Hem

Som ett inbitet fan av motorsport men också som hängiven läsare såg jag fram emot Stanley Dickens biografi ”Mitt Race”. Boken dök upp som ett erbjudande i en Facebookgrupp för likasinnade och kändes där och då som ett fynd. Dickens, första svensk att vinna Le Mans 24, har efter karriären försvunnit från det brusande rampljuset. Skulle den här självbiografin bli hans comeback in i ropet, i det svenska mannaminnet?

Baksidan målar upp bilden av en blyg liten pojke från Hälsingland som med ren viljestyrka tog sig från ladugårdsbacken till segerpallen. Men den styrkan som en gång drev honom verkar ha tagit slut någonstans mellan motoroljan och en svajig karriär. Kvar är en bitter gubbe som kliar sig i nacken och muttrar sig igenom 308 glatta sidor. Ring Carina Bergfeldt eller Bibbi Rödö, detta måste vara som heroin för dem.

Det blir som Johan Glans en gång ordade, ”Ett hej jävla baberiba.”

Sällan har en bok ropat lika högt efter en redaktör. Talspråket ger visserligen en viss autenticitet men berättandet saknar riktning. Texten hoppar planlöst mellan minnen och vardagsreflektioner. Engelska uttryck som låter bra på svenska slängs in som cayennepeppar för att hotta upp soppan men tröttar ut och saboterar den redan förvirrande rätten.

När Dickens sätter oss i förarsätet fungerar det bättre. Detaljerna från krascherna, pressen i loppen, jakten på podiet ger boken en kort men välkommen puls. Men för varje kurva vi får följa med i kommer tre mil gnäll. Sponsorer, byråkrångel, husbyggen, exflickvänner. Det blir som Johan Glans en gång ordade, ”ett hej jävla baberiba.”

Formelserierna har sedan Drive to Survive väckt hungern hos en ny generation fans. De söker djup, historia, identiteter. Den här boken kunde ha varit ett perfekt svenskt tillskott, utöver alla ”så fungerar Formel 1-böcker”. Bara den fått en idé. En form. En riktning. Hälften så lång hade blivit dubbelt så bra.

Stanley Dickens är ett namn varje motorintresserad person borde känna till. Men det som är värt att veta står redan på Wikipedia. Triumferna skedde på banan. I författarrollen fastnar han på tomgång i depån.

Mitt Race av Stanley Dickens
Stanley Dickens
ISBN: Egen utgiv
Sidor: 308

Det finns böcker som känns som en gammal dröm. Inte för att man minns handlingen eller språket, utan för att de liksom har borrat sig in i något diffust med sin stilism, det man kan peka på och det man bara anar. Haruki Murakami är mästare på det där. På att skriva sina böcker som känns likt en plats man varit på, eller en sång man en gång hört.

Med det sagt, Staden och dess ovissa mur är inte Murakami i högform. Den är snarare en Murakami som går runt i en egen grotta med ett akustiskt eko, där varje viskning om myter och skuggor återkommer innan jag som läsaren ens hunnit blinka. Allt finns där, flickan som försvinner, staden med den märkliga fysiken, biblioteket (såklart), och den ensamme mannen som försöker förstå vad som en gång gick förlorat. Men det känns lite som att Murakami redan skrivit den här boken. Och kanske då bättre.

Läsningen testar ens kulturella kapital, Det är tätt med referenser som täcker tidigt femtiotal till sena post pandemin. En slags egoboost för den kulturella meta samlaren. Utöver det kräver romanen att man accepterar Murakamis värld med alla dess regler, ologiska logik och metafysiska transportsträckor. Det är lite som att se en improvisationsteater där man är osäker på om man sett början eller slutet, men ändå bestämmer sig för att stanna i salongen.

”Blandningen av filosofi, vardag och surrealistiskt dunkel har här blivit en slags repetition”

Staden i romanen med sin mur, sina dörrvakter och sin gåtfulla tystnad är en plats man gärna hade velat veta mer om. Den bär på något, men boken känns paradoxalt nog rädd för att verkligen tränga in där. Det är som att Murakami står vid porten, knackar, men aldrig riktigt går in. Istället får vi långa passager om kontorsarbete, fysiska hälsotillstånd och svart twin peaks kaffe. Det blir , och detta säger jag med försiktig respekt, lite utspätt.

Murakamis gamla teman som ensamhet, tidens gång, vad som händer med oss när vi älskar är fortfarande närvarande. Och det är egentligen inte där problemet ligger. Det är snarare att formen känns trött. Den tidigare så magnetiska ”Kafka på stranden” blandningen av filosofi, vardag och surrealistiskt dunkel har här blivit en slags repetition, där jag som läsaren börjar se mönstret lite för tydligt. Det blir inte längre ett mysterium, utan en bekväm vana.

MEN, jag gillar fortfarande att befinna mig i hans värld. Även om den den här gången inte ger mig några nya insikter. Det är som att sitta på det lokala cafét, samtala med en gammal vän som berättar samma historia igen. Du lyssnar, du nickar, du minns varför du en gång blev fascinerad. Men just nu tänker jag, det här hade kunnat vara mer.

Recensions exemplar – Staden och dess ovissa mur, Haruki Murakami
Norstedts
ISBN: 9789113131290
Sidor: 532

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jerker Virdborgs roman Bro, bro är ett slags modern fabel eller kanske snarare en existentiell kupp, utförd med lågmäld absurditet och ett pillemariskt leende. Upplägget är lika enkelt som det är laddat: En ensam student bestämmer sig för att blockera en bro över ån i samhället. Här skruvas verkligheten långsamt åt, med en berättarton som både roar och oroar, tills det absurda plötsligt känns helt logiskt.

Upplägget låter kanske som en lättsam gimmick, men det är just i detta enkla, närmast komiskt dröjande berättande som romanens kvaliteter kommer fram. Virdborgs tempo bjuder in till ett nystande snarare än rollen som medpassagerare. Det är i detta nystande som berättelsen vecklar ut sig, bit för bit, tills man inser att vi hela tiden varit på väg mot något oundvikligt. För den uppmärksamma läsaren står riktningen och twisten klar tidigt, men även den som låter sig föras med i berättelsen kommer att känna när åskan mullrar och när blixten klyver jaget.

“Hur ska man kunna låta bli. När man helt enkelt inte – fattar?”

Det som imponerar mest är hur romanen lyckas vara mörk utan att vara moralistisk. Virdborg vägrar ge oss en lättköpt sensmoral eller peka ut en skuld. Inget “om han bara hade…”, inget “det här kunde undvikits om…”. Det som sker, sker. Händelseförloppet varken ursäktas eller förklaras pedagogiskt och just därför känns det också mer trovärdigt. Som livet självt, där vi ofta står mitt i följderna av beslut vi knappt visste att vi tog.

Slutet är samtidigt filmiskt och aningen antiklimaktiskt. Det är som om berättelsen vägrar ge oss den tysta stunden efter finalen vi kanske väntade oss. Ingen mynt under tungan till färjkarlen, ingen symboliskt dimmande övergång, bara ett stilla glidande ur greppet. Det är både frustrerande och tyvärr måste jag erkänna, sur.

Bro, bro är på samma gång en absurd historia och en existentiell kris i miniatyr, dränkt i lågmäld humor och svärta. Det är inte en roman som förändrar världen men för en stund håller den fast oss, precis som Eddy håller bron, och han håller den. 

Bro, bro av Jerker Virdborg
Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100808372
Sidor: 326

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Världens mest protestantiska land av Katarina Barrling är en bok som väckt både eftertanke och debatt. Barrling, statsvetare och samhällsdebattör, presenterar här en tes som utmanar den svenska självbilden i att vår sekulariserade landet lagom i själva verket är en fortsättning på ett djupt rotat protestantiskt arv.

Boken är rik på väl valda exempel och referenser, allt från Gustav Vasa till Greta Thunberg, och belyser hur protestantiska värderingar som arbetsmoral, konformism och strävan efter konsensus fortfarande präglar det svenska samhället. Barrling menar att även om traditionell religiositet har minskat, har dess strukturer och tankesätt överförts till sekulära sfärer som politik och sekulariserade instanser.

Boken styrka ligger i dess förmåga att popularisera komplexa idéer och bjussigt bjuda på aha-upplevelser. Barrling skriver med tydlighet och använder välfunna metaforer för att illustrera sina poänger utan att tappa djupet når hon utanför de akademiska. Hon lyckas väva samman historiska och samtida exempel på ett sätt som gör boken både informativ, engagerande och ofta övertygande.

Samtidigt nöts tålamodet ner av det repetitiva och ständigt hänvisade till tidigare kapitel. Jag vill sträcka mig så långt att boken lider av yvig begreppsanvändning och att vissa exempel har tveksamt bevisvärde. Dessutom har det noterats att boken kan uppfattas som en smula högervinklad, vilket kan begränsa dess genomslag i den trånga åsiktskorridoren.

Trots sin akademiska ram är Världens mest protestantiska land en frisk fläkt i den pågående samhällsdebatten, just för att den vågar utmana vår älskade självbild av Sverige som ”lagomland”. det mjuka, toleranta undantaget i en hård värld. Barrling petar i något som sällan får synas i det svenska ljuset: att vi kanske är extremister själva, fast i en annan kostym. Inte i form av högljudda amerikanska hallelujarop eller abortstopp från staterna, utan i vår kompromisslösa sekularism.

Det är inte en bok som spränger tankevärlden i bitar, men den slår hål på vissa självgoda bubblor och öppnar för ett samtal vi sällan i vardagen har. Det här är en läsning för dig som intresserar dig för svenskhetens osynliga strukturer, för religionens omvandlade roll i det moderna samhället. Ett perspektiv som kanske vid första anblick verkar trivialt men som för den hemmablinda kan bli just den nödvändiga väckarklockan.

Världens mest protestantiska land : Sverige – det extrema landet lagom
ISBN: 9789189882331
Sidor: 286

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det var en sen tisdag kväll när jag, i tron att jag skulle dyka ner i ett melankoliskt mästerverk à la Kenneth Lonergans Manchester by the Sea, fann mig själv istället försjunken i en märkligt fascinerande, dammigt inscannad historiebok skriven av en statssekreterare vid namn Frank L. Floyd. Den vilseledande titeln som jag trodde var grunden till spelfilmen fick mig att sitta uppe till och över den sena timmen med något som mest påminde om en kombination av telefonkatalog och kommunal årsrapport från 1800-talet, men ändå kunde jag inte riktigt slita mig.

Frank L. Floyd, som tituleras stadens sekreterare, har i denna bok från 1940-talet samlat trehundra år av småstadsinformation, som jag självmant valt att få läsa varenda fotnot om vägdragningar, trädsorter och var exakt i terrängen någon byggde en kvarn 1748. Visste ni att en kyrkogård bara kostade 150$ att anlägga runter 1800? Det är förvånansvärt noggrant och samtidigt ett slags lokalhistoriskt självgungande navelskåderi som når nivån av fångande text.

Det finns bjussiga ögonblick av märkligt underhållningsvärde. Vid ett tillfälle från 1825 får vi veta att kommunen röstar fram en vägkommitté som ska mötas på valdagen och har så att säga “vad de behöver att dricka på stadens bekostnad”. Detta förklarar mycket, inte minst varför vissa gränser i staden verkar ha ritats av en blind häst. Det är sådana ögonblick som ger den här udda 02.33 boken en viss charm, men också ett sting av härlig landsbygdsanarki.

Manchester-by-the-Sea är en tung, torr och ofta trögt kärleksförklaring till en liten stad – förklädd till bok. För dig som verkligen, på allvar, bryr dig om när Masconomo Street fick sina första almar, kan det vara en guldgruva. Men för oss andra som råkade halka in i texten på grund av en förväxling med titlar i jakt på något mer känslomässigt laddat, är det mest en frustrerande påminnelse om hur långt ett namn kan vilseleda.

Den här recensionen är, det ska erkännas, född ur ironin av ett misstag som den självdiagnostiserade sociala-mediemänniskan nog hade kallat ”mild autism”. Även om jag bara ångrar det lite grann, sitter jag nu här med en lätt molande huvudvärk och funderar på vad som egentligen hände.

Edit: Vill tillägga att ett fysiskt exemplar finns på ebay för 987 svenska riksdaler.

Manchester-by-the-Sea
ASIN: B001LNYKY2
Sidor: 193

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Efter en allt för sen research sent in på torsdagsnatten står det klart för mig att Yin Lichuan tillhör den tredje generationens kinesiska poeter och har ofta nämnts i samband med Mingong-poesin. En rörelse som lyfter arbetarmigranters röster och livsvillkor i det moderna Kina. Men Yin själv kommer inte ur denna bakgrund. Snarare skriver hon om arbetande kvinnor och deras vardag från en mer distanserad position, en betraktare snarare än en som delar deras verklighet.

Dikterna i Ena halvan av månen är avskalade, nästan karga, och kretsar kring teman som familjeliv, arbete och det stilla slit som präglar vardagen för många kinesiska kvinnor. Men där Mingong-poeterna ofta bär på en rå och omedelbar närvaro, känns Yin Lichuans texter mer intellektuella och återhållsamma. Hon skildrar snarare än förmedlar, betraktar snarare än upplever.

Redan några sidor in har poesin tappat i kraft. För en skandinavisk läsare, uppvuxen i en helt annan kulturell och social kontext, är det svårt att hitta en känslomässig ingång. De magra formuleringarna skapar distans snarare än närhet, och även om den sociala skildringen ibland snuddar vid begreppet intressant, saknas den nerv som hade kunnat bära upp samlingen.

Språket är funktionellt, men stundtals platt. Några få rader sticker ut som blurb material och lämnar efter sig en typ av tänkande efterklang, men på det stora hela känns dikterna som intrikata persona snapshot-bilder snarare än levande poesi. Det är möjligt att en läsare med djupare insyn i Kinas moderna historia och klassdynamik kan ta till sig texterna på ett annat sätt, men för den som söker poesi som berör på ett universellt plan, blir Ena halvan av månen en svår bok att engagera sig i.

Samlingen har en tydlig röst och en genomtänkt ton. Men känslan av att läsa någon som står utanför sina egna berättelser gör att dikterna aldrig riktigt drabbar. Det är som att se en vackert komponerad bild, men aldrig få kliva in i landskapet.

Ena halvan av månen : dikter i urval
ISBN: 9789180231978
Sidor: 64

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Emma Glass ”Peach” är en kortroman som balanserar mellan det poetiska och det groteska, en mardrömslik skildring av trauma som rör sig i det rykande gränslandet mellan realism och surrealism. Abstrakt, och då menar jag verkligen abstrakt. Karaktärerna, inklusive Peach själv, agerar så som människor men beskrivs som träd, korvar och klägg. Det skapar en distansering, en drömliknande obehagskänsla där gränsen mellan verklighet och hallucinationer suddas blankt ut. Är det en annan värld vi befinner oss i, eller är detta just den fragmenterade, absurda upplevelsen inuti ett offer efter en brutal våldtäkt och dess efterspel?

Den språkliga rytmen är drivande likt en oavbruten ström. Glass har en förmåga att gestalta känslor snarare än att beskriva dem. Vissa läsare kommer säkert att avfärda den med en handviftning som pretentiöst nonsens, denna Man Booker Prize-vinnare som går för långt i sin experimentella lustar. Men att avfärda det obegripliga är att missa poängen. Alla kan inte förstå Twin Peaks viben om de enbart matats med förklarande “tell-medier” hela livet. Ibland måste vi låta oss förloras i det obegripliga, låta texten verka på en intuitiv nivå snarare än en logisk.

Det som skaver för mig är hur omvärlden reagerar, eller snarare inte reagerar. Det finns subtila antydningar om att människorna runt Peach anar vad som hänt, men ingen gör något. Det är en värld där empati och ansvar känns frånvarande. Gänget känns som “lallare” och Peach överges till sitt eget trauma. Kanske är det en kommentar på verkligheten, kanske bara ännu ett lager av absurditet.

Skulle jag rekommendera den? Ogärna. Men jag är glad att jag har läst den. En liten, liten smula till min personliga litterära kanon.

Peach
ISBN: 9789177814504
Sidor: 112

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

En novellfläta där karaktärerna på ett eller annat sätt finner vägen till Chibineko Kitchen, en restaurang som specialiserar sig på minnesmåltider (och ja de har en katt). Det är en plats där maten, om den är perfekt, har kraften att återknyta band mellan de levande och de döda. En sista måltid med någon som gått bort, ett sätt att avsluta det man aldrig fick sagt. 

Boken är för det mesta enkel och lättläst. Miljöerna må vara vackert målade i texten, och karaktärernas relationer, om än sparsamt skildrade, är vackert undanglidande. Den japanska stilen ligger där som en städad, nästan klinisk bakgrund. Men allt detta blir inte förlåtet om man ser den saknade nyansen i berättelsen. För tyvärr, hela boken lider av ett allvarligt problem. Takahashi bankar oss i huvudet med varje känsla, lösning eller tanke hos karaktärerna att man som idiotförklarad läsare inte ges utrymme att tänka själv.

I stället för att låta karaktärernas handlingar tala för sig själva, får vi en konstant ström av raka, övertydliga missiler med gps punkt vänster hjärnhalva. Skulle vi kunna få tid att andas lite och tolka själva? Nej, istället för att ge läsaren utrymme att känna. Det är nästan så att man vill skrika att man är duktig nu och “kan själv”. Irritationen ökar och helt enkelt slutar jag att bry mig. Texten är luftig, men till vilken nytta när luften är fylld med övertydliga lösningar och känslomässiga skrik?

För de som redan fallit för den typiska japanska litteraturen, kommer detta förmodligen att kännas som en bekant, om än något tröttsamt, bekantskap. För den som just börjat ge sig in på engelskspråkig litteratur är detta en låg tröskel att hoppa över, men för den erfarne läsaren? För dem finns det så mycket mer att hämta på andra håll

Boken bjussar även på ett antal recept på de rätter som serveras genom novellflätans gång. Om du är en van kock kommer du inte ens höja på ögonbrynen åt dessa recept och för dem som vill vara med i nästa mattrend på TikTok, kan detta vara din chans. Men för oss andra känns det mest som en ytterligare detalj som känns malplacerad.

The Curious Kitten at the Chibineko Kitchen
ISBN: 9780143138617
Sidor: 192

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist