Hem

Göran Greider skriver i inledningen att han inte känner en enda kvinna som läst en hel Bukowski. Det är en rätt sorglig generalisering för jag känner i alla fall en, skrattar. Finns det fler där ute? För även om det här är undre medelklassens svinpoesi i sin allra oblygaste form. Det är smutsigt, förnedrande och vackert. Men i denna cocktail av svärta finns också något som lockar, ett språk som skiter i vad läsaren tycker, den varken vill behaga, imponera eller väcka någon form av sympati. Det bara är.

Dagarna rusar iväg som vilda hästar över bergen är en samling som spretar, fnyser och snubblar över sina knölar. Den är rå och direkt och väldigt enkelt. Men då och då kliver en rad eller ett stycke fram som hugger till rakt i mellangärdet. Bukowski romantiserar inte skiten, han vältrar sig i den. Det är barer, fylla, ensamhet, och kvinnor som reduceras till funktioner snarare än personer. Oftast efter en förälskelse.

Här skär kamremmen, och stilismen blir svår att försvara i mötet med ett modernt läsarperspektiv. Även om man står på moraliskt pålad botten och tycker att det skaver, framstår texterna ofta som något vackert. Det är kanske det mest intressanta och mest provocerande, att denna destruktiva, självupptagna svinlivsstil lyckas kläs i språk som nästan får den att framstå som eftersträvansvärd. Nästan. Eller inte.

Samtidigt finner jag mig ofta stirra på dessa beskrivningar av medmänniskor där förövare/(offer-dynamiken finns närvarande, men där det sällan klargörs vad motspelarna egentligen fyller för funktion. Det är som att omvärlden bara är kulisser för ett självvalt elände. För visst, människan kan vara mörk, men ibland sker undergången på eget bevåg.

Bukowski är inte ute efter att bli förlåten. Han är obrydd, inte bara om samhället utan också om sina egna tillkortakommanden. Att leva för dagen, som ett svin, men med pennan som enda avbön.

Lättläst är det, men inte lättsmält. Obehagligt vaggande genom ett USA som vi gärna projicerar kulturell dragningskraft på. Det kräver inte mycket av läsaren, men erbjuder samtidigt ett slags skitig klarhet. Min favorit blev ‘Svan om våren’. En ömhet där mitt i lorten. Den sortens dikt som påminner om att även i ett askfat kan något skimra till.

Dagarna rusar iväg som vilda hästar över bergen av Charles Bukowski
Förlag: Lindelöws bokförlag
ISBN: 9789188753434
Sidor: 204

Det var min mor som slog in den i papper med blommor och sa något i stil med ”den här verkar vara något för dig”. Och ja, visst, på pappret är Pizzeria Roma just det en stillsam berättelse om män (host, gubbar) i periferins skuggor. Gubbar som minns bättre tider, svetsare med ont i ryggen och inte riktigt vill ha det nya som kommer med allt.

Elin Persson skriver med säker hand. Det är vackert, rentav vemodigt stiligt i vissa passager och det finns något tryggt i hur hon låter samtalen glida fram i långsam takt likt en traktorn i uppförsbacke. Språket bär även när själva handlingen inte gör det. För det gör den inte alltid. Tempot är långsamt, ibland så pass att jag flera gånger fick lägga ifrån mig boken, inte för att den var dålig, utan för att världen utanför ropade efter mig med mer fart.

Relationerna mellan männen, de där gubbiga vänskaperna, är romanens kärna. Och här gnisslar det, inte för att det är dåligt skrivet, utan för att det skaver i trovärdigheten. Det är fint, ja, kanske för fint. Det gemytliga bandet dem emellan känns snarare idealiserat än förankrat i verkligheten. Jag har spenderat åtskilliga timmar i fikarum med äldre herrar som gått i träskor sedan 1983, måste jag protestera lite. Jo, gubbar kan vara känsliga, men de är sällan så här öppet finstämda i sitt sätt att förmedla känslor. Det känns mer som en spegling av hur man önskar att de vore, snarare än hur de faktiskt är. Här försöker Pizzeria Roma sparka in en dörr om manlighet som det sekulariserade Sverige redan stått och ryckt i under årtionden. Men jag sitter kvar med armarna i kors, inte i protest, utan för att min verklighet helt enkelt ser annorlunda ut. Det sägs ofta att män inte ska skriva kvinnor, vilket jag ofta håller med om. Kanske är det tid att lägga ett mynt i den andra vågskålen? kvinnor ska inte skriva gubbar.

Pizzeria Roma är ändå en bra roman för den vanlige läsaren, en bok man kan ge bort i present från en mor till en son. Men för oss som sitter på högre krav med det kritiska ögat får nog titta vidare. Pizzeria Roma värmer, men mättar inte riktigt som en napolitansk pizza.

Pizzeria Roma av Elin Persson
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146242796
Sidor: 408

Lyra Kolis Leviatan är en diktbok som fint svävar mellan undersökandet och uttrycket. Den är essäistik i formen, lågmäld i tonen och mer riktad mot tanke än känsla. Här finns få stora gester, men desto mer ihållande precision.

Utgångspunkten är det bibliska odjuret Leviatan. Koli närmar sig det med ett slags undersökande tålamod. Är Leviatan ett djur, en metafor, en idé? Frågan driver boken framåt via bibelcitat, mailväxlingar, referenser till forum, forskare och filosofer. Det blir både så att smilbanden får en gympaträning uppåtgående och allvarligt nedåt för ögonbrynen.

Språket är flödande och fri från konventionell interpunktion. Texten rör sig snarare i associationer än i påståenden. Det kan upplevas svåråtkomligt vis första läsningen, men i längden ger det ett intryck av konsekvens, som att tanken får breda ut sig i sin naturliga form och lockar att gå tillbaka. Dock känns formen ibland mer genomtänkt än nödvändig, vilket gör att innehållet tappar lite fart och karaktär.

Den återkommande styrkan i Leviatan är hur den balanserar mellan det faktabaserade och det mytiska. Den vetenskapliga nyfikenheten får stå sida vid sida med existentiella frågor om skuld, mening och gudsbild. Allt får plats, inget avgörs. Koli skriver:- ”leviatan har redan ingått sitt avtal med dig”. Det stannar hos mig och summerar bokens centrala drivkraft. Vi är redan i förbindelse med det okontrollerbara, vare sig vi tror på det eller inte. Det gäller bara att se närmare på det.

Leviatan kräver en viss koncentration, men belönar den flera gånger om. Inte med svar, utan med en djupare förståelse för hur våra föreställningar formar världen omkring oss. Och kanske bekräftar den oss i varför vi fortfarande söker odjuret, trots att vi redan vet att det är här.

Leviatan av Lyra Ekström Lindbäck
Förlag: Modernista
ISBN: 9789177818854
Sidor: 93

Skriven 1936, men refuserad för sin provokativa ton, publicerades den istället först 1985 efter Fantes död. Romanen introducerar återigen Arturo Bandini, en 18-åring med total storhetsvansinne och en fascination för litterära övermänniskor. Bandini bor med sin mor och syster, spenderar sin tid i en klädkammare med kvinnor klippta ur porrtidningar och drömmer om att en dag bli en stor författare. Hans verklighetsflykt och narcissism gör honom till en karaktär som är fruktansvärt svår att sympatisera med, men som samtidigt i tiden mellan första och andra världskriget… fascinerar. 

Fante lyckas skildra Bandinis inre värld med väldigt grov humor och stördhet. Hans övertygelse om sin egen förträfflighet och förakt för omgivningen (läs kvinnor och invandrare) blir både komisk och tragisk. Romanen speglar en tidigt opolerad version av den självupptagna antihjälten, en arketyp som senare skulle bli vanlig i litteraturen av adepten Bukowski.

Jag blir genuint obekväm av att konfronteras med denna världsbild. Tidigare publicerade böcker av Fante har ändå haft en typ av glimt så man förstår att det grisiga bara är en karikatyr. Vägen till Los Angeles träffar endast rätt i sin satir över ungdomlig arrogans och djupdykningen i en ung mans kamp med sin identitet. Det är ett verk som har åldrats som en burk tonfisk i bakluckan på morfars gamla Saab. När man skrapar bort det historiska lagret återstår något som känns märkligt i sitt obekväma sätt att försöka vara både stor och liten på samma gång. Som en bortglömd VHS med en alldeles för lång monolog om en tonåring som tror att han är Nietzsche.

Det är inte bara en ung man i kris, det är också ett eko från en tid vi borde ha växt ifrån. Men kanske är det precis det som gör den läsvärd. Om inte annat som en spegel man helst inte vill titta i för länge.

Vägen till Los Angeles av John Fante
Förlag: Lindelöws bokförlag
ISBN: 9789185379323
Sidor: 222