Jaha, då var årets Sommarvärdar presenterade. Under en betydligt mer komprimerad presskonferens än i fjol gick Bibbi Rödöö igenom sommarens 59 röster fördelade på 58 program. Och redan efter några minuter infann sig den där välbekanta känslan av en blöt tung filt med förutsägbarhet och sorg.
Årets upplaga är på många sätt exakt vad man kunde vänta sig av Sommar i P1 anno 2026. Kvinnorna är återigen i majoritet, 31 mot 28 män. Kultursektorn dominerar kraftigt med skådespelare (som vanligt), författare, komiker och konstnärer i centrum. Lägg därtill några forskare, företagsledare, idrottare och samhällsprofiler så har man receptet som Sveriges Radio verkar ha landat i för flera år sedan. Urvalet är brett för den lyssnare som gör enstaka besök med ett rent helvete för oss som troget lyssnar på varje avsnitt. Det skall profileras som kvalitet och bredd men problemet är snarare att man redan på förhand känner att man vet ungefär vad som väntar.
Det ska berättas om svåra uppväxter, identitet, utanförskap, diagnoser, kriser, krig, AI, karriärval och ögonblick som förändrade livet. Naturligtvis är allt detta viktiga ämnen. Men efter att ha lyssnat på merparten av Sommarpraten de senaste åren inser man att formatet fastnat i sina egna hjulspår.
Som vanligt har Sommar i P1 blivit ett obligatoriskt bokslut över livets alla katastrofer.
Risken är numera att programmen produceras utifrån samma dramaturgiska mall. Först en motgång. Sedan en kris. Därefter en insikt. Och till sist någon form av försoning. Det är välgjort, professionellt och ofta gripande. Men också allt oftare förutsägbart som alltid enligt matematikens formler blir tråkigt. Sommar i P1 kan inte år efter år förvandlas till en procession av trauman, kriser och emotionella bokslut. Svenskarna går på semester, betalar 42 kronor för en glass som för tre år sedan kostade 18, försöker njuta av några veckors värme och frihet och då möts de av ännu en röst som vill dra ner dem i livets mörkaste källare.
Varför har public service fått för sig att varje sommar måste vara en kollektiv sorgbearbetning? Varför är berättelsen om att överleva alltid mer intressant än berättelsen om att leva? Det är som om glädje, humor, nyfikenhet och ren berättarglädje blivit misstänkta egenskaper. Som om varje JÄVLA Sommarprat måste innehålla en diagnos, ett trauma eller en existentiell kollaps för att kvalificera sig.
Jag säger inte att de berättelserna saknar värde. Men de kan inte vara nästan allt. Ibland vill man höra någon prata om sitt yrke, sitt skapande, sina försök, sina dumheter, sina upptäckter och sina äventyr. Ibland vill man faktiskt bli underhållen. Det är därför årets mest intressanta Sommarprat sannolikt inte finns hos de mest omskrivna namnen, utan hos dem som fortfarande verkar tro att radio kan vara något annat än en timslång bekännelse.
Mina spikar 2026:
Sara-Vide Ericson – Konstnär
Om jag bara fick välja ett enda Sommarprat i år skulle det förmodligen bli detta. Sara-Vide Ericson har under det senaste decenniet vuxit fram som en av Nordens mest uppmärksammade konstnärer, med stora figurativa målningar där natur, kropp och minne ständigt återkommer. Jag hoppas på ett samtal om skapande, besatthet och vad som krävs för att ägna ett helt liv åt konsten. Det känns betydligt mer lockande än ännu en berättelse om karriärcoaching och självutveckling.
Jan Rippe – Komiker
När Jan Rippe lovar historier från Galenskaparna, After Shave och sina favoritgubbar genom åren vet man åtminstone att det finns en chans att få skratta. Sommar i P1 behöver fler personer som kommer in med berättarglädje snarare än självrannsakan. Rippe tillhör en generation underhållare som faktiskt har varit med om att forma svensk humorhistoria, och bara anekdoterna från Macken-tiden borde vara värda entrébiljetten.
Ebba Årsjö – Alpin skidåkare
Det är lätt att bli skeptisk när ett Sommarprat marknadsförs som en berättelse om motgångar som övervunnits. Men i Ebba Årsjös fall finns en substans som gör mig nyfiken. Hon har tagit sig hela vägen till paralympiska guld trots fysiska förutsättningar som många skulle ha använt som ursäkt att ge upp. Förhoppningsvis blir det mindre terapi och mer envishet, drivkraft och tävlingsinstinkt.
Sofia Dalén – Komiker
Den mest lovande programbeskrivningen av alla. ”Jag skrev ett Sommarprat under tre månaders tid. Detta är inte det.” Den meningen signalerar att Sofia Dalén tänker göra något annat än att följa den vanliga mallen. Hon är en naturlig berättare med humor, tajming och självdistans, egenskaper som enligt mig blivit allt ovanligare i Sommar. Jag hoppas på ett program som överraskar, snarare än förklarar.
Så nu återstår bara att se om mina farhågor besannas eller om jag blir motbevisad. Kanske sitter jag där ändå. Med en isad kaffekopp på altanen, en gräsklippare som brummar någonstans hos peter i kvarteret. Kanske visar det sig att några av årets värdar har historier som är större än sina presentationer.
Men jag hoppas fortfarande att någon vågar bryta mönstret. Att någon väljer berättelsen framför bekännelsen. Humorn framför terapin. Nyfikenheten framför självgrävandet. För svensk sommar är trots allt kort nog som den är. Den behöver inte göras tyngre.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 