Hem

Jacqueline Harpmans I Who Have Never Known Men är en psykologiskt fascinerande dystopi byggt som en förlängning på Platons grottantologi. Romanen inleds i en karg och klaustrofobisk miljö, fyrtio kvinnor sitter inspärrade i en underjordisk bunker, bevakade av anonyma manliga vakter som aldrig talar till dem. Ingen vet var de är, varför de hålls fångna eller vad som hänt med omvärlden. Vår namnlösa protagonist, den yngsta av kvinnorna, har aldrig upplevt ett liv utanför denna grotta och har därför inget förflutet att luta sig mot, till skillnad från de andra fångarna som har suddiga minnen av en tidigare värld. En dag ljuder en siren.

Vad som följer är en berättelse som utforskar gruppdynamik, individens existens och mänsklighetens mest grundläggande behov. Men även om ramberättelsen bär inslag av spänning och mörkt mysterium, är det främst en filosofisk meditation om frihet, isolering och den mänskliga tillvarons absurditet. Harpman väver in teman kring maktstrukturer och gruppdynamik. Hur de fångna kvinnorna etablerar sociala hierarkier och informella traditioner, i linje med den berömda ”fem apor och en stege”-hypotesen.

Det starkaste intrycket i romanen för mig är dock huvudpersonens eviga förhållande till band, eller bättre översatt ”kedjor”, fysiska, psykiska och existentiella. Från de bokstavliga gallren i bunkern till bristen på information till relationer som håller henne tillbaka i sitt sökande efter det riktiga jaget.

Jag skulle säga att I Who Have Never Known Men är en perfekt bok för en bokcirkel. Den bjuder in till diskussioner om mänsklig natur, frihet och identitet. Harpman skriver med en sparsmakad stil som lämnar stort tolkningsutrymme, vilket kan vara både berikande och frustrerande för läsaren.

“I thought it was unfair, and then I understood that, alone and terrified, anger was my only weapon against the horror”

Till det negativa Boken brister i dess psykologiska realism. Trots att Harpman fokuserar på individen och gruppen undviker hon att utforska de väldokumenterade effekterna av sådan extrem isolering. Man förväntar sig kognitiv försämring och sociala kollapser, men i stället får vi mest smågnabb och vagt missnöje. Gruppen fungerar förvånansvärt friktionsfritt, och detta drar ner trovärdigheten i romanens psykologiska djup.

Ett annat problem är bristen på kontext. Var utspelar sig boken? Är vi på jorden, i en dystopisk framtid eller i någon abstrakt existentiell dimension? Harpman ger inga ledtrådar, vilket skapar en känsla av en simulation. Vi lämnas utan specifika eller paranormala detaljer för att slå an en ton eller argument för ett eget resonemang. ”Varför?” bleknar på grund av detta och spelar ingen större roll i denna berättelse, men ”vart?” blir en påfrestande fråga genom hela läsningen.

Vår namnlöse berättare talar vid flera tillfällen om hur hon ser saker, benämner dem, men vet inte vad de faktiskt är just då. Det är en intressant detalj som skvallrar om att frågetecken kommer att rätas ut, men desto längre in i boken vi kommer, desto mer frustrerande blir det att denna insikt aldrig utvecklas eller ger någon vidare betydelse.

I Who Have Never Known Men är en roman som sätter sig i kroppen, inte genom sin handling, utan genom sin känslomässiga och existentiella tyngd. Den är balanserad i sin minimalism och tankeväckande i sin tystnad, men den lämnar en med fler frågor än svar. Den är perfekt för en bokcirkel, då den bjuder in till djupa samtal utan att vara tungläst. Men trots dess litterära kvaliteter kan jag inte ignorera bristen på kontextuella ledtrådar. Det är en bok som fascinerar, men också frustrerar.

Men det är en av de böcker som i sin sista mening både gjort mig frustrerad och fått de fina håren på armarna att resa sig.

---

I Who Have Never Known Men
ISBN: 9781945492600
Sidor: 188

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jordan Peterson har länge varit en av de mest omdebatterade intellektuella i vår tid. Hans Twelve Rules for Life var en självhjälpsbok med både praktisk och filosofisk tyngd, och även om uppföljaren Beyond Order: 12 More Rules for Life inte höll riktigt samma nivå för mig, så var den fortfarande läsvärd. Med We Who Wrestle with God tar Peterson ytterligare ett steg bort från det pragmatiska och in i det metafysiska och tyvärr snubblar han i processen.

Jag har alltid funnit det intressant att läsa verk av extrema tänkare, oavsett var på det politiska vågen de befinner sig. Jag har tagit mig igenom Platon, Aristoteles, Epiktetos, Freud, Jung och till och med extremister som Ted Kaczynski. Men detta verk visade sig vara en av de mest utmanande läsupplevelser hittills. Både i fråga om längd, innehåll och intellektuellt.

Boken är debattlysten och pretentiös i sin stil, men framför allt extremt repetitiv. Det krävs en hög förkunskap och en gedigen bakgrund i Petersons tidigare arbete för att ens hänga med i resonemangen. Det är en krävande föreläsning snarare än en vägledning. Budskapet är dock bekant, livet är fullt av prövningar och lidande, men genom sanning och godhet kan vi navigera oss genom det. För att lyckas krävs en andlig vägledning, och för Peterson är Bibeln den självklara källan till all moral och även litterär förståelse.

Det är en intressant utgångspunkt, men boken känns mer som ett försök att bevisa en förutbestämd tes än en genuin undersökning av ämnet. Peterson hävdar genom noggrant utvalda bibelpassager att all moral och litteratur härstammar från Bibeln, men selektiviteten i hans argumentation får det snarare att framstå som att han försöker pressa in sina egna tester och politik, sin egna världsbild, snarare än tvärtom.

En av bokens största svagheter är att Peterson, som psykolog och akademiker, försöker tolka Bibeln som ett mänskligt verk snarare än som en gudomlig skrift men utan den teologiska förankring som skulle krävas för att göra en sådan analys övertygande. Det blir osammanhängande och rörigt. Twelve Rules for Life hade åtminstone en fot i den pragmatiska verkligheten, men här ger han sig in i en metafysisk djungel utan karta. Att han dessutom försöker presentera Bibeln som en universell samling av all mänsklig visdom utan att tillföra något från de tusentals yttre faktorerna av historiska händelser och andra religioner känns mest som mumbo jumbo. Behövde vi verkligen en till bok till för att förklara de metaforiska tolkningarna av det Gamla Testamentet?

Jag undrar vad som har format denna svängning i hans tankegods, är det den ryska konstgjorda koman, de intensiva föreläsningsturnéerna eller kanske den kanadensiska vintermörkret? Vad det än är, så har det inte lett till en bra guide i att vara människa.

Det går fortfarande att hitta mening i Petersons gamla universitetsföreläsningar från Toronto. Det går att hitta hjälp i Twelve Rules for Life. Men We Who Wrestle with God är en seg, svårgenomtränglig soppa som snarare lämnar en bitter eftersmak än någon djupare. För att vara ett verk av någon som en gång betraktades som en av vår tids stora tänkare är detta en besvikelse.

---

We Who Wrestle With God
ISBN: 9780241619636
Sidor: 544

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jonas Modigs senaste diktsamling rör sig i en modernistisk värld där observation och reflektion går före det direkt känslomässiga. Språket är precist, bilderna skarpa och strukturen genomtänkt, men samtidigt får läsaren stanna på avstånd. Det är en poesi som snarare betraktar världen än låter oss uppleva den. Jag uppskattar hantverket och tankegodset, men jag saknar det där odefinierbara personliga som får en dikt att bränna till, att skaka om. Det tenderar att beskriva snarare än att förmedla.

Den första dikten som gör ett avtryck är Längtan till havet, där en existentiell dimension bryter igenom. Här utforskas idén om en nedärvd längtan, en drift mot något större än oss själva. Bilden av en instängd grå population vid sjön, i kontrast till havets lockelse. Här känner jag mer en sorg, en saknad, en rörelse. Men även denna dikt är mer intellektuell än intuitiv, mer tankegods än känsla. Inget svar på oändlighetens gåva.

En av de tidiga dikterna som ramar in observationen till fullo är Frukost. Här får vi en impressionistisk bild av en trädgårdsfrukost. Linneservetter, tunna koppar, en kvist från ett blommande äppelträd. En scen målas upp med omsorg om detaljerna, men den känns mer som en målning än en upplevelse. Det är vackert, men distanserat. Det känns lite som att betrakta en tavla i en hall snarare än att leva sig in i klirrandet från porslinet

Avstånd är samlingens mest träffsäkra och tankeväckande dikt. Här rör sig språket med en kontrollerad precision, där varje rad är avvägda för att spegla den distansering den skildrar. Temat om separation, samhällets isolering, både fysisk och existentiell, förstärks av en rytmisk framåtrörelse att detta är det nya och vi har inte stoppat det.

Den subtila samhällskritiken är skickligt invävd, pandemins spår anas, men den underliggande frågan känns större än så. Det handlar om den moderna världens besatthet av säkerhet, hellre ensam än ett nytt hallå till en främling i samma rum. Samhället och nutidens ständiga strävan efter balans som i sig blir en begränsning. Bilderna är även här precisa men denna gång aldrig överförklarande. Dikten stannar hos mig, samlingens guldklimp.

Den här boken är för den som uppskattar välformulerad, intellektuell poesi med ett skarpt öga för struktur. Men för mig personligen som vill att poesi ska skava, skälva och öppna rum inom mig blir den för distanserad. Det är som att stå och betrakta en vackert designad byggnad genom en glasruta. Jag ser skönheten i arkitekturen, men jag får inte kliva in.

---

Passage för simsvaga fiskar
ISBN: 9789113140407
Sidor: 78

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Lukas Moodysson är kanske mest känd som filmskapare, men hans poetiska röst är lika skarp som hans blick för scenografi. Hans dikter rör sig i gränslandet mellan det banala och det existentiella, mellan vardagens förbisedda detaljer och livets djupa smärtpunkter. Det är poesi som förmår att vara, och samtidigt är drabbande med en viss återhållsamhet. Helheten som fungerar likt en katalysator för de stora känslorna. Det framträder ett spektrum av poetisk sensibilitet, från sorgearbete till en osentimental betraktelse av livets absurditeter och världsläget.

Ett genomgående tema i dikterna är sorgen över vännen Kristians död. I dikten ”Minne” skapar Moodysson en lågmäld men omskakande skildring av det existentiella vakuum som uppstår vid en älskad människas bortgång. Hans språk är avskalat men precist, och just denna strama enkelhet gör orden desto mer genomträngande. Frågan ”Kristian, är du verkligen död?” är både som en desperat anklagelse och en väg in i den märkliga gråzonen mellan liv och död, där det ofattbara ofta förblir obegripligt. Moodysson låter här läsaren vandra i denna osäkerhet och erbjuder inga enkla trösteord, vilket gör dikten för mig desto mer gripande.

I ”1988” förflyttas vi till en annan känslostämning, en slags ung, trevande livsförståelse där sjukdom, vänskap och triviala detaljer bildar en vacker mosaik av erfarenheter. Den subtila humorn, ”Håkans största utgift är Coca-Cola”, skapar för mig en bild av ett återbesökt minne, där det enkla och det smärtsamma existerar sida vid sida. Det är just i dessa kontraster Moodysson excellerar för mig, en poet som låter det mest vardagliga spegla det mest fundamentala. Det enkla i det komplexa pusslet att vara människa.

Dikten ”Plan” har ett mer slags självreflekterande livsprogram som målas upp. Här möts jag av en dikt som söker struktur i en tillvaro som annars riskerar att glida ur händerna. Små, vardagliga beslut, en antydan en strävan efter kontroll, en existentiell motståndshandling mot kaoset. Samtidigt uppstår en poetisk skärpa i rader som ”är det fysiskt eller psykiskt?”, där den moderna människans eviga kamp med kropp och själ sammanfattas i en enda enkel rad.

Moodyssons poesi en sällsynt uppriktig upplevelse. Han skriver med en omedelbarhet som bjuder in både den bevandrade samtidigt som den nyfikne vågar närma sig. Moodyssons ord lämnar efter sig en eftersmak av både ömhet och svärta. Det är en poesi som, utan att vara insmickrande, lyckas fånga det vackra i det brutala, det sköra i det alldagliga. Moodyssons dikter känns och det är väl ändå ett av de mest centrala kriterierna.

---

Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta
ISBN: 9789146242383
Sidor: 114

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag kom i kontakt med Black Sun av en ren slump, efter att ha fördjupat mig i ämnet brandtorn. När jag sent en natt ramlade över Edward Abbeys namn och denna roman, som väckt starkt delade åsikter, väcktes min nyfikenhet. Ett billigt exemplar på eBay fick bli min inkörsport till Abbeys natur och prosa.

Bokens inledning är lovande, tempot är långsamt och speciellt Abbeys skildringar av naturen är detaljerade, målande och drömmande. Berättelsen kretsar kring Will Gatlin, en åldrande skogvaktare, en man av stoisk och patriotisk karaktär med ett sinne för poesi och lyrik. Hans tillvaro av ensamhet och eftertanke bryts när han träffar en ung kvinna, en gestalt som tycks hämtad direkt ur det amerikanska 70-talets fantasier: blond, naiv, kåt och oskuld.

Romansen mellan Gatlin och den unga kvinnan skildras med en nostalgi som idag kan uppfattas som en hyllning till en svunnen tid, men den väcker också en intensiv obehaglig känsla. Det finns en skevhet i berättelsen, en dynamik som i en modern kontext framstår som minst sagt problematisk. Abbey tycks vilja utforska teman som ensamhet, förlust och den stillsamma naturens obevekliga inbjudan till skönhet och reflektion, men samtidigt är det svårt att bortse från den daterade synen på kärlek och kvinnlighet.

Språket är enkelt och rakt, men saknar djup och variation om det inte kommer till poetiska utläggningar om naturen. Abbey själv lär ha sagt att han skrev romanen i hopp om att fånga ”Det ljud vinden gör när den viner genom de jämrande tallarna”.

Vad kan Black sun erbjuda mer än ensamhet, längtan och det gamla Amerika? Ingenting, det är en roman som i många avseenden åldrats dåligt. Som citatvänlig litteratur kan den ha sin charm, men helheten speglar en tidsanda som känns olustig i dagens ljus. För vissa kan detta vara en nostalgisk skildring av förlorad kärlek och en svunnen värld, men även de mest gubbsjuka läsarna lär finna delar av boken ansträngande. 

---

Black Sun
ISBN: 9780380585038
Sidor: 160

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Cicada 3301, det kryptiska, hemliga sällskapet som förbryllade internet under 2010-talet. Illuminati? Ett avancerat troll? Eller en grupp som ville styra upp ett internet i förändring av kontroll och censur? Lundberg tar sig an detta för mig fascinerande ämne med skicklig hand och levererar faktiskt en fängslande skildring av händelserna som följde. Och det gör han galant, för att lyckas göra IRC-chattar spännande krävs en vass penna eller ett tjockt, gulnat IBM tangentbord. Det här är vårat “Da Vinci-koden”. Den springande Robert Langdon är här utbytt mot en löst sammansatt grupp av individer med en sak gemensamt, en dragning till mysterier, kryptografi och logiskt tänkande.

Lundberg öppnar dammluckorna till en svunnen tid. Eller, jag ska inte tala för alla, men mitt gamla internet. En värld där oskrivna regler, internhumor och specifika jargonger styrde. Det är med ett visst vemod jag läser om användarnamn jag känner igen, sajter som jag övergett för länge sedan. Detta var våra domäner, inte en plats för ”normies”. Att se den blottlagd för alla, i en spartansk men korrekt skildring, känns nästan naket. Samtidigt är det tydligt att Lundberg vet vad han pratar om.

Bokens svaghet ligger i balansen mellan fördjupning och tillgänglighet. För den som redan är insatt kan de omfattande förklaringarna kännas överflödiga, nästan som att man vill skumläsa för att snabbare komma tillbaka till kodknäckandet. Samtidigt kan nybörjaren lätt tappa fotfästet bland termer, digital jargong och inslag av det ockulta. Kanske hade en tydligare avvägning gjort boken mer träffsäker för sin målgrupp, men den lutar nog åt att vara mer givande för den oinvigde. Som här får en karta, en kompass och en trygg hand att hålla i.

Tonen griper tag direkt i inledningen och håller höjd genom hela boken. Avslutet lämnar tanken att vandra, samtidigt som det ger en känsla av att allt detta arbete, all denna kodknäckning och speciellt denna att denna bok på något vis ändå burit frukt. Njut av resan, för i slutändan är det där belöningen kommer att finnas. När allt är löst är mysteriet borta.

Jag rekommenderar Cicada 3301 varmt till alla som har en förkärlek för mysterier, internetkultur och kryptografi. Själv saknar jag detta internet, innan det blev vad det är idag.

Tack, Lundberg, för en insiktsfull skildring. Många har redan glömt hur fritt internet en gång var, på gott och ont.

---

Cicada 3301 : internets största mysterium
ISBN: 9789180662192
Sidor: 288

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Att skriva spännande om litteraturvärlden är tydligen en konst, men i Kungen av Nostratien misslyckas Tony Samuelsson kapitalt. Romanen inleds med en lovande premiss. En medelmåttig spökskrivare får i uppdrag att under största sekretess färdigställa den fiktiva författaren Göran Frids ofullbordade verk. Det är ett scenario som hade kunnat bädda för en tät, laddad berättelse om skrivande, identitet och litteraturen men istället blir det en uppvisning i hur en intressant idé kan malas ner till en seg, självupptagen röra.

Den inledande begravningsscenen är effektiv. Atmosfären är väl avvägd, och det antyds att något spännande ska ta vid. Men snart övergår berättelsen i ett osammanhängande svamlande om proletärer och utläggningar så vaga att det känns som att Eldkvarn och Stefan Sundström satt sig ner för att skriva ett postmarxistiskt manifest tillsammans. 

Efter denna trevande start tappar boken all fart. De sista hundra sidorna är en sådan segdragen prövning att jag själv förtjänar åtminstone bragdbronset 2025 för att ha uthärdat dem. Jag lämnar självklart de två översta pallplatserna till andra överlevare. Känslan är som att Samuelsson själv tröttnat på sin eller Göran Frids historia men envist fortsätter att fylla sidorna med utbroderade utfyllnad

Trots att jag inte anser mig själv vara värdig ett bragdguld, är jag genuint förbryllad över hur Kungen av Nostratien lyckades ro hem ett Augustpris? Juryns motivering löd enligt följande: ”En vindlande bladvändare som rör sig lika säkert mellan genrer som på Stockholms gator.” Det låter lovande, men det stämmer inte? Visst, boken rör sig mellan genrer, men inte på ett genomtänkt eller sömlöst sätt, utan snarare som ett irrande. Det pendlar mellan spänningsroman, idéroman och någon slags metafiktion över litteratur. Ett lager på lager och upprepande som på något sätt ska kittla en nerv hos generationen med ett uppmärksamhetsspann på tio sekunder.

Det blir ett slags Inception, fast utan häftig teknik eller drömmar att fastna i. Lägg därtill att Samuelsson tycks ha givit sig själv en utmaning att aldrig använda ett adjektiv mer än en gång under dessa 347 sidor, vilket gör språket märkligt ansträngt och pretentiöst.

Jag har svårt att se att den här boken kommer att få något större genomslag eller bli ihågkommen som en av de mer minnesvärda Augustprisvinnarna. Det är inte en roman för en bred publik, och den inledande spänningen, (det lilla hopp om en fängslande berättelse som ändå tändes i början) faller snabbt platt. Kvar blir en berättelse som drunknar i sitt eget skosnöreskåderi, en karaktär vars egocentricitet är svår att engagera sig i, och ett språk som försöker vara elegant men mest känns sökt.

Jag har verkligen sett fram emot att läsa denna bok sedan prisutdelningen, men det enda den lämnar mig med är en känsla av besvikelse.

---

Kungen av Nostratien
ISBN: 9789146241164
Sidor: 347

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Gustave Flauberts Madame Bovary är en bok som länge legat och samlat damm i högen på nattduksbordet. När jag nu äntligen har tagit mig an den, är det med en viss förtjusning och samtidigt en del reservationer som jag ställer den i skrythyllan. Romanen, som först publicerades 1857 är en bok som kräver lite av sin läsare, inte bara för att språket och skildringarna tar tid att sjunka in, utan för att dess teman är lika komplex som dess Emma Bovary.

Flauberts målande stil är bokens stora styrka. Här finns en förmåga att skapa miljöer och stämningar som verkligen lever. Från landsbygdens lugna tristess till de stunder av passion och desperation som präglar Emmas liv. Det målas allt jämnt med en omsorg om detaljer som är få författare förunnat. Jag finner en särskild mysglädje i hur Flaubert tar tid att beskriva en middagsscenen utsökta detaljer, ljuden av bestick, ljuset som spelar över bordet, samtalens små nyanser. En sådan scen är balen på d’Andervilliers slott, där Emma för en kort stund känner sig som en del av den överklass hon längtar efter att tillhöra. Scenen är både överdådig och tragisk, fylld av hennes glänsande illusioner och de första sprickorna i dem.

Men samtidigt som denna noggranna stil är bokens styrka, så faller den på eget grepp. Vissa scener känns utdragna på ett sätt som stundtals prövar tålamodet hos en reel skadad recensent. De långa passagerna som beskriver Charles Bovarys vardagliga och rika mediokritet. Medan detta må höra till romanens tema (kontrasten mellan Emmas romantiska drömmar och den grå verkligheten) så blir det ibland lite väl mycket av det repetitiva och tråkiga. Kanske är det just meningen? Men det är inte alltid tillfredsställande som läsupplevelse.

Den fiktiva Emma själv är en otroligt fascinerande och svårbegriplig karaktär. Hennes känslomässiga överslag, hennes orealistiska förväntningar på livet och hennes ständiga jakt på något som ska fylla den tomheten i henne är svårt att sympatisera med Samtidigt kan jag ibland känna att boken fokuserar så mycket på Emmas inre stormar att den glömmer att ge oss andra karaktärer att fästa oss vid.

Madame Bovary är vackert skriven, och dess tema om klass, kön, och de krossade illusionernas smärta är tidlös. Skulle en remake med smartphones funka? Det är en bok som kräver tålamod och en viss acceptans för sitt långsamma tempo och sina utdragna scener. Jag är glad att jag läste den, men det är inte en bok som jag omedelbart känner att jag måste återvända till om det inte är för att skrytsamt samla enkla kulturella poäng. 

---

Madame Bovary
ISBN: 9789174994087
Sidor: 359

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag vill egentligen inte recensera den här romanen fullt ut. Den har funnits vid min sida under lång tid och var den första boken jag läste av Eklund. Det är en skildring som väver samman det hemska och det underbara med att växa upp under en tid som kanske var enklare, men som då kändes oöverstiglig.

Flera scener målas upp så levande att de nästan blir identiska med mina egna minnen. Jag har varit där, i de exakta ögonblicken. Skummet på ölglaset på färjan, klirret av mynt som faller i enarmade banditer, doften av tjejernas jordgubbstuggummin. Och hur man kryper upp i en vrå, somnar till ljudet av vuxnas samtal och skålande. Det finns en trygghet i att något så personligt också upplevts av Eklund, också har skett på andra platser. Därför återkommer jag ofta till den här boken runt vintern, strax efter jul. Den blir som en kär gammal vän att bläddra i, leende men också en aning förfärad.

Förhållandet till fadern gör läsningen sårbar. Det är en relation som inte trivialiseras eller förskönas, utan visas så som den är. En kamp mellan en vuxen osäker man som strävar efter att vara något han inte förmår, och en son som ser det och innerligt hoppas att de båda ska nå fram till varandra.

Det här är en enastående roman, men dess betydelse för mig är förankrad på ett så personligt plan att jag inte riktigt vill analysera var jag ska placera den i litteraturens hierarki. Den får förbli en färgstark men obestämd figur, utan betyg eller Hjortronhyllans stämpel på första sidan. Men den har en självklar plats långt in hos mannen bakom loggan.

---

Det är 1988 och har precis börjat snöa
ISBN: 9789101003684
Sidor: 187

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Att läsa Annie Ernaux är ofta att kliva in i en värld av minnen, skarpa iakttagelser och stillsam reflektion. Men i ”Den andra dottern” möts vi av en betydligt mörkare och mer rå verklighet. Ernaux beskriver relationen återigen till ”kvinnan”, den sörjande modern som i sitt försök att förstå och hantera förlusten av sitt första barn. Ernauxs vanliga nyktra blick på vardagens detaljer har här fått en skarpare kant, som om smärtan har vässat den något mörkare penna i detta brev.

Texten är fragmentarisk, nästan skissartad, och speglar den splittring som djup sorg kan orsaka. Ernauxs sätt att beskriva minnen och små vardagsdetaljer brukar annars bjuda in mig som läsare i ett varmt, igenkännligt rum av nostalgi och självreflektion. Det här rummet är kärvt och kallt. Man får anstränga sig för att hitta den tröstande tonen som ofta finns i hennes andra verk. Här skildras relationen till ett syskon där Ernaux enbart får existera som en ersättning för den avlidna systern. Detta bemöts av en komplex blandning av avund och stundtals hat, men aldrig av ren saknad.

Just därför känns ”Den andra dottern” inte som den mest lämpliga startpunkten för den som vill bekanta sig med Ernauxs författarskap. Detta verk är snarare ett sår som inte får sluta blöda. Det är rått och ärligt, men kräver en läsare som är beredd att konfronteras med sorgens bottenlöshet där rollen som ett “ersättningsbarn” attackeras från alla olika vinklar. Det är en skoningslös skildring av smärta, skriven med precision. För den som redan är förtrogen med Ernauxs värld är det ett värdefullt och gripande tillskott. Men för den nya läsaren kan det känns som att kastas rakt in i en klagosång med postadress Frankrike. 

Samtidigt går det inte att förneka styrkan i Ernauxs språk. Hon väjer inte för det smärtsamma, hon rår om det, vrider och vänder tills det står orubbligt i texten. Det är djupt imponerande, men också svårtillgängligt. Den som söker inblick i Ernauxs mer reflekterande och samhällsorienterade texter bör kanske börja med verk som ”Åren” eller ”Min far”.

---

Den andra dottern
ISBN: 9789113129945
Sidor: 93

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist