Tone Schunnesson har för mig varit en av de kulturprofiler som lyckas få samtiden att kännas både smutsigare och mer levande än den egentligen är. Med sin tredje roman Ultravåld ställer jag mig frågan: lever hon upp till de närmast orimliga förväntningar som byggts upp kring romanen under denna ganska långa väntetid?
I den epok Schunnesson skulle kunna doktorera i, slutet av 1990-talet, lever syskonen Jarl och Eddie, uppväxta i ett förfallet slott i Skåne där friherrestatus och ekonomisk verklighet sedan länge slutat gå hand i hand. När fadern försvinner och modern Monica alltmer tappar greppet om tillvaron lämnas barnen att själva navigera genom ett landskap av försummelse, besattheter och ömsesidigt beroende.
När det kommer till upplevelsen av Ultravåld i sina 440 sidor är det inte brutaliteten som etsar sig kvar. Svensk litteratur är sedan länge bekväm med mörker, trauma och familjer i upplösning. Det som känns rätt i vedboden, eller slottet kanske passar bättre här, är istället hur genuin romanen är. Schunnesson skriver med ett kapitalistiskt svart bälte i materiella ting, vilket gör att varje miljö, varje konsumtionsobjekt och varje kulturell referens får betydelse. Hon besitter en närmast manisk materialkännedom och låter den breda ut sig över sidorna. Ibland som ren oblygsam flex, ibland som ett sätt att förankra karaktärerna i en verklighet där smak, status och begär är identitet.
De partier som skaver för skrivande är de där romanen känns märkligt ojämn. Vissa stycken glöder av Schunnessons säregna ton och uttryck, medan andra känns tillrättalagda. Jag anar oråd om en alltför nitisk redaktör varit framme och putsat bort delar av personat som gör Schunnesson till den hon är. Det är aldrig riktigt uselt, men man anar ibland en kamp mellan den vilda rösten och den färdiga produkten.
Men i min mening är boken vad vi förväntade oss. Schunnesson porträtterar den dysfunktionella familjens långsamma undergång på ett sätt som känns tillräckligt nära verkligheten och tillräckligt tillgjort för fiktionens dragningskraft. Relationerna mellan Jarl och Eddie är obehagliga, ömma och ibland hysteriska. Jag har faktiskt inte läst något liknande på svenska där genrer och banaliteter blandas på detta moderna, ursäktslösa sätt.
Frågan vi utanför recensionen ändå måste ställa oss är förstås om detta är årets bok. Är det här en Augustprisvinnare?
Jag tror tyvärr inte det.
Inte för att romanen saknar litterära kvaliteter eller missar sin tilltänkta målgrupp. Men Augustjuryn brukar gärna belöna böcker som känns utmanande på ett sätt som ändå går att kommersiellt omfamna. Ultravåld är något annat. Den är skitig, kompromisslös och stundtals för kåt på sig själv och sina gränsöverskridanden. Internationellt hade den varit en del av mängden av gränstänjande kultur, men är den svenska litterära offentligheten rätt plats för denna utmanare? Frågan är om Augustjuryn är redo att servera orgasmer av fisting till den breda massan av svenska folket. Det återstår att se.
Men oavsett priser är Ultravåld en roman som kommer att diskuteras. Älskas av sin målgrupp, brännas av sina kritiker. Den är underhållande, obehaglig, smart och alldeles, alldeles egen.
Ultravåld Av Tone Schunnesson
Norstedts
ISBN: 9789113132242
Antal sidor: 440
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 