Regnet öser ner och grannen tjuter av den hala studsmattan. Den bekanta melodin ljuder och det är dags för Ruth Kvarnström-Jones. Den brittiska engelskan har placerat sig högt som elegant och är betydligt mer charmig än när någon kommer med en medfödd brittisk brytning på svenska. Det finns en naturlig melodi jag fort vänjer mig vid och gissar att det ska talas om ett liv mellan två länder.
Kvarnström-Jones sommarprat handlar förstås om resan från Storbritannien till Sverige, om hur studierna förde henne hit och hur det som först var en tillfällig vistelse blev ett fyrtioårigt liv i Stockholm. Hon berättar om vägen från översättare till framgångsrik författare, om böckerna som växt fram ur hennes fascination för stadens historia och de miljöer som hon förvandlat till sin litterära plats.
Det är ett välkomponerat sommarprat. Kvarnström-Jones är en skicklig berättare som inte alls stöps i den svenska melankolin och hon har ett öga för detaljer, vilket märks både när hon talar om Stockholm och om människorna hon mött längs vägen.
Men dagens stora uppmärksamhet får musiken. Berättelsen om ABBA och kanske är det vädret, kanske är det bara en ovanligt lyckad kombination av låtar och stämning, men det är svårt att minnas ett Sommarprat med bättre musikval i år. Låtarna får plats, de förstärker berättelsen. Ibland är musiken i Sommar bara en paus att andas under, här blir den en del av själva berättelsen. Hydration Break i Sommar i p1?
Det slår an en sträng höra en person som verkligen har levt mellan kulturer. Sverige betraktas utifrån, men samtidigt inifrån. Kvarnström-Jones kärlek till Stockholm känns äkta. Ett charmigt och välgjort Sommar som kanske inte riktigt når de största höjderna. Jag har hittills inte läst någon av hennes böcker och känner inte samma dragmingskraft som efter Linda Wolffs sommarprat. Ett program att lyssna på en dag när regnet faller mot plåttaket och man vill lyssna på en annan sida av Stockholm.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist