Jag har under sommaren slukat Modernistas nyutgivning av Dino Buzzatis Tartaröknen. Det är en roman som på ytan verkar enkel, men som lämnar kvar något som gror i mig långt efter att sista sidan är läst. Vilket gjort att jag låtit recensionen fått ligga och mogna en stund i hjärnan innan den skulle skrivas med pixlar på en skärm. (Usch vad pretto)
Berättelsen följer den unge officeren Giovanni Drogo som posteras vid den avlägsna Bastianifästningen, där soldaterna i en evighet väntat på ett hot från den mytomspunna öknen. Hotet kommer kanske imorgon, kanske nästa år, kanske aldrig. Till en början tänker han endast stanna tillfälligt, kortast möjligast men likt sina kamrater och officerare stannar han längre och dom väntar.
Vid första anblick skulle man kunna tro att Tartaröknen handlar om soldater, krig eller livet inom det militära. Men ganska fort insåg jag att den handlar om oss. Om hur lätt det är att skjuta upp livet i väntan på något större. Buzzati visar med nästan plågsam tydlighet hur människan kan bli fånge i sitt eget hopp. Åren går, möjligheterna krymper och plötsligt en dag upptäcker man att bilden i spegeln inte längre är ung nog att ta vara på det man väntat på. Det som gör boken så effektiv är att Buzzati aldrig krånglar till sitt budskap. Han driver berättelsen framåt med ett stadigt tempo och låter moralen växa fram mellan raderna. Symboliken är tydlig utan att kännas påträngande och därför träffar den hårdare, speciellt hos skrivande som sitter fast i sin egna fästning.
Men utanför murarna börjar skrivande att knorrar sig lite mot romanens budskap. För vad är egentligen alternativet till att hoppas? Att Drogo slösar bort sitt liv på väntan på tartarerna är uppenbart. Men Buzzati tycks ibland betrakta själva hoppet som problemet, när det kanske snarare är vår oförmåga att veta när vi ska sluta hoppas. För det är en ganska bekväm moral, trots allt. Lev nu. Vänta inte på att livet ska börja. Visst. Det låter klokt och det är ungefär lika lätt att säga som att man ska börja motionera på måndag? Problemet är att människan också behöver sina föreställningar om framtiden. Vi bygger hela våra liv kring saker som ännu inte har hänt. Vi utbildar oss för ett framtida arbete, sparar till ett framtida hus, skriver böcker som kanske någon en dag kommer att läsa. Hoppet är inte bara det som håller oss kvar i fästningen. Det är också det som får oss att överhuvudtaget bygga den.
Men samtidigt är det i den inre diskussionen som ger stoffet till det som gör att Tartaröknen blir mer intressant än sin egen moral. För Drogo väntar inte bara på ett krig. Han väntar på att hans liv ska få den betydelse han föreställer sig att det borde ha. Det är en betydligt mer obehaglig tanke. För hur mycket av våra liv ägnar vi egentligen åt att förbereda oss för den dag då vi slutligen ska börja leva?
Romanens slut gör inte mycket för att trösta den som vill ha en lösning. När det som Drogo väntat på till sist verkar komma är han redan gammal och okapabel till det liv han en gång föreställde sig. Det finns ingen stor belöning som väntar bakom kröken när tiden böjt den. Det blir ingen snygg försoning där alla år av väntan kulminerar till Drogo livsverk. Vi riskerar helt enkelt inte bara att missa livet medan vi väntar på det. Vi riskerar att en dag upptäcka att väntan var det liv vi fick.
Tataröknen Av Dino Buzzati
Modernista (klassiker)
ISBN: 9789180636964
Antal sidor: 221
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist