Hem

Det finns sommarprat som får en att lyssna med öppet sinne, och så finns det sommarprat som snörper till lyssningskanalen till ett smalt rör av frustration. Cecilia Hagen lyckas med det senare. Det är inte längden som stör, det är att orden aldrig riktigt slutar vara skärande gnäll. Det hela blir ett slags klagomurens estrad, en offentlig uppvisning i små irritationer presenterade som visdom.

Jag vill lyssna med respekt. Hagen vill tala om hur det är att bli äldre, hur samhället behandlar pensionärer som hjälplösa barn. En angelägen fråga, helt klart. Men hur går det ihop när hon samtidigt uppfyller varenda fördom om den där kulturdamens gnälliga ton som ständigt är missnöjd med samtiden? Det blir ett försvarstal som slår knut på sig själv. Man hoppas på insikter, på nyans, men får istället ett pärlband av suckar över samtiden.

Jag tar mig genom programmet med en växande känsla av tomhet. När pratet väl är slut ekar rummet av ett enda budskap: allt var bättre förr. Det är tröttsamt, och det är synd, för Hagen hade kunnat vara mer än så här. Hon väljer att stå på gnälltantens piedestal när hon hade kunnat vara en vägvisare.

Det är helt enkelt är slöseri med lyssnarens tid, en timma har inte känns såhär lång sedan julafton 1997.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det finns ögonblick i Eva Röses sommarprat som biter sig fast som en iskall hand runt hjärtat. Stunder där luften liksom vibrerar av sanning. Som när hon berättar om sin fyrtioårsfest, iförd röda spetstrosor och en stor förlossningsbinda, bara dagar efter att ha avslutat en graviditet. Ett barn som aldrig skulle få se dagens ljus. Hon håller handen mot magen på väg in till aborten och viskar: ”Förlåt, förlåt.” Det är rått, blödande, helt avklätt. Jag lyssnar med hela kroppen.

Och när hon talar om hur hon kämpat sig genom graviditeter – samtidigt som hon blivit skjuten, våldtagen, torterad och sprängd – på film och scen – för att ändå försöka bära fram fyra söner, då knyter det sig inom mig. En karriär kantad av applåder, men en kropp som gång på gång svikit barnlängtan. Jag undrar varför inte varje minut av sommarpratet får kretsa kring just detta? Här står ju en kvinna på tröskeln mellan liv och död, yrke och moderskap, sår och styrka. Den Eva Röse hade jag kunnat lyssna på i timmar. När hon sedan pratar om MeToo och Tystnadtagning, om hur hon och hennes systrar läste upp vittnesmål inför hela kultur-Sverige och slet upp tystnaden med rötterna – då brinner det. Jag hör tillfredsställelsen, styrkan i rösten, som en knuten näve som äntligen slipper gömmas i fickan. Där, just där, glöder det.

Men så – ja, så bjuds vi med på en resa. Hon vill ta oss ut i världen, säger hon, och varje gång någon i radio yttrar de orden, känner jag en viss tveksamhet. Gruppresor tenderar att vara snyggt paketerad medelmåtta, och precis så känns det här. Vi stannar till hos Shackleton och Endurance, hoppar vidare till UNICEF, Republiken Jämtland och diverse orättvisor. Plötsligt är det mer föreläsning än förtrolig berättelse. Alla ämnen som i sig är angelägna, men som här passerar utan den glöd och analys som fanns i kampen under Tystnadtagning. Det är som om hon vill rymma hela livet på en enda timme – ge oss meningen, världens sorg, barnens hunger och wifi som strular, när allt jag egentligen vill är att stanna kvar hos kvinnan som viskar förlåt till sin mage.

Jag tycker mycket om Eva Röse – som skådespelare, som feministisk urkraft, som någon som alltid lyckas väcka engagemang. Men just det här sommarpratet blev aldrig riktigt mitt. Några fragment var knivskarpa och hudlösa, men det mesta försvann i allvarsamma bussturer genom ett rättvisemärkt liv.

Mitt betyg: 2,5 av 5. En handfull skärvor av närvaro – men en resa jag gärna hade klivit av i förtid.

---

Betyg sommarprat:

Bästa Låt:

---

Text

Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör

I sitt sommarprat tar Mellanösternanalytikern Bitte Hammargren med lyssnaren på en resa genom decennier av krig, revolutioner och förlorade drömmar. Från tonårens första möte med Maghrebs vindpinade gator till rapporteringen från krigets Gaza 1982 och vidare till Turkiets kupper och Irans religiösa vändningar, rör hon sig med en självklarhet som bara den djupt insatta besitter. Och passionen – ja, den är det aldrig något fel på, men ibland räcker inte kärlek.

Det är tydligt att Hammargrens förhållande till Mellanöstern är innerligt och äkta. Hon vill förklara, hon vill förmedla, hon vill få oss att förstå vad som händer bakom rubrikerna. Det är hedervärt men också svårt i ett format som Sommar i P1, där berättelsen förväntas vara både personlig och sammanhållen. Här skaver det.

Hammargren försöker rymma ett halvt sekels historia i ett program på ca 66 minuter. Resultatet blir, trots en rad starka scener, spretigt. Stundtals förloras rösten i sitt eget stoff. Det mest gripande ögonblicket är kanske när Hammargren läser ur sina dagböcker från Gaza, där hon som ung reporter tvingas skydda sig för kulor och bomber. Här finns närvaro, här finns känsla. Och man önskar att programmet stannade längre i just dessa scener.

Musiken fungerar som broar snarare än uttryck. Den är korrekt men anonym, utan att lyfta eller skapa motstånd. Det speglar programmet i stort. ambitiöst, kunnigt – men med för mycket för reflektion. Ett program för den redan insatte, men för lite nerv för att fästa hos den breda lyssnare

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag är kräsen med mina sommarprat. Jag behöver tempot, känslan, något som fångar mig från första andetaget och sedan vägrar släppa taget. Pascal Engman lyckas med precis det. Han sliter mig ur vardagens monotona brus och kastar mig in i sin egen värld, där orden rusar fram i takt med mina tankar och känslorna springer långt före mitt förstånd. Jag hinner knappt med, men följer ändå, andfådd och lycklig över att känna mig så levande. Tack, Pascal.

Men det handlar inte bara om fart och intensitet. Engman fångar rotlösheten, känslan av att stå med ena foten på Östermalm och den andra i Chile, och plötsligt speglar hans osäkerhet och tveksamhet mina egna tankar. Det finns en oväntad tröst i att någon annan sätter ord på det där obegripliga och gränslösa – att vara hemma överallt och ingenstans samtidigt.

När han börjar prata om sin mormor händer något djupt inom mig. Hela berättelsen får sin egen puls och plötsligt är jag inte längre bara en lyssnare. Jag är där, med honom. Engman läser brevet han skrev till sin mormor men aldrig skickade, fyllt med ord han önskar hon hade fått höra medan hon levde. Här kommer tårarna, äkta och ofrånkomliga. Jag tänker på alla brev jag själv aldrig skickat, samtalen jag aldrig vågat föra. Livets bräcklighet blir plötsligt väldigt tydlig och det blir smärtsamt uppenbart hur viktigt det är att våga säga allt det där vi håller tillbaka innan det är för sent. Helheten är starkare än jag väntat mig. Jag hade inte planerat att ge högsta betyg till någon sommarpratare i år, men det finns inget annat val. Det är inte bara orden, inte bara rösten, utan också musiken som förstärker varje känsla. Thomas Stenströms ”Ser du månen där du är ikväll?” blir ett gemensamt andetag av längtan och gemenskap, en fråga som binder oss samman i saknad.

Pascal Engmans sommarprat är som brevet jag själv önskar att jag hade mod att skicka. Det påminner oss alla om att livet aldrig väntar, att orden vi håller inne kanske är de viktigaste av alla att säga högt. Just idag. Fem av fem. Precis så här ska ett sommarprat kännas.

---

Betyg sommarprat:

Bästa Låt:

---

Text

Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör

Det finns sommarprat som sveper förbi som en varm vind, lämnar ett leende och en tanke som snart bleknar bort. Och så finns det de som biter sig fast och vägrar släppa. Anna Brandenbergs sommarprat är just ett sådant. Hon berättar om sitt arbete i hemtjänsten utan filter eller utsmyckning. Det är inte sentimentalt, inte bittert – bara rakt, ärligt och ibland nästan ömt. När hon fastnar med bilen i snön och vet att ingen annan kommer göra jobbet åt henne, då hugger det till i mig. För Anna pekar på något så självklart att vi nästan slutat se det: utan undersköterskor som hon stannar Sverige.
Äldrevården står och faller med människor som henne. Punkt.

Jag tänker ofta på det här i min egen roll, när jag fattar besluten bakom dessa insatser. När jag sitter på hemtjänstens möten och hör “tiden räcker inte till”, eller under APT förklarar att Gunnar och Stinas beslut faktiskt ger utrymme – men ser hur allt ändå faller på sträckan mellan Gunnars hem och Stinas. Då möter jag de där nervösa blickarna mellan enhetschef och planerare. För det är där, i planeringen, som utrymme skapas eller kvävs.

Och undersköterskornas röst? Den hörs sällan här. Men när vi möts och verkligen lyssnar på varandra växer förståelsen och därifrån spirar också det medmänskliga, för dem vi faktiskt är till för. Att lyssna och ge rätt förutsättningar, där börjar allt. Annars rämnar vårdkedjan. Anna pratar om precis detta. Om personalbrist, minutstyrning och planer som inte håller. Hur vården gjorts mätbar fast den egentligen är något levande, som inte kan pressas in i siffror. Och minutstyrningen är ingen skröna. Så fort vi ringer koordinatorn får vi veta exakt utförd tid. Inte ungefär. Exakt. Det Anna säger är ingen radiosanning – det är vår vardag.

När Anna låter frustrationen pysa fram gör hon det inte bara för sig själv, utan för alla Gunnar och Stina. För oss som fattar besluten och vet att vi inte kan styra allt. Hon visar varför scheman måste bygga på verklighet. Innehålla tid från A till B, och små andrum. För annars rasar allt – och då sviker vi både personalen och de äldre. Kanske är det därför det här sommarpratet, om jag måste sätta en siffra, landar på en klar fyra av fem. För att Anna Brandenberg vågar säga det vi andra helst slapp höra. Och för att hon gör det med en skör, varm styrka som både oroar och tröstar.

Det här är inte ett sommarprat du lyssnar på och sedan går vidare som om ingenting. Det lämnar dig med frågor om hur väl våra politiker faktiskt känner till verkligheten. Vad medmänsklighet betyder när den ska pressas in i ett körschema. Och vem som får betala när “tiden inte räcker till”.

---

Betyg sommarprat:

Bästa Låt:

---

Text

Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör

Andreas Norléns Sommar i P1 levererar precis det man väntar sig av våran stilsäker talman. Ett samlat, artigt och kultiverat samtal med koncentrerad elegans. Det är sommarens mest nöjesfyllda prat, utan att vara högljutt, skrytsamt och visar varför han med sin noggrant slipade personlighet blivit en av våra mest folkkära talmän.

Vi får en rad små glimtar bakom kulisserna i maktens korridorer, allt från Stefan Löfvens favoriter bland fikabröden till själva processen runt den kaosartade regeringsbildningen 2018. Det är aldrig avslöjande i någon politisk mening, men alltid precis så småputtrigt intressant att man lutar sig lite närmare den trygga rösten.

En charmig anekdot bjuds på när talmannen måste be regeringen om ‘ordning’ med sin strängaste röst men möts av skratt, det är lågmält och skenbart blygsamt, precis som hans sätt att föra sig genom hela programmet. Rösten är mjuk, tempot är långsamt, nästan sövande, men vem klagar när man själv ligger och guppar i semesterlunken? Det blir aldrig överdrivet privat, men heller aldrig kallt. Det personliga ryms mellan raderna, där glimten i ögat lyser svagt bakom en välsydd kostym och lite för många olika tomater.

Musikvalen förstärker känslan av att talmannen skulle vara en lite tillbakadragen man utan att göra det komplicerat är låtvalen enkla, nästan barnsliga, man hade ändå hoppats på ett litet avslöjande om något oväntat. Men att kalla KAJ för något som landet Sverige behövde ringer väl in den där lilla känslan av finkultur han har endast finns i poesin.

Inget revolutionerar bilden av Andreas Norlén, men kanske är det just därför hans Sommarprogram fungerar så väl. Det visar honom från den sida vi redan tycker om, men med tillräckligt många väl avvägda penseldrag för att fördjupa porträttet. I ett år där dramatiken ofta trängs i etern, bjuder talmannen på en artig reträtt in i semesterlunken med sällsynt god ton och en lågmäld karisma som får mungipan att dra sig uppåt.

Sällan har så lite sagt så mycket och aldrig har det gjorts med så välpressade byxor.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

När komikern och skådespelaren Felipe Leiva Wenger, mest känd som Lilla Al‑Fadji, tar plats i Sommar i P1 är det med avsikt att visa vem han är utan peruken, tofflor, accent och låtsasmacho attityd. Och det lyckas han delvis med. Det är ett personligt och varmt program, men också ganska försiktigt berättat, på gott och ont.

Det är fint att få möta personen bakom en så utpräglad rollfigur som Lilla Al‑Fadji. I över ett decennium har karaktären drivit med både orten och svenskheten, och det är utan tvekan en prestation att ha skapat något så eget. I sommarpratet märks viljan att kliva ur skuggan och tala som sig själv, som Felipe.

Berättelsen om hans mammas flykt från Chile bär på viktiga nyanser, det handlar inte om att fly från bomber, utan från politiskt förtryck. Den sortens flykt får ofta mindre plats i offentligheten, och det är en styrka att han väljer att lyfta det. Mamman framstår som den självklara hjälten i programmet, vilket också är pratets känslomässiga kärna.

Trots det starka ämnet lyfter pratet aldrig riktigt. Det saknas lite skärpa, lite motstånd. Felipe är ödmjuk och sympatisk, men berättelsen rör sig mest på ytan. Även när det blir sorgligt känns det lite återberättat snarare än upplevt i stunden. Det är möjligt att just detta är ett medvetet grepp, att berätta utan att vältra sig.

Det är också anmärkningsvärt hur lite av Felipes skarpa humor får ta plats. Det är inget krav att ett sommarprat ska vara roligt (borde vara), men med tanke på hans komiska bakgrund blir det något av ett tomrum. Det är som om han gör stor affär av att lägga masken åt sidan, men inte riktigt vet vad han ska ersätta den med.

Det är ett modigt steg, men inte ett som bär hela vägen. Istället får vi en trygg berättelse som rör sig mellan barndom, ortliv och föräldraskap utan större överraskningar. I slutändan är det ett godkänt och stundtals rörande program, men inte ett som stannar kvar särskilt länge efteråt.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det finns en särskild unikt hantverk att kunna skratta åt sig själv utan att bjuda ut hela sin själ till offentlig autopsi. Edward af Sillén behärskar den konsten. I sitt sommarprat rör han sig genom karriärens snedsteg, succéer och oväntade jobbvändningar med ett skratt i rösten som smittar. Inte för att det är en fars, utan för att det är självironi med precision. Han är sin egen bäst lämpade kommentator.

Det roliga är inte bara vad han berättar, utan hur han gör det. Edward bygger upp anekdoter som små scenpjäser eller revyer (om det görs rätt). Sillén lägger en punchline, låter oss börja fnissa medan han karakteristiskt förklarar med en fotnot, som startar om det bubblande skrattet en gång till. Det är roligt. Det är skickligt. Det är rentav glittrande dramaturgiskt. Han behandlar det klassiska deppiga sommarpratsformatet med sin egen charm, här ska sorgen inte få plats.

När vi förra året hoppades att Sigge Eklund skulle förnya, nej det trodde vi inte, vi önskade en grov känga till Rödöö och programformen. Här är det Edward som faktiskt lyckas. Han driver vänligt men precist med hela Sommar i P1-grejen, men gör det med en charm så naturlig att inte ens Bibi Rödöö själv kan misstycka. Det blir en musikalisk monolog med glimten i ögat, och en uppvisning i hur man kan vara både personlig och professionell, utan att slita sönder sig själv inför publiken.

Af Sillén lyckas få formatet att kännas som det ska göra, det är kul, men aldrig forcerat. Välregisserat, men med rätt mängd kaos.

Tack Edward af Sillén, för att du ger oss hoppet tillbaka om Sommar i P1. För det är såhär det ska vara, vi skrattar, skakar på huvudet, och känner plötsligt att solen skiner trots att ett tunt sommarregn faller. Vi kastar rosor framför dina fötter likt folket i Minas Tirith när riddarna red ut mot Osgiliath i ett självmordsuppdrag. Men du, Sillén, återvänder, fanan högt, med humorn som vapen och en lyckad sändning i ryggsäcken.

Tack Edward. Du är Sommar i P1:s egen Faramir.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist