I sommarprat en känns det som att vi ofta väljer ett ben att stå på. Antingen bygger det på reflektioner eller som Robin Larmérus bygger sitt på erfarenheter.
Som brandman, tidigare militär och volontär i Ukraina har han erfarenheter som få av oss ens kommer i närheten av. När han berättar om eldsvådor, räddningsinsatser och möten med döden finns ett allvar och en autenticitet som inte går att fejka. Det är svårt att inte känna respekt för en människa som dag efter dag arbetar så nära katastrofen.
Larmérus är heller ingen van underhållare eller offentlig profil som lever på att stå på scen. Just därför fungerar programmet bättre än väntat. Han berättar rakt och okonstlat, utan att försöka vara mer än den han faktiskt är. Flera recensenter har också lyft fram hans starka berättarförmåga och de dramatiska skildringarna från yrkeslivet och Ukraina.
Det mest intressanta i programmet är hur han beskriver de insatser som förändrar livsöden, både hans eget och andras. Han påminner oss om att det finns människor som faktiskt springer mot faran när resten av oss springer åt andra hållet. Vi ska vara glada att någon gör det jobbet. Att någon orkar möta elden, olyckorna och döden på så vardaglig basis.
Samtidigt lider programmet av samma svaghet som många andra Sommar i P1. När de konkreta berättelserna tar slut tar de allmängiltiga lärdomarna vid. Sensmoralerna och de breda livsvisdomarna blir sällan lika intressanta som det verkliga materialet. Det är synd, för Robin Larmérus behöver egentligen inte förklara vad lyssnaren ska ta med sig. Händelserna han berättar om talar redan för sig själva.
När Larmérus håller sig till erfarenheterna är programmet som bäst. Ett lagom och sympatiskt sommarprat från en människa som gjort sig förtjänt av uppmärksamheten, även om programmet hade vunnit på att lita mer på berättelserna än på slutsatserna.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist