Sommarens utlovat sista riktigt varma dag bjuder på temperaturer som nosar på 30 grader. Näst sist ut i årets Sommar i P1 är Felicia Eriksson, eller som de flesta lärde känna henne, den första och ursprungliga Fröken Snusk. Rösten som gjorde EPA-dunken folklig och fyllde landets parkeringar med ”Rid mig som en dalahäst”. Innan programmet har jag hunnit förbereda mitt mentala kryssformulär. ADHD? Kryss. Tuff uppväxt? Kryss. Hat på nätet? Kryss. Musikbranschens baksidor? Kryss.
Felicia berättar om hur karriären tog fart, hur hon började sjunga och om mötet med producenten Gozzi. Programmets mest lockande bit, konflikten som ledde till att Fröken Snusk plötsligt blev någon annan hänger som ett moln över förloppet. Man har känslan av att mycket mer har hänt än det som sägs rakt ut, men locket ligger kvar på kastrullen. Det skickas några diskreta pikar och antydningar mellan parterna i medier, men den verkliga historien verkar vi aldrig få ta del av. Inte ens i Sommar i P1.
Det som ändå framträder är en klassisk berättelse om musikindustrins mindre smickrande sidor. En ung artist utan erfarenhet kastas in i en framgångsmaskin. Låtar produceras, en karaktär byggs upp och gränser flyttas utan att hon alltid verkar vara bekväm med det. Kändisskapet lockar samtidigt som det sliter. Till slut är hon slutkörd och ersätts och just när berättelsen når sin mest intressanta punkt tar den slut. Så kommer revanschen. Felicia får stå på egna ben, fansen sluter upp, hon vinner Melodifestivalen med ”My System” och får tillbaka kontrollen över sin karriär. Allt landar i en ganska klassisk framgångssaga där den som blivit överkörd reser sig och kommer tillbaka starkare.
Något jag aldrig riktigt förstår är varför vi bara får halva historien. Om poängen är att visa hur illa det kunde gå vore det intressant att faktiskt få veta vad som hände. Om brytningen med Gozzi är den stora vändpunkten blir det märkligt att den samtidigt är programmets största blinda fläck.
Sedan återkommer det som blivit ett stående inslag i många sommarprat: hatet på nätet. Felicia berättar hur hon läser ALLA kommentarer och påverkas av dem. Det är mänskligt och begripligt. Samtidigt är det svårt att komma ifrån att offentlighet fungerar så. Har man en karaktär vars uppgift är att provocera kommer vissa också att bli provocerade. Det gör inte hatet rätt, men det gör det knappast oväntat. Som någon som själv får sin beskärda del av syrliga mejl och mindre smickrande omdömen efter recensioner vet jag att offentlig kritik är ett pris man ibland får betala när man väljer att sticka ut hakan.
I slutänden är detta ett godkänt sommarprat, men inte mycket mer än så. Det är välproducerat, ärligt och stundtals intressant, men följer också en välbekant mall. Den stora konflikten skymtar i bakgrunden utan att någonsin utvecklas. Årets näst sista sommarprat lämnar inga djupare avtryck. Frågan som återstår är densamma som många ställt sedan Fröken Snusk försvann: När ryker masken på riktigt?
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist