Hem

Jag är kräsen med mina sommarprat. Jag behöver tempot, känslan, något som fångar mig från första andetaget och sedan vägrar släppa taget. Pascal Engman lyckas med precis det. Han sliter mig ur vardagens monotona brus och kastar mig in i sin egen värld, där orden rusar fram i takt med mina tankar och känslorna springer långt före mitt förstånd. Jag hinner knappt med, men följer ändå, andfådd och lycklig över att känna mig så levande. Tack, Pascal.

Men det handlar inte bara om fart och intensitet. Engman fångar rotlösheten, känslan av att stå med ena foten på Östermalm och den andra i Chile, och plötsligt speglar hans osäkerhet och tveksamhet mina egna tankar. Det finns en oväntad tröst i att någon annan sätter ord på det där obegripliga och gränslösa – att vara hemma överallt och ingenstans samtidigt.

När han börjar prata om sin mormor händer något djupt inom mig. Hela berättelsen får sin egen puls och plötsligt är jag inte längre bara en lyssnare. Jag är där, med honom. Engman läser brevet han skrev till sin mormor men aldrig skickade, fyllt med ord han önskar hon hade fått höra medan hon levde. Här kommer tårarna, äkta och ofrånkomliga. Jag tänker på alla brev jag själv aldrig skickat, samtalen jag aldrig vågat föra. Livets bräcklighet blir plötsligt väldigt tydlig och det blir smärtsamt uppenbart hur viktigt det är att våga säga allt det där vi håller tillbaka innan det är för sent. Helheten är starkare än jag väntat mig. Jag hade inte planerat att ge högsta betyg till någon sommarpratare i år, men det finns inget annat val. Det är inte bara orden, inte bara rösten, utan också musiken som förstärker varje känsla. Thomas Stenströms ”Ser du månen där du är ikväll?” blir ett gemensamt andetag av längtan och gemenskap, en fråga som binder oss samman i saknad.

Pascal Engmans sommarprat är som brevet jag själv önskar att jag hade mod att skicka. Det påminner oss alla om att livet aldrig väntar, att orden vi håller inne kanske är de viktigaste av alla att säga högt. Just idag. Fem av fem. Precis så här ska ett sommarprat kännas.

---

Betyg sommarprat:

Bästa Låt:

---

Text

Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör

Det finns sommarprat som sveper förbi som en varm vind, lämnar ett leende och en tanke som snart bleknar bort. Och så finns det de som biter sig fast och vägrar släppa. Anna Brandenbergs sommarprat är just ett sådant. Hon berättar om sitt arbete i hemtjänsten utan filter eller utsmyckning. Det är inte sentimentalt, inte bittert – bara rakt, ärligt och ibland nästan ömt. När hon fastnar med bilen i snön och vet att ingen annan kommer göra jobbet åt henne, då hugger det till i mig. För Anna pekar på något så självklart att vi nästan slutat se det: utan undersköterskor som hon stannar Sverige.
Äldrevården står och faller med människor som henne. Punkt.

Jag tänker ofta på det här i min egen roll, när jag fattar besluten bakom dessa insatser. När jag sitter på hemtjänstens möten och hör “tiden räcker inte till”, eller under APT förklarar att Gunnar och Stinas beslut faktiskt ger utrymme – men ser hur allt ändå faller på sträckan mellan Gunnars hem och Stinas. Då möter jag de där nervösa blickarna mellan enhetschef och planerare. För det är där, i planeringen, som utrymme skapas eller kvävs.

Och undersköterskornas röst? Den hörs sällan här. Men när vi möts och verkligen lyssnar på varandra växer förståelsen och därifrån spirar också det medmänskliga, för dem vi faktiskt är till för. Att lyssna och ge rätt förutsättningar, där börjar allt. Annars rämnar vårdkedjan. Anna pratar om precis detta. Om personalbrist, minutstyrning och planer som inte håller. Hur vården gjorts mätbar fast den egentligen är något levande, som inte kan pressas in i siffror. Och minutstyrningen är ingen skröna. Så fort vi ringer koordinatorn får vi veta exakt utförd tid. Inte ungefär. Exakt. Det Anna säger är ingen radiosanning – det är vår vardag.

När Anna låter frustrationen pysa fram gör hon det inte bara för sig själv, utan för alla Gunnar och Stina. För oss som fattar besluten och vet att vi inte kan styra allt. Hon visar varför scheman måste bygga på verklighet. Innehålla tid från A till B, och små andrum. För annars rasar allt – och då sviker vi både personalen och de äldre. Kanske är det därför det här sommarpratet, om jag måste sätta en siffra, landar på en klar fyra av fem. För att Anna Brandenberg vågar säga det vi andra helst slapp höra. Och för att hon gör det med en skör, varm styrka som både oroar och tröstar.

Det här är inte ett sommarprat du lyssnar på och sedan går vidare som om ingenting. Det lämnar dig med frågor om hur väl våra politiker faktiskt känner till verkligheten. Vad medmänsklighet betyder när den ska pressas in i ett körschema. Och vem som får betala när “tiden inte räcker till”.

---

Betyg sommarprat:

Bästa Låt:

---

Text

Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör

Andreas Norléns Sommar i P1 levererar precis det man väntar sig av våran stilsäker talman. Ett samlat, artigt och kultiverat samtal med koncentrerad elegans. Det är sommarens mest nöjesfyllda prat, utan att vara högljutt, skrytsamt och visar varför han med sin noggrant slipade personlighet blivit en av våra mest folkkära talmän.

Vi får en rad små glimtar bakom kulisserna i maktens korridorer, allt från Stefan Löfvens favoriter bland fikabröden till själva processen runt den kaosartade regeringsbildningen 2018. Det är aldrig avslöjande i någon politisk mening, men alltid precis så småputtrigt intressant att man lutar sig lite närmare den trygga rösten.

En charmig anekdot bjuds på när talmannen måste be regeringen om ‘ordning’ med sin strängaste röst men möts av skratt, det är lågmält och skenbart blygsamt, precis som hans sätt att föra sig genom hela programmet. Rösten är mjuk, tempot är långsamt, nästan sövande, men vem klagar när man själv ligger och guppar i semesterlunken? Det blir aldrig överdrivet privat, men heller aldrig kallt. Det personliga ryms mellan raderna, där glimten i ögat lyser svagt bakom en välsydd kostym och lite för många olika tomater.

Musikvalen förstärker känslan av att talmannen skulle vara en lite tillbakadragen man utan att göra det komplicerat är låtvalen enkla, nästan barnsliga, man hade ändå hoppats på ett litet avslöjande om något oväntat. Men att kalla KAJ för något som landet Sverige behövde ringer väl in den där lilla känslan av finkultur han har endast finns i poesin.

Inget revolutionerar bilden av Andreas Norlén, men kanske är det just därför hans Sommarprogram fungerar så väl. Det visar honom från den sida vi redan tycker om, men med tillräckligt många väl avvägda penseldrag för att fördjupa porträttet. I ett år där dramatiken ofta trängs i etern, bjuder talmannen på en artig reträtt in i semesterlunken med sällsynt god ton och en lågmäld karisma som får mungipan att dra sig uppåt.

Sällan har så lite sagt så mycket och aldrig har det gjorts med så välpressade byxor.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

När komikern och skådespelaren Felipe Leiva Wenger, mest känd som Lilla Al‑Fadji, tar plats i Sommar i P1 är det med avsikt att visa vem han är utan peruken, tofflor, accent och låtsasmacho attityd. Och det lyckas han delvis med. Det är ett personligt och varmt program, men också ganska försiktigt berättat, på gott och ont.

Det är fint att få möta personen bakom en så utpräglad rollfigur som Lilla Al‑Fadji. I över ett decennium har karaktären drivit med både orten och svenskheten, och det är utan tvekan en prestation att ha skapat något så eget. I sommarpratet märks viljan att kliva ur skuggan och tala som sig själv, som Felipe.

Berättelsen om hans mammas flykt från Chile bär på viktiga nyanser, det handlar inte om att fly från bomber, utan från politiskt förtryck. Den sortens flykt får ofta mindre plats i offentligheten, och det är en styrka att han väljer att lyfta det. Mamman framstår som den självklara hjälten i programmet, vilket också är pratets känslomässiga kärna.

Trots det starka ämnet lyfter pratet aldrig riktigt. Det saknas lite skärpa, lite motstånd. Felipe är ödmjuk och sympatisk, men berättelsen rör sig mest på ytan. Även när det blir sorgligt känns det lite återberättat snarare än upplevt i stunden. Det är möjligt att just detta är ett medvetet grepp, att berätta utan att vältra sig.

Det är också anmärkningsvärt hur lite av Felipes skarpa humor får ta plats. Det är inget krav att ett sommarprat ska vara roligt (borde vara), men med tanke på hans komiska bakgrund blir det något av ett tomrum. Det är som om han gör stor affär av att lägga masken åt sidan, men inte riktigt vet vad han ska ersätta den med.

Det är ett modigt steg, men inte ett som bär hela vägen. Istället får vi en trygg berättelse som rör sig mellan barndom, ortliv och föräldraskap utan större överraskningar. I slutändan är det ett godkänt och stundtals rörande program, men inte ett som stannar kvar särskilt länge efteråt.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det finns en särskild unikt hantverk att kunna skratta åt sig själv utan att bjuda ut hela sin själ till offentlig autopsi. Edward af Sillén behärskar den konsten. I sitt sommarprat rör han sig genom karriärens snedsteg, succéer och oväntade jobbvändningar med ett skratt i rösten som smittar. Inte för att det är en fars, utan för att det är självironi med precision. Han är sin egen bäst lämpade kommentator.

Det roliga är inte bara vad han berättar, utan hur han gör det. Edward bygger upp anekdoter som små scenpjäser eller revyer (om det görs rätt). Sillén lägger en punchline, låter oss börja fnissa medan han karakteristiskt förklarar med en fotnot, som startar om det bubblande skrattet en gång till. Det är roligt. Det är skickligt. Det är rentav glittrande dramaturgiskt. Han behandlar det klassiska deppiga sommarpratsformatet med sin egen charm, här ska sorgen inte få plats.

När vi förra året hoppades att Sigge Eklund skulle förnya, nej det trodde vi inte, vi önskade en grov känga till Rödöö och programformen. Här är det Edward som faktiskt lyckas. Han driver vänligt men precist med hela Sommar i P1-grejen, men gör det med en charm så naturlig att inte ens Bibi Rödöö själv kan misstycka. Det blir en musikalisk monolog med glimten i ögat, och en uppvisning i hur man kan vara både personlig och professionell, utan att slita sönder sig själv inför publiken.

Af Sillén lyckas få formatet att kännas som det ska göra, det är kul, men aldrig forcerat. Välregisserat, men med rätt mängd kaos.

Tack Edward af Sillén, för att du ger oss hoppet tillbaka om Sommar i P1. För det är såhär det ska vara, vi skrattar, skakar på huvudet, och känner plötsligt att solen skiner trots att ett tunt sommarregn faller. Vi kastar rosor framför dina fötter likt folket i Minas Tirith när riddarna red ut mot Osgiliath i ett självmordsuppdrag. Men du, Sillén, återvänder, fanan högt, med humorn som vapen och en lyckad sändning i ryggsäcken.

Tack Edward. Du är Sommar i P1:s egen Faramir.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Ibland undrar man hur något som på ytan låter kraftfullt kan kännas så tomt. Jana Söderbergs sommarprat är ett sådant mysterium. Inte ens mormors bullar räddar detta haveri. Det är inte dåligt i bemärkelsen slarvigt eller ogenomtänkt, tvärtom. Det är så minutiöst konstruerat och just därför är det tråkigt.

Det är som att lyssna på en hobbyist som läser högt ur en poppis självhjälpsbok samtidigt som hon demonstrerar power poses framför spegeln. Inga pauser, inga omvägar, inga spår av mänsklighet. Bara snärtiga formuleringar, förnumstiga regler och övertygelsen om att det går att coacha sig till er förändrat beteende.

Det märkligaste är kanske att det skruvade tilltalet aldrig riktigt motiveras? Det är som om Söderberg inte pratar med lyssnaren utan till en inbillad patientgrupp av stressade högstadielärare? chefer på kickoff? konfirmander? Kanske alla på samma gång. Mot kulmen kunde något ha börjat. För Söderberg rör ju vid stora ämnen så som prestation, rädsla, kris. Men istället för att fördjupa dem, blir de bara startpunkter för ännu ett resonemang om självdisciplin.

för att citera aftonbladets krönikör Oisín Cantwell som slår huvudet på spiken:
Precis som Söderberg är jag rädd för höjder och hon tar med mig till ett stup. Där står jag livrädd, men en inre röst säger tydligen åt mig att hoppa. Och när mitt mod är upptränat vågar jag ta språnget.

Ursäkta, vad är det som pågår här? Jag har inte alls någon inre röst som skriker någonting så dumt som att hoppa. Tvärtom, den är klok nog att instruera mig att backa från klippkanten. Jag är nämligen inte intresserad av att hoppa och dö. I vart fall inte just i dag.

Det är skruvat, men aldrig märkvärdigt. Ambitiöst, men aldrig intressant. Ett peppande prat där man bara längtar efter tystnaden som följer efter vinjetten.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det liksom passar att det regnar idag. En extra skvätt mjölk i kaffet, mer för verkan än smak. Messiah Hallberg inleder sin berättelse med lågmäld ton, inte om sig själv först, utan om sin pappa. Den äldre mannen som aldrig lät livet vara slentrian, som hade sina egna regler, både i hemmet och i trafiken.

Vi rör oss mellan avskedets ramar, begravningens formella avslut och vardagens trassliga men levande detaljer. Det är minnen hopknutna av humor och skav. Allt berättas med varm, stilsäker röst, där varje passage osar friskt av barndom, klanglösa korridorer, eller ett ögonblick på gatan med Dum-Gurra.

En underbar anekdot fastnar särskilt. Det handlar om en gemensam bilfärd på väg till tennisträningen och en plastmikrofon. Pappan börjar imitera en civilpolis för att skrämma en bilist som brutit mot trafikens rytm. Det är så bisarrt att man skrattar bubbligt, nästan överraskat och samtidigt känner den där pinsamma känslan som bara föräldrar kan framkalla. Messiah bjuder på ett slags ömsint skratt åt livets skevhet, något många av oss kan känna igen. Han är som vi. Det kanske inte är stor konst, men pratet påminner oss om att livet får vara både litet och överdrivet. Den röda tråden som är Messiahs far hålls kvar genom hela berättelsen likt ett ankare mellan varierande anekdoter. En golfapplåd i mitt huvud, äntligen.

Det är fint. Sorgligt. Och ändå sprängfyllt av glädje. Vardagen och uppväxten får vara lite knasig, lite på snedden, inte så strukturerad, det verkar gå bra ändå? Det handlar om att leva mitt i ”kaoset” som en hyllning till det röriga, till det ofullkomliga, till alla pappor som är eller kommer bli människor att minnas.

Hallberg antyder en känsla av att ha tvingat sig själv att ärva något. Inte sin fars röst, inte hans karriär, men det där outtalade, kravet på att vara något. Det är både vackert och förbannat sorgligt. Som att förälderns ande ibland blir en skuld man aldrig begärde, men ändå bär på sina axlar.

Men efter terapi, efter Dum-Gurras uppstuds-filosofi och efter att ha fått egna barn, tycks han ändå förstå. Det var kanske aldrig ett arv. Det var bara ett kapitel. Och som alla kapitel fullt möjligt att avsluta och behålla som ett minne.

Det är hittills årets bästa sommarprat. Berörande, ROLIGT, och när vi avslutar med tonerna av hans fars röst sveper jag med blicken över ett sommarregn som slår mot parkens gräs och den asfalterade backen utanför. Jag tar upp telefonen och skickar ett mess till pappa.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Tess Olofsson har gjort något historiskt. Som första kvinna att döma herrfotboll på elitnivå i Sverige borde hon ha ett sommarprat som vibrerar av kamp, segrar, nederlag, mod. I stället får vi något som liknar ett internt arbetsmöte där lyssnaren glömdes bort. Det är torrt, strukturlöst och anmärkningsvärt fritt från berättelser med bäring. Producenten Li Skarin, hade du semester under manus?

Programmet saknar nerv. Det bjuds på utdragna beskrivningar av vardagliga rutiner och allmänna reflektioner, men utan riktning eller djup. Det är inte det faktum att ämnena är personliga eller precis exakt en kopia av alla andras liv, det är att de aldrig lyfter från marken. Det finns ingen dramatik, inga uppbyggda scener, inga karaktärer. Allt är som en lång lista av ytliga känslor som bara nämns i denna rapport av ett totalt normalt och ointressant liv.

Tonen är monoton och upplägget känns oförberett. Som att allt berättas rakt ur huvudet på magkänsla i en enda tagning. glömde Skarin göra en redigering alt klippning? Innehållet hoppar fram och tillbaka utan rytm, som om det saknas ett grepp eller en dramaturgisk idé. Det blir varken självbiografiskt gripande eller samhällsreflekterande. Bara ett jämnt, snarkframkallande flöde av observationer utan skärpa.

Och just när något antyds, som exempelvis svårigheten att bli tagen på allvar som kvinna i manlig idrott, stannar det vid antydan. Det finns inget mod att stanna kvar, inget berättande som drar oss in oss i en historia. Det blir bara ännu en punkt på ett papper, för att sedan raskt skyndas förbi.

Det blir aldrig en bra berättelse, bara punkter på en lista. Resultatet är ett av de mest slätstrukna, anekdotlösa och ointresserade sommarpraten i mannaminne. Inga uppslag, ingen variation, ingen puls. Bara en envägsrapport i ett enda tonläge, klagande trötthet. Om någon bara kunnat blåsa hårt i pipan och vissa dubbelt rött kort till redaktören och Olofsson hade vi kunnat slippa detta självmål.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist