtjänar det.

---

Bright Ray of Darkness av Ethan Hawke
Cornerstone
ISBN: 9781529156409
Antal sidor: 256

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

I min jakt på detaljerna ifrån livet hos olika eldtorns vaktare halkade jag tillbaka till vår allas Jack Kerouac. Ett vant namn från “The road”, här i Desolation Peak är dock tonen något annorlunda. Lättast är att beskriva det som en resa genom avgrunden av två sinnen.

Det är i grunden en dagbok, skriven av en man som försöker hålla ihop sig själv medan han vacklar mellan upplysning, tvivel och ren förtvivlan. Kerouac pendlar mellan sina två poetiska temperament, det kontrollerade och det spontana. Ena sidan är en stilla beslutsamhet om att bli en bättre version av sig själv, nästa sida är ett tvärt kast där han avfärdar allt han höll för heligt tjugofyra timmar tidigare. Det är som att få vara den där flugan på väggen när han brottas med buddhismen, med konsten, med beroendet och med den där självföraktande rösten som han försöker kväva med meditation men som bara skriker högre.

Efter en bredare sökning är detta en av de första böcker där alkohol lyser med sin frånvaro. “Den längsta i hans vuxna liv”, blir en sorts oavsiktlig lupp mot pappret. Utan rusets filter blottas mycket av det som annars kanske gömmer sig mellan raderna i hans fiktion. Ångesten, rastlösheten, den cirklande svindeln av att vara ensam med sitt eget huvud i tornet. Plötsligt är det inte längre den romantiserade beatnomaden vi följer utan en man som inte riktigt vet hur man lever utan att dämpa sina andar först. Det  är oslipat, ibland svårfångat och det är enligt mig ett material för den som vill förstå författaren Kerouac än den som vill svepas av honom.

Desolation Peak är en bok för de redan invigda. För den som läst On the Road, The Dharma Bums och allt gott från hans penna. Det är en enkelbiljett in i skallen på Kerouac där vi intimt får se hur tankarna faktiskt rörde sig där inne. Den är långt ifrån en perfekt bok, men den försöker inte vara det heller. Den är en anteckning av sökandet.

Ett värdefullt tillägg för oss som redan är fast i hans värld.

---

Desolation Peak: Collected Writings av Jack Kerouac
Rare Bird Books
ISBN: 9781644282861
Antal sidor: 312

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Läst efter att Elis Monteverde Burrau i cyklopernas land promtat på att den borde vara en del av svensk kanon.

Att läsa “Åh Lunargatan” känns lite som att följa en snitslad bana genom dimma. Den poetiska ytan är skimrande, intill förförisk, men under den ligger en oro som aldrig riktigt får ett namn eller gestalt. Jäderling skriver i korta noveller med varje del i form av en blinkning i en bohemisk fritänkande vardag. Det är en prosa som hela tiden vänder tillbaka till sig själv. Ett slags kretsande likt en rovfågel som inte bestämt sig för om den ska slå ner sitt byte eller fortsätta sväva. Det är vackert, men ibland lite väl virrigt.

Teman som barnlöshet, barn som symboler för allt man inte vill kännas vid, kroppens märkliga logik, sex som både drift och avstånd, Allt finns där, sammanflätat till ett slags nervigt knippe. Ibland känns det tappert, ibland väldigt slentrian. Det lättaste att beskriva helheten av novellsamlingen är att boken lutar sig lite för tryggt mot sin egen intensitet.

Det finns passager som verkligen glimrar. Särskilt när Jäderling låter språket få rusa fritt utan att försöka vara FÖR gåtfullt. Då uppstår ett slags klarhet mitt i allt det fragmentariska. Men lika ofta tappar texten riktningen för den oinvigde. Jag märker att jag beundrar formen mer än jag faktiskt känner den.

“Åh Lunargatan” är en bok som kommer att tilltala den som beundrar kortromaner där det poetiska är viktigare än det berättande. För mig landar den någonstans i mitten. Jag uppskattar ambitionen och den egenartade tonen, men hade önskat lite mer jord under fötterna.

---

Åh Lunargatan av Viktoria Jäderling
Bonnier Pocket
ISBN: 9789174297096
Antal sidor: 220

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Kära Nina Wähä är tillbaka fast hon egentligen aldrig varit borta. Major virvelvind är en autofiktiv roman om relationen till sig själv, men framför allt till den bortgångne pappan som i tidningar kallades just Major virvelvind efter sin tid som bankrånare. Romanen rör sig mellan dokument, protokoll och rekonstruktioner av hans liv och Wähäs egen vardag med styrketräning, en insjuknad sambo, deadlines, oro och det ständigt pågående sorgearbetet. Romanen skriven i en typ av dagboksform blir som en gungbräda där allt väger fram och tillbaka, ibland på ett sätt som känns avsiktligt, ibland bara som att skrivkrampen får en utfyllnad av marklyft…?

Det som skaver mest är att jag inte känner igen texten. Wähäs vanliga ton från Babetta finns knappt där och hade hennes namn inte täckt omslaget hade jag aldrig kunnat gissat att det var hon som sitter bakom tangenterna. Först när sorgen står i första rummet känns det bekant igen, då är hon närvarande och hon som skriver så man vill lägga kinden mot boksidorna.

Samtidigt bär bankrånarhistorien hela romanen mycket på egen hand. Det är spännande att följa hur pusselbitarna faller på plats och hur omgivningen reagerar när Wähä börjar gräva i det förflutna som andra helst vill låta ligga i vilans glömska. Nina förskönar aldrig brotten, hon mytologiserar dem inte heller, hon berättar dem bara, rakt upp och ner, som något som en gång hände även om de fortfarande skuggar över henne. Jag förstår inte hur detta inte hade räckt som tematik och varför nutidens ”små” motgångar ska fylla de tomma sidorna för att romanen ska nå sina 319 sidor.

Jag väger mellan två känslor. Antingen har mina förväntningar varit för höga efter Babetta, så höga att allt under (4) stjärnnivå gör mig rastlös. Eller så är jag helt enkelt förkrossad över insikten att jag kanske har vuxit ifrån vad jag en gång trodde var Sveriges bästa kvinnliga romanförfattare. Det är jag Nina, inte du. Det KANSKE är jag som blivit svårflörtad.

---

Major Virvelvind av Nina Wähä
Norstedts
ISBN: 9789113142739
Antal sidor: 319

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det finns böcker som är svåra att recenseras utan att man samtidigt känner sig lite… dum. Det här är en sådan. Wilfred Owens diktsamling är en av de mest inflytelserika diktsamlingarna som skrivits om krigets verklighet och ändå sitter jag här i fåtöljen, långt från skyttegravar, lera och gasattacker och försöker på något sätt formulera någon form av omdöme utan att kliva rakt upp på en moralisk piedestal och predika om en erfarenhet jag förhoppningsvis aldrig kommer nära.

Så vitt jag förstår är det Owens storhet. Han tvingar läsaren, även den mest skyddade, att konfronteras med vad krig egentligen innebär. Inte strategier, inte nationsbyggen, inte heroism. Utan kött, skräck, panik, sorg. Den råhet som gjort honom odödlig är inte ett stilgrepp utan ett vittnesmål, allt bränner.

“This book is not about heroes. … My subject is War, and the pity of War. 
The Poetry is in the pity.”

För mig som läsare, långt från krigets logik, blir upplevelsen märklig. Jag drivs bort från min vardag och samtidigt blir jag medveten om hur omöjligt det är att faktiskt leva sig in i det Owen skriver om. Det blir en sorts pinsam insikt när poesin träffar, men den träffar genom min föreställning om krig, inte genom erfarenhet. Är det just där den moderna läsarens skuld eller tvekan ligger? Man vill förstå, men bör kanske acceptera att man inte kan.

Ändå är det svårt att inte imponeras av Owens precision. Här finns inga förskönande bilder. Det är språkets egen chockgranat som kastas mot mig. Att detta samlade verk, publicerat efter hans död, gör bara allt mer tragiskt. Han hann aldrig bli en poet i traditionell mening, han blev ett dokument.

Som kritiker är det svårt att värdera denna samling utan att det känns som att jag recenserar något avlägset. Poems är nog en av de mest nödvändiga diktsamlingar jag läst för att bredda mig i denna genre. Inte för att den talar till mig direkt, utan för att den väcker något jag behöver lyssna till, även från långt håll.

---

Poems av Wilfred Owen
Penguin Books Ltd
ISBN: 9780241303115
Antal sidor: 96

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist