Ett vörtbröd med centimetertjock ostskiva vilar på loppisfyndet till bricka och jag sätter mig på den fuktiga trallen. Det har precis börjat droppa ett lätt augustiregn. Idag är det Sofia Dalén en av de favorittippade sommarvärdarna och jag är redo att le till kinderna spricker. Hon inleder sitt sommarprat med att avslöja att hon faktiskt skrivit ett roligt program. Ett som var tänkt att underhålla publiken. Sedan kastade hon det i papperskorgen. Jag tittar på koltrasten och kastar halva mackan till honom/henne, för i helvete…
Sist jag kollade räknades Sommar i P1 i kategorin underhållning. Inte en utvecklingssamtalsblankett från HR-avdelningen. Om en av Sveriges roligaste människor skrivit ett kul sommarprat känns det spontant som något vi borde ha fått höra. Istället får vi följa med till terapirummet.
Det är ett nytt grepp för Sommar, åtminstone i formen. Innehållsmässigt känns det däremot nästan överdrivet samtida. Bekräftelsebehov, självkänsla, relationer, oro, självbild. Samtalspartnern Björn Hedensjö försöker hjälpa Sofia Dalén att förstå Sofia Dalén medan lyssnaren mest sitter bredvid som ett tredje hjul. Terapi kan vara fantastiskt för den som går i terapi. För alla andra är det betydligt mer tveksamt som underhållning.
Dalén berättar om sitt liv och sina tillkortakommanden med en öppenhet som säkert kommer få många att känna igen sig. Men efter ca 72 sekunder börjar jag längta efter precis det program hon berättade att hon valde bort. Det där roliga sommarpratet. Det är nästan provocerande att berätta att man hade skrivit något kul men nu ska ni får höra något deppigt.
För Sofia Dalén besitter något som få andra sommarvärdar gör. Hon har en genuin känsla för humor och berättande. Hon vet exakt hur man fångar en publik. Ändå väljer hon att lägga undan sina starkaste kort. Det är ungefär där jag känner att vi som kollektiv tappat riktningen. Måste allt vara relaterbart?Måste varje sommarprat innehålla någon form av terapeutisk resa?
Det mest frustrerande är att Dalén egentligen förstått formatet perfekt. Det här är nästan en skolbok i hur ett modernt Sommar ska låta 2026. Sårbart, självutlämnande, psykologiserande och fullt av reflektioner kring det egna jaget. men det blir också blir ganska tråkigt.
När timmen är slut känner jag mig inte provocerad, berörd eller särskilt road. Mest lite matt och snuvad på något roligt. Men utanför uteplatsens skyddande tak har regnmolnen åtminstone skingrat sig.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist