När sommaren nu börjar packa ihop sin cirkus och kvällarna blir en aning mörkare händer något märkligt. Helt plötsligt fylls uterummet av mammamyggor eller som vi säger söder om Gävle, harkrankar. De dyker upp som objudna på ett kalas, vingliga, förvirrade och fullständigt övertygade om att just mitt uterum är platsen där höstens stora festival ska hållas. Någon sorts lågprisversion av både Borderland möter en återföreningsfilm med Jackass.
På morgonen sitter de i fönstren. På kvällen kastar de sig mot lamporna med en entusiasm som får professionella stuntinsekter att framstå som försiktiga. Sedan följer en flygtur som sällan slutar enligt plan. Ofta missar de både lampan, väggen och den allmänna idén med flygning. Det är svårt att inte känna viss sympati för en insekt som ser ut att vara hopsnickrad av någon som hade slut på reservdelar och tvingades bygga hela konstruktionen av det som låg kvar i lådan.
Jag har märkt att de blivit fler i år. Kanske är det vädret. Kanske är det naturens eget sätt att påminna oss om att sommaren inte är någon evighetsmaskin. Eller så har de helt enkelt organiserat sig bättre. Man vet aldrig vad som pågår ute i gräsmattorna när vi människor sitter upptagna med våra mobiltelefoner. När jag var tjugo noterade jag inte ens att de existerade. Jag hade fullt upp med annat. Harkrankar var bara en del av bakgrundsbruset, ungefär som telefonstolpar eller kommunala anslagstavlor.
Nu däremot märker jag exakt när de anländer. Jag funderar över om de är fler än förra året. Jag jämför kvällarnas harkranksaktivitet med tidigare säsonger. Jag har till och med fångat mig själv med att stå vid köksfönstret och analysera deras placeringar.
Det är då man inser att åldrandet inte kommer som en dramatisk storm. Det kommer smygande i form av ett ökande intresse för vädret, trädgården och antalet harkrankar kring ytterlampan. Förr pratade man om framtiden. Nu står man och recenserar insekters prestationer.
För medan världen rusar fram i ett allt högre tempo flyger harkranken fortfarande omkring på samma förvirrade sätt som den gjort i tusentals år. Den bryr sig inte om börskurser, sociala medier eller internationella konflikter. Den är fullt upptagen med att kollidera med en gardin.
”Hello, Mitt namn är Harkrank och detta är Curtain Boogie Bomb.”
Så när nästa harkrank klumpigt landar på köksrutan en tidig höstmorgon ska jag försöka att inte vifta bort den alltför snabbt. Den är trots allt inte bara ett tecken på att sommaren är slut. Den är också ett tecken på att jag nått den ålder då man faktiskt lägger märke till sådant. Och om jag ska vara helt ärlig, den ålder då man tycker att en harkrank som flyger rakt in i en gardin är betydligt mer intressant än den borde vara.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist