Hem

En kropp av kött och en själ som vill vara blomblad. Vegetarianen av Han Kang är en roman som vilar i händerna på läsaren, mörk, klaustrofobisk och nästan omöjlig att släppa. Men under det dystra och plågsamma ligger kärnan, en människa som äcklas så djupt av kött att hon till slut vänder sig mot sig själv, mot sin egen fysiska existens. Yeong-hyes beslut att avstå från kött är inte en enkel protesthandling, det är en desperat flykt. Hon vill förvandlas, bli något annat, något stillsamt och naturligt. En växt, kanske ett träd.

Det är en bok som sätter läsaren i en udda position. Yeong-hye förblir avlägsen, alltid betraktad genom andras ögon. Hennes frustrerade make, en voyeuristisk svåger, en syster som pendlar mellan omsorg och avsky. Ingen av dem förstår henne, ingen försöker ens. De är för upptagna med sina egna begär, sina egna rädslor och sin egen skam. Hennes handling, att sluta äta kött, att avvisa sin kropp är desperat men bär på en märklig, stillsam renhet.

Just detta anser jag  är Han Kangs stora styrka i Vegetarianen. Läsaren ges aldrig direkt tillgång till Yeong-hyes inre värld, bara skärvor av hennes lidande genom andras blickar. Det skapar en stark känsla av avstånd, men också en svindlande ensamhet. De andra karaktärerna reagerar på henne med allt från avsky till begär, men alltid med en själviskhet som avslöjar mer om dem själva än om henne. Men just detta avstånd är samtidigt en av bokens svagheter. I Han Kangs strävan efter att behålla mysteriet kring Yeong-hye riskerar berättelsen ibland att kännas överdrivet konstruerad, som om jag som läsarhålls tillbaka en aning för mycket. Symboltunga scener tappar kraft och känns snarare som övertydliga allegorier än organiska delar av berättelsen.

Överlag är Vegetarianen en berättelse om kontroll, över kroppar, över andra människor, över sig själv. Yeong-hyes tystnad blir en provokation, en motståndshandling, och hennes förfall är en sorts tragisk transcendens. En berättelse om avstånd. Mellan kropp och själ, mellan människor, mellan det mänskliga och det naturliga.

Vegetarianen
ISBN: 9789127149090
Sidor: 213

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Berättelsen är en elegant förklädd kort fabel, en av dessa skarpa skildringar som tycks enkla men som växer till en moralisk situation under kvällens sena timmar. På ytan handlar det om kärlekens flyktighet, men snart tar något större och obehagligare platsen i sidornas centrum. Konflikten mellan fysisk attraktion och den grundläggande tro på människans värde.

Historien är bedrägligt enkel. Ivan Vasiljevitj, en äldre man, återberättar en episod från sin ungdom, en kväll där han förälskar sig i den strålande vackra Varinka. Det är en natt av mjuka handtryckningar, dans och drömmar, en perfekt svarvad kuliss för romans. Men morgonen efter krossas den illusionen när Ivan bevittnar en brutal bestraffning där Varinkas far, som han kvällen innan beundrat, kallt beordrar våld mot en desertör. Här ställer sig Tolstoj och pekar rakt mot mig, Vad är starkast? Den kroppsliga attraktionen eller vår tro på medkänsla, människans rätt?

Tolstojs prosa är lugn, nästan kall, som om han betraktar berättelsen med en avvaktande distans. Och ändå bär varje mening på en skärande klarhet som är svår att värja sig emot. Kontrasten mellan balens glittrande ljus och morgonens hårda, vinande piskrapp är så skarp att den känns ner i magen. Ändå finns det här något som gnager och bryter illusionen. 

Ivan själv framstår som märkligt passiv. Han vänder sig bort, inte bara från Varinka utan från hela den värld som tillåter sådan grymhet. Är det en egoistisk styrka? Eller är det en svaghet, ett misslyckande i att konfrontera det han föraktar? Är passiviteten i sig ett svek mot den medkänsla vi ofta säger oss tro på?

Det är ingen lätt fråga Tolstoj ger oss. Kanske finns det inget svart eller vitt svar alls. Men det är den typen av text som lämnar ett eko, vad är starkast? Kärleken som fyller hjärtats snabba slag, eller den grundläggande moraliska insikten om vad som är rätt?

Efter Balen
ISBN: 9789175892436
Sidor: 20

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Sorgen är tung, likt en envis gäst som tar plats i kroppen och själen. Bodil Malmsten skriver om den med en så naken enkelhet att man nästan kan tro att sorgen för första gången går att förstå. Det här är hjärtat är en tunn diktsamling, bara 70 drygt sidor, men dess tyngd känns som att bära en kätting virad i bröstet. Ingen retorisk överbyggnad, ingen konstlad poetisk fernissa, bara ren och skär jävlig förlust, sårbarhet och den sorts kärlek som biter sig fast i det som inte längre finns.

Texten börjar rakt på: “Det är hjärtat som brister.” Ingen upptrappning, ingen lindring, bara en plötslig, knivskarp kollision med förlusten. Orden är valda med precision, varje dikt känns som ett andetag som nästan inte orkar tas. Man läser, och hjärtat värker, så enkelt är det.

Något som dock skaver. Kanske är det för att texten stundtals lutar sig så hårt mot sin sparsmakade estetik att jag undrar om den inte ibland blir ett sorts självvalt fängelse. Enkelheten är förstås Malmsten styrka, men det gör också att vissa delar känns som att hon duckar från att nyansera sorgen än den brutala ärligheten. Är det för att den rena sorgen i sig ska få tala? Eller är det en konstnärlig förkortning som lämnar mig som läsare ensam med mina egna frågor? Jag vet inte, men jag saknar något som tar mig längre in, kanske ett sällsynt inslag av vrede, ett mer rått erkännande av ett internt kaos.

Det här är hjärtat som är djupt berörande och det slår mot något grundläggande mänskligt i mig, en känsla av att vara människa, att förlora, att fortsätta. Det är poesi för kännaren och den vanliga människan. En poetisk påminnelse om att vissa saker inte kan lösas, bara bäras

Det här är hjärtat
ISBN: 9789100154196
Sidor: 68

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det har blivit en ful sedvänja att avfärda drömmar som något innehållslöst, som en sorts intellektuell motsvarighet till drevet mot ananas på pizza. Och ändå, precis som att Hawaiin trots allt ligger kvar på menyn, dyker dessa nedtecknade drömrapporter upp igen och jag spetsar snabbt mina små öron. Lina Wolff tar sig an detta bespottade fenomen i sin ”drömdagbok à la 40 nätter”. Fallhöjden är hög men vad gör man när självaste Marcus Aurelius, romersk kejsare och filosof, sitter på sängkanten och manar till skrivövning?

Premissen är enkel, fyrtio nätter av drömmar skall dokumenteras, nakna och ovässade, som en metod som enligt tidig nämnda vålnad ska råda bot på skrivkramp och hantera de hjärnspöken som blockerar vägen till nästa stora roman. Inledningsvis känns tonen ovan, det är trevande och avsaknad av den sedvanliga skärpan, och bekymmersrynkan i min panna växer sig allt djupare. Men så avslöjar sig texten, sakta men säkert, som något mer än bara ett drömloggbok. Wolff använder sina “drömmar” som ett sätt att brottas med sitt inre kaos och, inte minst, sin egen relation till bekräftelse.

Wolff deklarerar att hon vill sluta ”dansa som en apa” för sina läsare, strunta i kritiska recensenter, och istället siktar hon mot ett högre erkännande, från förläggare, kollegor, och kanske till och med självaste stoicismens husfader Aurelius. Det hela ter sig som ett intressant meta-plan, en författare som navigerar mellan konstnärligt sökande och existentiellt ifrågasättande. Samtidigt får detta höga syfte mig att undra om det inte också finns en smula tillgjordhet här, att vi förväntas nöja oss med drömmar om paddor när jag törstar efter en ny “Djävulsgreppet” eller “De polyglotta älskarna.”

Men så händer det. I kapitlet “I drömmen” öppnas plötsligt en annan värld. Texten förvandlas till inledning av en roman och den känns både fräsch och bekant. Här släpper bekymmersrynkan i pannan, och ersätts av en girig blick som glider över sexton intensivt fängslande sidor. En kvinna klyver sin grisiga man med en yxa och funderar över vilken brunn som bäst kan gömma kroppen. Prosan är filmisk, intensiv och mättad med sinnesintryck, det är som om varje mening projicerar en ny, levande scen på min inre bioduk. Det ger en törst efter mer, bättre än vad någon Hollywoodtrailer lyckats åstadkomma på åratal. Och precis när törsten är som starkast tar det slut.

Promenader i natten är som en ensam pusselbit i bilden av författaren Wolff. Det är fascinerande, men också frustrerande. Kanske är det just detta som gör Wolffs drömdagbok till en provokation snarare än en produkt. För även om den aldrig överträffar hennes tidigare verk, skapar den en ny dimension för Wolff som författare, och en hunger efter mer.

Egot i mig, den otålige läsaren, kan dock inte låta bli att längta efter framtiden. Att få veta exakt hur en grannes vita singel färgas rosa av en mördad kropp, det vill säga om Wolff tillåter oss. 

Promenader i natten
ISBN: 9789100180591
Sidor: 144

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

W.B. Yeats är en av modernismens mest fascinerande poeter, och i denna samling fångar han både den poetiska utveckling och den intellektuella nyfikenhet som genomsyrar hans verk. Här möter vi en rimsmed som inte alltid faller mig i smaken men som väver samman det mytiska och det personliga, det politiska och det universella. Samlingen är en tidsenlig resa genom hans skiftande teman: kärlek, åldrande, nationalism och mystik. Det är ett kalejdoskop av språk, form och idéer.

Bland dikterna är The Four Ages of Man en personlig favorit. Det är en kort men intensiv betraktelse över människans livsresa, där varje fas gestaltas som en kamp mellan olika krafter: kroppen, hjärtat, sinnet och slutligen själen. Språket är förrädiskt enkelt, men under ytan döljer sig en bråddjup insikt om mänsklig svaghet och det oundvikliga mötet med något högre, eller kanske bara med oss själva. Den sista strofen, där själen kapitulerar inför ”midnattens slag”, fångar en existentiell tyngd som är både vacker och obarmhärtig att ställas framför. 

Samlingen i sin helhet är inte alltid lättsmält, men den kräver heller inte att läsaren alltid förstår. Snarare bjuder den in till att förundras. Yeats är inte en poet som vänder sig till en enkel publik, han är en poet som bjuder upp till en dialog som blir själva nyckeln till att hans dikter är så levande och ständigt aktuella.

The Collected Poems of W.B. Yeats
ISBN: 9781853264542
Sidor: 432

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Colette är en författare som i min research ofta verkar hyllas för sin känsla av subtilitet och intimitet, och detta märks tydligt i Chéri, en roman som ursprungligen publicerades 1920. Handlingen kretsar kring relationen mellan den äldre kurtisanen Léa och den unge, självupptagne Chéri. Romanen är en berättelse om förgänglighet, kärlek och tiden som obevekligt förändrar både människor och deras begär.

Bokens starkaste sidor är Colette’s förmåga att skildra mänskliga relationer med både skönhet och brutal ärlighet. Hon lyckas skapa en stämning som pendlar mellan lyx och förfall, vilket gör att jag som läsare sugs in i hennes dekadenta värld av överklassens kurtisaner i det tidiga 1900-talets Paris. Karaktärernas dialoger är vassa och fyllda av nyanseringar av både styrka och sårbarhet.

Det är det poetiska språket som verkligen sticker ut. Hon använder små detaljer för att skapa starka emotionella scener, rika på atmosfär. speciellt skildringen av Chéris rastlöshet och narcissism. Men samtidigt känns berättelsen stundtals åldrad. Colette var en produkt av sin tid, och detta märks i hur hon hanterar könsroller och maktdynamik. Chéris karaktär framställs som en något ytlig och stereotyp, en ”förtappad yngling”, vilket kan göra det svårt att verkligen känna sympati för honom. Dessutom finns ett tydligt klassperspektiv som genomsyrar boken, vilket ibland känns något förlegat.

Trots att romanen fortfarande är njutbar har dess teman om åldrande, kvinnlighet och klass förlorat något av sin relevans i dagens samhälle. Vad som en gång kändes djärvt kan idag upplevas som distanserat. Dock är Chéri fortfarande en viktig del av den litterära kanon, särskilt som exempel på hur kvinnliga författare från det tidiga 1900-talet kunde skriva om ämnen som var både tabubelagda och universella. Chéri är en fascinerande roman för den som är intresserad av tidens litterära stil och teman, men den kräver ett viss tålamod och kontext för att fullt uppskattas.

Chéri
ISBN: 9780099422761
Sidor: 122

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Välkommen till Erlend Loes värld, en plats där vi som läsare endast är medresenärer, tysta betraktare i ett universum där tyckande och tolkande lämnas på avbytarbänken. Med sin senaste bok, Drömmarnas Cykelregister, bjuder Loe in oss till ett svävande litterärt landskap som definieras av genuin humor och en avskalad, lätt absurd stil som är lika skarp som den är förvånande.

I centrum står en kvinna som får velandet att framträda som en konstform. Genom hennes sökande efter kärlek, en plats i livet och, kanske svårast av allt, ett namn som kan passa hennes växande och föränderliga identitet. Här tecknar Loe en berättelse där enkel problematik förvandlas till något större. Det handlar inte bara om de små frågorna, utan om hela drömmens besynnerliga mekanik.

Förbered dig på att Drömmarnas cykelregister kanske kommer att avfärdas som ”knäpp” eller rentav ”konstig” vid första anblick. Men är inte det just Loes styrka? Att ta sig an stora, seriösa ämnen som framtiden, identitet, tillhörighet och förvandla dem till något avväpnande genom en humor som balanserar på en filosofisk eftertanke. Boken är lättläst, ja, men också laddad med djup mellan raderna för den som är villig att leta.

Huvudkaraktären, med sitt avancerade men samtidigt naiva sätt att tänka om livet, är på många sätt fascinerande att följa. Hon framställs med ett barnsligt, nästan platt språk som gör berättelsen ännu mer engagerande. Det finns en lockelse i att få följa någon som är så enkelt barnslig i sitt uttryck, men ändå så komplex i sitt inre liv. Vi alla vet någon i vår närvaro som just är denna karaktär.

En kritik som jag skulle kunna lyfta är hur lätt det går för karaktären att navigera sin tillvaro. Visst, tiden ger en typ av motstånd, men det hanteras oftast i tystnaden mellan kapitlen snarare än genom handling. Samtidigt, behöver det verkligen skrivas ut?

Drömmarnas cykelregister är en bok för den breda publiken. För den som bara vill skratta en stund och för den som söker djupare mening i de till synes triviala situationerna. Det är enkelt, varmt och framför allt roligt. Loe påminner oss om att det finns skönhet i det absurda och humor i det som känns som livets eviga snubblande och sökande.

Rekommenderas varmt, vare sig du är här för skratten eller för tankarna mellan raderna.

Drömmarnas cykelregister
ISBN: 9789164209184
Sidor: 167

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

När jag började läsa den här boken är de första trettio sidorna faktiskt ganska fängslande. Berättelsen är drivet skriven, språket har en slags energi, fyllt med spaningar och miljöer bekanta som bakfickan på ett par gamla Levis. Jag förstår varför man lockas in och varför (antagligen) vissa läsare dras till den nostalgiska skildringen av det svenska sjuttiotalet. Men sedan händer något märkligt. Boken börjar snabbt förlora sin kraft. Sida för sida sjunker handlingen djupare ner i en grumlig berättelse om självupptagenhet och ett romantiserande av alkoholen.

Romanens huvudperson, Harry, blir snabbt irriterande i sin självömkande. Skildrad som en ”finare alkoholist,” den som sköter livet vid sidan av och krossar den urmejslade nidbilden av parkbänksalkoholisten. Det är charmant till en början, men 240 sidor södermalmskis som spelar på sin självömkan håller inte. Att läsa om hans ”Det är lugnt, bara 3,5” och hans kärlek till alkoholen i kombination med föräldraskap är inte ens provocerande, det är bara tröttsamt. Författaren Fossbo försöker sälja in en bild av ”superpappan,” en som på något mirakulöst sätt navigerar vardagspusslet med småbarn och arbete, allt medan han håller sitt rus flytande. Frågan jag ställer mig är varför jag ens ska bry mig om Harrys kamp när han själv inte verkar göra det?

Förmodligen var Fossbos intention att skriva en rå och realistisk skildring av missbrukets mekanismer, men resultatet är en märklig blandning av klyschig nostalgi och en nästan överdriven självupptagenhet. Berättelsen faller platt när alkoholen ständigt sätts på piedestal, som om det vore något mytiskt och lockande snarare än problematiskt och destruktivt. Att beskriva ett tillstånd av ständig berusning som en vardaglig hantering av livet känns tveksamt och inte minst ensidigt deprimerande.

Det som börjar med lovande, charmiga inblickar i skärgårdsminnen och uppväxt slutar dessvärre i en sörja av druckna scener och tomhet. Visst finns det humoristiska inslag som faktiskt får mig att inte ge upp hoppet helt. Bukowski från Wish? Nej, det är inget som den är värd att jämföras med. Rekommenderar ej denna om du som läsare tänkt dig läsa mer än de första 30 sidorna.

Öbarn
ISBN: 9789127171961
Sidor: 240

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist