-
Hoppets mantra i etern – men vem orkar lyssna på det?
Det börjar som en filosofisk monolog, en nästan klinisk uppläsning om hoppets kraft. Lars Svendsen definierar, avgränsar, analyserar. Han väger hoppets betydelse mot våra handlingar och pekar ut det som en nyckel till att uthärda det svåra. Rent teoretiskt är det tydligt. Men samtidigt, något skaver.
För vad är det egentligen vi lyssnar på här? Det är valt, välformulerat, genomtänkt. Men det är också monotont. En föreläsning i slow motion. Jag gillar tonen, absolut. Det finns en värdighet i det avskalade. Men samtidigt blir det så… trött? Inte i det intellektuella, men i själva upplevelsen.
Det handlar om att fortsätta tro på någonting även när världen känns tom. Och det är naturligtvis viktigt. Men det blir en paradox när själva samtalet om hopp känns hopplöst att ta sig igenom. Det är som att stirra in i en grå vägg medan någon berättar varför färg fortfarande spelar roll. Jag vill känna något. Här känner jag mest att tiden går.
Det är fritt val vad man vill lyssna på. Men frågan kvarstår, vad är det för budskap som sänds ut här? Det finns en sorts filosofisk propaganda i detta, inte av illvilja, men som ett slags blind övertygelse om att hoppet i sig räcker. Jag tror inte på det, inte så som det ges här.
Det som kunde ha varit en stark reflektion över mänsklig uthållighet blir istället ett abstrakt resonemang som glider förbi. Det fastnar inte. Det lyfter inte. Det går inte in i kroppen. För tankearbetet, för allvaret. Men mot den bleka framställningen, den känslomässiga avsaknaden, och för att filosofin behöver mer än ord för att bära fram ett budskap i radio. Det behöver en människa också.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Sanningen, tystnaden och en röst som vägrar ge upp
Det börjar i det stilla, men det är en stillhet som bär på tryck. En viskning som trotsar censur, som bär ljudet av en mikrofon gömd någonstans i Teheran. Rösten är klar, rak, nästan ömsint. Men det man hör är mer än bara berättelse, det är ett motstånd, inspelat i hemlighet, smugglat ut ur ett land där orden kontrolleras och tystnaden styr.
Maryam Moghaddam, filmskapare med rötter i både Sverige och Iran, talar inte för att underhålla den semestrande svensken, hon talar för att något måste sägas. Det är den sortens sanning som kostar. Inte bara symboliskt. Det här är ett program där orden bär på verklig fara.
Hon berättar om sin far som försvann, om kampen mot censur, om filmens kraft och konstnärens ansvar. Det hade kunnat bli sentimentalt, det hade kunnat vältra sig i tragedi. Men det gör det inte. Hon är sparsam, nästan avklädd i tonen. Några meningar och plötsligt blir man stilla som lyssnare. Det är där styrkan bor. I det outsagda.
Det som rör mig mest är inte dramatiken i sig, utan sättet hon pratar om vardagen. Att fortsätta leva, fortsätta skapa, fortsätta skämta till och med om fängelset, trots att ingenting är självklart. Att mitt i hoten hitta lust. Det är inte hjältemod i klassisk mening. Det är något mer bräckligt, mer mänskligt.
Humorn överraskar. Den är torr, nästan syrlig. Inte för att lätta upp, utan för att bära smärtan utan att låta den ta över. Det blir tydligt att hennes blick, den som styr kameran i hennes filmer, också genomsyrar hennes berättande i radio. Det är konst, men aldrig för konstens skull. Det är konst som handling.
Samtidigt är programmet spretigt. Det finns ingen tydlig båge, ingen klassisk uppbyggnad. Men kanske är det också det som gör det verkligt. Sommarpratet blir en spegel av den verklighet det kommer ur det oförutsägbar, splittrad, och ändå med en inre kraft som håller allt samman.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Små ord, stora steg – Lennart Jähkel går in i hjärtat hos folkhemmet
Lennart Jähkel tar plats i etern med en röst som bär på både norrländskt lugn och teaterns lågmälda tyngd. Det är inte ett sommarprat som kräver uppmärksamhet utan bjuder snare in till stillhet. Det här är en berättelse som talar om det lilla i det stora, om de tillfällen som kan forma ett liv eller en karriär, oavsett om det är en låt av en vikarie eller en postivit kommentar från någon man inte ens känner.
Han berättar om karriären, men inte med skryt eller självbekräftelse. Det handlar om sammanhang, om att stå på en scen någonstans i landet och skapa något litet som ändå träffar rätt in i folkhemmet. Särskilt fint är hur han lyfter de människor han mött längs vägen, de som sagt något litet, något nästan obemärkt, men som satt sig hos honom. En sorts karta i affirmation som landar rätt.
Det är också tydligt att han bär sin norrländska identitet med stillsam självklarhet. Inga stora gester, men ett slags robust ömhet som genomsyrar tonfallet. Hela förloppet om pistvakt, hur det gick från ett frö till en dansande polis och det roliga i att olja dragbanan.
Musiken är värd att lyfta särskilt. Den känns vald med ego och inte för att stryka lyssnare medhårs. Det blir som ett soundtrack till ett liv som inte behöver skrika för att göra intryck. För värmen, för musiken, för rösten som påminner oss om att det ofta är de minsta gesterna som formar oss mest.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Berättelse om ett äktenskap, eller berättelsen om skärvorna av ett utifrån en mans perspektiv
Det här är inte en bit ”dokumentärt finstämd” relationsprosa där känslorna varsamt vecklas ut som linnetyg på vädring. Nej. Här är känslorna redan söndertrasade, ihopknölade och instoppade i en man som är full av både brinnande åtrå och krypande förödmjukelse.
Premissen bjuder på en manisk, i mitt tycke sjuk man (jag återkommer till varför) som berättar i delar om hur hans “underbara” förhållande med en kvinna var. De hade hus, jobb, barn och vänner. En svensk idyll där bara Volvon och sommarhuset på Gotland saknas.
Berättandet om förhållandet tar kärleken på det köttsliga. Allt är ett givande och tagande, något dominant eller submissivt. Hela vardagen kretsar kring de subtila hintarna, maktspelet och de små lekarna, som i slutändan ska leda fram till ett orgasmiskt sex. Suck. Det medmänskliga, det humana, sitter och dinglar med benen på avbytarbänken, väntande, och kommer att få vänta. För Gulliksen är inte ute efter ett lyckligt, läs gulligt, slut.
Mannen är en cuck, tyvärr ett begrepp som saknar en riktigt bra svensk översättning. En man som drömmer om att få se sin fru ligga med någon annan, eftersom hans åtrå då i teorin ska tändas som aldrig förr. Han tror att han då ska älska henne så mycket mer. Den lilla detaljen är att den här fantasins kraft bygger på att det är just en fantasi. Att han själv håller i taktpinnen som en dirigent av sexets fantasi. När verkligheten sedan gör entré, när den kvinnliga huvudkaraktären faktiskt hittar en, enligt henne godkänd väg ut, rasar allt. Orkestern slutar spela. Det verkliga överträffar inte drömmen. Det blir bara så himla svart.
Som läsare förstår jag tidigt melodin Gulliksen spelar upp och det visar sig att boken är betydligt bättre än vad materialet på pappret först antyder. Det är en surrealistisk berättelse, men samtidigt garanterat hämtad ur den så himla positiva sexuellt upplysta samtiden. Men varför inte skriva om det? När det här händer i varje radhuslänga där det grillas tomater. Låt oss göra detta underhållande.
Slutet är underbart. Det är en fin blinkning till manin som plågar vår manliga huvudkaraktär och samtidigt en blinkning till alla män som lämnats. Som i förhållandets sista fas oftast hellre önskar en sista köttslig urladdning än ens ett fragment av det mänskliga som en gång fanns där.Jag rekommenderar en läsning. Alla kommer att kunna cherry-picka ett ögonblick ur den här relationen, hålla upp det och säga: “Precis så här var det.” Men samtidigt är det också så mycket av det tråkigaste ämnet som stötts och blötts i all form av media, sex.
för att vara tydlig, huvudkaraktären är John Corbett. Försök inte ens inbilla mig något annat.
Du som läser kommer känna både avsmak och fascination. Det är en svår balans.
Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen
Weyler Förlag
ISBN: 9789176810699
Sidor: 174Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Sommar i P1: Jag vägrar göra plankan, även om en 92-åring ber mig
Det är svårt att sätta fingret på denna overkligt med Anders Erikssons liv. Rosa bussarna som tågar genom öknar, regnskogar och avlägsna gränsövergångar och bakom ratten står en man med ett slags obändig livslust som känns både smittsam och svindlande. Erikssons sommarprat blir ett vykort från ett liv som vägrar inordna sig i Excelark och pensionssparande.
Han berättar med en sorts frihetsfilosofisk klang, där varje berättelse bär på ett barnsligt ”kom igen då, vad väntar du på?” Han lyfter fram möten, överraskningar och den enkla storheten i att inte göra saker på det konventionella sättet. Det är genuint. Det är inspirerande. Och det är väldigt, väldigt Anders. Det är med bjussade med anekdoter från den vilda ungdommen, den gamla världen som hade mer fokus på att gynna denna människor, långt innan allt skulle kontrolleras av raka rader och kontroll.
Men trots den otroliga historien, och den är verkligen otrolig, så haltar själva berättartekniken. Det är som att det saknas broar mellan anekdoterna, eller kanske landningsbanor. Vi kastas mellan kontinenter, mellan tider och mellan människor, men får sällan stanna upp och känna in dofterna, ljuset, detaljerna. Det blir ett axplock snarare än en resa, och det är synd för materialet är rikt som få andra sommarprat.
Ändå finns där ögonblick att bära med sig. Det givmilda att ge en slant till någon som med detta stöd kan lyfta sig själv. Men är det något som får mig att korsa armarna är det när han som 82-årig resenä ber mig under lucnhtid att göra plankan. Själv tänker jag att här finns det en sorts gräns, till och med för inspiration. Jag vägrar göra plankan, även om en 82-åring ber mig.
Ett unikt liv, en ovanlig berättare, men en berättelse som hade mått bra av lite mer struktur eller åtminstone ett par välplacerade kommatecken mellan äventyren.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Jag har inte kommit ur min natt – en DLC från Ernauxs mörkare rum
Annie Ernaux senaste svenska översättning, Jag har inte kommit ur min natt, är inte någon ideal startpunkt. Läs Kvinnan först. Och har du tid, läs Åren. Annars är risken stor att du undrar varför du plötsligt befinner dig i en dagbok där modern kissar på sig och dottern tyst registrerar allt, kliniskt och skoningslöst.
Inom spelvärlden pratar man om DLCs, downloadable content. Det är ett extramaterial som dyker upp när du redan klarat huvudspelet men fortfarande vill leva kvar i världen. Det är den bästa beskrivningen av Min natt. En fortsättning, ett tillägg, en djupare modul i Ernauxs livsprojekt. Har du inte relationen från Kvinnan i kroppen blir det förvirrat, kanske till och med kallt.
Boken består av korta anteckningar skrivna under moderns sjukdomstid. Alzheimers har börjat gräva ur identiteten, krossar skoningslöst tidslinjen och minnet. Modern blir till ett barn, ibland till och med ett kroppsligt kolli. Och Ernaux väjer inte. Det pissas ner. Det skriks. Det försvinner språk. Det är förlust, inte som dramatik utan som registrering. Ett sakta glidande med strömmen hur människan färdas ut ur bilden.
Stilen är rå. Inget tycks redigerat, sidorna är bara plockats från skrivbordslådan. För den oinvigde kan det verka hårt, till och med förnedrande, varför skriva ut detta? Varför skildra sin mor på det här viset? Men har man läst Kvinnan vet man att det här är både kärlek och sorgearbete och en sorts förakt, hämnd rent ut av. En sorts motståndshandling mot tiden som aldrig förlåter.
Språket är, som alltid hos Ernaux, distanserat och poetiskt på en gång. Det där gemytliga franska skimret ligger över sidorna, och som svensk läsare låtsas man ibland förstå referenserna, ibland nöjer man sig med att beundra sitt egna uttal av orden. Det är som att läsa om en vän man saknat, inte för att hon är särskilt vänlig, men för att hon får en att förstår att det finns så många sidor i livet.
Det här är inte boken man börjar med. Det är ingen introduktion. Det är höst, inte sommar. Men för den som följt Ernaux, som läst och återkommit, är det här en värdig (om än plågsam) del av helheten. En röst man känner igen, som nu viskar i mörkret. Så. har du läst Ernaux, läs den. Har du en vän som läst Ernaux, köp min natt till dem.
Har du aldrig läst Ernaux? Börja nu. Men börja inte här.
Jag har inte kommit ur min natt av Annie Ernaux
Norstedts
ISBN: 9789113130194
Sidor: 125Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Lotta Engberg
Lotta Engberg kliver in i etern precis som man förväntar sig, charmig och lätt på foten, med glimt i rösten och ett gediget register av folklighet. Och ja, det fungerar. Engberg vet hur man får folk att le, hon vet hur man hittar guldkornen i det vardagliga, och framför allt vet hon hur man med ett vänligt självförtroende tar sig an alla de gånger hon blivit pekad på, parodierad och nämnd i populärkulturen.
Det är något av en frisk fläkt i ett sommarfält där allvaret ofta dominerar. Lotta håller sig på den ljusa sidan, men det är inte bara sockervadd. Hon berättar med en sorts självironi som faktiskt är ganska avväpnande. Magnus Uggla-anekdoten är precis vad sommarpratet behöver, en blinkning till oss alla som någon gång nynnat på hans rader och småfnissat åt schlagerindustrin från avstånd. Hon äger det, med värme.
Det blir som ett slags rundtur i svensk nöjeshistoria, där Lotta själv ofta varit en figur i andras skämt, men där hon nu tar över berättelsen. Och när det hela rundas av med den där nyfunna kärleken till Soldoktorn känns det ändå äkta, till och med lite av en charmant ton som får ‘hotell romantik’ att se banal ut. Jag unnar henne det där lilla lyckopirr som hörs mellan raderna.
Är det djupt? Nej. Är det viktigt? Kanske inte. Är det Lotta Engberg som vi alltid har känna genom rutan. Ett sommarprat som bjuder på leenden, lite nostalgi och ett avsnitt som känns hemtrevligt på ett eget vis även fast det inte fanns ett raffset i trädgården.
Betyg sommarprat:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Douglas Murray – Om Demokratier och Dödskulter
Ibland leder samtiden en direkt till litteraturen. För mig blev Douglas Murrays senaste bok aktuell efter att ha hört honom i Joe Rogans podcast. Ett samtal som var allt annat än nyanserat och konfliktfritt, men där jag ändå kände behovet att förstå det som många just nu anser vara sanningen. Murray skriver inte för att förklara, han skriver för att övertyga. Om demokratier och dödskulter är ingen bok som söker sig fram, agendan är satt och spelplanen är västbanken.
Jag tycker det finns en poäng i att läsa tydligt vinklade böcker, inte för att hålla med, utan för att förstå vad som formar samtidens debattklimat. Murray tar oss rakt in i det som för många blev en upptrappning i konflikten, attacken den sjunde oktober. Murray skildrar detaljerat inte bara det välrapporterade överfallet mot musikfestivalen Nova utan också de strider i städer han menar har förminskats eller förtigits i internationell rapportering. I form av vittnesmål från israeliska överlevare, historier om övergrepp, brutalitet och en form av terror som få västerlänningar kan föreställa sig. Murrays skildringar av våldet är brutalt laddade. Det är svårt att ta in det våld som han beskriver, oavsett var man står i konflikten.
Murray bygger hela sitt resonemang utifrån denna punkt. Att världen, menar han, snabbt förflyttade fokus från offren till kritik mot Israel redan innan den första raketen träffade Gaza. Boken har här sin kärna med en hård argumentation om västvärldens oförmåga att förstå krigets logik. “Krig är inte rättvist”, skriver han. “Krig handlar inte om symmetri”. Det är våld som eskalerar, som dödar urskillningslöst och det finns ingen rättvis matematik i vem som dör eller hur mycket som förstörs.
Murray försöker påvisa hur snabbt den moraliska kompassen kan förvridas när identitetspolitik, kolonial skuld och västs självförakt tar över agendan. Han är absolut skoningslös mot de röster som enligt honom relativiserar våld eller söker efter rättfärdiganden för Hamas terror.
Samtidigt gör boken inga försök att skildra komplexitet. Det här är inte en studie i fredsförhandlingar eller i de långa historiska rötterna till konflikten. Det är en polemik som vill påminna västvärlden om varför den ska försvara sig och sina demokratiska värderingar. För läsaren betyder det att man ständigt matas med Murrays egen linje, driven, välformulerad, men också märkbart selektiv. Det är dessutom omöjligt för en lekman utan expertkunskaper i mellanösternpolitik att källgranska eller kontrollera alla referenser och påståenden som staplas genom boken vilket gör att läsaren måste hålla huvudet kallt och läsa med vaksamhet.
Boken är ett sorts bildningsmaterial för den som vill förstå varför vissa ser sjunde oktober som en brytpunkt för hela den västerländska hållningen till konflikten, moral och försvar. Men den lämnar väldigt lite utrymme för gråzoner.
Jag läser ofta böcker som jag vet har en tydlig slagsida. Inte för att övertygas, utan för att förstå argumentationen, känna hur resonemangen byggs och för att hålla mig uppdaterad med samtiden. Om demokratier och dödskulter är en sådan bok. Den har styrkan av sin tydlighet och sitt högtravande men också svagheten att i sin stridsglöd aldrig lämna plats för motröster. Den kräver att läsaren är vaken, vaksam och kritisk, precis som det ska vara när man tar sig an samtidslitteratur om krig, våld och politik.
Om demokratier och dödskulter : Israel, Hamas och västvärldens framtid av Douglas Murray
Förlag: Nopolar Publishing
ISBN: 9789198858778
Sidor: 236 -
Fire Season – Dagboken från tornet jag själv vill sitta i
Jag har velat läsa denna bok så länge och nu när den äntligen fanns i tryck igen blev det ett köp. Fire Season är en sådan bok för mig. Bara titeln väcker någonting i mig. Det där enkla, nästan ursprungliga sättet att leva, att få sitta uppe i ett ensligt torn på en grön höjd, blicka ut över skogar, dalar och berg. Ingen trafik, inget brus, bara doften av tall och tystnaden. att få vara en människa på en enslig plats i landskapet, med kikare, anteckningsblock och en kopp kaffe.
Connors skriver om sitt jobb som brandvakt på ett sätt som träffar mig direkt. Det är upplagt kapitelvis som en dagbok, han går igenom månaderna som passerar under arbetet uppe i tornet. Vårens kyla, sommarens hetta, höstens smygande förändringar. Det är detaljerat men aldrig segt, utan mer som att sitta bredvid honom, lyssna på hur livet flyter på där uppe ovanför världen.
Bokens genuina berättande hur Connors blandar det personliga, i både kaxig och reflekterande ton med allt han kan om jobbet. Jag hade kunnat läsa bara för beskrivningarna av utsikten och dagarna, men Connors kryddar med intressanta fakta om hur skogsbränder fungerar, varför vissa får brinna och andra måste släckas, hur man döper bränderna, hur man lär sig läsa vindarna. Jag märkte hur jag satt och sög i mig varenda detalj och önskade att detta arbete inte skulle blivit ersatt av moderna satelliter och drönare. vart sånt här inte bättre förr?
“By being virtually useless in the calculations of the culture at large I become useful, at last, to myself.”
Utöver jobbet beskriver han också det där andra som gör att det kittlar i nerverna, själva livet. Dagarna när det inte brinner, när man vandrar, fiskar, badar i iskalla bäckar. Läser böcker, grubblar, låter tankarna vandra fritt. Det finns ett lugn i texten som jag verkligen uppskattar. Han slänger också in anekdoter, citat och minnen från andra som levt liknande liv som Kerouac, Abbey och några till. Det gör att jag känner mig inbäddad i en större tradition av människor som sökt sig ut till ensamheten i det amerikanska skogarna.
Boken är precis vad den säger att den är. Det är en skildring av ett liv som är grundläggande, långsammare och närmare naturen. Jag tycker om hur rak Connors är, inga krusiduller utan bara ärliga beskrivningar. Det finns en respekt för naturen men också en förståelse för att det inte alltid är idyll. Ensamheten kan skava ibland, men det hör till.
För mig är det en bok som träffar rätt, kanske för att jag så ofta fantiserat om just det där, att få sitta ensam i sex månader, lyssna på vinden, se fram emot en radio sändning, vaka över landskapet. Det blir en fyra för den sista stjärnan är alltid personlig. Den kommer när något fullständigt golvar en, när man nästan vill börja om direkt när man läst sista sidan. Fire Season är nära, men inte riktigt där. Men en dröm är det, och en bok jag är glad att ha läst.
Fire Season – Field Notes from a Wilderness Lookout av Philip Connors
Förlag: HarperCollins
ISBN: 9780061859373
Sidor: 272 -
Kärlek, jord och motstånd – Ida Engvoll gör årets vackraste Sommar i P1
Jag lyssnar och känner direkt att det här inte är ett vanligt sommarprat. Vad är det egentligen som händer när någon tar formatet och går sin egen väg? Eller, egen väg är att ta i, det är gränspuck på Sigge Eklunds tonsättning. Men det är så nödvändigt. Ida Engvoll gör svaret både enkelt och rikt. Hon pratar som om hon öppnar ett fönster snarare än ett manus. Det är luft, riktning, det låter inte som en inövad berättelse, fast manuset slipats till något otroligt under lång tid.
Jag tänker på hur lätt det är att sommarprat förlorar sig i anekdoter, i småputtriga observationer som aldrig riktigt gör avtryck. Men här kommer Engvoll, med jord på händerna och ett hjärta som pulserar genom skog och varje ord. Hon säger något, det är allvar, det är ledstänger utlagda i ett samtida kaos. Det är rösten från landsbygden, från norr, det är gamla Sverige som ringer upp.
Engvoll plöjer genom den spanska värmen diktande, målande och stannar endast upp och vilar vid kärleken. Jag hör henne tala om sin mans händer och undrar om det går att vara mer närvarande. Hon får mig att tro att kanske är detta allt vi behöver höra i en tid där händer ofta bara sveper på smartphones. Det finns en stillhet där, nästan smärtsamt vacker. Må alla män någon gång bli älskade så, tänker jag, som Ida Engvoll älskar de där händerna.
Det är märkligt. Jag brukar tröttna när sommarprat spretar, när ämnena går från politik till barndomsminnen till odling. Men nu känns det som om allt hänger ihop, som om hoppet gömmer sig just här. Kanske är det för att hon talar om eget hushåll utan att det blir en trend, Engvoll säljer inget, utan demokratisk handling utan floskler, om sorg utan sentimentalitet. Hon väver sin egen väv, och jag märker hur jag lyssnar lite rakare i ryggen. Vägled oss, oraklet från Söderhamn. När går marschen mot rosenbad?
Ibland när hon är som mest politisk undrar jag om det riskerar att bli för mycket, men nej, det blir aldrig vilselett predikande. Det finns en ton av sårbarhet som gör att orden träffar, inte som slagord utan som levande samtal. Jag hör människan bakom åsikten och det är sällsynt. Och när programmet går mot sitt slut känns det nästan som att man har vandrat tillsammans med Engvoll genom skog, genom tankar, genom det som en gång var vårat arv. Jag inser att jag suttit och smålett, att jag fått fundera, fått känna något som känns verkligt.
Så vad ska jag säga. Det är kanske så här ett sommarprat ska låta när det är som bäst. Rakt, poetiskt, inte som alla andra. En monolog där rösten både guidar och utmanar, där berättelsen tillåts blomma utan att be om ursäkt. Det här är det bästa sommarpratet sedan David Sundin 2020.
Jag tvekar inte en sekund. Fem av fem till rock’n’roll-odlaren, som med jord under naglarna och hjärtat i handen ger oss ett sommarprat att leva med.
Betyg sommarprat:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 
Lämna en kommentar