Hem

Det är svårt att sätta fingret på denna overkligt med Anders Erikssons liv. Rosa bussarna som tågar genom öknar, regnskogar och avlägsna gränsövergångar och bakom ratten står en man med ett slags obändig livslust som känns både smittsam och svindlande. Erikssons sommarprat blir ett vykort från ett liv som vägrar inordna sig i Excelark och pensionssparande.

Han berättar med en sorts frihetsfilosofisk klang, där varje berättelse bär på ett barnsligt ”kom igen då, vad väntar du på?” Han lyfter fram möten, överraskningar och den enkla storheten i att inte göra saker på det konventionella sättet. Det är genuint. Det är inspirerande. Och det är väldigt, väldigt Anders. Det är med bjussade med anekdoter från den vilda ungdommen, den gamla världen som hade mer fokus på att gynna denna människor, långt innan allt skulle kontrolleras av raka rader och kontroll.

Men trots den otroliga historien, och den är verkligen otrolig, så haltar själva berättartekniken. Det är som att det saknas broar mellan anekdoterna, eller kanske landningsbanor. Vi kastas mellan kontinenter, mellan tider och mellan människor, men får sällan stanna upp och känna in dofterna, ljuset, detaljerna. Det blir ett axplock snarare än en resa, och det är synd för materialet är rikt som få andra sommarprat.

Ändå finns där ögonblick att bära med sig. Det givmilda att ge en slant till någon som med detta stöd kan lyfta sig själv. Men är det något som får mig att korsa armarna är det när han som 82-årig resenä ber mig under lucnhtid att göra plankan. Själv tänker jag att här finns det en sorts gräns, till och med för inspiration. Jag vägrar göra plankan, även om en 82-åring ber mig.

Ett unikt liv, en ovanlig berättare, men en berättelse som hade mått bra av lite mer struktur eller åtminstone ett par välplacerade kommatecken mellan äventyren.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag lyssnar och känner direkt att det här inte är ett vanligt sommarprat. Vad är det egentligen som händer när någon tar formatet och går sin egen väg? Eller, egen väg är att ta i, det är gränspuck på Sigge Eklunds tonsättning. Men det är så nödvändigt. Ida Engvoll gör svaret både enkelt och rikt. Hon pratar som om hon öppnar ett fönster snarare än ett manus. Det är luft, riktning, det låter inte som en inövad berättelse, fast manuset slipats till något otroligt under lång tid.

Jag tänker på hur lätt det är att sommarprat förlorar sig i anekdoter, i småputtriga observationer som aldrig riktigt gör avtryck. Men här kommer Engvoll, med jord på händerna och ett hjärta som pulserar genom skog och varje ord. Hon säger något, det är allvar, det är ledstänger utlagda i ett samtida kaos. Det är rösten från landsbygden, från norr, det är gamla Sverige som ringer upp.

Engvoll plöjer genom den spanska värmen diktande, målande och stannar endast upp och vilar vid kärleken. Jag hör henne tala om sin mans händer och undrar om det går att vara mer närvarande. Hon får mig att tro att kanske är detta allt vi behöver höra i en tid där händer ofta bara sveper på smartphones. Det finns en stillhet där, nästan smärtsamt vacker. Må alla män någon gång bli älskade så, tänker jag, som Ida Engvoll älskar de där händerna.

Det är märkligt. Jag brukar tröttna när sommarprat spretar, när ämnena går från politik till barndomsminnen till odling. Men nu känns det som om allt hänger ihop, som om hoppet gömmer sig just här. Kanske är det för att hon talar om eget hushåll utan att det blir en trend, Engvoll säljer inget, utan demokratisk handling utan floskler, om sorg utan sentimentalitet. Hon väver sin egen väv, och jag märker hur jag lyssnar lite rakare i ryggen. Vägled oss, oraklet från Söderhamn. När går marschen mot rosenbad?

Ibland när hon är som mest politisk undrar jag om det riskerar att bli för mycket, men nej, det blir aldrig vilselett predikande. Det finns en ton av sårbarhet som gör att orden träffar, inte som slagord utan som levande samtal. Jag hör människan bakom åsikten och det är sällsynt. Och när programmet går mot sitt slut känns det nästan som att man har vandrat tillsammans med Engvoll genom skog, genom tankar, genom det som en gång var vårat arv. Jag inser att jag suttit och smålett, att jag fått fundera, fått känna något som känns verkligt.

Så vad ska jag säga. Det är kanske så här ett sommarprat ska låta när det är som bäst. Rakt, poetiskt, inte som alla andra. En monolog där rösten både guidar och utmanar, där berättelsen tillåts blomma utan att be om ursäkt. Det här är det bästa sommarpratet sedan David Sundin 2020.

Jag tvekar inte en sekund. Fem av fem till rock’n’roll-odlaren, som med jord under naglarna och hjärtat i handen ger oss ett sommarprat att leva med.

---

Betyg sommarprat:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det finns sommarprat som får en att lyssna med öppet sinne, och så finns det sommarprat som snörper till lyssningskanalen till ett smalt rör av frustration. Cecilia Hagen lyckas med det senare. Det är inte längden som stör, det är att orden aldrig riktigt slutar vara skärande gnäll. Det hela blir ett slags klagomurens estrad, en offentlig uppvisning i små irritationer presenterade som visdom.

Jag vill lyssna med respekt. Hagen vill tala om hur det är att bli äldre, hur samhället behandlar pensionärer som hjälplösa barn. En angelägen fråga, helt klart. Men hur går det ihop när hon samtidigt uppfyller varenda fördom om den där kulturdamens gnälliga ton som ständigt är missnöjd med samtiden? Det blir ett försvarstal som slår knut på sig själv. Man hoppas på insikter, på nyans, men får istället ett pärlband av suckar över samtiden.

Jag tar mig genom programmet med en växande känsla av tomhet. När pratet väl är slut ekar rummet av ett enda budskap: allt var bättre förr. Det är tröttsamt, och det är synd, för Hagen hade kunnat vara mer än så här. Hon väljer att stå på gnälltantens piedestal när hon hade kunnat vara en vägvisare.

Det är helt enkelt är slöseri med lyssnarens tid, en timma har inte känns såhär lång sedan julafton 1997.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det finns ögonblick i Eva Röses sommarprat som biter sig fast som en iskall hand runt hjärtat. Stunder där luften liksom vibrerar av sanning. Som när hon berättar om sin fyrtioårsfest, iförd röda spetstrosor och en stor förlossningsbinda, bara dagar efter att ha avslutat en graviditet. Ett barn som aldrig skulle få se dagens ljus. Hon håller handen mot magen på väg in till aborten och viskar: ”Förlåt, förlåt.” Det är rått, blödande, helt avklätt. Jag lyssnar med hela kroppen.

Och när hon talar om hur hon kämpat sig genom graviditeter – samtidigt som hon blivit skjuten, våldtagen, torterad och sprängd – på film och scen – för att ändå försöka bära fram fyra söner, då knyter det sig inom mig. En karriär kantad av applåder, men en kropp som gång på gång svikit barnlängtan. Jag undrar varför inte varje minut av sommarpratet får kretsa kring just detta? Här står ju en kvinna på tröskeln mellan liv och död, yrke och moderskap, sår och styrka. Den Eva Röse hade jag kunnat lyssna på i timmar. När hon sedan pratar om MeToo och Tystnadtagning, om hur hon och hennes systrar läste upp vittnesmål inför hela kultur-Sverige och slet upp tystnaden med rötterna – då brinner det. Jag hör tillfredsställelsen, styrkan i rösten, som en knuten näve som äntligen slipper gömmas i fickan. Där, just där, glöder det.

Men så – ja, så bjuds vi med på en resa. Hon vill ta oss ut i världen, säger hon, och varje gång någon i radio yttrar de orden, känner jag en viss tveksamhet. Gruppresor tenderar att vara snyggt paketerad medelmåtta, och precis så känns det här. Vi stannar till hos Shackleton och Endurance, hoppar vidare till UNICEF, Republiken Jämtland och diverse orättvisor. Plötsligt är det mer föreläsning än förtrolig berättelse. Alla ämnen som i sig är angelägna, men som här passerar utan den glöd och analys som fanns i kampen under Tystnadtagning. Det är som om hon vill rymma hela livet på en enda timme – ge oss meningen, världens sorg, barnens hunger och wifi som strular, när allt jag egentligen vill är att stanna kvar hos kvinnan som viskar förlåt till sin mage.

Jag tycker mycket om Eva Röse – som skådespelare, som feministisk urkraft, som någon som alltid lyckas väcka engagemang. Men just det här sommarpratet blev aldrig riktigt mitt. Några fragment var knivskarpa och hudlösa, men det mesta försvann i allvarsamma bussturer genom ett rättvisemärkt liv.

Mitt betyg: 2,5 av 5. En handfull skärvor av närvaro – men en resa jag gärna hade klivit av i förtid.

---

Betyg sommarprat:

Bästa Låt:

---

Text

Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör

I sitt sommarprat tar Mellanösternanalytikern Bitte Hammargren med lyssnaren på en resa genom decennier av krig, revolutioner och förlorade drömmar. Från tonårens första möte med Maghrebs vindpinade gator till rapporteringen från krigets Gaza 1982 och vidare till Turkiets kupper och Irans religiösa vändningar, rör hon sig med en självklarhet som bara den djupt insatta besitter. Och passionen – ja, den är det aldrig något fel på, men ibland räcker inte kärlek.

Det är tydligt att Hammargrens förhållande till Mellanöstern är innerligt och äkta. Hon vill förklara, hon vill förmedla, hon vill få oss att förstå vad som händer bakom rubrikerna. Det är hedervärt men också svårt i ett format som Sommar i P1, där berättelsen förväntas vara både personlig och sammanhållen. Här skaver det.

Hammargren försöker rymma ett halvt sekels historia i ett program på ca 66 minuter. Resultatet blir, trots en rad starka scener, spretigt. Stundtals förloras rösten i sitt eget stoff. Det mest gripande ögonblicket är kanske när Hammargren läser ur sina dagböcker från Gaza, där hon som ung reporter tvingas skydda sig för kulor och bomber. Här finns närvaro, här finns känsla. Och man önskar att programmet stannade längre i just dessa scener.

Musiken fungerar som broar snarare än uttryck. Den är korrekt men anonym, utan att lyfta eller skapa motstånd. Det speglar programmet i stort. ambitiöst, kunnigt – men med för mycket för reflektion. Ett program för den redan insatte, men för lite nerv för att fästa hos den breda lyssnare

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist