Det känns nästan lite märkligt att återvända och skriva om Möss och människor av John Steinbeck. Den är en av de amerikanska klassikerna som ständigt slagit sig fast i skolornas läslistor. Den har analyseras i klassrum och återkommer ofta i diskussioner om amerikansk litteratur. Om någon mot förmodan har missat den handlar den kort om de kringresande lantarbetarna George och Lennie som drömmer om ett eget stycke mark där de kan leva fria från andras krav. En enkel dröm, men i Steinbecks händer blir den allt annat än enkel.
Anledningen till att jag plockade upp boken igen är egentligen ganska blekt. Jag letade efter recensionen jag skrev om den på gymnasiet, men fick till slut ge upp. Den verkar ha försvunnit någonstans mellan gamla hårddiskar, plattformar och bortglömda mappar. Kanske är det lika bra. Jag misstänker nämligen att den recensionen hade sett ganska annorlunda ut mot vad jag skriver idag.
När jag läste Möss och människor som tonåring var den ännu en bok som måste läsas. En bok som tilldelats mig snarare än en bok jag valt själv. På den tiden krävdes det helst ett svärd, en drake eller åtminstone lite magi för att jag skulle låsa mig fast vid pärmen med verklig entusiasm. Steinbecks karga Kalifornien hade svårt att konkurrera med fantasyvärldarna som då upptog större delen av mitt läsande. Nu, när jag läser den av fri vilja och med betydligt mer förstående och tid på jorden uppskattar jag den på ett helt annat sätt.
Ansiktet får fort ett leende när själva handlingen känns otroligt bekant, den är både välkänd och stark. Men med de äldre ögonen fastar jag mer för dynamiken mellan George och Lennie. Jag uppskattar Steinbeck och får ett helt annat öga för hur han bygger hela romanen kring deras relation.
George är ständigt frustrerad, trött och tyngd av ansvaret för Lennie. Flera gånger uttrycker han hur mycket enklare livet skulle vara om han vore ensam. Samtidigt är det omöjligt att läsa honom som en kall eller självisk människa. Under irritationen finns en lojalitet som känns mer som ett band än en plikt. Han fortsätter att stanna kvar, fortsätter att vägleda, fortsätter att bära ett ansvar som ingen egentligen kräver att han ska bära.
Lennie å sin sida är både barnslig och skrämmande. Hans styrka står i ständig kontrast till hans oförmåga att förstå konsekvenserna av sina handlingar. Han vill väl. Han vill nästan alltid väl. Men världen är inte redo eller mogen för att bedöma människor efter intentioner. Den bedömer dem efter resultat. George förstår världen. Lennie förstår drömmen. Den ene ser farorna, den andre ser möjligheterna. Två människor eller två tankar om framtiden?
När jag läste boken som yngre uppfattade jag nog mest George som den vuxne med ansvar och Lennie som problemet. Nu ser jag snarare hur beroende de är av varandra. George behöver Lennie lika mycket som Lennie behöver George, om än på ett annat sätt. I en tillvaro präglad av ensamhet, tillfälliga arbeten och ständiga uppbrott ger de varandra något som de flesta av romanens övriga gestalter saknar. En gemenskap.
Steinbeck skriver aldrig fram relationen som sentimental. Han låter den vara komplicerad, motsägelsefull och ibland rentav obekväm. Kärlek och irritation existerar samtidigt. Ansvar och frihetslängtan drar åt olika håll. Just därför känns människorna äkta där vardagen förblir ett spektra inte svart och vit.
Jag tror att Möss och människor har överlevt generation efter generation av skoluppgifter för att den säger något tidlöst om vänskap, beroende och ensamhet. Om vad vi är beredda att göra för människor vi bryr oss om, även när det kostar. Kanske behövde jag helt enkelt några extra år för att förstå det. I dag njuter jag av boken på ett sätt som jag aldrig gjorde när den var obligatorisk läsning. Den har inte fått svärd, magi eller drakar sedan sist. Men det visade sig att den inte behövde det.
Möss och människor av John Steinbeck
Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9100807648
Antal sidor: 131
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist