Årets första sommarprat… VÄRD! Årets första sommarvärd börjar idag med sitt program dagen efter midsommar. Ett Sverige som antingen är bakfullt på alkohol och dans eller fortfarande skärrat efter en midsommarstång som vält? Sedan när har vi börjat misslyckas med att resa stänger? Nåväl. Svenska folket behöver något gnistrande mellan plus- och minuspolen den här dagen. Lite energi, något som får oss att vrida om tändningen efter sill, snaps och sömnbrist. Och då har Helena Bergström ont i foten.
Redan under programmets första NIO minuter avverkas en imponerande mängd elände. En fraktur i foten, askan efter döda djur som aldrig begravts, en make som drabbats av allvarlig stroke och en återkommande sorg över att inte vilja belasta sina barn med något så trivialt som att inte kunna stå upp.
”Älskling, lägg undan bubblet och hämta vinet pappa sparat till begravningar. Nu ska vi tydligen få lida tillsammans med Bergström.”
Det är förstås väldigt synd om foten år 2026, som saknar saker att oroa sig över. Men när programmet sedan tar svängen förbi historien om att Black Jack aldrig fick någon uppföljare eftersom Filminstitutet sade nej, börjar man ana en viss obalans. Men här vill skrivande faktiskt rikta ett försenat tack till beslutsfattarna. Stackars skådespelare, förstås. Och såklart har hon ADHD.
Vi är inte klara än utan fortsätter att fylla på grytan. Lite diagnos, lite dödsångest, lite hur man får en roll i black jack bara via en ”magkänsla”. Här borde väl redaktionen ha slagit pappren mot bordsskivan och känt sig klara. Men gemensamt måste de ha lutat sig framåt och fantiserat om när Sverige ligger där i husvagnar och på filtar med huvudvärk och hälsenor som värker efter ”ko ack ack ack ack ka”. Vad mer kan de vilja höra denna midsommardag? Det blir tyst, Bergström tar till orda.
”En beskrivning av ett tyst primalskrik i samband med en hästavrättning.” Ridå.
Det märkliga är att programmets största problem inte är det totalt becksvarta mörkret. Sommarprat har en tendens att vara mörka. Problemet är att det verkligt traumatiska blandas med betydligt mindre tragedier utan att någon tydlig skillnad görs mellan dem. En makes stroke samsas med filmprojekt som aldrig blev av. Existentiell ångest får dela utrymme med vardagliga motgångar i ett liv som trots allt innehåller både framgång, hästar, hus och gott om privilegier.
Resultatet blir en berättelse som spretar likt fingrarna på en hand. Den vandrar från tragedi till anekdot och tillbaka igen utan att få något egentligt grepp om helheten. När sista akten dessutom ägnas åt sömnproblem känner man att de sista säkringarna snart ska ge upp. Men då dör Richard. Samtidigt börjar åskan mullra från ovädret 5B och jag tappar tålamodet. Jag stänger av radion med hängande axlar.
Det enda som faktiskt väcker mitt intresse är hästarna. Deras personligheter är det enda som kan väcka någon typ av intresse som inte ingår i denna sjulagerskaka av pest och kolera.
Äntligen sommar i P1.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 