Hem

Att skriva spännande om litteraturvärlden är tydligen en konst, men i Kungen av Nostratien misslyckas Tony Samuelsson kapitalt. Romanen inleds med en lovande premiss. En medelmåttig spökskrivare får i uppdrag att under största sekretess färdigställa den fiktiva författaren Göran Frids ofullbordade verk. Det är ett scenario som hade kunnat bädda för en tät, laddad berättelse om skrivande, identitet och litteraturen men istället blir det en uppvisning i hur en intressant idé kan malas ner till en seg, självupptagen röra.

Den inledande begravningsscenen är effektiv. Atmosfären är väl avvägd, och det antyds att något spännande ska ta vid. Men snart övergår berättelsen i ett osammanhängande svamlande om proletärer och utläggningar så vaga att det känns som att Eldkvarn och Stefan Sundström satt sig ner för att skriva ett postmarxistiskt manifest tillsammans. 

Efter denna trevande start tappar boken all fart. De sista hundra sidorna är en sådan segdragen prövning att jag själv förtjänar åtminstone bragdbronset 2025 för att ha uthärdat dem. Jag lämnar självklart de två översta pallplatserna till andra överlevare. Känslan är som att Samuelsson själv tröttnat på sin eller Göran Frids historia men envist fortsätter att fylla sidorna med utbroderade utfyllnad

Trots att jag inte anser mig själv vara värdig ett bragdguld, är jag genuint förbryllad över hur Kungen av Nostratien lyckades ro hem ett Augustpris? Juryns motivering löd enligt följande: ”En vindlande bladvändare som rör sig lika säkert mellan genrer som på Stockholms gator.” Det låter lovande, men det stämmer inte? Visst, boken rör sig mellan genrer, men inte på ett genomtänkt eller sömlöst sätt, utan snarare som ett irrande. Det pendlar mellan spänningsroman, idéroman och någon slags metafiktion över litteratur. Ett lager på lager och upprepande som på något sätt ska kittla en nerv hos generationen med ett uppmärksamhetsspann på tio sekunder.

Det blir ett slags Inception, fast utan häftig teknik eller drömmar att fastna i. Lägg därtill att Samuelsson tycks ha givit sig själv en utmaning att aldrig använda ett adjektiv mer än en gång under dessa 347 sidor, vilket gör språket märkligt ansträngt och pretentiöst.

Jag har svårt att se att den här boken kommer att få något större genomslag eller bli ihågkommen som en av de mer minnesvärda Augustprisvinnarna. Det är inte en roman för en bred publik, och den inledande spänningen, (det lilla hopp om en fängslande berättelse som ändå tändes i början) faller snabbt platt. Kvar blir en berättelse som drunknar i sitt eget skosnöreskåderi, en karaktär vars egocentricitet är svår att engagera sig i, och ett språk som försöker vara elegant men mest känns sökt.

Jag har verkligen sett fram emot att läsa denna bok sedan prisutdelningen, men det enda den lämnar mig med är en känsla av besvikelse.

Kungen av Nostratien
ISBN: 9789146241164
Sidor: 347

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Gustave Flauberts Madame Bovary är en bok som länge legat och samlat damm i högen på nattduksbordet. När jag nu äntligen har tagit mig an den, är det med en viss förtjusning och samtidigt en del reservationer som jag ställer den i skrythyllan. Romanen, som först publicerades 1857 är en bok som kräver lite av sin läsare, inte bara för att språket och skildringarna tar tid att sjunka in, utan för att dess teman är lika komplex som dess Emma Bovary.

Flauberts målande stil är bokens stora styrka. Här finns en förmåga att skapa miljöer och stämningar som verkligen lever. Från landsbygdens lugna tristess till de stunder av passion och desperation som präglar Emmas liv. Det målas allt jämnt med en omsorg om detaljer som är få författare förunnat. Jag finner en särskild mysglädje i hur Flaubert tar tid att beskriva en middagsscenen utsökta detaljer, ljuden av bestick, ljuset som spelar över bordet, samtalens små nyanser. En sådan scen är balen på d’Andervilliers slott, där Emma för en kort stund känner sig som en del av den överklass hon längtar efter att tillhöra. Scenen är både överdådig och tragisk, fylld av hennes glänsande illusioner och de första sprickorna i dem.

Men samtidigt som denna noggranna stil är bokens styrka, så faller den på eget grepp. Vissa scener känns utdragna på ett sätt som stundtals prövar tålamodet hos en reel skadad recensent. De långa passagerna som beskriver Charles Bovarys vardagliga och rika mediokritet. Medan detta må höra till romanens tema (kontrasten mellan Emmas romantiska drömmar och den grå verkligheten) så blir det ibland lite väl mycket av det repetitiva och tråkiga. Kanske är det just meningen? Men det är inte alltid tillfredsställande som läsupplevelse.

Den fiktiva Emma själv är en otroligt fascinerande och svårbegriplig karaktär. Hennes känslomässiga överslag, hennes orealistiska förväntningar på livet och hennes ständiga jakt på något som ska fylla den tomheten i henne är svårt att sympatisera med Samtidigt kan jag ibland känna att boken fokuserar så mycket på Emmas inre stormar att den glömmer att ge oss andra karaktärer att fästa oss vid.

Madame Bovary är vackert skriven, och dess tema om klass, kön, och de krossade illusionernas smärta är tidlös. Skulle en remake med smartphones funka? Det är en bok som kräver tålamod och en viss acceptans för sitt långsamma tempo och sina utdragna scener. Jag är glad att jag läste den, men det är inte en bok som jag omedelbart känner att jag måste återvända till om det inte är för att skrytsamt samla enkla kulturella poäng. 

Madame Bovary
ISBN: 9789174994087
Sidor: 359

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag vill egentligen inte recensera den här romanen fullt ut. Den har funnits vid min sida under lång tid och var den första boken jag läste av Eklund. Det är en skildring som väver samman det hemska och det underbara med att växa upp under en tid som kanske var enklare, men som då kändes oöverstiglig.

Flera scener målas upp så levande att de nästan blir identiska med mina egna minnen. Jag har varit där, i de exakta ögonblicken. Skummet på ölglaset på färjan, klirret av mynt som faller i enarmade banditer, doften av tjejernas jordgubbstuggummin. Och hur man kryper upp i en vrå, somnar till ljudet av vuxnas samtal och skålande. Det finns en trygghet i att något så personligt också upplevts av Eklund, också har skett på andra platser. Därför återkommer jag ofta till den här boken runt vintern, strax efter jul. Den blir som en kär gammal vän att bläddra i, leende men också en aning förfärad.

Förhållandet till fadern gör läsningen sårbar. Det är en relation som inte trivialiseras eller förskönas, utan visas så som den är. En kamp mellan en vuxen osäker man som strävar efter att vara något han inte förmår, och en son som ser det och innerligt hoppas att de båda ska nå fram till varandra.

Det här är en enastående roman, men dess betydelse för mig är förankrad på ett så personligt plan att jag inte riktigt vill analysera var jag ska placera den i litteraturens hierarki. Den får förbli en färgstark men obestämd figur, utan betyg eller Hjortronhyllans stämpel på första sidan. Men den har en självklar plats långt in hos mannen bakom loggan.

Det är 1988 och har precis börjat snöa
ISBN: 9789101003684
Sidor: 187

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Att läsa Annie Ernaux är ofta att kliva in i en värld av minnen, skarpa iakttagelser och stillsam reflektion. Men i ”Den andra dottern” möts vi av en betydligt mörkare och mer rå verklighet. Ernaux beskriver relationen återigen till ”kvinnan”, den sörjande modern som i sitt försök att förstå och hantera förlusten av sitt första barn. Ernauxs vanliga nyktra blick på vardagens detaljer har här fått en skarpare kant, som om smärtan har vässat den något mörkare penna i detta brev.

Texten är fragmentarisk, nästan skissartad, och speglar den splittring som djup sorg kan orsaka. Ernauxs sätt att beskriva minnen och små vardagsdetaljer brukar annars bjuda in mig som läsare i ett varmt, igenkännligt rum av nostalgi och självreflektion. Det här rummet är kärvt och kallt. Man får anstränga sig för att hitta den tröstande tonen som ofta finns i hennes andra verk. Här skildras relationen till ett syskon där Ernaux enbart får existera som en ersättning för den avlidna systern. Detta bemöts av en komplex blandning av avund och stundtals hat, men aldrig av ren saknad.

Just därför känns ”Den andra dottern” inte som den mest lämpliga startpunkten för den som vill bekanta sig med Ernauxs författarskap. Detta verk är snarare ett sår som inte får sluta blöda. Det är rått och ärligt, men kräver en läsare som är beredd att konfronteras med sorgens bottenlöshet där rollen som ett “ersättningsbarn” attackeras från alla olika vinklar. Det är en skoningslös skildring av smärta, skriven med precision. För den som redan är förtrogen med Ernauxs värld är det ett värdefullt och gripande tillskott. Men för den nya läsaren kan det känns som att kastas rakt in i en klagosång med postadress Frankrike. 

Samtidigt går det inte att förneka styrkan i Ernauxs språk. Hon väjer inte för det smärtsamma, hon rår om det, vrider och vänder tills det står orubbligt i texten. Det är djupt imponerande, men också svårtillgängligt. Den som söker inblick i Ernauxs mer reflekterande och samhällsorienterade texter bör kanske börja med verk som ”Åren” eller ”Min far”.

Den andra dottern
ISBN: 9789113129945
Sidor: 93

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

En kropp av kött och en själ som vill vara blomblad. Vegetarianen av Han Kang är en roman som vilar i händerna på läsaren, mörk, klaustrofobisk och nästan omöjlig att släppa. Men under det dystra och plågsamma ligger kärnan, en människa som äcklas så djupt av kött att hon till slut vänder sig mot sig själv, mot sin egen fysiska existens. Yeong-hyes beslut att avstå från kött är inte en enkel protesthandling, det är en desperat flykt. Hon vill förvandlas, bli något annat, något stillsamt och naturligt. En växt, kanske ett träd.

Det är en bok som sätter läsaren i en udda position. Yeong-hye förblir avlägsen, alltid betraktad genom andras ögon. Hennes frustrerade make, en voyeuristisk svåger, en syster som pendlar mellan omsorg och avsky. Ingen av dem förstår henne, ingen försöker ens. De är för upptagna med sina egna begär, sina egna rädslor och sin egen skam. Hennes handling, att sluta äta kött, att avvisa sin kropp är desperat men bär på en märklig, stillsam renhet.

Just detta anser jag  är Han Kangs stora styrka i Vegetarianen. Läsaren ges aldrig direkt tillgång till Yeong-hyes inre värld, bara skärvor av hennes lidande genom andras blickar. Det skapar en stark känsla av avstånd, men också en svindlande ensamhet. De andra karaktärerna reagerar på henne med allt från avsky till begär, men alltid med en själviskhet som avslöjar mer om dem själva än om henne. Men just detta avstånd är samtidigt en av bokens svagheter. I Han Kangs strävan efter att behålla mysteriet kring Yeong-hye riskerar berättelsen ibland att kännas överdrivet konstruerad, som om jag som läsarhålls tillbaka en aning för mycket. Symboltunga scener tappar kraft och känns snarare som övertydliga allegorier än organiska delar av berättelsen.

Överlag är Vegetarianen en berättelse om kontroll, över kroppar, över andra människor, över sig själv. Yeong-hyes tystnad blir en provokation, en motståndshandling, och hennes förfall är en sorts tragisk transcendens. En berättelse om avstånd. Mellan kropp och själ, mellan människor, mellan det mänskliga och det naturliga.

Vegetarianen
ISBN: 9789127149090
Sidor: 213

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Berättelsen är en elegant förklädd kort fabel, en av dessa skarpa skildringar som tycks enkla men som växer till en moralisk situation under kvällens sena timmar. På ytan handlar det om kärlekens flyktighet, men snart tar något större och obehagligare platsen i sidornas centrum. Konflikten mellan fysisk attraktion och den grundläggande tro på människans värde.

Historien är bedrägligt enkel. Ivan Vasiljevitj, en äldre man, återberättar en episod från sin ungdom, en kväll där han förälskar sig i den strålande vackra Varinka. Det är en natt av mjuka handtryckningar, dans och drömmar, en perfekt svarvad kuliss för romans. Men morgonen efter krossas den illusionen när Ivan bevittnar en brutal bestraffning där Varinkas far, som han kvällen innan beundrat, kallt beordrar våld mot en desertör. Här ställer sig Tolstoj och pekar rakt mot mig, Vad är starkast? Den kroppsliga attraktionen eller vår tro på medkänsla, människans rätt?

Tolstojs prosa är lugn, nästan kall, som om han betraktar berättelsen med en avvaktande distans. Och ändå bär varje mening på en skärande klarhet som är svår att värja sig emot. Kontrasten mellan balens glittrande ljus och morgonens hårda, vinande piskrapp är så skarp att den känns ner i magen. Ändå finns det här något som gnager och bryter illusionen. 

Ivan själv framstår som märkligt passiv. Han vänder sig bort, inte bara från Varinka utan från hela den värld som tillåter sådan grymhet. Är det en egoistisk styrka? Eller är det en svaghet, ett misslyckande i att konfrontera det han föraktar? Är passiviteten i sig ett svek mot den medkänsla vi ofta säger oss tro på?

Det är ingen lätt fråga Tolstoj ger oss. Kanske finns det inget svart eller vitt svar alls. Men det är den typen av text som lämnar ett eko, vad är starkast? Kärleken som fyller hjärtats snabba slag, eller den grundläggande moraliska insikten om vad som är rätt?

Efter Balen
ISBN: 9789175892436
Sidor: 20

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Sorgen är tung, likt en envis gäst som tar plats i kroppen och själen. Bodil Malmsten skriver om den med en så naken enkelhet att man nästan kan tro att sorgen för första gången går att förstå. Det här är hjärtat är en tunn diktsamling, bara 70 drygt sidor, men dess tyngd känns som att bära en kätting virad i bröstet. Ingen retorisk överbyggnad, ingen konstlad poetisk fernissa, bara ren och skär jävlig förlust, sårbarhet och den sorts kärlek som biter sig fast i det som inte längre finns.

Texten börjar rakt på: “Det är hjärtat som brister.” Ingen upptrappning, ingen lindring, bara en plötslig, knivskarp kollision med förlusten. Orden är valda med precision, varje dikt känns som ett andetag som nästan inte orkar tas. Man läser, och hjärtat värker, så enkelt är det.

Något som dock skaver. Kanske är det för att texten stundtals lutar sig så hårt mot sin sparsmakade estetik att jag undrar om den inte ibland blir ett sorts självvalt fängelse. Enkelheten är förstås Malmsten styrka, men det gör också att vissa delar känns som att hon duckar från att nyansera sorgen än den brutala ärligheten. Är det för att den rena sorgen i sig ska få tala? Eller är det en konstnärlig förkortning som lämnar mig som läsare ensam med mina egna frågor? Jag vet inte, men jag saknar något som tar mig längre in, kanske ett sällsynt inslag av vrede, ett mer rått erkännande av ett internt kaos.

Det här är hjärtat som är djupt berörande och det slår mot något grundläggande mänskligt i mig, en känsla av att vara människa, att förlora, att fortsätta. Det är poesi för kännaren och den vanliga människan. En poetisk påminnelse om att vissa saker inte kan lösas, bara bäras

Det här är hjärtat
ISBN: 9789100154196
Sidor: 68

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det har blivit en ful sedvänja att avfärda drömmar som något innehållslöst, som en sorts intellektuell motsvarighet till drevet mot ananas på pizza. Och ändå, precis som att Hawaiin trots allt ligger kvar på menyn, dyker dessa nedtecknade drömrapporter upp igen och jag spetsar snabbt mina små öron. Lina Wolff tar sig an detta bespottade fenomen i sin ”drömdagbok à la 40 nätter”. Fallhöjden är hög men vad gör man när självaste Marcus Aurelius, romersk kejsare och filosof, sitter på sängkanten och manar till skrivövning?

Premissen är enkel, fyrtio nätter av drömmar skall dokumenteras, nakna och ovässade, som en metod som enligt tidig nämnda vålnad ska råda bot på skrivkramp och hantera de hjärnspöken som blockerar vägen till nästa stora roman. Inledningsvis känns tonen ovan, det är trevande och avsaknad av den sedvanliga skärpan, och bekymmersrynkan i min panna växer sig allt djupare. Men så avslöjar sig texten, sakta men säkert, som något mer än bara ett drömloggbok. Wolff använder sina “drömmar” som ett sätt att brottas med sitt inre kaos och, inte minst, sin egen relation till bekräftelse.

Wolff deklarerar att hon vill sluta ”dansa som en apa” för sina läsare, strunta i kritiska recensenter, och istället siktar hon mot ett högre erkännande, från förläggare, kollegor, och kanske till och med självaste stoicismens husfader Aurelius. Det hela ter sig som ett intressant meta-plan, en författare som navigerar mellan konstnärligt sökande och existentiellt ifrågasättande. Samtidigt får detta höga syfte mig att undra om det inte också finns en smula tillgjordhet här, att vi förväntas nöja oss med drömmar om paddor när jag törstar efter en ny “Djävulsgreppet” eller “De polyglotta älskarna.”

Men så händer det. I kapitlet “I drömmen” öppnas plötsligt en annan värld. Texten förvandlas till inledning av en roman och den känns både fräsch och bekant. Här släpper bekymmersrynkan i pannan, och ersätts av en girig blick som glider över sexton intensivt fängslande sidor. En kvinna klyver sin grisiga man med en yxa och funderar över vilken brunn som bäst kan gömma kroppen. Prosan är filmisk, intensiv och mättad med sinnesintryck, det är som om varje mening projicerar en ny, levande scen på min inre bioduk. Det ger en törst efter mer, bättre än vad någon Hollywoodtrailer lyckats åstadkomma på åratal. Och precis när törsten är som starkast tar det slut.

Promenader i natten är som en ensam pusselbit i bilden av författaren Wolff. Det är fascinerande, men också frustrerande. Kanske är det just detta som gör Wolffs drömdagbok till en provokation snarare än en produkt. För även om den aldrig överträffar hennes tidigare verk, skapar den en ny dimension för Wolff som författare, och en hunger efter mer.

Egot i mig, den otålige läsaren, kan dock inte låta bli att längta efter framtiden. Att få veta exakt hur en grannes vita singel färgas rosa av en mördad kropp, det vill säga om Wolff tillåter oss. 

Promenader i natten
ISBN: 9789100180591
Sidor: 144

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist