Jadu, ett uppskjutet sommarprat där inspelningen sägs ha krockat med andra åtaganden. ”What to do när Hollywood kallar?”. Jag ska erkänna att jag är rätt vresig redan från start. Vägrad kransbild, uppskjuten inspelning och rykten om en bortklippt del om droger. Ska man göra Sommar i P1 får man väl tyvärr dansa med, även om man råkar vara himla cool.
Joel Kinnaman. Frank Wagner. Rick Flag. Alex Murphy. Kärt barn har många roller. Skådespelaren berättar om karriären, om rösterna i huvudet, om tvivlet och om människorna som trott på honom när han själv inte gjort det. Detta varvas med årets kanske bästa, men också grabbigaste, spellista. Reggae och hiphop i en blandning som passar karaktären perfekt.
Det första som slår mig är tonen. Kinnaman har den där mullrande rösten som får en att lyssna. Samtidigt är han skådespelare. Man hör att han behärskar hantverket. Varje paus, varje betoning och varje formulering känns genomtänkt. Det är inte alltid äkta, men det är skickligt. Herregud vad noga man lyssnar när någon faktiskt kan konsten att tala. Som bäst blir berättandet när Joel själv tittar fram bakom skådespelaren. När han skrattar lite för högt, när självmedvetenheten släpper och allt inte längre känns så kontrollerat.
Den röda tråden är de negativa rösterna. Demonerna. Men ibland blir resonemangen nästan provocerande självklara. Efter tre anekdoter får vi veta att man inte blir nervös eller får blackout om man är väl förberedd inför en roll. Är vattnet blött? Det finns något väldigt högfärdigt manligt i att presentera en självklar insikt som om den vore revolutionerande. De andra demoner som återkommer är andra människor. De som skrattade åt honom på scenen. Tjejen när sexet inte fungerade. Fotbollskompisarna som kommenterade hans bröstkorg som barn. Är det här pusselbitarna som byggde pansaret? Kanske. Men jag tycker nästan Kinnaman är tillräckligt hård redan utan att behöva få förklaringen serverad.
Det bästa i hela programmet är faktiskt hans berättelse om mötet med Nicolas Cage. Eller ”Nick”, eftersom man uppenbarligen är på den nivån efter att ha spelat in Sympathy for the Devil(4+) tillsammans. Sedan kommer den kanske mest intressanta passagen, när Kinnaman berättar att han velat prata mer om sin inre resa med hjälp av psykedeliska droger men att detta strukits eftersom preparaten är olagliga i Sverige. Han passar samtidigt på att rikta en känga mot Sveriges Radio och beskriver Sverige som ett land som fastnat på 60-talet i synen på psykedelika.
När timmen är slut vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska ta med mig. Jag känner mig inte nämnvärt närmare Joel Kinnaman. Jag förstår inte heller en av våra mest internationellt framgångsrika skådespelare särskilt mycket bättre än innan. Men jag har fått lyssna på en människa som behärskar monologens konst bättre än nästan någon annan som suttit framför Sommar-mikrofonen i år.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist