Emil Hansius gråter framför en läkare och man förstår att årets hitills kortaste Sommarprat, 49 minuter utan musiken, inte kommer handla om Youtube, algoritmer eller hur det känns att tacklas stenhårt in i en sarg av Juhani Tyrväinen. Istället blir det ett program om oro och en annan typ av tackling.
Hansius tar oss istället med tillbaka till barndomen, där oron slog rot tidigt. Döden blev ett första uppvaknande när familjens hund Cesar en dag skulle försvinna. Vi får vara med vid avskedet, den sista kramen, doften av hundpäls och pappans återberättelse av Cesars sista stund hos veterinären.
Hansius talar med norrländsktvemod om skolgången och det Lundsbergs inspirerade våld som präglade den. Inte någon vanlig nollning eller oskyldiga pranks, utan sådant som i dag snarare skulle beskrivas som grov misshandel. Herren på täppan, högen på bögen, eller böghög som de säger söder om Gävle. Hans skildringar av mobbarna är både hemska och märkligt humoristiska. Flera gånger kommer jag på mig själv med att skratta åt formuleringarna trots att det egentligen inte finns något roligt i det han berättar. Lite som att Hansius själv använder humorn för att slippa återuppleva minnena.
Samtidigt är det inte alltid helt lätt att hänga med. Panikångest, hälsoångest, hypokondri och rädsla för utbrändhet flyter stundtals ihop mellan tidshoppen som gör det hela lite rörig. Men när bitarna väl faller på plats framträder bilden av en människa som känner mycket, kanske för mycket och som under lång tid kämpat i en psykisk brant uppförsbacke. Mitt i allt gör han också reklam för sin Youtube-kanal via ett karriärsegment och den milda chocken är att han faktiskt verkar tycka att det är kul.
Allt som allt gör det lite ont att höra Emil Hansius sommarprat. Inte för att det bara är rörigt, utan för att det är så uppenbart att det kommer från en människa som burit mycket. Samtidigt går det inte att komma ifrån att Sommar i P1 allt oftare blivit en arena för traumadumpning. Jag vet att jag återkommer till det i mina recensioner, men här blir det särskilt tydligt. Frågan är om man ska recensera programmet för vad det är, eller för vad man vet att det skulle kunna vara?
För den som bara känner till Emil Hansius som en vass och charmig underhållare med god tajming blir detta ett avslöjande porträtt. För oss andra blir det snarare en påminnelse om att de roligaste människorna ofta bär på de tyngsta ryggsäckarna.
Ett vemodigt, naket och tungt sommarprat, allt enligt mallen.
P.S. – Vi vet och den i teamet som tyckte det sista inflikandet behövdes borde få gå på dagen.
MIND: Självmordslinjen är till för dig som har tankar om att ta ditt liv eller har en närstående med sådana tankar och nås via telefon 90101 och på chatt på mind.se
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist