När vi brukade fjällvandra var det alltid utsikten på platsen vi valde att slå läger som var belöningen för det hårda slitet. Jag har nu tagit mig igenom Brev på födelsedagen av Ted Hughes och funderar på om utsikten var värd det. När en bok presenteras som en av världens främsta böcker, ofta placerad högt på diverse prestigelistor (#4 på The Guardians lista), känner man en viss press. Tänk om man inte förstår storheten i efterkrigslitteraturen? Tänk om man inte drabbas? Då måste det vara fel på mig, va?
Samlingen består av 88 texter där Hughes blickar tillbaka på sitt förhållande med Sylvia Plath. Det är en kärlekshistoria, ett sorgearbete, ett försvarstal och en uppgörelse på samma gång. Dikterna följer parets relation från första mötet till den tragedi som för alltid kommit att definiera deras historia. Hughes skrev dem under nästan tre decennier och publicerade dem först 1998, efter åratal av tystnad kring äktenskapet.
Jag började läsa boken som ett projekt med högt fokus snarare än som en läsupplevelse. Varje dikt kändes som ett pussel där varje detalj måste förstås. Jag googlade namn, platser, symboler och biografiska hänvisningar. Jag läste forumtrådar och analyser. Ett av de tidiga och mer fascinerande sidospåren handlade om färgerna rött och blått som återkommer genom samlingen. I de tidiga minnesbilderna finns den berömda scarfen som Sylvia Plath bar när hon och Hughes träffades första gången 1956. I Plaths dagböcker är sjalen röd. När Hughes flera decennier senare återvänder till samma kväll i Brev på födelsedagen minns han den som blå. En liten detalj kan tyckas, men den har nästan blivit en litterär gåta. Var den blå? Var den röd? Färgerna blir till slut mindre fakta än symboler för hur två människor kan uppleva samma ögonblick på helt olika sätt.
Efter ett tag märkte jag hur tröttheten smög sig på. Läsningen blev mer forskning än litteratur. Boken gled längre och längre ner på prioriteringslistan samtidigt som känslan av att jag borde förstå allt växte. Först efter ungefär två veckor ändrade jag strategi. Jag slutade försöka förstå varje referens och började om. I stället läste jag den som jag annars läser poesi. För upplevelsen, rytmen, bilderna och känslorna. Det blev genast mjukare och mer njutbart. Jag kunde acceptera att vissa dörrar förblev stängda och att alla symboler inte behövde låsas upp .
Ändå återkom samma känsla flera gånger. Jag stod ofta ganska håglös inför denna storm i form av biografi, mytologi, litteraturhistoria och privat symbolik. Jag förstår absolut varför boken har sina hängivna beundrare. I rätt sinnesstämning och med gedigna förkunskaper finns här sannolikt en upplevelse som är svår att överträffa.
Men för en novis, vilket jag ödmjukt kategoriserar mig som eller någon som köper boken som sitt första möte med poesi är Brev på födelsedagen nästan övermäktig. Det är en bok som ibland ser snyggare ut som trofé på nattduksbordet och i litterära samtal än vad den faktiskt känns att läsa från pärm till pärm.
I sina starkaste stunder når den upp mot en fyra. Vissa delar träffar med ett slag som fångar den komplicerade relationen mellan två litterära giganter. Men när sista sidan är läst är känslan lika delar njutning och utmattning. Jag är glad att ha gjort resan, men jag är också lättad att den är över. Utsikten var trots allt värd vandringen. Kanske inte så storslagen som ryktet lovade, men tillräckligt vacker för att jag ska minnas den. Jag ska nog ta med mig Brev på födelsedagen på nästa fjällvandring.
Brev på födelsedagen av Ted Hughes
Modernista
ISBN: 9789180239103
Antal sidor: 217
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist