Hem

Aldrig har min ålder känts så påtaglig som när jag sträcker ut mig på den såpade trallen och lyssnar till Clas Svahns sommarprat. Det är något med hans röst och tempo som gör att man guidas in i berättelsen. Jag var skeptisk till denna man som sommarpratare, har han mer att bjuda på i person än det som visades i dokumentären ”Aliens” av den skicklige Kalle Ström?

Svahn talar med ett lugn som bara erfarenhet kan ge. Han berättar om sitt liv som journalist, grundare av UFO-Sverige vid sexton, ordförande i föreningen, folkbildare och allt det finns där men är aldrig tyngande. Berättelsen om hur gruppsykologiska mekanismer kan lura oss att se samma sak blir både begriplig och mänsklig. Vi får följa hans metod, hur han närmar sig det okända med en rak men respektfull nyfikenhet. Han visar varför de samlade vittnesmålen är värdefulla, inte för att bevisa något på stående fot, utan för att skapa en bild som tål att granskas. Roligt är också att Mauri Hermansson får rollen som ”poddare” i detta prat, nästan som en blinkning till hur den gamla generationer möter ny information som inte finns i böcker.

För det negativa är de kängor som delas ut. Att unga föredrar snabb information på nätet i enkel form utan att vara kritiska och att djup research med böcker inte längre görs på samma sätt. Det känns lite dammigt i ett annars polerat och kittlande sommarprat. Kängan till USA:s president som ”inte tror på forskare” landar märkligt, det är svårt att inte hålla med, men vad är det för poäng att kasta en sådan sten när varken presidenten eller någon i hans närhet ens kommer beröras av denna lilla fis i rymden.

Svahn visar att man kan vara både öppet nyfiken och vetenskapligt stringent, även i ett fält där mystiken alltid lurar i kanterna. Han gör det med värme, respekt och en tydlig känsla för det mänskliga. Och en sak måste sägas, här visar han något som den gamla skolan gör bättre än dagens traumakår av sommarvärdar. Låtarna presenteras på förhand med pondus, med en anledning och alltid en liten kuriosa som sätter färg på dem. Det blir helt enkelt mer levande så.

Så återstår den stora frågan, is there any life on Mars?

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det är som att sitta vid ett ödsligt skidspår i gryningen med Jonna Sundling, utan snö men med samma klarhet i luften. Hon talar med en målmedveten ton som känns bekant för oss som hört Ebba Andersson 2024. Här finns en professionell självkänsla, men också ett omdöme som förstår att vägen, stegen och pulsen är lika viktiga som själva resultatlistan.

Sundling väcker frågor om att tävla mot sig själv, även när konkurrenterna står tätt vid sidan. Jag hör henne tänka högt: handlar det om att placera sig före andra, eller att bli sin egen bästa version. Det är en diskussion som bär på eftertänksamhet, inte en hetsig revanschkänsla utan en långsiktig sorts tänkande som är en grundbult i våra framgångar i skidlanslaget.

Det finns ett naturligt driv i hennes berättelse, ibland nästan vackert undangömt, som en stilla ambition. Hon låter oss följa med in i nervositeten som nästan paralyserade henne, särskilt minnesvärd i ett lopp under JVM. Hon beskriver hur just det loppet blev avgörande, inte för att det gav medalj, utan för att det gav mod. Det säger något om skillnaden mellan prestation och placering och om att vinsten ibland ligger i modet att starta ändå.

Hon bjuder också på glimtar från skidvärldens bakgård, men det är i talet om målsättningens rörelse mellan att vara realistisk och att vara orädd som det blir som starkast. Samtidigt saknar pratet lite av dramatikens pulsslag. Det är som att tälja sin egen spegel, grundligt och ansvarsfullt, men inte så att den bländar.

Jag måste tacka för att vi återigen får höra om det där stafetten, när Jonna tar in meter för meter, som om varje stavtag bar en extra hemlig växel. Om hur Ebba Andersson sätter blåbärssoppan i halsen när hon ser på skärmen hur mycket tid Jonna plockat är ett av de där minnena som blir kvar länge. Det är stafetten och våra atleters magi, samma typ av rysning som när man talar om Kallas bragd och omkörning på insidan under OS-stafetten 2014 eller Holmenkollen 2020.

Som en liten sidoanmärkning, som nästan blivit en tradition? Det verkar som om alla skidåkare som sommarpratar delar en gemensam nämnare, nämligen en bedrövlig musiksmak. Det är som att de tävlar om att blanda mest udda kombination av torra träningslåtar och auto-tune artister och Jonna är inget undantag.

Mitt i allt glider hon in på en kort anekdot om att stavarna plötsligt är borta, för att sedan hittas efter fem sekunder. Det är för dråpligt, för i det ögonblicket går hon från världselit till att kännas precis som vilken motionär som helst som står och letar bilnycklar på uppfarten. Det mänskliga i misstaget gör henne inte ett dugg mer sympatisk, bara förminskad. Tvinga genast producenten på en vända upp för slalombacken i Alpe Cermis.

Sundling gör det viktigt att fråga vad som driver oss vidare, inte bara vad som sätter oss överst. För att pratet känns nära arga funktionärer inom skidlandslaget och svettiga pass. Hon ger oss en stadig röst om prestation utan att låta allvaret bli tungt. Men jag saknar känslan av att jag hade velat känna hjärtat slå lite snabbare ibland, så som under tour the ski. Inte bara höra om målet med lugn inlevelse.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

År 1934, vid tjugo års ålder, lämnade Laurie Lee sin hemby. Med en fiol i handen, några mynt i fickan och hela livet framför sig. Vägen är hans och han börjar gå. Först till London där han under en tid lever enkelt, arbetar och skriver små dikter. Upplever allt det en stor stad erbjuder. Men det räcker inte. Rastlösheten växer och snart står han i Southampton på en båt som ska föra honom över havet till Spanien, ovetande om att ett inbördeskrig är på väg att bryta ut.

Det är där bland berg, sädesfält och dammiga vägar som hans berättelse tar form. Han korsar landsbygden och små städer med ett öppet hjärta och nyfikna ögon samtidigt som landet självt rör sig mot inbördeskrig. Han är ingen historiker, ingen politisk analytiker, han är en vandrare som råkar vara där när världen börjar skaka.

Historien skulle här kunna bli pompös, full av stora ord och större anspråk. Men här öppnar Lee ett fönster och låter världen kliva ut med all sin lukt, sitt ljus och sitt brus. Från första sidan går man vid hans sida från Englands tjocka gräs, Londons gränder och längs grusvägar som dammar vid varje steg. Man hör ljudet av skor mot sten, känner doften av det glödande kolet, maten i en by där han stannat över natten. Ljuset, ljuden, värmen, människorna, allt finns där.

Lee målar det han ser, förskönat utan att det känns överarbetat. Texten rör sig som en dagbok med endast få delar av korta reflektioner. Han låter både det lilla och det stora tala och vi får själva avgöra vad som stannar kvar.

När man läser den med moderna ögon är det också en påminnelse om en annan sorts resa. En tid utan mobiltelefoner, internet eller GPS där varje möte är på riktigt och varje nattplats måste förtjänas. Här finns en frihet som nästan känns främmande i dag. Lee romantiserar den inte, han bär blåsorna, hungern, värmen och ovissheten som en självklar del av berättelsen.

Och ändå finns där hela tiden glimtar av något vackert. En ton som stannar kvar när man lägger boken ifrån sig, ungefär som ett eko från en sommarkväll som inte riktigt vill släppa taget. Det är en bok som rör sig i takt med hjärtat utan att göra väsen av sig. Det dunkar i bröstet och väcker äventyr i mig, känslan av att upptäcka något som så många redan gjort.

Bokens avslutning är perfekt. Lee utryms från Spanien via ett brittiskt krigsfartyg och får återvända till sitt barndomshem och hälsas välkommen, men snart konstaterar han att han kom hem för tidigt. För mig är det självklart att ge högsta betyg. Och som alltid är den sista stjärnan personlig, min egen. För det här är inte bara en resa genom ett land, det är en resa genom det enkla, det sanna och det mänskliga.

---

As I Walked Out One Midsummer Morning av Laurie Lee
Penguin Modern Classics
ISBN: 9780241953280
Sidor: 224

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det är lite som att slå upp en burk nyplockade skratt och lägga dem på en bastulav mitt i den österbottniska myllan. Axel Åhman ger oss ett sommarprat som inte försöker göra sig märkvärdigt, men som ändå träffar något väsentligt. Det är lätt, men inte flyktigt. Humoristiskt, men aldrig flamsigt. Han pratar på sitt sätt, sitt språk, sin dialekt som han aldrig ber om ursäkt för.

Det här är ett program som doftar sommarstugeveranda, finska kvällar, svenskt popkulturellt strössel och ett litet fniss åt hur vi svenskar egentligen låter när vi försöker vara artiga. Det handlar om att växa upp i språkligt mellanland, där rikssvenskan är normen men vardagen talas på något helt annat. Om att känna sig som en gäst i sitt eget modersmål och ändå göra det till sin scen.

Axel tar oss från Vörå till Eurovision utan att blåsa upp sig själv. Det är nästan befriande hur lite han verkar bry sig om att imponera. I stället bjuder han på en rad små iakttagelser från vardagen, pricksäker dialektalhumor och en lekfullhet som känns sällsynt i ett sommarprat. Det blir nästan som att sitta på förfest med en kompis som råkar ha både tajming och självdistans.

Musikvalet är passande, tempot är luftigt, och det finns ett genomgående värme i hur han berättar. Det är inte ett djupt existentiellt gräv och det behöver det inte vara. Sommar i P1 är inte bara till för livskrisernas avbön. Det är också för dem som får oss att le med hela ensemblen av ansiktsmuskler.

Att det här placerats på en söndag är däremot närmast tjänstefel. Det borde vara en fredag. Det borde stå som öppningsnummer till en grillkväll, en roadtrip, en kväll som ännu inte bestämt sig. Axel Åhman ger oss exakt detta, ett lättsamt men hjärtligt program som håller hela vägen. För tonen, för skratten, för den sällsynta förmågan att vara rolig utan att vara elak. För att han får dialekten att glänsa som vore den självskriven i folkhemmet av tacos.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det börjar som en filosofisk monolog, en nästan klinisk uppläsning om hoppets kraft. Lars Svendsen definierar, avgränsar, analyserar. Han väger hoppets betydelse mot våra handlingar och pekar ut det som en nyckel till att uthärda det svåra. Rent teoretiskt är det tydligt. Men samtidigt, något skaver.

För vad är det egentligen vi lyssnar på här? Det är valt, välformulerat, genomtänkt. Men det är också monotont. En föreläsning i slow motion. Jag gillar tonen, absolut. Det finns en värdighet i det avskalade. Men samtidigt blir det så… trött? Inte i det intellektuella, men i själva upplevelsen.

Det handlar om att fortsätta tro på någonting även när världen känns tom. Och det är naturligtvis viktigt. Men det blir en paradox när själva samtalet om hopp känns hopplöst att ta sig igenom. Det är som att stirra in i en grå vägg medan någon berättar varför färg fortfarande spelar roll. Jag vill känna något. Här känner jag mest att tiden går.

Det är fritt val vad man vill lyssna på. Men frågan kvarstår, vad är det för budskap som sänds ut här? Det finns en sorts filosofisk propaganda i detta, inte av illvilja, men som ett slags blind övertygelse om att hoppet i sig räcker. Jag tror inte på det, inte så som det ges här.

Det som kunde ha varit en stark reflektion över mänsklig uthållighet blir istället ett abstrakt resonemang som glider förbi. Det fastnar inte. Det lyfter inte. Det går inte in i kroppen. För tankearbetet, för allvaret. Men mot den bleka framställningen, den känslomässiga avsaknaden, och för att filosofin behöver mer än ord för att bära fram ett budskap i radio. Det behöver en människa också.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Lennart Jähkel tar plats i etern med en röst som bär på både norrländskt lugn och teaterns lågmälda tyngd. Det är inte ett sommarprat som kräver uppmärksamhet utan bjuder snare in till stillhet. Det här är en berättelse som talar om det lilla i det stora, om de tillfällen som kan forma ett liv eller en karriär, oavsett om det är en låt av en vikarie eller en postivit kommentar från någon man inte ens känner.

Han berättar om karriären, men inte med skryt eller självbekräftelse. Det handlar om sammanhang, om att stå på en scen någonstans i landet och skapa något litet som ändå träffar rätt in i folkhemmet. Särskilt fint är hur han lyfter de människor han mött längs vägen, de som sagt något litet, något nästan obemärkt, men som satt sig hos honom. En sorts karta i affirmation som landar rätt.

Det är också tydligt att han bär sin norrländska identitet med stillsam självklarhet. Inga stora gester, men ett slags robust ömhet som genomsyrar tonfallet. Hela förloppet om pistvakt, hur det gick från ett frö till en dansande polis och det roliga i att olja dragbanan.

Musiken är värd att lyfta särskilt. Den känns vald med ego och inte för att stryka lyssnare medhårs. Det blir som ett soundtrack till ett liv som inte behöver skrika för att göra intryck. För värmen, för musiken, för rösten som påminner oss om att det ofta är de minsta gesterna som formar oss mest.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist