-
Stina Rundqvist: Näcken – En Kryddig Debut om Sex, Skräck och Skogsandar
Jag tackar ödmjukt för välkomnandet in i Stina Rundqvist förtrollade och skogsdoftande värld. En plats fylld av lik, sex, blod, och mystiska väsen. Premissen etableras tidigt, och det tilltalande, stilfulla fantasy-omslaget lovar en spännande resa. Men håller innehållet verkligen vad utsidan utlovar?
Rundqvist visar en kompetens i att hantera skräckelementen, där atmosfären får tid att gro och skapa en spänning som känns påtaglig. Miljöbeskrivningarna är genomarbetade, genuina och måttfulla, en bra inramning utan att bli onödigt utdraget. En enligt mig välkommen kontrast till trenden med överdådiga beskrivningar som endast fyller sidor för att öka bredden av bokens rygg. Kärlekens och kroppens mörkare, passionerade begär fångas i berättandet, sexet är vad man kan förvänta sig av en kombo med modern “näck” och en nybliven singelkvinna mitt i livet, fångad i 20-talets alla kval och bekymmer. Men här börjar även alla scener avbrytas av olika ljud, sprickorna syns, som små begynnande skavsår från ett par nyinköpta asics.
Texten börjar röra sig mellan en mer traditionell romanform och en typ av dagboksanteckningar och skapar en märklig distans till berättelsen. Bokens vuxna karaktärer agerar tonårsmässigt, vuxna på disco i en musikskola? Komigen. Det första som slår mig är att Emilia avskyr Johans ”flottiga huvud”, det känns såklart samtida med den moderna synen på uppbrott, men motivet bakom förblir diffust, är det ett klassiskt exs lott eller en mer personlig symbolik? Vissa små missar i berättarperspektivet skapar inkonsekvenser som stör i pusselbygget av Emilias personlighet, vilket gör att Rundqvists helhetsvision känns svår att greppa utan att jag som läsare själv fyller i med egna tolkningar och gissningar.
Detta är en debutroman som tydligt bär spår av ett förstlingsverk, lite starkare än genomsnittet, men samtidigt inte den fulländade upplevelsen som omslaget och de lockade blurbsen kan locka en att tro. Jag hoppas Rundquist fortsätter skriva i sin skog full av hemligheter där jag även anar en subtil hint, något med ett uns av peppar.
Näcken
ISBN: 9789189908123
Sidor: 239Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Mellan Norrländsk Värme och Storstadens Kyla – Timanders Debut ”Din Vilja Sitter i Skogen”
Den omtalade debuten – Din vilja sitter i skogen, som gjort avtryck i den just nu tranfyllda svenska litteraturscenen. Mattias Timander har hyllats både av amatörer och erkända kritiker, så till den grad att Gabriella Håkansson lät sig drabbas av en vulgär typ av komplimangs-tourettes och kallade Kirunasonen i Sydsvenskan 10 sept för “en ny Strindberg”. Visst håller jag med om att denna debut förtjänar att uppmärksammas och att prisas, men att Din vilja sitter i skogen nämns i samma andetag som fadern till Röda rummet är ett uttalande som borde bestraffas på Kulturens imaginära sträckbänk, eller enligt 2024 års straffskala, hade Håkansson blivit dömd till en månads långt godisförbud.
Din vilja sitter i skogen handlar om den Helly Hansen-klädda norrlänningen som en dag lämnar det spartanska bylivet i Norrland och, inspirerad av franska författare, väljer att ta tåget till huvudstaden för att undersöka kulturen och söka sina likasinnade. Timander hittar här i sitt skrivande skönheten i båda världarna och låter oss som läsare långsamt uppleva spänningen mellan dessa till synes motstridiga miljöer. Timander bryter därmed mönstret för debutanter som ofta vill säga allt på en gång och låter mig istället långsamt lära känna huvudkaraktären genom subtila val, reflektioner och scener som ofta har en filmisk kvalitet. Boken blir en mixpåse av byfånens lycka i det lilla, sökandet för det större och de många frågor som får rättmätigt förbli obesvarade. Detta ger boken sin mystik samtidigt som den är ombonad likt värmen från murstocken.
”Det var speciellt att återvända till något
som inte längre är”,Men var börjar då dessa 213 sidor att skava? Texten är skriven på charmig norrländska, och vissa uttryck väcker en omedelbar hemlängtan hos mig. Samtidigt tappar Timander ibland balansen i sin användning av dialekten, den blir stundtals för neutral för att några sidor senare kännas överdrivet bred. Verket kryllar dessutom av flashiga aforismer från kända författare som inte alltid tillför något till berättelsen. Timanders egna, mer jordnära formuleringarna som ”Det var speciellt att återvända till något som inte längre är”, speglar både karaktären och tonen i berättelsen bättre än de citat som har mer pråliga ambitioner. En annan detalj som inte faller mig i smaken är den invävda dialogen om symbolers betydelse i litterära texter. Timander refererar till Dylans ”Det som är skrivet är vad det betyder”, det känns här som en överdrivet förenklad förklaring som rent av dumförklarar läsaren och inte litar på att jag ska förstå den djupare innebörden av de djur- och fågelmotiv som återkommer genom bokens olika delar. Författare som har större förtroende för sina läsare än så, och som inte fördummar, vinner alltid min respekt.
Överlag är Din vilja sitter i skogen en strålande debut. Jag skulle beskriva den som mysig, och de flesta som plockar upp denna bok kommer att njuta av den i fulla drag och rekommendera den vidare till någon vän. Den utger sig inte för att vara mer än vad den är, och den lever upp till dessa förväntningarna. Det är inte Röda rummet, men det har Timander heller aldrig utgett sig för att vara. Det är bara Håkanssons värdelösa påhitt.
Mattias Timander och Thomas Korsgaard Något jag finner särskilt intressant är att Weyler Förlag nu under 2024 valt att publicera både Timander, född 1998, och Korsgaard, född 1995. Två unga män från enkla förhållanden, den ena uppvuxen på en fattiggård på Jylland, den andra i en karg by utanför Kiruna, båda med en hunger för världen. Förlaget verkar se dessa författare som två sidor av samma mynt, deras stilar som pusselbitar som tillsammans ska fylla ett samtida tomrum i svensklitteratur. Det förvånar mig att dessa herrar inte publicerats av olika förlag, där vi som läsare hade fått följa en debatt och välja sida och bevittna denna litterär duell på marknaden. Jylland mot Kiruna, 90-talister i tungviktsklassen. I denna imaginära kamp lägger jag mina pengar på Timander, eftersom djup ofta trumfar Korsgaards något mer tragikomiska ton.
Och just här, i förlagets parallella satsning på dessa två unga författare, hittar jag en intressant spegling av den litterära samtidens behov. Timander representerar en litterär röst som vågar ta det långsamma, reflekterande tillvägagångssättet, något som står i kontrast till Korsgaards mer tragiska utforskande stil. Det är kanske just denna dualitet, mellan djup och lättsamhet, som gör att Weyler Förlag ser potential i att låta dem samexistera snarare än att skapa en litterär strid. Kanske är detta den typen av förvärv som inte behöver stå i konflikt, utan kan vara en gemensam styrka i sin egen genre. Men jag är en sucker för kulturbråk och sparkar i gruset över denna missade chans till ett ordentligt K-bråk.
Din vilja sitter i skogen
ISBN: 9789127186569
Sidor: 213Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Hybridförlaget Lavas löften – Drömmar om publicering eller en kostsam fälla?
Det råder ingen tvekan om att hybridförlagens roll på den svenska bokmarknaden har blivit en alltmer kontroversiell fråga. Många svenskar skrivare sitter vid klickande tangentbord och med vässade pennor i hand, skrivandes på sina berättelser och drömmer om att en dag bli hyllade som författare och se sina ord i tryck. Drömmen om att bli publicerad kan kännas stark och levande, men för vissa har denna dröm snabbt förvandlats till en mardröm. I dagarna rapporterade SVT:s Kulturnyheter om Börje Börjesson i Varberg, som betalade 73 000 kronor för att få sin bok utgiven via det omtalade Lava förlag. Hans upplevelse har lämnat honom besviken, och han beskriver det själv som rent och skär ”bondfångeri.”
Här måste jag stanna upp och verkligen fråga mig själv vad det är som pågår. Hybridförlagen marknadsför sig som en möjlighet för aspirerande författare att uppnå sina drömmar om att bli publicerade genom att erbjuda ”redaktörstjänster”, marknadsföring och distribution, mot en saftig betalning. Men vad får författarna egentligen i utbyte? Samtal med flertalet kunder till tjänsten och andra vittnesmål visar att löftena ofta inte motsvarar verkligheten.
”Vi är ett förlag som stolt ger ut flera av Sveriges mest framgångsrika författare, samt noggrant utvalda debutanter.” – Lava Förlag
Enligt rapporteringen och kartläggningen från SVT:s Kulturnyheter är det bara en liten bråkdel av de utgivna författarna som ser någon vinst på sina investeringar, och många känner sig lurade. En brittisk studie från 2022 avslöjade att 94 procent av författarna som använde sig av hybridförlag förlorade pengar på sina bokprojekt. Trots detta fortsätter hybridförlagen att blomstra och locka till sig nya författare, vilket resulterar i en lavinartad ökning av bokutgivningen på en om vi ska vara helt ärliga, en redan mättad marknad. Den presenterande vinsten tycks inte komma från försäljningen av böcker, utan snarare från författarnas egna gapande plånböcker.
Naturligtvis har varje författare friheten att välja vilket förlag de vill arbeta med. Men det finns en oetisk, nästan äcklande underton i hur hybridförlagen marknadsför sig, särskilt mot författare som ofta har blivit refuserade av traditionella förlag eller är nya och vilsna i branschen. Dessa författare , fyllda av hopp och ofta utan större erfarenhet av förlagsvärlden, lockas in i dyra kontrakt med löften om publicering och framgång, utan att de förstår att den verkliga affärsidén ligger i att tjäna pengar på deras drömmar snarare än att sälja böcker. Jag säger inte att allt som skrivs av vem som helst har chansen att nå toppen. Chansen är minimal att just ditt verk ska slå igenom, och en refusering från traditionella förlag borde vara en pekpinne om verkets kvalitet. Men det är svårt att motstå när hybridförlagen lockar med sina erbjudanden likt gratis hårgelé utanför en moderatkongress.
”En tystnadsklausul som hotade med böter på 40 000 kronor om hon skulle våga kommentera förlagets agerande.”
SVT rapporterar om Anettes fall som ett skrämmande exempel. Hon valde att publicera sin bok genom Lava, men när hon senare insåg att boken var full av korrekturfel och såg billig ut, ville hon offentligt kritisera förlaget. Men då stötte hon på ett annat hinder, en tystnadsklausul i sitt kontrakt som hindrade henne från att tala ut. Klausulen hotade med böter på 40 000 kronor om hon skulle våga kommentera förlagets agerande. Detta handlar inte bara om dåliga affärsmodeller, utan också om en författarkultur som tvingas till tystnad när det inser att de blivit dragna vid näsan.
Låt oss vara ärliga: hybridförlagens framväxt har fyllt en nisch för många författare som vill se sina verk i tryck, men till vilket pris? Författarförbundets förbundsdirektör Susanne Steneros menar att hybridavtalen blir allt sämre för författarna och att affärsmodellen i de flesta fall inte fungerar ekonomiskt. När stora summor pengar byter händer, men bara ett fåtal författare ser någon verklig avkastning, Här måste vi ifrågasätta var gränsen går mellan att erbjuda en tjänst och att utnyttja människor.
Drömmen om att bli publicerad ska inte behöva kosta tusentals kronor och definitivt inte författarnas yttrandefrihet. Att lockas in i en affärsmodell som riggats till förlagens fördel, för att se både sin ekonomi och sin dröm krossas, är inget mindre än ett svek mot den kreativa processen. Jag förväntar mig bättre av svensk företagskultur, av medmänniskor och det är dags att vi höjer ribban för vad som anses acceptabelt. Hybridförlagen borde ge författarna en röst, inte stjäla den.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Närhet i Kaos – Lundells Kamp mellan Kändisskap och Reflektion
Lundell är en sådan där författare som alltid lyckas med att få mig att känna något, även om det ibland bara är frustration över den kompakta texten. I ”En varg söker sin flock” följer vi honom genom sommaren 1989, då han som nykter alkoholist kämpar med både sitt privatliv och världens alla galenskaper. Tillsammans med sin gravida fru, sina barn från ett tidigare äktenskap och en lång rad av både stora och små reflektioner, reser han runt från Göteborg till Tunisien och allt däremellan. Det är en berättelse som på många sätt känns igen från hans senare uppskattade ”Vardagar”-dagböcker, där livet kommenteras rakt upp och ner, utan filter.
Men i detta format finns en stor brist, och det är just textens kompakthet. Boken saknar den luft och de pauser som hans senare verk bjuder på. Det känns som att läsa en vägg av ord, där jag ibland måste kämpa dig fram för att fånga de guldkorn som finns dolda i flödet. Och de finns där, absolut. När Lundell skriver om sina möten med människor, om hur kändisskapet tär på honom, då finns det en närhet och ärlighet som gör att man trots allt vill fortsätta läsa. Det finns även en råhet i hur han beskriver sig själv, som när han på en båttur känner sig utnyttjad som någon slags turistattraktion. Den bittra sarkasmen är påtaglig och gör att man sympatiserar med honom.
Stilmässigt är boken varm och informell, nästan som att sitta ner och prata med Lundell själv. Men samtidigt önskar jag att den luftigare, mer strukturerade formen från ”Vardagar” hade hittat sin plats även här. Det blir tungt att läsa, och även om hans reflektioner är både intressanta och ofta träffsäkra, så känns det som att boken hade tjänat på en mer lättsam och tillgänglig presentation. En varg som hittar sin flock kämpade för att vardagar skulle kunna flyga.
En varg söker sin flock
ISBN: 9789146159926
Sidor: 301Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Lättsamt och Lustigt – Matt Kracht Gör Fåglar Kul Igen
Matt Krachts ”Dumma fåglar i den dumma vida världen”. Bok två (?) i hans unika fågelserie, är en anmärkningsvärd studie i syrlig humor, kryddad med instick av fakta om fåglar som bär på fyndigt nyskapade namn. Denna bok gör ett tappert försök att balansera mellan informativ och absurd, och lyckas, om än inte utan några snedsteg, leverera en uppfriskande fläkt av grabbig, bitande satir. Men frågan som känns mest relevant är: Vem är denna bok egentligen för?
Jag vågar påstå att detta är den perfekta gåvan till den unga mannen som står på randen till sin ”att börja läsa debut”, eller någon som helt enkelt inte har något val. Krachts kortfattade och kaxiga språk ger ett lättsamt och humoristiskt inträde till litteraturen. Detta är en bok som med luftig text och bildrik blir lika pladdrig som något original med en öl i handen på den lokala puben och berätta om sitt favoritämne fem enheter in, ni vet vem jag talar om. Den som ändå kan locka fram skratt och en smula information.
Boken kan vara för den inbitne ornitologen? Eller till en ”wannabe”-ornitolog, absolut. Dess syrliga och nästan provocerande ton kan uppskattas av de som tar sina fjäderfän lite mindre på allvar. Jag skulle även säga att den är för kvinnor som följer tyska inredningsinfluencers på Instagram, ni vet dom med jeans hängselbyxor. Ja, detta kan mycket väl vara den perfekta “soffbordsboken”.
En lättsam, skrattframkallande bok som inte kräver för mycket av sin läsare vilket, i denna skrollande av reels och tiktok tid, kan vara en välsignelse i sig.
The Field Guide to Dumb Birds of the Whole Stupid World
ISBN: 9781797212272
Sidor: 192Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Magiskt Övertänkande utan Magi – När Glitter runt Rubrikerna Inte Räcker till
”The Age of Magical Overthinking” av Amanda Montell lovar att erbjuda på en djupdykning i våra kognitiva fördomar och hur de påverkar våra liv, men levererar tyvärr inte mer än en påminnelse om den allra mest basala förståelsen i filosofi. Trots några korta, underhållande och lätt provocerande inslag känns boken i sin helhet som en ytlig sammanfattning av koncept som redan har behandlats och som skulle kunna sammanfattas på femton minuter i ett TikTok-flöde. Boken är ett splittrat och ofokuserat verk med ett snyggt LSD-freedom-vibe-omslag och suck, har tyvärr stjärnor och glitter runt kapitlens rubriker. (Jag borde ha förstått redan där att detta inte skulle tas mer seriöst än andra råd från självhjälpsgurus som saknar legitimitet). I ärlighetens namn är jag förvånad över att det inte kom ett tips om sellerijuice och hur farligt gluten är.
Montell försöker vidare i sin text skapa en känsla av hopp och förlåtelse för våra mänskliga brister, men hobbynivån i tänkandet och det enkelspåriga resonemanget gör boken seg och faktiskt tråkig. Det finns inget utrymme för att lämna någon förståelse för det större sammanhanget och olikheter. ”Antingen gör vi på mitt sätt eller inte alls.”
När det kommer till Montells användning av forskningsunderlag och socialvetenskap är boken ännu mer problematisk. Montell tenderar att välja enstaka studier för att stödja sina egna poänger, medan hon ignorerar andra, mer motsägelsefulla forskningsresultat. Detta gör att boken inte riktigt håller som en diskussion för sin sak utan mer som en monolog. Istället tar boken på sig en kappa för att dölja sig som personlig memoar och försöker maskera sig, tränga sig genom havet av självhjälpsböcker i skepnaden av att erbjuda en djupare analys, men misslyckas med att knyta samman de olika trådarna till en övertygande helhet.
En annan besvikelse är att Montell introducerar många intressanta begrepp, bland annat ”halo-effekten”, men behandlar dem bara ytligt innan hon snabbt går vidare till nästa ämne. Många av dessa idéer hade förtjänat längre diskussioner eller ett tydligare resonemang, istället för att framstå som hastiga sidokommentarer. Tyvärr finns det ”inget nytt under solen” här, och det lämnar läsaren med känslan av att detta lika gärna kunde ha varit en samling korta blogginlägg.
”The Age of Magical Overthinking” lämnar mig besviken och med ett ganska omagiskt övertänkande om varför den blev tryckt. Absolut, denna bok hittar nog sin målgrupp bland dem som aldrig dykt ner i poolen av dokumentärer, prosa och poddar om filosofi. Men för dem som söker djupare insikter eller nya perspektiv, lägg era slantar på något annat. Det är en bok som kämpar för att hitta sin riktning och som aldrig riktigt når djupet den utger sig för att kunna erbjuda.
The Age of Magical Overthinking
ISBN: 9780008701116
Sidor: 272Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
En Missad Chans – Petra Malms Bok Trampar I Tomma Luften
Petra Malm, tidigare medlem i SOG och numera känd från program som ”Elitstyrkans hemligheter” och ”Robinson”, har blivit en folkkär profil med sin rakryggade och rättvisa framtoning. När jag hörde talas om hennes bok blev jag nyfiken och köpte ett exemplar, något jag nu ångrar djupt.
Med förväntningar om att få läsa om chockerande och spännande uppdrag, kanske kryddade med hintande kodnamn och omskrivningar för att skydda säkerhetsklassad information, möttes jag istället av en märklig blandning av självhjälpsbok och Malms personliga utvecklingsresa. Och vad består denna självhjälp av? “Fundera på vilket beslut du ska ta och ta det”, “Om du tvivlar, träna”, “Pannben.” Ååååååh, det är så spartanskt och tråkigt, fullt av platta militäriska citat. Spring lite och lyft något tungt så löser sig allt. Och visst, det finns en viss primitiv sanning i det, men behövs det verkligen EN TILL BOK för att få fram det? Nej, detta känns mer som ett desperat försök att casha in.
Det är verkligen synd. Petra Malm (PAM) är, för mig, den enda kvinnan inom ett specialförband, eller militär överhuvudtaget, som verkligen har lyckats bryta igenom bruset och nå ut till en bredare publik. Det är extra frustrerande när här boken faller så platt. Det kunde ha blivit en riktigt spännande återberättelse som säkert hade inspirerat fler att välja en liknande bana. Nu tror jag knappt att någon annan än en uttråkad hemmasittare orkar ta sig igenom de första 40 sidorna innan de gör några halvhjärtade armhävningar och tar en promenad till tonerna av ”Eye of the Tiger”.
Den här boken är inte mycket mer än ett slöseri med papper. innehållet skulle göra sig bättre som en tröttsam PowerPoint-presentation för en medelmåttig konsultfirma på ett nedgånget Scandic i utkanten av ett industriområde.
Kodnamn – PAM
ISBN: 9789180066006
Sidor: 219Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Semesterångest i hängmattan – När Sommar i P1 bytte lättsamhet mot livstrauman
Jaha, då var vi här igen. Slutet av augusti, sommarens död, och datumet för det sista sommarpratet har passerat. Vad förväntas man känna just nu? Att vi ÄNTLIGEN är i mål? Att något saknades? Den enda känslan jag verkligen kan sätta fingret på är: “Skönt, det är äntligen över.” Visst, jag kunde ha valt att bara lyssna på de jag trodde skulle leverera, men jag är en person som älskar att bli överraskad, att få lära känna någon via sommarpratet. Men just nu känns det mest… mår alla kändisar verkligen skit?
Sommar i P1 är för mig den där lilla pausen mitt på dagen. En tidig lunch, kaffet har precis landat, och jag söker mig till en plats i hängmattan under äppelträdet där barken flisar sig. Vid regn kökssoffan vi ärvt av mormor. Oftast har jag en dubbelvikt DN och en bra bläckpenna jag “lånat” på en mässa, lösa sudoku eller några rader på korsordet. Eller så drar jag bara ner hatten för ögonen, blundar och börjar le av signaturmelodin. Det är trygghet. Det är gamla Sverige.
Men något har hänt. I mer än hälften av programmen är det inte en glad röst som önskar oss en trevlig semester eller bidrar med roliga anekdoter som får oss att skratta där vi ligger. Istället har merparten något viktigt att berätta, om deras mörker. Och visst, ibland behöver sådana historier berättas för att öka medvetenheten hos gemene man. Men under sommaren, som ska vara en paus från jobbet, vardagen och stressen, matas jag med berättelser om missfall, övergrepp, misshandel, döda föräldrar/syskon, mobbning i skolan, elaka kommentarer om kroppar. Och egoistiskt nog tänker jag bara: “Vad håller vi på med?”
Underhållning har alltid haft publiken i fokus, underhåll oss så köper vi biljetter. Men sommarpratet har tagit ett steg bort från det och förvandlats till en plattform utan biljett, en dagbok för personliga trauman. Tror verkligen redaktörerna, och denna narcissistiska Bibbi Rödö, att detta söndertjatade format kommer överleva om den semestrande svensken ska få denna trauma-gegga nedtryckt i halsen? Jag hade faktiskt hoppats att årets sista sommarprat skulle vara Bibbi själv och att hon äntligen skulle lämna över stafettpinnen till någon ny. Som inte tror att svensken behöver en nål med dropp av finaste hemskheter.
Formatet behöver en uppfräschning, en glädjespridare till denna lägereld på sommaren. Något man pratar om med grannen över häcken, vid kiosken eller i väntan på tåget. För dagen då jag ber grannen att lyssna på Nordströms trauma om en bror hon aldrig träffat, den kommer nog aldrig. Och snälla, minska antalet avsnitt, köra varannan dag, skulle hjälpa formatet att andas lite och höja prestigen i uppdraget.
Förra året önskade jag att Sigge skulle få prata, och så blev det. Må nästa år fylla dessa nya önskningar innan tiden i hängmattan ersätts av podcasts med tre reklamavbrott per avsnitt om McDonald’s och tandblekning. Men det är okej, så länge jag slipper lyssna på en kändis som hade det lite jobbigt en stund.
Betyg följer nedan: 1-5, DNL – Did Not Listen.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Ett sommarprat som tappar tråden: Linnea Lindquists missade chans
Lindquists sommarprat lider inte bara utan är fyllt av en allvarlig brist på struktur och engagemang i leveransen, vilket gör det svårt att följa och ta till sig budskapet. Trots att ämnet, den svenska skolans utmaningar, är mer aktuell och angeläget än någonsin, framstår programmet som rörigt, överväldigande och spretigt.
För det första finns det en tydlig avsaknad av fokus genom hela programmet. Istället för att välja en tydlig röd tråd, hoppar Lindquist mellan olika teman och personliga anekdoter utan att knyta ihop dem på ett sätt som ger mig en sammanhängande berättelse. Viktiga poänger förloras i en flod av information som inte lyckas engagera.
För det andra är Lindquists leverans platt. Trots att ämnet borde vara något hon brinner för, saknas den passion som behövs för att verkligen fånga, utbilda och hålla kvar lyssnarens uppmärksamhet. Monotona och utdragna delar av programmet gör att jag redan efter tjugo minuter tappar intresset, vilket är synd med tanke på ämnets betydelse.
Dessutom upplever jag berättandet som alltför faktatungt utan tillräckligt med reflektion eller nya perspektiv. Istället för att erbjuda djupa eller någon typ av insikter eller den efterfrågade lösningen, nöjer sig Lindquist med att redogöra för problemen på ett sätt som känns mer som en trött föreläsning än ett engagerande radioprogram. En missad chans och är det här människorna som styr vid skolan förstår jag att soppan smakar både surt och salt.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Ett något blekare ”Häng City” hämtat från danska Jylland
I denna berättelse möter vi Tue, den äldste brodern i en syskonskara, som växer upp på en bondgård där både husfasad, jordbruk och moral har fallit i spillror. Han är produkten av en spelberoende och kroniskt deprimerad mor samt en våldsbenägen far. Vi får följa Tue i hans försök att balansera förväntningarna från samhället/vänner och sina ständigt struliga föräldrar samtidigt som han försöker växa upp och hitta sig själv.
Den unge författaren Thomas Korsgaard gör en korrekt avvägning i texten och låter vågskålen för “att visa” väga över istället för att “förklara” vad som händer för läsaren, vilket ger en annars ganska konventionell berättelse en oväntad nerv. Tack vare detta hålls man som läsare på tårna, ovetande om vad framtiden bär med sig. Det smala karaktärsgalleriet gör boken lättläst, men samtidigt anar man en viss (läs: stor) inspiration från tv-serien ”Shameless.” Om det inte är avsiktligt, är det ändå svårt att inte se likheterna. Skillnaden med dubbelgångaren är dock att vi befinner oss på den danska landsbygden snarare än i en förort till Chicago.
Berättelsen väcker onekligen starka känslor. Relationerna ges tid att utvecklas, vilket gör det lätt för läsaren att knyta an till karaktärerna. Scenerna mellan Tue och hans mor, där han desperat försöker laga henne eller åtminstone hindra henne från att falla sönder ännu mer, är särskilt gripande. Samt den vibrerande ilskan mot den trassliga och barnsligt elaka fadern är också påtaglig. Korsgaard är skicklig på att skildra hur dessa relationer blöder in och även ut över andra karaktärer, men ibland trampar berättelsen vatten och det är där den tappar något i betyg.
Hur mycket jag än vill se den danske sheriffen Korsgaard rida in och ta plats på den svenska litterära scenen, kan jag inte undgå att jämföra honom med vår egen Mikael Yvesand, sheriffen av vardagsskildringen. Tyvärr måste jag erkänna att Yvesand redan har staden under kontroll. När dessa verk ställs mot varandra är det Yvesands ”Häng City” som står som den starkare duellanten. Korsgaard har ett gott grepp om känslorna, men han saknar den där skarpa skjutjärnsblicken som krävs för att lyfta en berättelse till något extraordinärt. Historien om Tue är förvisso gripande, men den saknar den humor och de finurliga observationer iklädda sminkade adjektiv som skulle kunna höja ”Om någon kommer förbi” till en högre nivå. Så, även om jag rekommenderar en läsning av denna bok till dem som gillar ”romaner utan handling,” skulle jag personligen råda dig att börja med Häng City om du vill läsa något som verkligen lämnar ett avtryck.
Om någon skulle komma förbi
ISBN: 9789127186675
Sidor: 297Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 
Lämna en kommentar