Hem

W.B. Yeats är en av modernismens mest fascinerande poeter, och i denna samling fångar han både den poetiska utveckling och den intellektuella nyfikenhet som genomsyrar hans verk. Här möter vi en rimsmed som inte alltid faller mig i smaken men som väver samman det mytiska och det personliga, det politiska och det universella. Samlingen är en tidsenlig resa genom hans skiftande teman: kärlek, åldrande, nationalism och mystik. Det är ett kalejdoskop av språk, form och idéer.

Bland dikterna är The Four Ages of Man en personlig favorit. Det är en kort men intensiv betraktelse över människans livsresa, där varje fas gestaltas som en kamp mellan olika krafter: kroppen, hjärtat, sinnet och slutligen själen. Språket är förrädiskt enkelt, men under ytan döljer sig en bråddjup insikt om mänsklig svaghet och det oundvikliga mötet med något högre, eller kanske bara med oss själva. Den sista strofen, där själen kapitulerar inför ”midnattens slag”, fångar en existentiell tyngd som är både vacker och obarmhärtig att ställas framför. 

Samlingen i sin helhet är inte alltid lättsmält, men den kräver heller inte att läsaren alltid förstår. Snarare bjuder den in till att förundras. Yeats är inte en poet som vänder sig till en enkel publik, han är en poet som bjuder upp till en dialog som blir själva nyckeln till att hans dikter är så levande och ständigt aktuella.

---

The Collected Poems of W.B. Yeats
ISBN: 9781853264542
Sidor: 432

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Colette är en författare som i min research ofta verkar hyllas för sin känsla av subtilitet och intimitet, och detta märks tydligt i Chéri, en roman som ursprungligen publicerades 1920. Handlingen kretsar kring relationen mellan den äldre kurtisanen Léa och den unge, självupptagne Chéri. Romanen är en berättelse om förgänglighet, kärlek och tiden som obevekligt förändrar både människor och deras begär.

Bokens starkaste sidor är Colette’s förmåga att skildra mänskliga relationer med både skönhet och brutal ärlighet. Hon lyckas skapa en stämning som pendlar mellan lyx och förfall, vilket gör att jag som läsare sugs in i hennes dekadenta värld av överklassens kurtisaner i det tidiga 1900-talets Paris. Karaktärernas dialoger är vassa och fyllda av nyanseringar av både styrka och sårbarhet.

Det är det poetiska språket som verkligen sticker ut. Hon använder små detaljer för att skapa starka emotionella scener, rika på atmosfär. speciellt skildringen av Chéris rastlöshet och narcissism. Men samtidigt känns berättelsen stundtals åldrad. Colette var en produkt av sin tid, och detta märks i hur hon hanterar könsroller och maktdynamik. Chéris karaktär framställs som en något ytlig och stereotyp, en ”förtappad yngling”, vilket kan göra det svårt att verkligen känna sympati för honom. Dessutom finns ett tydligt klassperspektiv som genomsyrar boken, vilket ibland känns något förlegat.

Trots att romanen fortfarande är njutbar har dess teman om åldrande, kvinnlighet och klass förlorat något av sin relevans i dagens samhälle. Vad som en gång kändes djärvt kan idag upplevas som distanserat. Dock är Chéri fortfarande en viktig del av den litterära kanon, särskilt som exempel på hur kvinnliga författare från det tidiga 1900-talet kunde skriva om ämnen som var både tabubelagda och universella. Chéri är en fascinerande roman för den som är intresserad av tidens litterära stil och teman, men den kräver ett viss tålamod och kontext för att fullt uppskattas.

---

Chéri
ISBN: 9780099422761
Sidor: 122

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Välkommen till Erlend Loes värld, en plats där vi som läsare endast är medresenärer, tysta betraktare i ett universum där tyckande och tolkande lämnas på avbytarbänken. Med sin senaste bok, Drömmarnas Cykelregister, bjuder Loe in oss till ett svävande litterärt landskap som definieras av genuin humor och en avskalad, lätt absurd stil som är lika skarp som den är förvånande.

I centrum står en kvinna som får velandet att framträda som en konstform. Genom hennes sökande efter kärlek, en plats i livet och, kanske svårast av allt, ett namn som kan passa hennes växande och föränderliga identitet. Här tecknar Loe en berättelse där enkel problematik förvandlas till något större. Det handlar inte bara om de små frågorna, utan om hela drömmens besynnerliga mekanik.

Förbered dig på att Drömmarnas cykelregister kanske kommer att avfärdas som ”knäpp” eller rentav ”konstig” vid första anblick. Men är inte det just Loes styrka? Att ta sig an stora, seriösa ämnen som framtiden, identitet, tillhörighet och förvandla dem till något avväpnande genom en humor som balanserar på en filosofisk eftertanke. Boken är lättläst, ja, men också laddad med djup mellan raderna för den som är villig att leta.

Huvudkaraktären, med sitt avancerade men samtidigt naiva sätt att tänka om livet, är på många sätt fascinerande att följa. Hon framställs med ett barnsligt, nästan platt språk som gör berättelsen ännu mer engagerande. Det finns en lockelse i att få följa någon som är så enkelt barnslig i sitt uttryck, men ändå så komplex i sitt inre liv. Vi alla vet någon i vår närvaro som just är denna karaktär.

En kritik som jag skulle kunna lyfta är hur lätt det går för karaktären att navigera sin tillvaro. Visst, tiden ger en typ av motstånd, men det hanteras oftast i tystnaden mellan kapitlen snarare än genom handling. Samtidigt, behöver det verkligen skrivas ut?

Drömmarnas cykelregister är en bok för den breda publiken. För den som bara vill skratta en stund och för den som söker djupare mening i de till synes triviala situationerna. Det är enkelt, varmt och framför allt roligt. Loe påminner oss om att det finns skönhet i det absurda och humor i det som känns som livets eviga snubblande och sökande.

Rekommenderas varmt, vare sig du är här för skratten eller för tankarna mellan raderna.

---

Drömmarnas cykelregister
ISBN: 9789164209184
Sidor: 167

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

När jag började läsa den här boken är de första trettio sidorna faktiskt ganska fängslande. Berättelsen är drivet skriven, språket har en slags energi, fyllt med spaningar och miljöer bekanta som bakfickan på ett par gamla Levis. Jag förstår varför man lockas in och varför (antagligen) vissa läsare dras till den nostalgiska skildringen av det svenska sjuttiotalet. Men sedan händer något märkligt. Boken börjar snabbt förlora sin kraft. Sida för sida sjunker handlingen djupare ner i en grumlig berättelse om självupptagenhet och ett romantiserande av alkoholen.

Romanens huvudperson, Harry, blir snabbt irriterande i sin självömkande. Skildrad som en ”finare alkoholist,” den som sköter livet vid sidan av och krossar den urmejslade nidbilden av parkbänksalkoholisten. Det är charmant till en början, men 240 sidor södermalmskis som spelar på sin självömkan håller inte. Att läsa om hans ”Det är lugnt, bara 3,5” och hans kärlek till alkoholen i kombination med föräldraskap är inte ens provocerande, det är bara tröttsamt. Författaren Fossbo försöker sälja in en bild av ”superpappan,” en som på något mirakulöst sätt navigerar vardagspusslet med småbarn och arbete, allt medan han håller sitt rus flytande. Frågan jag ställer mig är varför jag ens ska bry mig om Harrys kamp när han själv inte verkar göra det?

Förmodligen var Fossbos intention att skriva en rå och realistisk skildring av missbrukets mekanismer, men resultatet är en märklig blandning av klyschig nostalgi och en nästan överdriven självupptagenhet. Berättelsen faller platt när alkoholen ständigt sätts på piedestal, som om det vore något mytiskt och lockande snarare än problematiskt och destruktivt. Att beskriva ett tillstånd av ständig berusning som en vardaglig hantering av livet känns tveksamt och inte minst ensidigt deprimerande.

Det som börjar med lovande, charmiga inblickar i skärgårdsminnen och uppväxt slutar dessvärre i en sörja av druckna scener och tomhet. Visst finns det humoristiska inslag som faktiskt får mig att inte ge upp hoppet helt. Bukowski från Wish? Nej, det är inget som den är värd att jämföras med. Rekommenderar ej denna om du som läsare tänkt dig läsa mer än de första 30 sidorna.

---

Öbarn
ISBN: 9789127171961
Sidor: 240

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag tackar ödmjukt för välkomnandet in i Stina Rundqvist förtrollade och skogsdoftande värld. En plats fylld av lik, sex, blod, och mystiska väsen. Premissen etableras tidigt, och det tilltalande, stilfulla fantasy-omslaget lovar en spännande resa. Men håller innehållet verkligen vad utsidan utlovar?

Rundqvist visar en kompetens i att hantera skräckelementen, där atmosfären får tid att gro och skapa en spänning som känns påtaglig. Miljöbeskrivningarna är genomarbetade, genuina och måttfulla, en bra inramning utan att bli onödigt utdraget. En enligt mig välkommen kontrast till trenden med överdådiga beskrivningar som endast fyller sidor för att öka bredden av bokens rygg. Kärlekens och kroppens mörkare, passionerade begär fångas i berättandet, sexet är vad man kan förvänta sig av en kombo med modern “näck” och en nybliven singelkvinna mitt i livet, fångad i 20-talets alla kval och bekymmer. Men här börjar även alla scener avbrytas av olika ljud, sprickorna syns, som små begynnande skavsår från ett par nyinköpta asics.

Texten börjar röra sig mellan en mer traditionell romanform och en typ av dagboksanteckningar och skapar en märklig distans till berättelsen. Bokens vuxna karaktärer agerar tonårsmässigt, vuxna på disco i en musikskola? Komigen. Det första som slår mig är att Emilia avskyr Johans ”flottiga huvud”, det känns såklart samtida med den moderna synen på uppbrott, men motivet bakom förblir diffust, är det ett klassiskt exs lott eller en mer personlig symbolik? Vissa små missar i berättarperspektivet skapar inkonsekvenser som stör i pusselbygget av Emilias personlighet, vilket gör att Rundqvists helhetsvision känns svår att greppa utan att jag som läsare själv fyller i med egna tolkningar och gissningar.

Detta är en debutroman som tydligt bär spår av ett förstlingsverk, lite starkare än genomsnittet, men samtidigt inte den fulländade upplevelsen som omslaget och de lockade blurbsen kan locka en att tro. Jag hoppas Rundquist fortsätter skriva i sin skog full av hemligheter där jag även anar en subtil hint, något med ett uns av peppar.

---

Näcken
ISBN: 9789189908123
Sidor: 239

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Den omtalade debuten – Din vilja sitter i skogen, som gjort avtryck i den just nu tranfyllda svenska litteraturscenen. Mattias Timander har hyllats både av amatörer och erkända kritiker, så till den grad att Gabriella Håkansson lät sig drabbas av en vulgär typ av komplimangs-tourettes och kallade Kirunasonen i Sydsvenskan 10 sept för “en ny Strindberg”. Visst håller jag med om att denna debut förtjänar att uppmärksammas och att prisas, men att Din vilja sitter i skogen nämns i samma andetag som fadern till Röda rummet är ett uttalande som borde bestraffas på Kulturens imaginära sträckbänk, eller enligt 2024 års straffskala, hade Håkansson blivit dömd till en månads långt godisförbud.

Din vilja sitter i skogen handlar om den Helly Hansen-klädda norrlänningen som en dag lämnar det spartanska bylivet i Norrland och, inspirerad av franska författare, väljer att ta tåget till huvudstaden för att undersöka kulturen och söka sina likasinnade. Timander hittar här i sitt skrivande skönheten i båda världarna och låter oss som läsare långsamt uppleva spänningen mellan dessa till synes motstridiga miljöer. Timander bryter därmed mönstret för debutanter som ofta vill säga allt på en gång och låter mig istället långsamt lära känna huvudkaraktären genom subtila val, reflektioner och scener som ofta har en filmisk kvalitet. Boken blir en mixpåse av byfånens lycka i det lilla, sökandet för det större och de många frågor som får rättmätigt förbli obesvarade. Detta  ger boken sin mystik samtidigt som den är ombonad likt värmen från murstocken.

”Det var speciellt att återvända till något
som inte längre är”,

Men var börjar då dessa 213 sidor att skava? Texten är skriven på charmig norrländska, och vissa uttryck väcker en omedelbar hemlängtan hos mig. Samtidigt tappar Timander ibland balansen i sin användning av dialekten, den blir stundtals för neutral för att några sidor senare kännas överdrivet bred. Verket kryllar dessutom av flashiga aforismer från kända författare som inte alltid tillför något till berättelsen. Timanders egna, mer jordnära formuleringarna som ”Det var speciellt att återvända till något som inte längre är”, speglar både karaktären och tonen i berättelsen bättre än de citat som har mer pråliga ambitioner. En annan detalj som inte faller mig i smaken är den invävda dialogen om symbolers betydelse i litterära texter. Timander refererar till Dylans ”Det som är skrivet är vad det betyder”, det känns här som en överdrivet förenklad förklaring som rent av dumförklarar läsaren och inte litar på att jag ska förstå den djupare innebörden av de djur- och fågelmotiv som återkommer genom bokens olika delar. Författare som har större förtroende för sina läsare än så, och som inte fördummar, vinner alltid min respekt.

Överlag är Din vilja sitter i skogen en strålande debut. Jag skulle beskriva den som mysig, och de flesta som plockar upp denna bok kommer att njuta av den i fulla drag och rekommendera den vidare till någon vän. Den utger sig inte för att vara mer än vad den är, och den lever upp till dessa förväntningarna. Det är inte Röda rummet, men det har Timander heller aldrig utgett sig för att vara. Det är bara Håkanssons värdelösa påhitt. 

---

Något jag finner särskilt intressant är att Weyler Förlag nu under 2024 valt att publicera både Timander, född 1998, och Korsgaard, född 1995. Två unga män från enkla förhållanden, den ena uppvuxen på en fattiggård på Jylland, den andra i en karg by utanför Kiruna, båda med en hunger för världen. Förlaget verkar se dessa författare som två sidor av samma mynt, deras stilar som pusselbitar som tillsammans ska fylla ett samtida tomrum i svensklitteratur. Det förvånar mig att dessa herrar inte publicerats av olika förlag, där vi som läsare hade fått följa en debatt och välja sida och bevittna denna litterär duell på marknaden. Jylland mot Kiruna, 90-talister i tungviktsklassen. I denna imaginära kamp lägger jag mina pengar på Timander, eftersom djup ofta trumfar Korsgaards något mer tragikomiska ton.

Och just här, i förlagets parallella satsning på dessa två unga författare, hittar jag en intressant spegling av den litterära samtidens behov. Timander representerar en litterär röst som vågar ta det långsamma, reflekterande tillvägagångssättet, något som står i kontrast till Korsgaards mer tragiska utforskande stil. Det är kanske just denna dualitet, mellan djup och lättsamhet, som gör att Weyler Förlag ser potential i att låta dem samexistera snarare än att skapa en litterär strid. Kanske är detta den typen av förvärv som inte behöver stå i konflikt, utan kan vara en gemensam styrka i sin egen genre. Men jag är en sucker för kulturbråk och sparkar i gruset över denna missade chans till ett ordentligt K-bråk.

---

Din vilja sitter i skogen
ISBN: 9789127186569
Sidor: 213

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Lundell är en sådan där författare som alltid lyckas med att få mig att känna något, även om det ibland bara är frustration över den kompakta texten. I ”En varg söker sin flock” följer vi honom genom sommaren 1989, då han som nykter alkoholist kämpar med både sitt privatliv och världens alla galenskaper. Tillsammans med sin gravida fru, sina barn från ett tidigare äktenskap och en lång rad av både stora och små reflektioner, reser han runt från Göteborg till Tunisien och allt däremellan. Det är en berättelse som på många sätt känns igen från hans senare uppskattade ”Vardagar”-dagböcker, där livet kommenteras rakt upp och ner, utan filter.

Men i detta format finns en stor brist,  och det är just textens kompakthet. Boken saknar den luft och de pauser som hans senare verk bjuder på. Det känns som att läsa en vägg av ord, där jag ibland måste kämpa dig fram för att fånga de guldkorn som finns dolda i flödet. Och de finns där, absolut. När Lundell skriver om sina möten med människor, om hur kändisskapet tär på honom, då finns det en närhet och ärlighet som gör att man trots allt vill fortsätta läsa. Det finns även en råhet i hur han beskriver sig själv, som när han på en båttur känner sig utnyttjad som någon slags turistattraktion. Den bittra sarkasmen är påtaglig och gör att man sympatiserar med honom.

Stilmässigt är boken varm och informell, nästan som att sitta ner och prata med Lundell själv. Men samtidigt önskar jag att den luftigare, mer strukturerade formen från ”Vardagar” hade hittat sin plats även här. Det blir tungt att läsa, och även om hans reflektioner är både intressanta och ofta träffsäkra, så känns det som att boken hade tjänat på en mer lättsam och tillgänglig presentation. En varg som hittar sin flock kämpade för att vardagar skulle kunna flyga.

---

En varg söker sin flock
ISBN: 9789146159926
Sidor: 301

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Matt Krachts ”Dumma fåglar i den dumma vida världen”. Bok två (?) i hans unika fågelserie, är en anmärkningsvärd studie i syrlig humor, kryddad med instick av fakta om fåglar som bär på fyndigt nyskapade namn. Denna bok gör ett tappert försök att balansera mellan informativ och absurd, och lyckas, om än inte utan några snedsteg, leverera en uppfriskande fläkt av grabbig, bitande satir. Men frågan som känns mest relevant är: Vem är denna bok egentligen för?

Jag vågar påstå att detta är den perfekta gåvan till den unga mannen som står på randen till sin ”att börja läsa debut”, eller någon som helt enkelt inte har något val. Krachts kortfattade och kaxiga språk ger ett lättsamt och humoristiskt inträde till litteraturen. Detta är en bok som med luftig text och bildrik blir lika pladdrig som något original med en öl i handen på den lokala puben och berätta om sitt favoritämne fem enheter in, ni vet vem jag talar om. Den som ändå kan locka fram skratt och en smula information.

Boken kan vara för den inbitne ornitologen? Eller till en ”wannabe”-ornitolog, absolut. Dess syrliga och nästan provocerande ton kan uppskattas av de som tar sina fjäderfän lite mindre på allvar. Jag skulle även säga att den är för kvinnor som följer tyska inredningsinfluencers på Instagram, ni vet dom med jeans hängselbyxor. Ja, detta kan mycket väl vara den perfekta “soffbordsboken”.

En lättsam, skrattframkallande bok som inte kräver för mycket av sin läsare vilket, i denna skrollande av reels och tiktok tid, kan vara en välsignelse i sig.

---

The Field Guide to Dumb Birds of the Whole Stupid World
ISBN: 9781797212272
Sidor: 192

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

”The Age of Magical Overthinking” av Amanda Montell lovar att erbjuda på en djupdykning i våra kognitiva fördomar och hur de påverkar våra liv, men levererar tyvärr inte mer än en påminnelse om den allra mest basala förståelsen i filosofi. Trots några korta, underhållande och lätt provocerande inslag känns boken i sin helhet som en ytlig sammanfattning av koncept som redan har behandlats och som skulle kunna sammanfattas på femton minuter i ett TikTok-flöde. Boken är ett splittrat och ofokuserat verk med ett snyggt LSD-freedom-vibe-omslag och suck, har tyvärr stjärnor och glitter runt kapitlens rubriker. (Jag borde ha förstått redan där att detta inte skulle tas mer seriöst än andra råd från självhjälpsgurus som saknar legitimitet). I ärlighetens namn är jag förvånad över att det inte kom ett tips om sellerijuice och hur farligt gluten är.

Montell försöker vidare i sin text skapa en känsla av hopp och förlåtelse för våra mänskliga brister, men hobbynivån i tänkandet och det enkelspåriga resonemanget gör boken seg och faktiskt tråkig. Det finns inget utrymme för att lämna någon förståelse för det större sammanhanget och olikheter. ”Antingen gör vi på mitt sätt eller inte alls.”

När det kommer till Montells användning av forskningsunderlag och socialvetenskap är boken ännu mer problematisk. Montell tenderar att välja enstaka studier för att stödja sina egna poänger, medan hon ignorerar andra, mer motsägelsefulla forskningsresultat. Detta gör att boken inte riktigt håller som en diskussion för sin sak utan mer som en monolog. Istället tar boken på sig en kappa för att dölja sig som personlig memoar och försöker maskera sig, tränga sig genom havet av självhjälpsböcker i skepnaden av att erbjuda en djupare analys, men misslyckas med att knyta samman de olika trådarna till en övertygande helhet.

En annan besvikelse är att Montell introducerar många intressanta begrepp, bland annat ”halo-effekten”, men behandlar dem bara ytligt innan hon snabbt går vidare till nästa ämne. Många av dessa idéer hade förtjänat längre diskussioner eller ett tydligare resonemang, istället för att framstå som hastiga sidokommentarer. Tyvärr finns det ”inget nytt under solen” här, och det lämnar läsaren med känslan av att detta lika gärna kunde ha varit en samling korta blogginlägg.

”The Age of Magical Overthinking” lämnar mig besviken och med ett ganska omagiskt övertänkande om varför den blev tryckt. Absolut, denna bok hittar nog sin målgrupp bland dem som aldrig dykt ner i poolen av dokumentärer, prosa och poddar om filosofi. Men för dem som söker djupare insikter eller nya perspektiv, lägg era slantar på något annat. Det är en bok som kämpar för att hitta sin riktning och som aldrig riktigt når djupet den utger sig för att kunna erbjuda.

---

The Age of Magical Overthinking
ISBN: 9780008701116
Sidor: 272

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist