Hem

Det finns diktsamlingar som berättar och så finns det de som visar. Wrangborg tillhör den senare sorten. Här rör hon sig mellan kärlekens vardagsgeografi och den känslomässiga politik som uppstår när två världar försöker förstå varandra men inte riktigt lyckas. Det är reflekterande, berättande och märkligt nog väldigt avkopplande. Lite som att följa någon som långsamt inser vad som gick fel utan att längre försöka ändra det.

Jag fastnade tidigt för raden:

“slösat så mycket tid på att försöka känna ingenting”

Den är brutalt enkel. En mening man egentligen inte borde kunna skriva utan att den kollapsar i en typ av kliché, men Wrangborg lyckas. Det finns en vardagsnära precision här, där känslan inte kommer från dramat utan från försöket att hålla dramat på avstånd. Det är sorg som gått över till klarhet och klarhet som fortfarande bär sorgens ryggsäck.

Wrangborg rör sig ofta i konkreta bilder, hon skriver inte om känslor, hon sätter dem.

“jag är mitt emellan raps och havre”

En av mina favoriter från samlingen. Det är både ett geografiskt och emotionellt tillstånd, en sorts poetisk neutralzon mellan trygghet och frihet, mellan tillhörighet och ensamhet. Man ser Skåne, man hör tåget, men man känner också något större. Den där känslan av att befinna sig på en plats som lika gärna kunde vara en paus i livet som en början.
Och mitt i allt detta smyger hon in den sorts kärlek som känns mänsklig i sin ofullkomlighet. I en av samlingens mest träffande sekvenser skriver hon:

“jag hittade i dig en ny människa i mig”

Det är en av de raderna man vill läsa högt för någon, men inte riktigt vågar. För det handlar inte bara om kärlek, utan om att hitta sin egen reflektion i någon som inte riktigt ser tillbaka. Att dejta en moderat(?), kanske. Att tro att känslor kan överbrygga någon annans övertygelser tills man inser att den andra bara ser ett stycke, en produkt, inte ett helt eget jag.

Wrangborg lyckas med något, hon låter läsaren vila i förloppet. Hon skriver inte fram känslan, hon håller den fram. Det är ett uppvaknande, ett värdesättande av jaget över känslan, utan att förlora ömheten. Det här är poesi som känns på riktigt och det är väl meningen.

Det oss som saknar ett vi av Jenny Wrangborg
Verbal Förlag
ISBN: 9789190035016
Sidor: 113

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jorden är på väg mot sin undergång. Solen håller bokstavligen på att slockna, uppäten av små mikroorganismer kallade astrofager och mänskligheten gör som mänskligheten brukar: skickar en besättning ut i rymden för att lösa det. Ryland Grace, ensam överlevande på ett skepp kallat Hail Mary, vaknar upp utan minne men med hela civilisationens öde i händerna.

Boken är en resa om uppoffring, vetenskap och vemod men framför allt om hur långt man kan driva fascinationen för fysik innan det går från intressant till läxförhör. Andy Weir är i brinnande stund den där nörden man skulle vilja sitta bredvid på en middag, i typ tio minuter. Sedan börjar han förklara hur syre binds till kolföreningar och varför det är viktigt för intrigen. Det är charmigt, ett tag, sen sitter man där och längtar efter att någonting ska explodera.

Språket är rappt, dialogen torrt rolig och boken har ett okej driv för att sedan avsluta varje kapitel med en klyschig liten cliffhanger. Känslan spontant är att Weir designat hela berättelsen för att bli film. Och det är kanske just det som stör mig mest, det känns ibland mer som ett manus än en roman. Jag skulle kunna tänka mig en någon yngre Harrison Ford ska spela Ryland, svettig och smart på rätt sätt, medan publiken nickar igenkännande åt alla ”nördiga” förklaringar som gjorts filmvänliga.

Men visst, det är underhållande. Det finns hjärta, det finns ett riktigt fint vemod mot slutet och det är betydligt mer inspirerande armageddon-vibe än modern inveklad science fiction. Problemet är bara att det ibland är mer science än fiction.

Stabil trea och nu behöver jag något helt utan ekvationer.

 Tillägg efter undersökning, Det är alltså en film på G med Gosling, 

Uppdrag Hail Mary – ensam i rymden av Andy Weir
Bookmark Förlag
ISBN: 9789189298323
Tid: 20:15:30

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Först och främst, hur uttalar man det där efternamnet egentligen? Buehlman. Det låter som något man får till svar när man beställer korv i Danmark. Enligt efterforskningar på Wikipedia har han tidigare hållit till i skräckgenren, men här gör han sitt första försök inom fantasy, och han gör det faktiskt riktigt bra.

Vi följer Kinch, en tjuv med skulder upp över öronen, till sin egen Guild. Han har utbildat sig till tjuv och nu måste han, ironiskt nog(?) stjäla för att kunna betala tillbaka för utbildningen. Historien börjar som ett överfall på fel offer och därifrån rullar allt vidare in i ett klassiskt äventyr, rädda en prinsessa, slåss, svära och försöka överleva. Idén med historien är enkel, nästan provocerande rak, men det är karaktärerna och tonen som gör boken värd att läsa.

Buehlman berättar allt ifrån Kinchs ögon, med en sorts charmig smutsighet jag sällan ser numera. Han är rapp, bitsk, ibland feg, ofta väldigt rolig med det mörka att leva under dessa karga förhållanden. Det märks att Buehlman har skrivit skräck tidigare, det finns skuggor och blodstänk här också, men de dyker upp som små kryddor snarare än chockeffekter. Världen känns levande på ett sätt som många större fantasyförfattare verkar ha glömt bort och för oss nördar finns blinkningar till andra genrer som gör mysfaktorn lite, lite högre.

Men, för den som lever för kartor, stamtavlor och tretton magisystem är det här säkert för lättviktigt. Det här är inte akademisk fantasy, det är tjuvar, blod, märkliga dialekter och väldigt lite adlig ridderlighet. Det är en bok som påminner om varför genren kan vara mer än till vem soldaterna ska böja knät för.

Slutet är kanske lite för väntat, men jag köper det. I en genre där allt ska vara twist på twist är det rätt skönt med något som bara vill underhålla. The Blacktongue Thief är en skitig, rolig och lagom brutal resa.

Fyra av fem. Nu måste jag leta upp en poddare eller intervju och försöka lära mig uttala hans namn rätt, för det är nog inte vårt sista möte.

Blacktongue Thief av Christopher Buehlman
Orion Publishing Co
ISBN: 9781473231177
Sidor: 416

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Eftersom filmen nu är på tapeten var det läge att återbesöka Martina Haags Det är något som inte stämmer (2015), den tunna skilsmässoromanen om henne själv och maken Erik Haag, förlåt, “Anders”. Och med moderna ögon, det gör ont att säga det, men jag förstår dig Erik. Jag försvarar inte otrohet på något sätt, men jag förstår.

Romanen rör sig i två spår. Det ena är Martinas isolering som stugvärd i ett kargt Norrland, där kyla, hunger och ensamhet ska läka det brustna hjärtat som nu gått på övertid i två år av sorg. Det andra spåret placerar oss mitt i det där klassiska kändisförhållandet som brakar ihop. Kulmen av den felplacerade ljusstaken, de avslöjande mailen, den plötsliga mediala explosionen. Alla namn är förstås förklädda, men vi vet alla vilka som avses. (Ni hör ju själva.)

Problemet är att skildringen inte fungerar som roman. Hade det inte funnits ett kittlande skvallerintresse av att få titta in i det privata haveriet så hade manuset aldrig tagit sig till tryckeriet. Tempot är forcerat, allt ska ut på en gång. Trådar läggs ut som en trasmatta men knyts sällan ihop. Det hela blir ett febrigt överdrivet drama där texten speglar något annat än sorg. Bara en panikslagen Martina Haag som förlorat kontrollen.

Sidorna vill att vi ska förstå saknaden av Anders (Erik), men resultatet blir snarare en katalog över ett maniskt kretslopp. Romanen ska berätta någon typ av process, en sorts terapeutisk förfall innan reträtten till Norrland. Men det vi möter är ett liv där varje möjlighet blir ett nytt kontrollprojekt. Dammkorn ska bort, rutiga jackor ska ha en slags symbolik, tom till den grad att tiden räknas i nedtecknade kvartar på ett papper. Böner riktas till gudarna, pengar ska doneras, människor kontaktas som uttryckligen inte vill figurera i hennes vardag, vart är hennes vänner? familj? Nej, allt för att hålla sorgen igång. Hon smygläser sms och mail, alltid på jakt efter en ny gnista att sätta fyr på sitt eget sår.

Det är inte sorgearbete. Det är inte ens bearbetning. Det är en självförstärkande spiral där vardagen förvandlas till en scen för minutiös, nästan psykotisk kontroll. Romanen vill vara en skildring av hur man går sönder och läker, men det som återstår är mest en läsning av hur man går sönder och fastnar. Martina Haag saknar inte Erik, hon vill bara att ytan ska vara hel, familjen ska vara hel och allt ska vara som vanligt och stå på rätt plats.

Efter cirka 150 sidor av psykosliknande självbespegling når vi äntligen en final. En rituell rening där sorgen ska lämnas bakom sig. Lösningen för dig som befinner dig i samma situation? Att ligga med en galen man på kalfjället, kanske(?) bryta en arm, bada kallt i en mystisk sjö och kasta ett tonårsarmband i samma vatten som en död kvinna dragits upp ur?

Det är en hemsk läsupplevelse, febrig, skavande, stundtals psykotisk. Alla stora romaner kan inte vara välskrivna, ibland behöver man läsa något som faller isär, just för att se hur bråten ser ut. Och till alla er som strösslat femmor och lovord på sista sidorna och hyllat detta: ni blir utan julkort i år. Vänskapskorruptionen lyser igenom likt en felplacerad ljusstake.

Det är något som inte stämmer E-bok av Martina Haag
Piratförlaget
ISBN: 9789164242662
Sidor: 194

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag visste inte ens att man kunde snubbla över en bok skriven på vad som närmast kan beskrivas som en skön förortsdialekt. Men ibland är slumpen nästan för generös. Mitt första besök för 25 på en småstads loppis resulterade i ett otummat exemplar av I Ain’t Scared of You, Bernie Mac, från 2002. En komiker jag inte ägnat en tanke på sedan mina tidiga tjugo år.

Boken är allt annat än stram. Den är stökig, pratig, ibland direkt slarvig och hade verkligen mått bra av en sträng redaktör. Men samtidigt ligger det energi och en nerv över sidorna som gör att de 176 sidorna rinner förbi innan midnatt och termometern visar årets första nollgradiga natt.

Bernie Mac (1957-2008) blev känd som en av “The Original Kings of Comedy” och senare genom “The Bernie Mac Show”. Han hade en stil som blandade familjehumor med råa sanningar och en kompromisslös blick på både vardag och samhälle. I boken bjuder han på just det, minnen från den fattiga barndomen i Chicagos South Side, där snacks kunde vara kokta ägg doppade i stark sås. Reflektioner över komikerlivet och ett osminkat porträtt av hur kändisskapet förändrar relationerna till familj, vänner och sina rötter.

Språket är dominerat av tugg och förorts nära att det känns mer muntligt än tryckt. Slang, svordomar, råa skämt, en stil som i dag lätt skulle uppfattas som stötande. Men som tidsdokument är det fascinerande. Bernie förstärker amerikanska stereotyper med ett kryddat persongalleri och ibland märker man hur han själv driver med just de bilderna. Han är lika benägen att skämta om sina egna brister som att avväpna andra.

Jag skulle sammanfatta boken som ojämn, ibland blixtrar den till med skarp humor och oväntade iakttagelser, ibland stapplar den fram som en utdragen stand-up. Och visst, det är underhållande att kastas mellan minnen, moralpredikningar och utsvävningar om en getto amerikan som ska spela golf eller gå på jakt första gången. Men när en anekdot introduceras på sidan XX och först får sin upplösning långt senare har man snarare tappat eller glömt bort tråden. Det är som om Bernie vill ha applåder redan innan han berättat skämtet. En röst som varken kan, eller vill, hålla ordning på sig själv.

I Ain’t Scared of You: Bernie Mac on How Life Is
MTV Books
ISBN: 9780743428224
Sidor: 176

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Martin Luuks självbiografi. 1984-2001 är en personlig och kulturhistorisk skildring som rör sig från tonåren i Täbys 90-tal och de första åren av 2000-talet. Här samsas tidiga garderobsperformance i förorten och livet i Killinggängets närhet. Resultatet är en bok som både öppnar dörren till en epok och till en författare som gärna vänder blicken mot sig själv.

Det som genast märks i denna självbiografin är hur generöst Luuk låter sitt yngre jag ta plats, utan att gömma sig bakom vare sig ironi eller självhävdelse av egoklappande. Texten är rak, skenbart enkel, men hela tiden laddad med ett drag av en bekant absurditet som gör att även de mest vardagliga episoderna blir komiska eller lite kusliga. Det är en stil som får mig att pendla mellan skratt och eftertanke, ofta i samma stycke.

Luuk använder sina erfarenheter som språngbräda för en större diskussion om 90-talets kulturliv i Stockholm. Här finns klubbarna, tidningarna, musiken och framför allt målbilden att vara fantastisk snarare än bra eller dålig. Allt drivs framåt av Luuks rastlöshet som sällan bryr sig om kvalitet, bara om att det ska vara något nytt (läs annorlunda). Luuk beskriver detta med en blandning av tillhörighet och kritisk distans.

Det mest imponerande är hur Luuk lyckas hålla balansen mellan allvar och humor. När bäcksvarta erfarenheter bryter in förlorar texten aldrig sin exakthet eller sitt tonfall. Det är fortfarande samma röst som i garderoben i Täby eller på Docklands dansgolv, men nu öppnare, mer sårbar. Att växla så utan att förlora den litterära energin är en styrka som gör boken svår att släppa för mig.

Detta porträtt är en levande, underhållande och bitvis djupt rörande skildring av en tid och en person som hela tiden vill förstå sig själv genom konsten. Den fångar det hårda och självmedvetna 90-talet men också människan bakom. En bok som både roar och skaver, och som på sitt sätt lyckas vara just det Luuk eftersträvade: fantastisk.

Självbiografi. 1984-2001 av Martin Luuk
Norstedts
ISBN: 9789113139395
Sidor: 357

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Zero Point är den första bok jag läser av Slavoj Žižek, även om jag länge snubblat över honom via algoritmernas eviga flöde och diskussioner med vänner. Att ta sig an en hel bok är dock något annat. Här möter jag en filosof som tar samtidens kriser på allvar. Allt från Ukraina och klimatet till den tilltagande politiska polariseringen och försöker visa att vi inte bara står inför tillfälliga motgångar utan vid en verklig nollpunkt, där grunden för vårt sätt att leva och tänka riskerar att rämna.

Žižek är en slovensk filosof och kulturkritiker, känd för sin förmåga att väva samman hög teori med samtidens politiska konflikter.

Jag uppskattade den första delen av boken mest. Här riktar Žižek sin skarpaste kritik mot vår samtid, där han angriper Trump och hans MAGA väljare men också de nya ”heroes of the metaverse” aka techjättarna. Dessa som gärna poserar som förkämpar för den vanliga arbetaren samtidigt som de själva förstärker ojämlikheten. Han pekar på det absurda i hur vi riktar skam och moralpanik åt fel håll, medan de verkliga strukturerna som undergräver vår vardag, de ekonomiska system, digitala monopol, politiska manipulationer, ofta slipper undan. Zero Point är en påminnelse om att filosofin kan hjälpa oss se vilka problem som egentligen borde bära tyngden av vår kritik och åt vilket håll äpplen borde kastas.

Den andra delen kretsar kring Gaza-konflikten och Žižeks tal på bokmässan i Frankfurt 2023. Konflikten framträder som vår tids gordiska knut, där varje försök till lösning tycks skapa nytt trassel. Žižek återger sitt omstridda tal, där han vill skilja mellan kritik av staten Israel och antisemitism och samtidigt varna för hur våldet och hatet riskerar att låsa fast båda sidor i en ändlös spiral. Han betonar också faran i hur snabba anklagelser och stämplingar kan kväva den nödvändiga politiska diskussionen. Texten blir både ett försök att försvara yttrandefriheten och en reflektion över hur svårt det är att tala om just denna konflikt utan att omedelbart bli misstolkad av den andra sidan.

Trots det tycker jag att Zero Point är viktig att läsa. Filosofi och betraktelser som denna ger perspektiv i en tid där de politiska vågorna slår allt högre. Det är värdefullt att ta in olika röster oavsett vilken skål man lägger sin tyngd på i den politiska vågen. Även om det som i denna inte alltid ger tydliga svar. Jag kommer absolut läsa mer av Žižek snart, för det är i mötet med de skarpa, svåra tankarna man tvingas ompröva sin egen bild av verkligheten.

Zero Point av Slavoj Zizek
Bloomsbury Publishing PLC
ISBN: 9781350537842
Sidor: 147

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist