-
Våran pojke – Rått, surrealistiskt och dubbelbottnat när Yvesand släpper läsaren fri

Mikael Yvesand är tillbaka. Efter den starka och rekommenderade debuten Häng City kommer nu Våran pojke, en roman som redan från första bladen känns råare, mörkare, mer som en historia med en poäng. Någonstans mellan skapelsen och undergången möter vi huvudpersonen Johan, Han är skildringen av vägen till och som en mördare, men inte en av de intelligenta och karismatiska. Det är inte en Hannibal Lecter eller ens en Jigsaw. Johan är korkad, empatilös, närmast ointressant. Bilden av att en förövare också kan vara någon som mest sitter i skymundan, dricker Freeway Cola och laddar ner torrents. En person som bara är vaken när brevbäraren och mördarna är det.
Vi introduceras även för Jonna, grannen som lever med sin sambo Jocke, som åldras baklänges. Jonna stöter ihop med den egendomlige Glenn Bensino, en slags kufagent med ett nystan av specifika kunskaper. Från ett kallt dåd till en typ av förorts-Twin Peaks i sin surrealism. Det är märkligt och ganska kul. Fast i skrivande stund vet jag inte. Är det en typ av motpol som lyfter Johan, som gör honom begripligare genom kontrast? Är det Johans undermedvetna som förankrar berättelsen, eller är Jonnas del en avsiktligt meningslös konstruktion, ett byggande av något utan mening? Det skaver och det förför på samma gång och i den dubbelheten uppstår en intressant buzzpoint.
Stilistiskt är Våran pojke råare än Häng City. Den varma, härligt skeva stämningen är mer nedtonad, även om Yvesands humor och de ljuvligt övertydliga 90-talsblinkningarna fortfarande finns kvar. Även där Häng City sken med sina smala referenser till kultur och obskyr hardcore, känns dagens urval av både kultur och låtar mer publikfriande och tillgängligt. Slipknot får ändå göra ett gästspel (fegt att inte skriva ut det som SlipKnoT ändå?).
Våran pojke är en roman som utan tvekan kommer att hitta sin publik och många kommer att läsa den med behållning. Men för mig, som gick in med skyhöga förväntningar, känns det inte helt tillfredsställande. Det är bra, ibland riktigt bra, men också frustrerande och språkligt mer städat. Ändå går det inte att värja sig mot känslan att det kanske är precis så det måste vara. Yvesand vill enligt en intervju i SVT inte hålla läsaren i handen, och det hedrar honom, men ibland känns det som att han släpper helt och lämnar mig vid fel busshållplats och promenerar hem själv.
Våran pojke av Mikael Yvesand
Bokförlaget Polaris
ISBN: 9789180663458
Sidor: 224Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Ett samtal med det förflutna – men vems röst hör vi egentligen?

En ny roman som tar oss tillbaka till Schulman-verse där vi denna gång cirklar tillbaka till jaget, till familjen, till detta ständiga sökande efter försoning och förlåtelse. Vi möter här Vidar, en man som inte bara faller offer för sig själv, utan också för omständigheterna kring hans försök att göra rätt för sig. Greppet är lika enkelt som det är tilltalande. Vidar får möjligheten att varje dag ringa sig själv i dåtiden, tillbaka till den avgörande dagen som kastat en lång skugga över hans liv. Varje samtal blir ett försök att förstå, att reparera, att vrida tiden till sin fördel.
Idén i sig är lysande, ett sorts Teamsmöte à la ‘Groundhog Day’ eller ‘Måndag hela veckan’ som den tyvärr heter på svenska. Romanen är ett existentiellt självrannsakande och i händerna på Schulman blir det också mycket av det vi redan känner igen. Språket är självklart hans, laddat och exakt, men också självmedvetet. Eftersom berättelsen är skriven i jag-form blir avståndet till författaren själv minimalt. Temat och dynamiken mellan karaktärerna gör att man gång på gång hör Alex egen röst genom Vidar, snarare än en fristående litterär gestalt. Det är intressant, men också störande, för fiktionen hamnar ständigt i skuggan av biografin.
Finns det inte varningstexter när man börjar skriva om tidsresor, efter att Marvel kapitaliserat sönder relativitetsteorin? Jag kan nästan se framför mig hur Schulman, mitt i skrivprocessen, klickar fram Christopher Nolans Youtube-förklaring av ‘Tenet’ och suckar djupt. Logiken i dessa vardagliga telefonsamtal är intressant så länge man som läsare inte börjar nysta i det metafysiska. Det är så himla lätt att glömma bort fotbollsmatchen eller gäddan på bordet medan man är upptagen av att granska maskineriet, när man egentligen bara borde luta sig tillbaka och låta sig svepas med. Det är inte lika överväldigande som Tenet (tack och lov), men heller inte så lättsamt som ‘Groundhog Day’. Snarare något mittemellan, och där fastnar vi, likt Vidar, i hans kartläggande försök att lista ut vad som hände den 17 juni.
Ett av de mer oväntade dragen är när Schulman plötsligt bjuder på ett litterärt påskägg. En referens till Pär Lagerkvists ‘Spjutet’, som blinkar fram innan bokens sista akt. Det är lekfullt och något Schulman inte alltid får cred för. Som helhet känns romanen mer som en återgång till hans tidigare skrivande än som en förlängning av ‘Malma station’. 17:e juni står i min mening närmare ‘Överlevarna’, vilket gör den både trygg men också lite förutsägbar. Men är det egentligen något att klaga på? Som läsare får man exakt det man betalat för. En tät, ibland rolig och engagerande roman, snyggt paketerad men också ganska riskfri. Man köper faktiskt en KISS-skiva för att höra just KISS.
17 juni av Alex Schulman
Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100801205
Sidor: 285Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Det var där vi mötte mörkret av Johan-Mathias Sommarström

Recension: Det var där vi mötte mörkret av Johan-Mathias Sommarström
När jag öppnade Sommarströms debutbok ‘Det var där vi mötte mörkret‘ tänkte jag först: behövs verkligen ännu en tung informationsbok om Gaza och Israel? Men tidigt insåg jag att Sommarström försöker ta ett annat grepp om vår tids mest omdiskuterade konflikt. Han vill föra ner konflikten på en mer mänsklig nivå, visa vad som sker i människors vardag när världen omkring dem faller i spillror.
Vi får följa Noa, en israelisk DJ, en överlevande från Hamas attack den sjunde oktober, och Amin, en familjefar i Gaza som tvingas se sitt liv falla sönder i bombningarnas spår. Att dessa personer faktiskt existerar, även om namnen är ändrade och deras öden delvis vävs samman med andras, ger berättelsen en viss tyngd. Plötsligt rör vi oss bortom nyhetsflödets anonyma siffror och möter människor av kött och blod. Det är gripande, särskilt när Amin försöker skapa någon form av normalitet för sina barn mitt i kaoset.
Samtidigt är det svårt att inte känna en viss irritation över språkets kantiga form. Sommarström skriver på ett sätt som stundtals förklarar sönder sin egen berättelse. Att redogöra för konfliktens allra mest grundläggande fakta känns överflödigt, särskilt för en läsare som frivilligt söker sig till den här typen av bok, vilket måste vara 99 procent av målgruppen. Det gör att tonen emellanåt blir fördummande snarare än engagerande.
Dialogerna osar debutant. De är ofta platta och bär sällan fram karaktärerna till verkliga individer, utan ger snarare känslan av redovisningar. Ibland anar man att Sommarströms känslor, fullt förståeligt, kokar över och färgar av sig i sentimentala formuleringar, något som försvagar det som annars är starkt. Här hade en redaktör gärna fått dra i bromsen tidigare, eftersom tonen gör sig bättre i bokens inledande kapitel.
Det var där vi mötte mörkret skapar ändå en närhet till en konflikt som annars lätt reduceras till rubriker, pekfingrar och statistik. Man ser hur människors liv påverkas i grunden. Det är därför en bok som samtidigt lyckas förmedla sitt budskap och samtidigt misslyckas. Den lyckas med att påminna oss om det mänskliga bakom nyheterna. Den misslyckas med att fullt ut lita på sin läsare. Jag ställer in boken i hyllan med en blandning av respekt och frustration. Respekt för den mänskliga smärtan, frustration över att Sommarström inte vågade vara mer tillitsfull i sitt berättande.
Det var där vi mötte mörkret av Johan-Mathias Sommarström
Bokförlaget Forum
ISBN: 9789137161655
Sidor: 391Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Clas Svahn granskar himlavalven och historierna när det okända blir undersökningsbart

Aldrig har min ålder känts så påtaglig som när jag sträcker ut mig på den såpade trallen och lyssnar till Clas Svahns sommarprat. Det är något med hans röst och tempo som gör att man guidas in i berättelsen. Jag var skeptisk till denna man som sommarpratare, har han mer att bjuda på i person än det som visades i dokumentären ”Aliens” av den skicklige Kalle Ström?
Svahn talar med ett lugn som bara erfarenhet kan ge. Han berättar om sitt liv som journalist, grundare av UFO-Sverige vid sexton, ordförande i föreningen, folkbildare och allt det finns där men är aldrig tyngande. Berättelsen om hur gruppsykologiska mekanismer kan lura oss att se samma sak blir både begriplig och mänsklig. Vi får följa hans metod, hur han närmar sig det okända med en rak men respektfull nyfikenhet. Han visar varför de samlade vittnesmålen är värdefulla, inte för att bevisa något på stående fot, utan för att skapa en bild som tål att granskas. Roligt är också att Mauri Hermansson får rollen som ”poddare” i detta prat, nästan som en blinkning till hur den gamla generationer möter ny information som inte finns i böcker.
För det negativa är de kängor som delas ut. Att unga föredrar snabb information på nätet i enkel form utan att vara kritiska och att djup research med böcker inte längre görs på samma sätt. Det känns lite dammigt i ett annars polerat och kittlande sommarprat. Kängan till USA:s president som ”inte tror på forskare” landar märkligt, det är svårt att inte hålla med, men vad är det för poäng att kasta en sådan sten när varken presidenten eller någon i hans närhet ens kommer beröras av denna lilla fis i rymden.
Svahn visar att man kan vara både öppet nyfiken och vetenskapligt stringent, även i ett fält där mystiken alltid lurar i kanterna. Han gör det med värme, respekt och en tydlig känsla för det mänskliga. Och en sak måste sägas, här visar han något som den gamla skolan gör bättre än dagens traumakår av sommarvärdar. Låtarna presenteras på förhand med pondus, med en anledning och alltid en liten kuriosa som sätter färg på dem. Det blir helt enkelt mer levande så.
Så återstår den stora frågan, is there any life on Mars?
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Mellan prestation och placering – Jonna Sundling väger sina steg

Det är som att sitta vid ett ödsligt skidspår i gryningen med Jonna Sundling, utan snö men med samma klarhet i luften. Hon talar med en målmedveten ton som känns bekant för oss som hört Ebba Andersson 2024. Här finns en professionell självkänsla, men också ett omdöme som förstår att vägen, stegen och pulsen är lika viktiga som själva resultatlistan.
Sundling väcker frågor om att tävla mot sig själv, även när konkurrenterna står tätt vid sidan. Jag hör henne tänka högt: handlar det om att placera sig före andra, eller att bli sin egen bästa version. Det är en diskussion som bär på eftertänksamhet, inte en hetsig revanschkänsla utan en långsiktig sorts tänkande som är en grundbult i våra framgångar i skidlanslaget.
Det finns ett naturligt driv i hennes berättelse, ibland nästan vackert undangömt, som en stilla ambition. Hon låter oss följa med in i nervositeten som nästan paralyserade henne, särskilt minnesvärd i ett lopp under JVM. Hon beskriver hur just det loppet blev avgörande, inte för att det gav medalj, utan för att det gav mod. Det säger något om skillnaden mellan prestation och placering och om att vinsten ibland ligger i modet att starta ändå.
Hon bjuder också på glimtar från skidvärldens bakgård, men det är i talet om målsättningens rörelse mellan att vara realistisk och att vara orädd som det blir som starkast. Samtidigt saknar pratet lite av dramatikens pulsslag. Det är som att tälja sin egen spegel, grundligt och ansvarsfullt, men inte så att den bländar.
Jag måste tacka för att vi återigen får höra om det där stafetten, när Jonna tar in meter för meter, som om varje stavtag bar en extra hemlig växel. Om hur Ebba Andersson sätter blåbärssoppan i halsen när hon ser på skärmen hur mycket tid Jonna plockat är ett av de där minnena som blir kvar länge. Det är stafetten och våra atleters magi, samma typ av rysning som när man talar om Kallas bragd och omkörning på insidan under OS-stafetten 2014 eller Holmenkollen 2020.Som en liten sidoanmärkning, som nästan blivit en tradition? Det verkar som om alla skidåkare som sommarpratar delar en gemensam nämnare, nämligen en bedrövlig musiksmak. Det är som att de tävlar om att blanda mest udda kombination av torra träningslåtar och auto-tune artister och Jonna är inget undantag.
Mitt i allt glider hon in på en kort anekdot om att stavarna plötsligt är borta, för att sedan hittas efter fem sekunder. Det är för dråpligt, för i det ögonblicket går hon från världselit till att kännas precis som vilken motionär som helst som står och letar bilnycklar på uppfarten. Det mänskliga i misstaget gör henne inte ett dugg mer sympatisk, bara förminskad. Tvinga genast producenten på en vända upp för slalombacken i Alpe Cermis.
Sundling gör det viktigt att fråga vad som driver oss vidare, inte bara vad som sätter oss överst. För att pratet känns nära arga funktionärer inom skidlandslaget och svettiga pass. Hon ger oss en stadig röst om prestation utan att låta allvaret bli tungt. Men jag saknar känslan av att jag hade velat känna hjärtat slå lite snabbare ibland, så som under tour the ski. Inte bara höra om målet med lugn inlevelse.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
När världen ännu var ny – As I Walked Out One Midsummer Morning

År 1934, vid tjugo års ålder, lämnade Laurie Lee sin hemby. Med en fiol i handen, några mynt i fickan och hela livet framför sig. Vägen är hans och han börjar gå. Först till London där han under en tid lever enkelt, arbetar och skriver små dikter. Upplever allt det en stor stad erbjuder. Men det räcker inte. Rastlösheten växer och snart står han i Southampton på en båt som ska föra honom över havet till Spanien, ovetande om att ett inbördeskrig är på väg att bryta ut.
Det är där bland berg, sädesfält och dammiga vägar som hans berättelse tar form. Han korsar landsbygden och små städer med ett öppet hjärta och nyfikna ögon samtidigt som landet självt rör sig mot inbördeskrig. Han är ingen historiker, ingen politisk analytiker, han är en vandrare som råkar vara där när världen börjar skaka.
Historien skulle här kunna bli pompös, full av stora ord och större anspråk. Men här öppnar Lee ett fönster och låter världen kliva ut med all sin lukt, sitt ljus och sitt brus. Från första sidan går man vid hans sida från Englands tjocka gräs, Londons gränder och längs grusvägar som dammar vid varje steg. Man hör ljudet av skor mot sten, känner doften av det glödande kolet, maten i en by där han stannat över natten. Ljuset, ljuden, värmen, människorna, allt finns där.
Lee målar det han ser, förskönat utan att det känns överarbetat. Texten rör sig som en dagbok med endast få delar av korta reflektioner. Han låter både det lilla och det stora tala och vi får själva avgöra vad som stannar kvar.
När man läser den med moderna ögon är det också en påminnelse om en annan sorts resa. En tid utan mobiltelefoner, internet eller GPS där varje möte är på riktigt och varje nattplats måste förtjänas. Här finns en frihet som nästan känns främmande i dag. Lee romantiserar den inte, han bär blåsorna, hungern, värmen och ovissheten som en självklar del av berättelsen.
Och ändå finns där hela tiden glimtar av något vackert. En ton som stannar kvar när man lägger boken ifrån sig, ungefär som ett eko från en sommarkväll som inte riktigt vill släppa taget. Det är en bok som rör sig i takt med hjärtat utan att göra väsen av sig. Det dunkar i bröstet och väcker äventyr i mig, känslan av att upptäcka något som så många redan gjort.
Bokens avslutning är perfekt. Lee utryms från Spanien via ett brittiskt krigsfartyg och får återvända till sitt barndomshem och hälsas välkommen, men snart konstaterar han att han kom hem för tidigt. För mig är det självklart att ge högsta betyg. Och som alltid är den sista stjärnan personlig, min egen. För det här är inte bara en resa genom ett land, det är en resa genom det enkla, det sanna och det mänskliga.
As I Walked Out One Midsummer Morning av Laurie Lee
Penguin Modern Classics
ISBN: 9780241953280
Sidor: 224Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Förfest från Österbotten – Axel Åhman bjuder på radio med skratt och själ

Det är lite som att slå upp en burk nyplockade skratt och lägga dem på en bastulav mitt i den österbottniska myllan. Axel Åhman ger oss ett sommarprat som inte försöker göra sig märkvärdigt, men som ändå träffar något väsentligt. Det är lätt, men inte flyktigt. Humoristiskt, men aldrig flamsigt. Han pratar på sitt sätt, sitt språk, sin dialekt som han aldrig ber om ursäkt för.
Det här är ett program som doftar sommarstugeveranda, finska kvällar, svenskt popkulturellt strössel och ett litet fniss åt hur vi svenskar egentligen låter när vi försöker vara artiga. Det handlar om att växa upp i språkligt mellanland, där rikssvenskan är normen men vardagen talas på något helt annat. Om att känna sig som en gäst i sitt eget modersmål och ändå göra det till sin scen.
Axel tar oss från Vörå till Eurovision utan att blåsa upp sig själv. Det är nästan befriande hur lite han verkar bry sig om att imponera. I stället bjuder han på en rad små iakttagelser från vardagen, pricksäker dialektalhumor och en lekfullhet som känns sällsynt i ett sommarprat. Det blir nästan som att sitta på förfest med en kompis som råkar ha både tajming och självdistans.
Musikvalet är passande, tempot är luftigt, och det finns ett genomgående värme i hur han berättar. Det är inte ett djupt existentiellt gräv och det behöver det inte vara. Sommar i P1 är inte bara till för livskrisernas avbön. Det är också för dem som får oss att le med hela ensemblen av ansiktsmuskler.
Att det här placerats på en söndag är däremot närmast tjänstefel. Det borde vara en fredag. Det borde stå som öppningsnummer till en grillkväll, en roadtrip, en kväll som ännu inte bestämt sig. Axel Åhman ger oss exakt detta, ett lättsamt men hjärtligt program som håller hela vägen. För tonen, för skratten, för den sällsynta förmågan att vara rolig utan att vara elak. För att han får dialekten att glänsa som vore den självskriven i folkhemmet av tacos.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Hoppets mantra i etern – men vem orkar lyssna på det?

Det börjar som en filosofisk monolog, en nästan klinisk uppläsning om hoppets kraft. Lars Svendsen definierar, avgränsar, analyserar. Han väger hoppets betydelse mot våra handlingar och pekar ut det som en nyckel till att uthärda det svåra. Rent teoretiskt är det tydligt. Men samtidigt, något skaver.
För vad är det egentligen vi lyssnar på här? Det är valt, välformulerat, genomtänkt. Men det är också monotont. En föreläsning i slow motion. Jag gillar tonen, absolut. Det finns en värdighet i det avskalade. Men samtidigt blir det så… trött? Inte i det intellektuella, men i själva upplevelsen.
Det handlar om att fortsätta tro på någonting även när världen känns tom. Och det är naturligtvis viktigt. Men det blir en paradox när själva samtalet om hopp känns hopplöst att ta sig igenom. Det är som att stirra in i en grå vägg medan någon berättar varför färg fortfarande spelar roll. Jag vill känna något. Här känner jag mest att tiden går.
Det är fritt val vad man vill lyssna på. Men frågan kvarstår, vad är det för budskap som sänds ut här? Det finns en sorts filosofisk propaganda i detta, inte av illvilja, men som ett slags blind övertygelse om att hoppet i sig räcker. Jag tror inte på det, inte så som det ges här.
Det som kunde ha varit en stark reflektion över mänsklig uthållighet blir istället ett abstrakt resonemang som glider förbi. Det fastnar inte. Det lyfter inte. Det går inte in i kroppen. För tankearbetet, för allvaret. Men mot den bleka framställningen, den känslomässiga avsaknaden, och för att filosofin behöver mer än ord för att bära fram ett budskap i radio. Det behöver en människa också.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Sanningen, tystnaden och en röst som vägrar ge upp

Det börjar i det stilla, men det är en stillhet som bär på tryck. En viskning som trotsar censur, som bär ljudet av en mikrofon gömd någonstans i Teheran. Rösten är klar, rak, nästan ömsint. Men det man hör är mer än bara berättelse, det är ett motstånd, inspelat i hemlighet, smugglat ut ur ett land där orden kontrolleras och tystnaden styr.
Maryam Moghaddam, filmskapare med rötter i både Sverige och Iran, talar inte för att underhålla den semestrande svensken, hon talar för att något måste sägas. Det är den sortens sanning som kostar. Inte bara symboliskt. Det här är ett program där orden bär på verklig fara.
Hon berättar om sin far som försvann, om kampen mot censur, om filmens kraft och konstnärens ansvar. Det hade kunnat bli sentimentalt, det hade kunnat vältra sig i tragedi. Men det gör det inte. Hon är sparsam, nästan avklädd i tonen. Några meningar och plötsligt blir man stilla som lyssnare. Det är där styrkan bor. I det outsagda.
Det som rör mig mest är inte dramatiken i sig, utan sättet hon pratar om vardagen. Att fortsätta leva, fortsätta skapa, fortsätta skämta till och med om fängelset, trots att ingenting är självklart. Att mitt i hoten hitta lust. Det är inte hjältemod i klassisk mening. Det är något mer bräckligt, mer mänskligt.
Humorn överraskar. Den är torr, nästan syrlig. Inte för att lätta upp, utan för att bära smärtan utan att låta den ta över. Det blir tydligt att hennes blick, den som styr kameran i hennes filmer, också genomsyrar hennes berättande i radio. Det är konst, men aldrig för konstens skull. Det är konst som handling.
Samtidigt är programmet spretigt. Det finns ingen tydlig båge, ingen klassisk uppbyggnad. Men kanske är det också det som gör det verkligt. Sommarpratet blir en spegel av den verklighet det kommer ur det oförutsägbar, splittrad, och ändå med en inre kraft som håller allt samman.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Små ord, stora steg – Lennart Jähkel går in i hjärtat hos folkhemmet

Lennart Jähkel tar plats i etern med en röst som bär på både norrländskt lugn och teaterns lågmälda tyngd. Det är inte ett sommarprat som kräver uppmärksamhet utan bjuder snare in till stillhet. Det här är en berättelse som talar om det lilla i det stora, om de tillfällen som kan forma ett liv eller en karriär, oavsett om det är en låt av en vikarie eller en postivit kommentar från någon man inte ens känner.
Han berättar om karriären, men inte med skryt eller självbekräftelse. Det handlar om sammanhang, om att stå på en scen någonstans i landet och skapa något litet som ändå träffar rätt in i folkhemmet. Särskilt fint är hur han lyfter de människor han mött längs vägen, de som sagt något litet, något nästan obemärkt, men som satt sig hos honom. En sorts karta i affirmation som landar rätt.
Det är också tydligt att han bär sin norrländska identitet med stillsam självklarhet. Inga stora gester, men ett slags robust ömhet som genomsyrar tonfallet. Hela förloppet om pistvakt, hur det gick från ett frö till en dansande polis och det roliga i att olja dragbanan.
Musiken är värd att lyfta särskilt. Den känns vald med ego och inte för att stryka lyssnare medhårs. Det blir som ett soundtrack till ett liv som inte behöver skrika för att göra intryck. För värmen, för musiken, för rösten som påminner oss om att det ofta är de minsta gesterna som formar oss mest.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Lämna en kommentar