Hem

Ida Johansson pratar med en självklara värmen som bara människor med full tillgång till sitt hjärta har. Det är ett sommarprat som rör sig mjukt mellan det livsbejakande och det livsviktiga, där skratt, dans och kärlek får breda ut sig utan att dölja det allvar som ibland glittrar till bakom ögonvrån.

Hon pratar om teatern, om att bo med vänner, om att älska vardagen. Allt med en öppenhet som gör att man nästan glömmer att hon samtidigt bär på ett stort budskap. Och likt Gagos sommarprat finns här en kärna, dock i en annan kostym. Att få finnas, att bli sedd, att inte behöva be om ursäkt för att man finns.

Men det finns ett ögonblick som lyfter hela pratet. Det är när Ida ringer sin pappa. Hon frågar honom, lågmält men modigt, om de någonsin tänkte lämna bort henne när hon var liten på grund av att hon är hon. Svaret… ja, det är så enkelt att det borde finnas som definition i SAOL om vad ordet självklart betyder. ”Det fanns inte på kartan”, säger han. ”Vi älskar dig.” Det sägs även så självklart, det är inte sminkat eller konstpauser. Det är den fina självklara kärleken.

Ida talar också om något som gör ont att höra, att allt färre barn som hon föds, blir bortvalda. Att det finns en idé där ute om att hennes sätt att vara inte passar in. Det är nu man lyssnar öronen och slutar svänga i hängmattan en stund, för det är där man förstår hur viktigt det är att hennes röst hörs. Att det inte bara handlar om representation, utan om en grundläggande rätt att ta plats i världen.

Trotts tvekan, budskapet så är det är inte ett prat som tyngs ner. Det är lekfullt, fyllt av liv. Det är lite spretigt, ibland som att tankarna tar omvägar, men det hör till. Det är en del av charmen. Det är så Ida pratar i sin egen rytm, på sitt eget sätt. Och det är just det som gör det vackert.

Betyget landar på 3 sett till struktur, tempo och dramaturgi. Men hjärtat? Hjärtat ger ett högre betyg. För det här är inte ett perfekt sommarprat, det är något mycket viktigare. Det är ett mänskligt.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Att Linnea Wikblad skulle prata om kärlek på ett förkrossande men samtidigt bubblande lustigt sätt var inte svårt att tyda i stjärnorna. Hon är en känslornas kartläsare med komisk kalibrering. Här tar hon oss med oss på en resa längst kärlekens bergodalbana utan sina vanliga P3 sparringpartners. En solorunda där det svänger mellan fniss och förtvivlan, i ett tempo som bara Wikblad kan balansera på.

Vad vore ändå ett sommar i P1 utan att Rödöö ska forcera in sina behövande IV-påsar av svärta för släcka hennes begär av elände. Trotts den uppbrottstyngda tonen rör sig Wikblad mellan pinsamhetens och ömhetens ytterkanter. Det handlar om kärlek, såklart. Den sortens kärlek som förblindar, förvillar och förgör. Men också om vardagens dråpligheter: en runkande amerikan i en webcam, ett svällande ego i förälskelsens idiotfas, och den där röstens omisskännliga förmåga att hitta humor där man inte trodde den kunde leva.

Linnea Wikblad bjuder selektivt men generöst. Hon visar lagom mycket av sig själv för att man ska känna sig inbjuden, men aldrig obehagligt närgången. Det är en balansgång som kräver fingertoppskänsla och hon har den. Sommarpratet är ett av de muntrare i årets uppställning, men också ett av de mer välskrivna. Och just det är viktigt, det är välskrivet. Inte bara babbligt, inte bara roligt, det finns struktur här, och känsla.

Linnea Wikblad är en mediakvinna jag aldrig vill slippa. Jag vill att hon åldras med oss, att hon fortsätter vara en del av etern och samtiden. En dag kommer någon vid ett middagsbord kalla henne en frisk fläkt. Jag hoppas alla säger det med respekt och ett leende. Själv nöjer jag mig inte med mindre än att skoja fram titeln: Nationalklenod.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Drömmen om att återuppfinna livet mellan kaosets stenar finns där, men Gago pratar mest som ett slags terapeutiskt avgränsningsverktyg. Berättelsen flyter fram med hans unika, rumlande rösten. En slags åska i eter. När han beskriver ur vilka sprickor i uppväxten han funnit balans genom taekwondo.

Vi hör om hur skolan gav honom kunskap men också kaos. Dojon blev motpolen, en plats för precision, regler, fokus. När han talar om sporten är han konkret. Jag ser hur det formade honom, hur kampsportens rytm och disciplin började rensa kaoset inom honom .

Det är ett praktexempel på hur insatser tidigt kunde ha rädda en människa från fördärv, istället för att stämpla, stoppa, peka ut. Hans budskap att barn och vuxna behöver känna att någon tror på dem, ett ord, ett grattis eller en blick har kollisionskraft. Det vibrerar i luften när han påminner lyssnaren om att bekräftelse hos många är ett livselexir.

Men mitt i det finns en distans. Vi får höra om han rånade banker, växte upp i brutal fattigdom, bands fast vid sängkanten i barndomens skräck, det är gripande, men berättelsen landar ibland i klichéer om “resan från mörker till ljus”. Det är som ett poetiskt hjärta som nog vågar, men aldrig helt spricker.

Med sin jordade röst och kraftfulla anekdoter är det lätt att dras med. Gago påminner om vikten av att se människor, att ord kan bli räddning. Och ändå, ÄNDÅ, upplever jag att sommarpratet blir lite för tryggt. Det borde ha slipas ännu mer för att nå djupare, för att när hur ungdomens kaos mötte hård miljö, inte bara behandlas, utan utmanas.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Erik Thedéén, vår riksbankschef, tar sig an ämnet hur räntan egentligen beslutas. Det blir… väluppfostrat, men stelt. Första halvtimmen är som en torr ekonomiföreläsning i etern, tekniskt korrekt, men floskigt. där Thedéén radar upp siffror, processkartor och referenser utan fingertoppskänsla. Jag sippar kaffet, väntar på livet, men hör bara monotona ord som säger att allt går rätt till.

Det hjälper inte mycket att han berömmer sin enfaldiga morgonjogg innan penningpolitiska beslut eller erkänner att han ”räknade fel på räntan för trettio år sedan”. Det är fysiskt svårt att känna både det personliga och politiska på en och samma gång, tonfallet glider aldrig över från predikan till berättelse.

Och visst, det finns små stötar av mänsklighet, hans resor till Ukraina som reservofficer. Men de kommer så sent att de mest framstår som eftertänksamma luftpuffar, försvinner lika snabbt som de dyker upp. Att välja punklåten ”staten och kapitalet” har det gjorts förr? Som gjort för kritik när den rika mannen ska leka folklig rebell.

Sammantaget fyller programmet sin kvot. Allmänbildar, det på något sätt visar att riksbankens chef har med sig lite ”lärdom” men det stannar där. Det blir en rättvis redogörelse för hur räntan fastställs, utan riktigt djup. Inga emotionella svep, inga större insikter. Endast en teknokrat i etern som sätter punkten i häftet utan att bränna in historien.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag ska vara ärlig – efter första halvan satt jag där och tänkte: ”Jaha, var det här allt?” Det var stillsamt, nästan för stilla. Du vet hur vissa röster inte kräver din uppmärksamhet – de bara finns där, som en varm filt över axlarna. Och kanske är det just det Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril lyckas med i sitt sommarprat: att påminna oss om att det vackra inte alltid kommer i stora gester, utan ibland i viskningar. Innan jag förlorar mig i känslorna, låt mig ta dig tillbaka en stund.

2009. Hypnotisören slår ner som en bomb. Och jag, jag läste den inte förrän 2021. Det tog några år av tjat, ett gäng lästips och så en nyckel jag burit på hela tiden utan att fatta det: ”Du kommer att älska språket”, sa någon. Och jävlar i min lilla bokhylla – det gjorde jag. Jag blev inte bara frälst. Jag blev besatt. Helt. Deras sätt att skriva, som en och samma själ, med ett språk som andas, vibrerar och lever – det hade jag aldrig stött på i just den här genren. Och eftersom jag började läsa serien så sent, fick jag också den oväntade förmånen att få följa dem i rätt ordning. I rätt led. Det har gjort det möjligt att se deras utveckling – hur de vässat sin ton, förfinat sitt samspel, slipat språket till något som inte längre bara är välskrivet utan nästan andligt sammanvävt. Det är som att få följa två röster som långsamt, med omsorg, smälter samman till en.
Och ja, jag minns känslan när de började följa mig på mitt bokkonto. En sådan ögonblicksglädje som man nästan inte vågar säga högt, men som får ett helt eget rum i hjärtat. Så du kan ju förstå att förväntningarna inför sommarpratet var … orimliga. Och ändå blev jag inte besviken. Jag blev uppslukad!

Av deras kärleksberättelse. Av närheten mellan orden. Av glimtarna från tiden före Lars Kepler. Och mest av allt – av hur de ser på varandra. Deras blickar genom språket. Den respekt de bär för varandras tankar. Det berörde mig djupt. Och inspirerade mig ännu mer. (Och ja – jag hade gärna öppnat upp deras hjärnor och klivit in en stund …)

De berättar om livet tillsammans – som makar, som skrivande själar, som två viljor i ett gemensamt projekt. Hur man kan skapa tillsammans utan att kväva varandras eld. Hur man kompromissar utan att förlora sig själv. Hur man skriver tillsammans – och hittar en tredje röst, en som bara finns där när just de två sitter bredvid varandra.

Musiken? Lågmäld men noggrant vald. Inga stora hits. Inga pang på. Ändå stannar melodierna kvar som en efterklang i bröstkorgen. Vad bär jag med mig? Kanske mest av allt: att det finns styrka i stillheten. Att kärlek kan få ta plats – utan att kräva den. Att två människor kan skapa sida vid sida, utan konkurrens, utan förminskning – bara i samklang. Och att vissa berättelser inte behöver höja sina röster för att höras. De kan viska. De kan andas stilla. Och ändå stanna kvar långt efteråt. Det här är inte ett sommarprat för dig som vill ha skrattfest, kickar eller dramatiska vändningar. Men för dig som – precis som jag – uppskattar när orden får mogna långsamt, när samtal får landa mjukt och gro inifrån …. Då är det här en timme du ska ge utrymme för.

Mitt betyg landar på 4 av 5 – för det poetiska, för det varma, för vilan i orden. Och för att de fick mig att tro ännu mer på skrivandets magi.

---

Betyg sommarprat:

---

Text

Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör

Jag sitter i trädgården som torkar efter ett regn, radion är på, sommarvärmen letar sig in genom molnen. Peter Haber inleder lågmält, nästan monotont, och jag lyssnar på hans berättelse om våld, skam och uppväxt och känner en solid klump i bröstet.

Haber vänder och vrider på varje sten kring sin far. Den fysiska misshandeln med örfilar, klädborsten, simundervisning, ångestfyllda moderns nervsammanbrott, alkohol i mängder. Han nämner att fadern kritiserats av själva Göbels för sitt arbete med en Opera, en blinkning till regimer. Programmet blir ett naket, terapeutiskt brev, en slags botgöring som utvecklar sig till ett nästan gränslöst moraliskt resonemang om en barndom som utspelade sig för flera generationer sedan.

I en timme och tolv minuter följer vi Habers omväxlingar mellan tunga berättelser om trauma och sporadiska referenser till karriären som Martin Beck. Men humorn och den folkkära rollen låter vänta på sig, det är mer terapi än ljudunderhållning, Det är ett mörker, både i rösten och handlingen. Vi får höra hur han älskar sina föräldrar ändå, ett slags förlåtande slut, men frågan kvarstår:- ”varför belasta en publik med dessa gamla, alltför personliga historier så länge?”

Visst berättar Haber öppet om misshandel och psykisk ohälsa, ämnen med potential att beröra. Men tonen är obarmhärtig och självuppfylld. Det känns som att vi dras in i en intim session som borde stanna inom familjen, inte sändas över P1:s vågor. Det är för blottande, utan distans, och lämnar lyssnaren med en obehaglig känsla. Vi får inte förstå, bara vittna.

Utan överraskningar är det inte en historia, det är en rapport. Den terapeutiska monologen hade åtminstone kunnat vägas upp av ett tydligare syfte. Att ge luft åt, till exempel, samhällsfrågor eller släkthistoria. Men nej, det är ett moraliskt redskap, en slags utrensning av skuld som vi får bevittna utan att riktigt veta varför. En timme av självreflektion som aldrig känns tillräckligt universell eller meningsfull.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det är måndag förmiddag, kaffet står på bordet, vinden rör sig knappt på balkongen. Johan Floderus står på tur i den lilla högtalaren som göms under en t-shirt. Han börjar nästan torrt, som om han ännu befinner sig i något grått rum utan fönster. Men det dröjer inte länge förrän orden får färg, och jag märker att jag inte längre lyssnar med öronen, utan med bröstkorgen.

Det är en korrekt, återhållsam berättelse, men det sipprar igenom. När han nämner Jonathan och rösten brister, skiftar hela rummet omkring mig. Jag sitter still men något rör sig, som en liten stöt från en gammal kärlek man plötsligt minns doften av. Det är där sommarpratet blir något annat. Inte journalistik, inte berättarteknik, utan rent mänskligt överförd erfarenhet. Och det känns.

När Floderus med ett litet skratt berättar om att han hellre sitter i fängelse än gör om sina inför sina tentor i en dröm fnissar jag till. Inte för att det är ett skämt, utan för att absurditeten är så självklar. Det är då man förstår att överlevnad ibland handlar om att flytta perspektivet till något så konkret som ett studielån.

Jag sitter i köket under tyst minut när han beskriver ljudet av nycklar, hur varje steg i korridoren är en möjlighet eller ett hot. Det är inte så att han målar upp det dramatiskt, snarare tvärtom, vilket gör det hela mer drabbande. Jag tänker på mina egna tysta minuter, de som aldrig krävde något mod alls. Och jag skäms lite över det.

Men trots allt detta, trots brusten röst, humor i sorgen och en historia som på alla sätt förtjänar sin plats, stannar mitt betyg på 3 av 5. Kanske för att jag inte lyssnar om igen. Kanske för att det inte riktigt förändrar något i mig, bara rör upp det tillfälligt. Ibland är det tillräckligt. Ibland är det inte det.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist