Det började så oskyldigt. En kväll stod jag med en dartpil i handen och tänkte att det kunde vara trevligt att kasta några pilar mot en den gamla torra pilsnertavlan i den gamla mannens garage. Bara för skojs skull. Bara för att göra något som inte innebar en skärm, ett lösenord eller en uppdatering av användarvillkor som ingen människa någonsin läst färdigt.
Det visade sig vara märkligt tillfredsställande att se den vassa spetsen fastna med ett dovt *Thudd* och tilldela mig elva imaginära poäng. Jag upprepade rörelsen och insåg att det fanns något lugnande i att stå några meter från en tavla, fokusera på en enda punkt och låta kroppen göra resten. Under några sekunder existerar inga nyheter, inga notiser och inget valfläsk.
Dart har en förmåga att få tiden att sakta ner. Det är nästan meditativt. Man räknar poäng, småpratar med den tvångsinbjudna kompisen och funderar över livets stora frågor, som varför pilen alltid verkar söka sig till siffror man inte ens siktat på. Jag trodde länge att detta var min egen upptäckt.
Att jag, genom någon form av personlig mognad och slump hade jag funnit vägen till darttavlan. Kanske hade jag utvecklats. Kanske hade jag blivit visare. Kanske hade jag äntligen förstått att lycka inte handlar om att jaga nästa stora upplevelse utan om att rätt och slätt träffa en röd ruta ibland.
Plötsligt dök det upp dartkvällar, dartturneringar och darttavlor i varannan bekants vardagsrum. På sociala medier flög pilar genom luften i en omfattning som fick mig att misstänka att någon organiserat detta centralt. Då slog den obehagliga tanken mig. Tänk om det inte alls var jag som hittade dart? Tänk om jag under månader eller år matats med små signaler via algoritmer och undermedvetet blivit hjärntvättad att upptäcka denna nya hobby. Och innan jag visste ordet av stod jag där med tre pilar i handen och trodde att beslutet var mitt eget. Det är nästan provocerande att tänka? Rensade genast alla cookies och data på mobilens alla SoMe-appar.
Man vill ju gärna se sig själv som en självständig individ med stark integritet och egen vilja. Inte som någon som långsamt leds fram till en hobby av algoritmer som känner ens beteende bättre än man själv gör. Jag blir faktiskt lite sur när jag tänker på det. Inte för att jag börjat spela dart. Utan för att det finns en möjlighet att jag inte kom på idén själv.
Samtidigt uppstår ett problem., för det är ju förbaskat roligt. Det är ändå ganska svårt att vara upprörd över en konspiration som leder till att människor träffas och har kul? Så där står jag nu. Halvt irriterad över att mina val kanske inte är så fria som jag vill tro. Men nästa gång jag träffar en trippel tjugo tänker jag ändå muttra lite för mig själv för att jag fortfarande inte vet om det var jag eller internet som siktade.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist