Det har varit en sommar som verkade ha bestämt sig för att aldrig lämna landet. Värmen låg över Sverige och man började misstänka att medelhavet själv tagit semester över Skandinavien. Tills jag i endast lakan vaknade till det bekanta ljudet av droppar på plåt. Luften hade fått tillbaka sin vanliga svenska personlighet. Den var kallare och med en tydlig ton av bladskog.
Med vädret kommer sysslor som blivit lidande under böljan. Själv satt jag på trappen i min blå regnrock och såg ut över trädgården. Jag tänkte på Leonard Cohen, men valde att inte säga det högt. Det finns en gräns för hur besvärlig man får vara en vanlig söndagsförmiddag.
Bland regnet och kvistarna på gården stod vår trogna trädgårdsmästare och arbetade med äppelträden. De gamla Röd Sävstaholmsträden fick sig en ordentlig genomgång. Grenar som hade vuxit åt fel håll fick lämna plats för nya möjligheter. Jag försökte dölja hur jag tyckte att varselfärgen som lyste genom störde min ide om en idyll men jag teg för trädets bästa. Man själv kanske också skulle behöva beskäras. Några gamla grenar av oro kanske borde bort. Men det är lättare med ett träd än sig själv.
Röd Sävstaholm för er som inte vet är en sort som kan bjuda på äppelmos med en vacker rosa ton. Ett mos som borde passa både barn och skrivande.
Trots att jag betalar för hela arbetet hade jag blivit tilldelad en viktig uppgift. Jag skulle hålla koll på trädgårdsmästarens nya hundvalp Svea. Det lät först som ett enkelt arbete. Svea låg bredvid på trappen och sov utan att bry sig om varken framtidens mos eller varselbyxorna matte valt till dagen. Svea visste ingenting om Leonard Cohen (än) och yttrade varken frågor eller blickar om äppelträdens symbolik.
Medan jag satt och funderade på livet föll gren efter gren från trädet. Trädgårdsmästaren arbetade vidare. Trädet blev vackrare. Plötsligt vaknade Svea, reste sig med den energi som jag antar att endast en valp kan uppbåda. Innan jag hann reagera hade hon fått tag i min blå regnrock.
Ett litet bett i tyget och ett kvickt drag. Ett tydligt meddelande. Där satt jag, den tråkiga främlingen som hade betraktat äppelträdets beskärning. Svea släppte taget om regnrocken och tittade på mig. Sedan buffade hon försiktigt med huvudet mot tyget, precis där fickan med hundgodiset råkade finnas. Det var ingen tiggande blick, bara en stillsam påminnelse från en hundvalp som visste vad som faktiskt var viktigt just denna morgon. Det var svårt att invända mot en sådan livsfilosofi.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist