Vissa sommarprat fångar en genom dramatik. Några få genom humor. Maria Sid lyckas med något svårare. Hon skapar ett lugn. Maria Sid är skådespelare, regissör och teaterchef med en lång karriär inom både svensk och finlandssvensk kultur och idag är hon sommarvärd.
Inledningsvis är jag inte helt övertygad. Här finns en uppväxt fylld av kultur, litteratur och bildning. Dostojevskij dyker upp tidigt och farmodern ger henne Bröderna Karamazov som sommarläsning. Ackompanjerat av grekisk sol, sand och hav låter det nästan lite för perfekt. Nästan lite för kulturellt med en målande mamma och grekiskt nattfiske. Ett sommarprat som riskerar att bli mer skrytsam meritförteckning än berättelse.
Men ju längre programmet pågår, desto mer försvinner den känslan. Den kulturella elitismen byt ut och in träder istället en betydligt ödmjukare människa fram. En människa som vågar prata om skam, sårbarhet och om en destruktiv relation som långsamt bröt ner henne. Sid berättar utan att vältra sig i detaljer. Fokus ligger inte på det som hände utan på vad erfarenheten gjorde med henne.
Samtidigt finns här flera underbara avstickare. Berättelsen om hur hon en gång utsågs till ”Master Mover” i en danstävling är värd inträdesbiljetten ensam. Bara titeln, uttalad med den finlandssvensk brytning, är dialektalt fantastisk. Ännu bättre blir det när triumfen följs av insikten att hon dansat sig så svettig att ingen ville bjuda upp henne efteråt. Det är självutlämnande, roligt och mänskligt på samma gång.
Avslutningen, där hon talar om kärleken och om hur barn förändrar ens sätt att se på livet, är dessutom sommarpratets slutande cirkel utan att det slår en knut på sig själv. Något mjuknar. Perspektiven blir större samtidigt som de blir mer konkreta. Och den dramaturgisk kurvan av ett barn som somnar rädd med bilden av Medusa till den vuxna som njuter av sig eget barns skratt är bra teater.
Pratet är genomgående behagligt. Intressant nog för att hålla mig alert, men samtidigt så mjukt att ett lugn sprider sig i bröstet medan jag lyssnar. Det är sommarens bästa prat hittills och även om det stundtals är lite svart så håller det sig på rätt sida. Jag kan helt enkelt inte hålla in tyglarna när Sid behärskar berättarkonsten så väl som hon gör. Känslan är en fyra om något svag.
Hon avrundar dessutom med vad som kanske är programmets viktigaste tanke, en formulering som fångar varför vi över huvud taget skapar kultur och berättelser:
”Plikt är ett av mina favoritord. Min plikt är att ge dig innehåll och substans. på samma sätt som konsten alltid har gett mitt liv mening.”
Ord som sammanfattar både hennes yrkesliv och sommarpratet i stort. En påminnelse om att konstens uppgift inte bara är att underhålla, utan också att ge mening.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist