Fredag den 24 juli. Kristina har namnsdag. Kaffet är ljummet, DN ligger uppslagen redo att konsumeras under låtarna och det rostade brödet har redan kallnat. Sara-Vide Ericson sommarpratar. Jag har lyssnat på nästan varje Sommar i P1 sedan 2013. Det blir omkring 814 program. Under den tiden har jag delat ut åtta femmor.
Sara-Vide Ericson är konstnär. Men efter en timme och tjugoåtta minuter framstår den titeln nästan som otillräcklig. Det här är ett sommarprat om måleri, men också om besatthet, kropp, våld, natur, identitet och priset man får betala när skapandet inte är ett yrke utan ett tillstånd. Hon beskriver sitt arbete med en närmast militant direkthet. Det finns inte en tillstymmelse till försök till att göra sig folklig eller att ta pedagogiska genvägar.
Här finns en djurisk realism som hela tiden stångas mot något större och mer svårfångat. Det konkreta möter det abstrakta medan kroppen möter landskapet. Erfarenheten möter myten medan Sara-Vide Ericson talar om färg, form och seende på ett sätt som inte bara förklarar hennes konst utan förändrar sättet att betrakta den. Våldet och driften som inte låter sig tämjas av rimlighet eller bekvämlighet. Det finns inga ursäkter och när predikandet bryts av till The Heavy med ”Short Change Hero” är det gåshud över hela kroppen. Welcome to Pandora, kiddo.
”Ni ville ha kvinnor som tar plats. Varsågoda. Här är hon.”
Det som imponerar mest, förutom det poetiska innehållet, är närvaron. De korta tystnaderna i Ericsons manifest fylls av andningen. Näsans flåsande, munnen som suger in luft. Det ger en känsla av att varje mening kostar något, även om det kan vara lungorna som verkar ha fuskat med hennes regler kring rökning.
På flera sätt påminner programmet om Ida Engvolls sommarprat. Samma förmåga att beskriva miljöer, kroppar och själsliga tillstånd så konkret att skrivande nästan kliver in i dem. När programmet är slut vet jag vem hon är, utan att hon en enda gång behöver säga: ”Jag är en sådan som…”
Det finns invändningar. Programmet är inte alltid lätt att följa. Vissa passager är så täta av bilder, associationer och känslor att de nästan blir övermättade. Den som vill ha en tydlig kronologi eller ett bekvämt berättande lär stundtals känna sig utanför och jag tror inte det kommer landa rätt i alla stugor där ute. Men stor konst är sällan bekväm. Ericson ger något av sig själv men kräver även något av lyssnaren.
Därför det blir så bra. Ett av de bättre sommarprat jag har hört. Den nionde femman sedan 2013.
Tack Sara-Vide Ericson.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist