Hem

Jerker Virdborgs roman Bro, bro är ett slags modern fabel eller kanske snarare en existentiell kupp, utförd med lågmäld absurditet och ett pillemariskt leende. Upplägget är lika enkelt som det är laddat: En ensam student bestämmer sig för att blockera en bro över ån i samhället. Här skruvas verkligheten långsamt åt, med en berättarton som både roar och oroar, tills det absurda plötsligt känns helt logiskt.

Upplägget låter kanske som en lättsam gimmick, men det är just i detta enkla, närmast komiskt dröjande berättande som romanens kvaliteter kommer fram. Virdborgs tempo bjuder in till ett nystande snarare än rollen som medpassagerare. Det är i detta nystande som berättelsen vecklar ut sig, bit för bit, tills man inser att vi hela tiden varit på väg mot något oundvikligt. För den uppmärksamma läsaren står riktningen och twisten klar tidigt, men även den som låter sig föras med i berättelsen kommer att känna när åskan mullrar och när blixten klyver jaget.

“Hur ska man kunna låta bli. När man helt enkelt inte – fattar?”

Det som imponerar mest är hur romanen lyckas vara mörk utan att vara moralistisk. Virdborg vägrar ge oss en lättköpt sensmoral eller peka ut en skuld. Inget “om han bara hade…”, inget “det här kunde undvikits om…”. Det som sker, sker. Händelseförloppet varken ursäktas eller förklaras pedagogiskt och just därför känns det också mer trovärdigt. Som livet självt, där vi ofta står mitt i följderna av beslut vi knappt visste att vi tog.

Slutet är samtidigt filmiskt och aningen antiklimaktiskt. Det är som om berättelsen vägrar ge oss den tysta stunden efter finalen vi kanske väntade oss. Ingen mynt under tungan till färjkarlen, ingen symboliskt dimmande övergång, bara ett stilla glidande ur greppet. Det är både frustrerande och tyvärr måste jag erkänna, sur.

Bro, bro är på samma gång en absurd historia och en existentiell kris i miniatyr, dränkt i lågmäld humor och svärta. Det är inte en roman som förändrar världen men för en stund håller den fast oss, precis som Eddy håller bron, och han håller den. 

Bro, bro av Jerker Virdborg
Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100808372
Sidor: 326

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Världens mest protestantiska land av Katarina Barrling är en bok som väckt både eftertanke och debatt. Barrling, statsvetare och samhällsdebattör, presenterar här en tes som utmanar den svenska självbilden i att vår sekulariserade landet lagom i själva verket är en fortsättning på ett djupt rotat protestantiskt arv.

Boken är rik på väl valda exempel och referenser, allt från Gustav Vasa till Greta Thunberg, och belyser hur protestantiska värderingar som arbetsmoral, konformism och strävan efter konsensus fortfarande präglar det svenska samhället. Barrling menar att även om traditionell religiositet har minskat, har dess strukturer och tankesätt överförts till sekulära sfärer som politik och sekulariserade instanser.

Boken styrka ligger i dess förmåga att popularisera komplexa idéer och bjussigt bjuda på aha-upplevelser. Barrling skriver med tydlighet och använder välfunna metaforer för att illustrera sina poänger utan att tappa djupet når hon utanför de akademiska. Hon lyckas väva samman historiska och samtida exempel på ett sätt som gör boken både informativ, engagerande och ofta övertygande.

Samtidigt nöts tålamodet ner av det repetitiva och ständigt hänvisade till tidigare kapitel. Jag vill sträcka mig så långt att boken lider av yvig begreppsanvändning och att vissa exempel har tveksamt bevisvärde. Dessutom har det noterats att boken kan uppfattas som en smula högervinklad, vilket kan begränsa dess genomslag i den trånga åsiktskorridoren.

Trots sin akademiska ram är Världens mest protestantiska land en frisk fläkt i den pågående samhällsdebatten, just för att den vågar utmana vår älskade självbild av Sverige som ”lagomland”. det mjuka, toleranta undantaget i en hård värld. Barrling petar i något som sällan får synas i det svenska ljuset: att vi kanske är extremister själva, fast i en annan kostym. Inte i form av högljudda amerikanska hallelujarop eller abortstopp från staterna, utan i vår kompromisslösa sekularism.

Det är inte en bok som spränger tankevärlden i bitar, men den slår hål på vissa självgoda bubblor och öppnar för ett samtal vi sällan i vardagen har. Det här är en läsning för dig som intresserar dig för svenskhetens osynliga strukturer, för religionens omvandlade roll i det moderna samhället. Ett perspektiv som kanske vid första anblick verkar trivialt men som för den hemmablinda kan bli just den nödvändiga väckarklockan.

Världens mest protestantiska land : Sverige – det extrema landet lagom
ISBN: 9789189882331
Sidor: 286

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det var en sen tisdag kväll när jag, i tron att jag skulle dyka ner i ett melankoliskt mästerverk à la Kenneth Lonergans Manchester by the Sea, fann mig själv istället försjunken i en märkligt fascinerande, dammigt inscannad historiebok skriven av en statssekreterare vid namn Frank L. Floyd. Den vilseledande titeln som jag trodde var grunden till spelfilmen fick mig att sitta uppe till och över den sena timmen med något som mest påminde om en kombination av telefonkatalog och kommunal årsrapport från 1800-talet, men ändå kunde jag inte riktigt slita mig.

Frank L. Floyd, som tituleras stadens sekreterare, har i denna bok från 1940-talet samlat trehundra år av småstadsinformation, som jag självmant valt att få läsa varenda fotnot om vägdragningar, trädsorter och var exakt i terrängen någon byggde en kvarn 1748. Visste ni att en kyrkogård bara kostade 150$ att anlägga runter 1800? Det är förvånansvärt noggrant och samtidigt ett slags lokalhistoriskt självgungande navelskåderi som når nivån av fångande text.

Det finns bjussiga ögonblick av märkligt underhållningsvärde. Vid ett tillfälle från 1825 får vi veta att kommunen röstar fram en vägkommitté som ska mötas på valdagen och har så att säga “vad de behöver att dricka på stadens bekostnad”. Detta förklarar mycket, inte minst varför vissa gränser i staden verkar ha ritats av en blind häst. Det är sådana ögonblick som ger den här udda 02.33 boken en viss charm, men också ett sting av härlig landsbygdsanarki.

Manchester-by-the-Sea är en tung, torr och ofta trögt kärleksförklaring till en liten stad – förklädd till bok. För dig som verkligen, på allvar, bryr dig om när Masconomo Street fick sina första almar, kan det vara en guldgruva. Men för oss andra som råkade halka in i texten på grund av en förväxling med titlar i jakt på något mer känslomässigt laddat, är det mest en frustrerande påminnelse om hur långt ett namn kan vilseleda.

Den här recensionen är, det ska erkännas, född ur ironin av ett misstag som den självdiagnostiserade sociala-mediemänniskan nog hade kallat ”mild autism”. Även om jag bara ångrar det lite grann, sitter jag nu här med en lätt molande huvudvärk och funderar på vad som egentligen hände.

Edit: Vill tillägga att ett fysiskt exemplar finns på ebay för 987 svenska riksdaler.

Manchester-by-the-Sea
ASIN: B001LNYKY2
Sidor: 193

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Efter en allt för sen research sent in på torsdagsnatten står det klart för mig att Yin Lichuan tillhör den tredje generationens kinesiska poeter och har ofta nämnts i samband med Mingong-poesin. En rörelse som lyfter arbetarmigranters röster och livsvillkor i det moderna Kina. Men Yin själv kommer inte ur denna bakgrund. Snarare skriver hon om arbetande kvinnor och deras vardag från en mer distanserad position, en betraktare snarare än en som delar deras verklighet.

Dikterna i Ena halvan av månen är avskalade, nästan karga, och kretsar kring teman som familjeliv, arbete och det stilla slit som präglar vardagen för många kinesiska kvinnor. Men där Mingong-poeterna ofta bär på en rå och omedelbar närvaro, känns Yin Lichuans texter mer intellektuella och återhållsamma. Hon skildrar snarare än förmedlar, betraktar snarare än upplever.

Redan några sidor in har poesin tappat i kraft. För en skandinavisk läsare, uppvuxen i en helt annan kulturell och social kontext, är det svårt att hitta en känslomässig ingång. De magra formuleringarna skapar distans snarare än närhet, och även om den sociala skildringen ibland snuddar vid begreppet intressant, saknas den nerv som hade kunnat bära upp samlingen.

Språket är funktionellt, men stundtals platt. Några få rader sticker ut som blurb material och lämnar efter sig en typ av tänkande efterklang, men på det stora hela känns dikterna som intrikata persona snapshot-bilder snarare än levande poesi. Det är möjligt att en läsare med djupare insyn i Kinas moderna historia och klassdynamik kan ta till sig texterna på ett annat sätt, men för den som söker poesi som berör på ett universellt plan, blir Ena halvan av månen en svår bok att engagera sig i.

Samlingen har en tydlig röst och en genomtänkt ton. Men känslan av att läsa någon som står utanför sina egna berättelser gör att dikterna aldrig riktigt drabbar. Det är som att se en vackert komponerad bild, men aldrig få kliva in i landskapet.

Ena halvan av månen : dikter i urval
ISBN: 9789180231978
Sidor: 64

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Emma Glass ”Peach” är en kortroman som balanserar mellan det poetiska och det groteska, en mardrömslik skildring av trauma som rör sig i det rykande gränslandet mellan realism och surrealism. Abstrakt, och då menar jag verkligen abstrakt. Karaktärerna, inklusive Peach själv, agerar så som människor men beskrivs som träd, korvar och klägg. Det skapar en distansering, en drömliknande obehagskänsla där gränsen mellan verklighet och hallucinationer suddas blankt ut. Är det en annan värld vi befinner oss i, eller är detta just den fragmenterade, absurda upplevelsen inuti ett offer efter en brutal våldtäkt och dess efterspel?

Den språkliga rytmen är drivande likt en oavbruten ström. Glass har en förmåga att gestalta känslor snarare än att beskriva dem. Vissa läsare kommer säkert att avfärda den med en handviftning som pretentiöst nonsens, denna Man Booker Prize-vinnare som går för långt i sin experimentella lustar. Men att avfärda det obegripliga är att missa poängen. Alla kan inte förstå Twin Peaks viben om de enbart matats med förklarande “tell-medier” hela livet. Ibland måste vi låta oss förloras i det obegripliga, låta texten verka på en intuitiv nivå snarare än en logisk.

Det som skaver för mig är hur omvärlden reagerar, eller snarare inte reagerar. Det finns subtila antydningar om att människorna runt Peach anar vad som hänt, men ingen gör något. Det är en värld där empati och ansvar känns frånvarande. Gänget känns som “lallare” och Peach överges till sitt eget trauma. Kanske är det en kommentar på verkligheten, kanske bara ännu ett lager av absurditet.

Skulle jag rekommendera den? Ogärna. Men jag är glad att jag har läst den. En liten, liten smula till min personliga litterära kanon.

Peach
ISBN: 9789177814504
Sidor: 112

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

En novellfläta där karaktärerna på ett eller annat sätt finner vägen till Chibineko Kitchen, en restaurang som specialiserar sig på minnesmåltider (och ja de har en katt). Det är en plats där maten, om den är perfekt, har kraften att återknyta band mellan de levande och de döda. En sista måltid med någon som gått bort, ett sätt att avsluta det man aldrig fick sagt. 

Boken är för det mesta enkel och lättläst. Miljöerna må vara vackert målade i texten, och karaktärernas relationer, om än sparsamt skildrade, är vackert undanglidande. Den japanska stilen ligger där som en städad, nästan klinisk bakgrund. Men allt detta blir inte förlåtet om man ser den saknade nyansen i berättelsen. För tyvärr, hela boken lider av ett allvarligt problem. Takahashi bankar oss i huvudet med varje känsla, lösning eller tanke hos karaktärerna att man som idiotförklarad läsare inte ges utrymme att tänka själv.

I stället för att låta karaktärernas handlingar tala för sig själva, får vi en konstant ström av raka, övertydliga missiler med gps punkt vänster hjärnhalva. Skulle vi kunna få tid att andas lite och tolka själva? Nej, istället för att ge läsaren utrymme att känna. Det är nästan så att man vill skrika att man är duktig nu och “kan själv”. Irritationen ökar och helt enkelt slutar jag att bry mig. Texten är luftig, men till vilken nytta när luften är fylld med övertydliga lösningar och känslomässiga skrik?

För de som redan fallit för den typiska japanska litteraturen, kommer detta förmodligen att kännas som en bekant, om än något tröttsamt, bekantskap. För den som just börjat ge sig in på engelskspråkig litteratur är detta en låg tröskel att hoppa över, men för den erfarne läsaren? För dem finns det så mycket mer att hämta på andra håll

Boken bjussar även på ett antal recept på de rätter som serveras genom novellflätans gång. Om du är en van kock kommer du inte ens höja på ögonbrynen åt dessa recept och för dem som vill vara med i nästa mattrend på TikTok, kan detta vara din chans. Men för oss andra känns det mest som en ytterligare detalj som känns malplacerad.

The Curious Kitten at the Chibineko Kitchen
ISBN: 9780143138617
Sidor: 192

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Marie Lundquists poesi är en stillsam revolt mot det förbisedda. I Jag går runt och samlar in min trädgård för natten utforskar hon vardagens flyktiga ögonblick och låter dem anta en avvägd tyngd. Hennes språk är sparsmakat men laddat, varje rad rymmer en värld av rörelse, ljus och paus.

Enligt förordet hämtar Lundquists texter sin ”vokabulära energi från en satirisk ironi som är paradoxalt dubbelriktad och solidarisk”. Det laddas på ett sätt, en komplext maxad språkbehandling som genomsyrar hela samlingen. Lundquist använder en skärpt ironi som samtidigt riktar sig både utåt mot konventionerna och inåt, mot hennes eget. Men där den satiriska tonen ofta får oss att skratta åt det absurda, finns också en underliggande solidaritet, en medkänsla för det mänskliga, för oss alla i vår kamp.

Lundquist arbetar i skärningspunkten mellan det konkreta och det undanglidande. Ett enkelt föremål, en gest, allt ges en poetisk mantel som öppnar för det omedelbara och för en existentiell utgångspunkt. Hon skriver i en tradition där det vardagliga och det sublima flätas samman, där språket själv tycks lyssna till sin egen resonans.

att fånga nuet och samtidigt låta det sväva fritt i tidens äckliga rörelse.

Jag går runt och samlar in min trädgård för natten
ISBN: 9789198530292
Sidor: 83

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag plockade upp And Their Children After Them efter att jag hade sett att den blivit filmatiserad, en film jag ännu inte lyckats lägga vantarna på och måste då läsa den. Med tanke på innehållet och berättelsens premiss trodde jag att den redan skulle ha slagit större i Sverige, kanske som en sommarpocket mellan alla sommarprat och Gotlandsfärjan. För det här är essensen som verkligen fångar känslan av att vara ung i en värld som känns både för liten och omöjlig att ta sig ur.

Romanen är en skarp och relativt okryddad skildring av ungdomsår, drömmarna, tristessen och den långsamma insikten om att livet kanske inte blir så mycket mer än det som redan finns runtomkring en. Här briljerar Mathieu i sin förmåga att fånga exakt hur det känns att vilja bort men inte veta vart, att famla efter något som känns på riktigt.

Berättelsen börjar under en stekhet sommar 1992, ett enligt mig kanonår, i en by i östra Frankrike. Här gör vi en djupdykning i tre franska ungdomars liv under en årsperiod. Vi följer dem genom ungdomens begär, klasskillnader, småkriminalitet, rasism och den där oundvikliga känslan av att ungdomsåren rinner mellan fingrarna. Mathieu skriver tätt inpå sina karaktärer, med en blick som varken romantiserar men ibland dömer. Tydligt “trainspotter inspirerade” fast med den franska hårdhetens charm.

Det är lite löjligt hur träffsäkert den fångar sin tidsanda, de kulturella referenserna sitter där de ska och bygger en värld som känns igenkännbar fast jag aldrig satt min fot i Frankrike som ungdom. Det ger romanen en egen sommar med puls, en blandning av förhärligande skärpa och ruffig realism.

Det svaga är att den är lång. Och ibland känns den nästan väl metodisk i sitt malande. Mathieu insisterar på att låta läsaren känna varje sekund av ungdomens utdragna leda, vilket är effektfullt, men i vissa partier hade en stramare redigering inte skadat överhuvudtaget.

Kortfattat är det en berättelse om en generation som växer upp i skuggan av en industriell och social nedgång, där klassamhällets osynliga gränser alltid är närvarande. Melankolisk men aldrig sentimental, politisk men aldrig predikande. Kanske är det just där som den träffar bäst, i känslan av att befinna sig mitt i något man trodde skulle vara för evigt.

And Their Children After Them
ISBN: 9781529303865
Sidor: 432

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Hans Gunnarsson har under årens lopp mejslat ut en egen nisch i svensk litteratur. Lågmäld men med ett skarpt öga för det vardagliga, verkliga och en stil som balanserar på linjen mellan humor och melankoli. Den smala lyckan är hans senaste bidrag, en novellsamling där elva berättelser vävs samman i en struktur, fylld av skruvade öden, missade möjligheter och den där sortens ömsinta absurditet som han kan skildra såväl.

Bokens ramhandling kretsar kring en grupp brevbärare på Kungsholmen som har startat en bokcirkel på krogen Löwenbräu. De dricker bärs, diskuterar litteratur och oroar sig för både Postens framtid och sin egen yrkesstatus. Ledarfigurer Bengan beslutar sig för att bjuda in en författare, Cigarren, i hopp om att deras historier ska bli hörda. Snart börjar anekdoter och livsöden flätas samman, och genom deras berättelser får vi en inblick i en värld fylld av dråpligheter, mörker och besvikelser och längtan efter något mer.

Det som gör Gunnarsson så läsvärd är hans språkliga finess. Han har en förmåga att ladda de vardagliga situationer med en subtil humor, ofta genom att ge meningarna ett litet knyck på slutet. Hans karaktärer är varken hjältar eller antihjältar, bara människor som försöker navigera genom en tillvaro som sällan (aldrig) blir som de tänkt sig. En torsk på en massagesalong, en förlust av en arm eller en oväntad kärleksaffär under postrundan, detaljerna är skruvade men aldrig överdrivna.

Det narrativa greppet, där historierna hakar i varandra på ett till synes slumpmässigt sätt, kunde ha blivit tillkämpat, men Gunnarsson behärskar det med lätthet. Perspektiv växlar, trådar lämnas lösa eller knyts ihop på oväntat vis. Det finns ett flyt i texten som gör den lika enkel att ta till sig som den är finurligt konstruerad.

Är det här en bok om det moderna Sverige? Nja, lite på sitt sätt. Det finns här en skildring av ett samhälle i förändring, där yrkesstolthet ersatts av en känsla av utanförskap. Men viktigare är hur Gunnarsson lyckas gestalta den universella kampen för mening i en värld som rör sig obönhörligt framåt. Det blir aldrig som man planerat. Hans brevbärare står där, en efter en, med sina små och stora bekymmer, sina misslyckanden och drömmar och det är faktiskt omöjligt att inte känna med dem.

I en tid där cynism ofta premieras är det befriande att läsa en bok som vågar ge läsaren något annat. En smal, men ändå glödande, lycka. Nu ska jag kasta något från en bro.

Den smala lyckan : en novellfläta
ISBN: 9789100807566
Sidor: 264

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist