Det blåser i dag. Det riktigt piskar i lövträden. Melodikrysset kändes ovanligt lätt, trots slakten av Kite. Ewa Fröling står på kö och signaturmelodin ljuder till kopp tre för dagen och vad jag inte vet nu är att om 1:29 kommer jag fatta absolut ingenting.
Hemma har jag en gammal potatisskalare. En sådan där märklig apparat med vev som samtidigt skalar och tvättar potatisarna. Jag förstår inte riktigt hur den fungerar. Jag har ägt den i flera år och är fortfarande lätt fascinerad varje gång jag använder den. Skillnaden är att den gör jobbet trotts dess mystik, det gör inte Ewa Fröling.
Nu är det inte så att jag kräver tydlighet i varje sommarprat. Tvärtom. Jag uppskattar människor som vågar röra sig fritt mellan minnen, känslor och associationer. Det får gärna vara abstrakt. Det får gärna vara finurliga blinkningar men någonstans måste det finnas en överenskommelse mellan talare och lyssnare. Fröling kastar sig mellan tillbakablickar, funderingar, bilder, känslotillstånd och formuleringar som möjligen betyder något mycket specifikt för henne själv. Det är stundtals obegripligt och så pass utmattande att jag måste tänka efter vilken dag det är. Blev det så hårt igår? Jag kollar pulsen.
Efter en stund börjar jag t.o.m undra om det är hon som pratar eller om någon har rymt från Säters sjukhus och tagit sig in i studion. Jag tänker inte ens låtsas att jag förstår vad den röda tråden ska vara. Jag är inte säker på att det finns någon. Och finns den så är jag inte övertygad om att den är röd.
Det märkligaste är att Sveriges Radio vanligtvis är väldigt noga med sina sommarprat. Efter korrespondens hat jag fått höra om hur berättelser slipats, strukturerats och styrts in mot en tydlig form. Efter diverse historier genom åren om sådant som strukits, ändrats och flyttats börjar man undra vad som hände här. Var det krismöte på redaktionen? Släppte man tyglarna helt?
När programmet är slut vet jag mindre om Ewa Fröling och verkligheten än jag visste när det började. Vem var det här pratet ens för? Jag misstänker att målgruppen är betydligt mindre än Sveriges Radios räckvidd.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist