Hem

Ibland undrar man hur något som på ytan låter kraftfullt kan kännas så tomt. Jana Söderbergs sommarprat är ett sådant mysterium. Inte ens mormors bullar räddar detta haveri. Det är inte dåligt i bemärkelsen slarvigt eller ogenomtänkt, tvärtom. Det är så minutiöst konstruerat och just därför är det tråkigt.

Det är som att lyssna på en hobbyist som läser högt ur en poppis självhjälpsbok samtidigt som hon demonstrerar power poses framför spegeln. Inga pauser, inga omvägar, inga spår av mänsklighet. Bara snärtiga formuleringar, förnumstiga regler och övertygelsen om att det går att coacha sig till er förändrat beteende.

Det märkligaste är kanske att det skruvade tilltalet aldrig riktigt motiveras? Det är som om Söderberg inte pratar med lyssnaren utan till en inbillad patientgrupp av stressade högstadielärare? chefer på kickoff? konfirmander? Kanske alla på samma gång. Mot kulmen kunde något ha börjat. För Söderberg rör ju vid stora ämnen så som prestation, rädsla, kris. Men istället för att fördjupa dem, blir de bara startpunkter för ännu ett resonemang om självdisciplin.

för att citera aftonbladets krönikör Oisín Cantwell som slår huvudet på spiken:
Precis som Söderberg är jag rädd för höjder och hon tar med mig till ett stup. Där står jag livrädd, men en inre röst säger tydligen åt mig att hoppa. Och när mitt mod är upptränat vågar jag ta språnget.

Ursäkta, vad är det som pågår här? Jag har inte alls någon inre röst som skriker någonting så dumt som att hoppa. Tvärtom, den är klok nog att instruera mig att backa från klippkanten. Jag är nämligen inte intresserad av att hoppa och dö. I vart fall inte just i dag.

Det är skruvat, men aldrig märkvärdigt. Ambitiöst, men aldrig intressant. Ett peppande prat där man bara längtar efter tystnaden som följer efter vinjetten.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det liksom passar att det regnar idag. En extra skvätt mjölk i kaffet, mer för verkan än smak. Messiah Hallberg inleder sin berättelse med lågmäld ton, inte om sig själv först, utan om sin pappa. Den äldre mannen som aldrig lät livet vara slentrian, som hade sina egna regler, både i hemmet och i trafiken.

Vi rör oss mellan avskedets ramar, begravningens formella avslut och vardagens trassliga men levande detaljer. Det är minnen hopknutna av humor och skav. Allt berättas med varm, stilsäker röst, där varje passage osar friskt av barndom, klanglösa korridorer, eller ett ögonblick på gatan med Dum-Gurra.

En underbar anekdot fastnar särskilt. Det handlar om en gemensam bilfärd på väg till tennisträningen och en plastmikrofon. Pappan börjar imitera en civilpolis för att skrämma en bilist som brutit mot trafikens rytm. Det är så bisarrt att man skrattar bubbligt, nästan överraskat och samtidigt känner den där pinsamma känslan som bara föräldrar kan framkalla. Messiah bjuder på ett slags ömsint skratt åt livets skevhet, något många av oss kan känna igen. Han är som vi. Det kanske inte är stor konst, men pratet påminner oss om att livet får vara både litet och överdrivet. Den röda tråden som är Messiahs far hålls kvar genom hela berättelsen likt ett ankare mellan varierande anekdoter. En golfapplåd i mitt huvud, äntligen.

Det är fint. Sorgligt. Och ändå sprängfyllt av glädje. Vardagen och uppväxten får vara lite knasig, lite på snedden, inte så strukturerad, det verkar gå bra ändå? Det handlar om att leva mitt i ”kaoset” som en hyllning till det röriga, till det ofullkomliga, till alla pappor som är eller kommer bli människor att minnas.

Hallberg antyder en känsla av att ha tvingat sig själv att ärva något. Inte sin fars röst, inte hans karriär, men det där outtalade, kravet på att vara något. Det är både vackert och förbannat sorgligt. Som att förälderns ande ibland blir en skuld man aldrig begärde, men ändå bär på sina axlar.

Men efter terapi, efter Dum-Gurras uppstuds-filosofi och efter att ha fått egna barn, tycks han ändå förstå. Det var kanske aldrig ett arv. Det var bara ett kapitel. Och som alla kapitel fullt möjligt att avsluta och behålla som ett minne.

Det är hittills årets bästa sommarprat. Berörande, ROLIGT, och när vi avslutar med tonerna av hans fars röst sveper jag med blicken över ett sommarregn som slår mot parkens gräs och den asfalterade backen utanför. Jag tar upp telefonen och skickar ett mess till pappa.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Tess Olofsson har gjort något historiskt. Som första kvinna att döma herrfotboll på elitnivå i Sverige borde hon ha ett sommarprat som vibrerar av kamp, segrar, nederlag, mod. I stället får vi något som liknar ett internt arbetsmöte där lyssnaren glömdes bort. Det är torrt, strukturlöst och anmärkningsvärt fritt från berättelser med bäring. Producenten Li Skarin, hade du semester under manus?

Programmet saknar nerv. Det bjuds på utdragna beskrivningar av vardagliga rutiner och allmänna reflektioner, men utan riktning eller djup. Det är inte det faktum att ämnena är personliga eller precis exakt en kopia av alla andras liv, det är att de aldrig lyfter från marken. Det finns ingen dramatik, inga uppbyggda scener, inga karaktärer. Allt är som en lång lista av ytliga känslor som bara nämns i denna rapport av ett totalt normalt och ointressant liv.

Tonen är monoton och upplägget känns oförberett. Som att allt berättas rakt ur huvudet på magkänsla i en enda tagning. glömde Skarin göra en redigering alt klippning? Innehållet hoppar fram och tillbaka utan rytm, som om det saknas ett grepp eller en dramaturgisk idé. Det blir varken självbiografiskt gripande eller samhällsreflekterande. Bara ett jämnt, snarkframkallande flöde av observationer utan skärpa.

Och just när något antyds, som exempelvis svårigheten att bli tagen på allvar som kvinna i manlig idrott, stannar det vid antydan. Det finns inget mod att stanna kvar, inget berättande som drar oss in oss i en historia. Det blir bara ännu en punkt på ett papper, för att sedan raskt skyndas förbi.

Det blir aldrig en bra berättelse, bara punkter på en lista. Resultatet är ett av de mest slätstrukna, anekdotlösa och ointresserade sommarpraten i mannaminne. Inga uppslag, ingen variation, ingen puls. Bara en envägsrapport i ett enda tonläge, klagande trötthet. Om någon bara kunnat blåsa hårt i pipan och vissa dubbelt rött kort till redaktören och Olofsson hade vi kunnat slippa detta självmål.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Ida Johansson pratar med en självklara värmen som bara människor med full tillgång till sitt hjärta har. Det är ett sommarprat som rör sig mjukt mellan det livsbejakande och det livsviktiga, där skratt, dans och kärlek får breda ut sig utan att dölja det allvar som ibland glittrar till bakom ögonvrån.

Hon pratar om teatern, om att bo med vänner, om att älska vardagen. Allt med en öppenhet som gör att man nästan glömmer att hon samtidigt bär på ett stort budskap. Och likt Gagos sommarprat finns här en kärna, dock i en annan kostym. Att få finnas, att bli sedd, att inte behöva be om ursäkt för att man finns.

Men det finns ett ögonblick som lyfter hela pratet. Det är när Ida ringer sin pappa. Hon frågar honom, lågmält men modigt, om de någonsin tänkte lämna bort henne när hon var liten på grund av att hon är hon. Svaret… ja, det är så enkelt att det borde finnas som definition i SAOL om vad ordet självklart betyder. ”Det fanns inte på kartan”, säger han. ”Vi älskar dig.” Det sägs även så självklart, det är inte sminkat eller konstpauser. Det är den fina självklara kärleken.

Ida talar också om något som gör ont att höra, att allt färre barn som hon föds, blir bortvalda. Att det finns en idé där ute om att hennes sätt att vara inte passar in. Det är nu man lyssnar öronen och slutar svänga i hängmattan en stund, för det är där man förstår hur viktigt det är att hennes röst hörs. Att det inte bara handlar om representation, utan om en grundläggande rätt att ta plats i världen.

Trotts tvekan, budskapet så är det är inte ett prat som tyngs ner. Det är lekfullt, fyllt av liv. Det är lite spretigt, ibland som att tankarna tar omvägar, men det hör till. Det är en del av charmen. Det är så Ida pratar i sin egen rytm, på sitt eget sätt. Och det är just det som gör det vackert.

Betyget landar på 3 sett till struktur, tempo och dramaturgi. Men hjärtat? Hjärtat ger ett högre betyg. För det här är inte ett perfekt sommarprat, det är något mycket viktigare. Det är ett mänskligt.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Att Linnea Wikblad skulle prata om kärlek på ett förkrossande men samtidigt bubblande lustigt sätt var inte svårt att tyda i stjärnorna. Hon är en känslornas kartläsare med komisk kalibrering. Här tar hon oss med oss på en resa längst kärlekens bergodalbana utan sina vanliga P3 sparringpartners. En solorunda där det svänger mellan fniss och förtvivlan, i ett tempo som bara Wikblad kan balansera på.

Vad vore ändå ett sommar i P1 utan att Rödöö ska forcera in sina behövande IV-påsar av svärta för släcka hennes begär av elände. Trotts den uppbrottstyngda tonen rör sig Wikblad mellan pinsamhetens och ömhetens ytterkanter. Det handlar om kärlek, såklart. Den sortens kärlek som förblindar, förvillar och förgör. Men också om vardagens dråpligheter: en runkande amerikan i en webcam, ett svällande ego i förälskelsens idiotfas, och den där röstens omisskännliga förmåga att hitta humor där man inte trodde den kunde leva.

Linnea Wikblad bjuder selektivt men generöst. Hon visar lagom mycket av sig själv för att man ska känna sig inbjuden, men aldrig obehagligt närgången. Det är en balansgång som kräver fingertoppskänsla och hon har den. Sommarpratet är ett av de muntrare i årets uppställning, men också ett av de mer välskrivna. Och just det är viktigt, det är välskrivet. Inte bara babbligt, inte bara roligt, det finns struktur här, och känsla.

Linnea Wikblad är en mediakvinna jag aldrig vill slippa. Jag vill att hon åldras med oss, att hon fortsätter vara en del av etern och samtiden. En dag kommer någon vid ett middagsbord kalla henne en frisk fläkt. Jag hoppas alla säger det med respekt och ett leende. Själv nöjer jag mig inte med mindre än att skoja fram titeln: Nationalklenod.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Drömmen om att återuppfinna livet mellan kaosets stenar finns där, men Gago pratar mest som ett slags terapeutiskt avgränsningsverktyg. Berättelsen flyter fram med hans unika, rumlande rösten. En slags åska i eter. När han beskriver ur vilka sprickor i uppväxten han funnit balans genom taekwondo.

Vi hör om hur skolan gav honom kunskap men också kaos. Dojon blev motpolen, en plats för precision, regler, fokus. När han talar om sporten är han konkret. Jag ser hur det formade honom, hur kampsportens rytm och disciplin började rensa kaoset inom honom .

Det är ett praktexempel på hur insatser tidigt kunde ha rädda en människa från fördärv, istället för att stämpla, stoppa, peka ut. Hans budskap att barn och vuxna behöver känna att någon tror på dem, ett ord, ett grattis eller en blick har kollisionskraft. Det vibrerar i luften när han påminner lyssnaren om att bekräftelse hos många är ett livselexir.

Men mitt i det finns en distans. Vi får höra om han rånade banker, växte upp i brutal fattigdom, bands fast vid sängkanten i barndomens skräck, det är gripande, men berättelsen landar ibland i klichéer om “resan från mörker till ljus”. Det är som ett poetiskt hjärta som nog vågar, men aldrig helt spricker.

Med sin jordade röst och kraftfulla anekdoter är det lätt att dras med. Gago påminner om vikten av att se människor, att ord kan bli räddning. Och ändå, ÄNDÅ, upplever jag att sommarpratet blir lite för tryggt. Det borde ha slipas ännu mer för att nå djupare, för att när hur ungdomens kaos mötte hård miljö, inte bara behandlas, utan utmanas.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Erik Thedéén, vår riksbankschef, tar sig an ämnet hur räntan egentligen beslutas. Det blir… väluppfostrat, men stelt. Första halvtimmen är som en torr ekonomiföreläsning i etern, tekniskt korrekt, men floskigt. där Thedéén radar upp siffror, processkartor och referenser utan fingertoppskänsla. Jag sippar kaffet, väntar på livet, men hör bara monotona ord som säger att allt går rätt till.

Det hjälper inte mycket att han berömmer sin enfaldiga morgonjogg innan penningpolitiska beslut eller erkänner att han ”räknade fel på räntan för trettio år sedan”. Det är fysiskt svårt att känna både det personliga och politiska på en och samma gång, tonfallet glider aldrig över från predikan till berättelse.

Och visst, det finns små stötar av mänsklighet, hans resor till Ukraina som reservofficer. Men de kommer så sent att de mest framstår som eftertänksamma luftpuffar, försvinner lika snabbt som de dyker upp. Att välja punklåten ”staten och kapitalet” har det gjorts förr? Som gjort för kritik när den rika mannen ska leka folklig rebell.

Sammantaget fyller programmet sin kvot. Allmänbildar, det på något sätt visar att riksbankens chef har med sig lite ”lärdom” men det stannar där. Det blir en rättvis redogörelse för hur räntan fastställs, utan riktigt djup. Inga emotionella svep, inga större insikter. Endast en teknokrat i etern som sätter punkten i häftet utan att bränna in historien.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag ska vara ärlig – efter första halvan satt jag där och tänkte: ”Jaha, var det här allt?” Det var stillsamt, nästan för stilla. Du vet hur vissa röster inte kräver din uppmärksamhet – de bara finns där, som en varm filt över axlarna. Och kanske är det just det Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril lyckas med i sitt sommarprat: att påminna oss om att det vackra inte alltid kommer i stora gester, utan ibland i viskningar. Innan jag förlorar mig i känslorna, låt mig ta dig tillbaka en stund.

2009. Hypnotisören slår ner som en bomb. Och jag, jag läste den inte förrän 2021. Det tog några år av tjat, ett gäng lästips och så en nyckel jag burit på hela tiden utan att fatta det: ”Du kommer att älska språket”, sa någon. Och jävlar i min lilla bokhylla – det gjorde jag. Jag blev inte bara frälst. Jag blev besatt. Helt. Deras sätt att skriva, som en och samma själ, med ett språk som andas, vibrerar och lever – det hade jag aldrig stött på i just den här genren. Och eftersom jag började läsa serien så sent, fick jag också den oväntade förmånen att få följa dem i rätt ordning. I rätt led. Det har gjort det möjligt att se deras utveckling – hur de vässat sin ton, förfinat sitt samspel, slipat språket till något som inte längre bara är välskrivet utan nästan andligt sammanvävt. Det är som att få följa två röster som långsamt, med omsorg, smälter samman till en.
Och ja, jag minns känslan när de började följa mig på mitt bokkonto. En sådan ögonblicksglädje som man nästan inte vågar säga högt, men som får ett helt eget rum i hjärtat. Så du kan ju förstå att förväntningarna inför sommarpratet var … orimliga. Och ändå blev jag inte besviken. Jag blev uppslukad!

Av deras kärleksberättelse. Av närheten mellan orden. Av glimtarna från tiden före Lars Kepler. Och mest av allt – av hur de ser på varandra. Deras blickar genom språket. Den respekt de bär för varandras tankar. Det berörde mig djupt. Och inspirerade mig ännu mer. (Och ja – jag hade gärna öppnat upp deras hjärnor och klivit in en stund …)

De berättar om livet tillsammans – som makar, som skrivande själar, som två viljor i ett gemensamt projekt. Hur man kan skapa tillsammans utan att kväva varandras eld. Hur man kompromissar utan att förlora sig själv. Hur man skriver tillsammans – och hittar en tredje röst, en som bara finns där när just de två sitter bredvid varandra.

Musiken? Lågmäld men noggrant vald. Inga stora hits. Inga pang på. Ändå stannar melodierna kvar som en efterklang i bröstkorgen. Vad bär jag med mig? Kanske mest av allt: att det finns styrka i stillheten. Att kärlek kan få ta plats – utan att kräva den. Att två människor kan skapa sida vid sida, utan konkurrens, utan förminskning – bara i samklang. Och att vissa berättelser inte behöver höja sina röster för att höras. De kan viska. De kan andas stilla. Och ändå stanna kvar långt efteråt. Det här är inte ett sommarprat för dig som vill ha skrattfest, kickar eller dramatiska vändningar. Men för dig som – precis som jag – uppskattar när orden får mogna långsamt, när samtal får landa mjukt och gro inifrån …. Då är det här en timme du ska ge utrymme för.

Mitt betyg landar på 4 av 5 – för det poetiska, för det varma, för vilan i orden. Och för att de fick mig att tro ännu mer på skrivandets magi.

---

Betyg sommarprat:

---

Text

Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör