-
En Missad Chans – Petra Malms Bok Trampar I Tomma Luften
Petra Malm, tidigare medlem i SOG och numera känd från program som ”Elitstyrkans hemligheter” och ”Robinson”, har blivit en folkkär profil med sin rakryggade och rättvisa framtoning. När jag hörde talas om hennes bok blev jag nyfiken och köpte ett exemplar, något jag nu ångrar djupt.
Med förväntningar om att få läsa om chockerande och spännande uppdrag, kanske kryddade med hintande kodnamn och omskrivningar för att skydda säkerhetsklassad information, möttes jag istället av en märklig blandning av självhjälpsbok och Malms personliga utvecklingsresa. Och vad består denna självhjälp av? “Fundera på vilket beslut du ska ta och ta det”, “Om du tvivlar, träna”, “Pannben.” Ååååååh, det är så spartanskt och tråkigt, fullt av platta militäriska citat. Spring lite och lyft något tungt så löser sig allt. Och visst, det finns en viss primitiv sanning i det, men behövs det verkligen EN TILL BOK för att få fram det? Nej, detta känns mer som ett desperat försök att casha in.
Det är verkligen synd. Petra Malm (PAM) är, för mig, den enda kvinnan inom ett specialförband, eller militär överhuvudtaget, som verkligen har lyckats bryta igenom bruset och nå ut till en bredare publik. Det är extra frustrerande när här boken faller så platt. Det kunde ha blivit en riktigt spännande återberättelse som säkert hade inspirerat fler att välja en liknande bana. Nu tror jag knappt att någon annan än en uttråkad hemmasittare orkar ta sig igenom de första 40 sidorna innan de gör några halvhjärtade armhävningar och tar en promenad till tonerna av ”Eye of the Tiger”.
Den här boken är inte mycket mer än ett slöseri med papper. innehållet skulle göra sig bättre som en tröttsam PowerPoint-presentation för en medelmåttig konsultfirma på ett nedgånget Scandic i utkanten av ett industriområde.
Kodnamn – PAM
ISBN: 9789180066006
Sidor: 219Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Semesterångest i hängmattan – När Sommar i P1 bytte lättsamhet mot livstrauman
Jaha, då var vi här igen. Slutet av augusti, sommarens död, och datumet för det sista sommarpratet har passerat. Vad förväntas man känna just nu? Att vi ÄNTLIGEN är i mål? Att något saknades? Den enda känslan jag verkligen kan sätta fingret på är: “Skönt, det är äntligen över.” Visst, jag kunde ha valt att bara lyssna på de jag trodde skulle leverera, men jag är en person som älskar att bli överraskad, att få lära känna någon via sommarpratet. Men just nu känns det mest… mår alla kändisar verkligen skit?
Sommar i P1 är för mig den där lilla pausen mitt på dagen. En tidig lunch, kaffet har precis landat, och jag söker mig till en plats i hängmattan under äppelträdet där barken flisar sig. Vid regn kökssoffan vi ärvt av mormor. Oftast har jag en dubbelvikt DN och en bra bläckpenna jag “lånat” på en mässa, lösa sudoku eller några rader på korsordet. Eller så drar jag bara ner hatten för ögonen, blundar och börjar le av signaturmelodin. Det är trygghet. Det är gamla Sverige.
Men något har hänt. I mer än hälften av programmen är det inte en glad röst som önskar oss en trevlig semester eller bidrar med roliga anekdoter som får oss att skratta där vi ligger. Istället har merparten något viktigt att berätta, om deras mörker. Och visst, ibland behöver sådana historier berättas för att öka medvetenheten hos gemene man. Men under sommaren, som ska vara en paus från jobbet, vardagen och stressen, matas jag med berättelser om missfall, övergrepp, misshandel, döda föräldrar/syskon, mobbning i skolan, elaka kommentarer om kroppar. Och egoistiskt nog tänker jag bara: “Vad håller vi på med?”
Underhållning har alltid haft publiken i fokus, underhåll oss så köper vi biljetter. Men sommarpratet har tagit ett steg bort från det och förvandlats till en plattform utan biljett, en dagbok för personliga trauman. Tror verkligen redaktörerna, och denna narcissistiska Bibbi Rödö, att detta söndertjatade format kommer överleva om den semestrande svensken ska få denna trauma-gegga nedtryckt i halsen? Jag hade faktiskt hoppats att årets sista sommarprat skulle vara Bibbi själv och att hon äntligen skulle lämna över stafettpinnen till någon ny. Som inte tror att svensken behöver en nål med dropp av finaste hemskheter.
Formatet behöver en uppfräschning, en glädjespridare till denna lägereld på sommaren. Något man pratar om med grannen över häcken, vid kiosken eller i väntan på tåget. För dagen då jag ber grannen att lyssna på Nordströms trauma om en bror hon aldrig träffat, den kommer nog aldrig. Och snälla, minska antalet avsnitt, köra varannan dag, skulle hjälpa formatet att andas lite och höja prestigen i uppdraget.
Förra året önskade jag att Sigge skulle få prata, och så blev det. Må nästa år fylla dessa nya önskningar innan tiden i hängmattan ersätts av podcasts med tre reklamavbrott per avsnitt om McDonald’s och tandblekning. Men det är okej, så länge jag slipper lyssna på en kändis som hade det lite jobbigt en stund.
Betyg följer nedan: 1-5, DNL – Did Not Listen.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Ett sommarprat som tappar tråden: Linnea Lindquists missade chans
Lindquists sommarprat lider inte bara utan är fyllt av en allvarlig brist på struktur och engagemang i leveransen, vilket gör det svårt att följa och ta till sig budskapet. Trots att ämnet, den svenska skolans utmaningar, är mer aktuell och angeläget än någonsin, framstår programmet som rörigt, överväldigande och spretigt.
För det första finns det en tydlig avsaknad av fokus genom hela programmet. Istället för att välja en tydlig röd tråd, hoppar Lindquist mellan olika teman och personliga anekdoter utan att knyta ihop dem på ett sätt som ger mig en sammanhängande berättelse. Viktiga poänger förloras i en flod av information som inte lyckas engagera.
För det andra är Lindquists leverans platt. Trots att ämnet borde vara något hon brinner för, saknas den passion som behövs för att verkligen fånga, utbilda och hålla kvar lyssnarens uppmärksamhet. Monotona och utdragna delar av programmet gör att jag redan efter tjugo minuter tappar intresset, vilket är synd med tanke på ämnets betydelse.
Dessutom upplever jag berättandet som alltför faktatungt utan tillräckligt med reflektion eller nya perspektiv. Istället för att erbjuda djupa eller någon typ av insikter eller den efterfrågade lösningen, nöjer sig Lindquist med att redogöra för problemen på ett sätt som känns mer som en trött föreläsning än ett engagerande radioprogram. En missad chans och är det här människorna som styr vid skolan förstår jag att soppan smakar både surt och salt.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Ett något blekare ”Häng City” hämtat från danska Jylland
I denna berättelse möter vi Tue, den äldste brodern i en syskonskara, som växer upp på en bondgård där både husfasad, jordbruk och moral har fallit i spillror. Han är produkten av en spelberoende och kroniskt deprimerad mor samt en våldsbenägen far. Vi får följa Tue i hans försök att balansera förväntningarna från samhället/vänner och sina ständigt struliga föräldrar samtidigt som han försöker växa upp och hitta sig själv.
Den unge författaren Thomas Korsgaard gör en korrekt avvägning i texten och låter vågskålen för “att visa” väga över istället för att “förklara” vad som händer för läsaren, vilket ger en annars ganska konventionell berättelse en oväntad nerv. Tack vare detta hålls man som läsare på tårna, ovetande om vad framtiden bär med sig. Det smala karaktärsgalleriet gör boken lättläst, men samtidigt anar man en viss (läs: stor) inspiration från tv-serien ”Shameless.” Om det inte är avsiktligt, är det ändå svårt att inte se likheterna. Skillnaden med dubbelgångaren är dock att vi befinner oss på den danska landsbygden snarare än i en förort till Chicago.
Berättelsen väcker onekligen starka känslor. Relationerna ges tid att utvecklas, vilket gör det lätt för läsaren att knyta an till karaktärerna. Scenerna mellan Tue och hans mor, där han desperat försöker laga henne eller åtminstone hindra henne från att falla sönder ännu mer, är särskilt gripande. Samt den vibrerande ilskan mot den trassliga och barnsligt elaka fadern är också påtaglig. Korsgaard är skicklig på att skildra hur dessa relationer blöder in och även ut över andra karaktärer, men ibland trampar berättelsen vatten och det är där den tappar något i betyg.
Hur mycket jag än vill se den danske sheriffen Korsgaard rida in och ta plats på den svenska litterära scenen, kan jag inte undgå att jämföra honom med vår egen Mikael Yvesand, sheriffen av vardagsskildringen. Tyvärr måste jag erkänna att Yvesand redan har staden under kontroll. När dessa verk ställs mot varandra är det Yvesands ”Häng City” som står som den starkare duellanten. Korsgaard har ett gott grepp om känslorna, men han saknar den där skarpa skjutjärnsblicken som krävs för att lyfta en berättelse till något extraordinärt. Historien om Tue är förvisso gripande, men den saknar den humor och de finurliga observationer iklädda sminkade adjektiv som skulle kunna höja ”Om någon kommer förbi” till en högre nivå. Så, även om jag rekommenderar en läsning av denna bok till dem som gillar ”romaner utan handling,” skulle jag personligen råda dig att börja med Häng City om du vill läsa något som verkligen lämnar ett avtryck.
Om någon skulle komma förbi
ISBN: 9789127186675
Sidor: 297Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Jens ”Jeb” Bergenstens Sommarprat – En Inbjudande Resa Genom En Oväntad Karriär
Jens ”Jeb” Bergenstens sommarprat är en välkommen inblick i en karriär som få, om ens någon, kunde ha förutspått. Med en inbjudande och vänlig ton tar Bergensten med lyssnaren på en resa genom sitt liv och sin karriär inom spelindustrin, från en nördig ungdom som älskade att koda spel i Örebro till att bli en av nyckelpersonerna bakom Minecraft, ett av världens mest populära spel.
Det som gör Jebs sommarprat särskilt minnesvärt är hans förmåga att vara både lättsam och informativ. Han balanserar tekniska insikter med personliga anekdoter på ett sätt som gör att även de som inte är insatta i spelutveckling kan uppskatta hans berättelse. Hans nördiga trevlighet lyser igenom hela programmet, vilket gör att man som lyssnare känner sig välkommen och engagerad, oavsett om man delar hans passion för kod och spel eller inte.
Notch and Jeb share a spot on The 2013 TIME 100 Jeb är inte bara en skicklig spelutvecklare, utan också en överraskande bra berättare. Hans förmåga att förklara komplexa tekniska begrepp på ett enkelt sätt, samtidigt som han behåller en avslappnad och underhållande ton, är imponerande. Hans resa från att vara en osäker tonåring till att bli en av spelvärldens största namn visar på både hårt arbete och en passion som smittar av sig.
En sak som jag gärna hade velat höra mer om är Jebs relation till Markus ”Notch” Persson, särskilt med tanke på den avgörande händelsen när Notch valde att sälja Mojang och Minecraft till Microsoft. Det är en del av Jebs historia som många lyssnare troligen är nyfikna på och som hade kunnat tillföra ytterligare ett lager till hans berättelse.
Jens Bergenstens sommarprat en behaglig och inspirerande upplevelse, särskilt för den som är intresserad av spelutveckling eller bara uppskattar en god berättelse om hur livet ibland tar oväntade och fantastiska vändningar. Med en kombination av charm, intelligens och en lagom dos nördighet. Det är kanske inte revolutionerande, men det är definitivt värt att lyssna på.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
En staty av brons i litteraturparken är osäkert – ”Nästan terror, bara nästan” av Elis Monteverde Burrau
Elis Monteverde Burraus senaste bok, ”Nästan terror, bara nästan,” erbjuder en fascinerande utforskning av det planlösa skrivandets romanpoesi. Medvetet utgiven i Renates serie Ambient som nummer 4, bjuder den in läsaren till en värld där intrig och karaktärsutveckling medvetet åsidosätts till förmån för en mer slöt och glidande stil. Burraus persona och skrivande är ”medvetet dåligt,” men det finns något ofrånkomligt lockande i hans blandning av bekymmerslöshet, frastouretts och pregnans.
Texten provocerar genom att ständigt ställa frågor utan att erbjuda några tydliga svar. Berättelsen kretsar kring en kvinna som är gift med en författare, och det dröjer ungefär 96 sidor av typisk Elis-stil innan jag kommer fram till ”stympad dagbok från Las Vegas,” en printscreen som var den främsta anledningen till att jag köpte boken. Denna del är både den mest begripliga och den mest slående i hela verket.
Bokens totala innehåll är spretigt och improviserat, förtjusande och frustrerande. Elis Burraus förmåga att observera och vända och vrida till något, ofta själviskt med en oväntad vändning, är en av hans vältränade litterära muskler. Samtidigt finns det avsnitt som känns som utfyllnad, exempelvis en översättning av Povel Ramel till spanska. Ett internt skämt eller en litterär ”jeansjacka på ett hönsnät” som ska tolkas av oss som saknar denna muskel.
Trots dessa kvaliteter är jag kluven och vet inte hur jag ska ta ställning. Jag har en lätt fallenhet för denna Burraus persona och spaningar medan hans repetitiva natur ibland känns monoton och tröttsam. Men det är inte EBM som ska begrundas denna gång utan ”Nästan terror, bara nästan”. Det är en tunn bok men känns längre än nödvändigt på grund av vissa segment som drar ut på tiden. Sökande mot likgiltighetens nya höjder kan vara en farlig väg att gå men samtidigt riktar sig inte boken till den bredare målgruppen.
I slutändan är ”Nästan terror, bara nästan” en bok som både fascinerar och irriterar. Den är uppfriskande i sin originalitet men kan samtidigt kännas påfrestande i sin planlöshet. Om den kommer att stå sig som en staty av brons i litteraturparken är osäkert, men den erbjuder en unik spegel av vår nutid och kommer bli en bok i skrythyllan som kanske en eller två gäster kommer att påpeka under mina levnadsår.
Nästan terror, bara nästan
ISBN: 9789152787397
Sidor: 135Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
En skidåkares försvarstal – Sommarprat Ebba Andersson
I sitt sommarprat bjuder Ebba Andersson på en intim och genuin inblick i sitt liv och karriär som längdskidåkare. Med en okej balanserad berättelse som undviker de ofta sönder exploaterade och dramatiska trauman. Hon fokuserar istället på sina erfarenheter och anekdoter som svarar på och förklarar de rubriker och tidningsartiklar som präglat hennes karriär.
Ebbas sommarprat genomsyras av små guldkorn i form av berättelser om hennes karriärs höjdpunkter, såsom hennes imponerande prestationer vid VM i Planica 2023 där hon tog hem två guld och två bronsmedaljer. Hon ger en levande skildring av tävlingsmomenten, men det är inte bara framgångarna som står i fokus. Ebba delar också med sig av de utmaningar hon mött på vägen i form av skador som fått medial uppmärksamhet.
En genomgående röd tråd i sommarpratet är Ebbas försvar mot de rubriker som ibland målat en snedvriden bild av hennes verklighet. Hon nämner specifikt hur hennes knäskador ofta blivit rubrikstoff och hur hon tvingats hantera den ständiga frågan ”tänk om” varje gång hon tittat på sitt skadade knä. Med en personlig ton förklarar hon hur dessa skador påverkat hennes karriär och liv, och bemöter lite forcerat det mediala svarta rubrikerna med sin egna röst.
Ebba Andersson. Foto: Bildbyrån Ebbas berättelse är fylld av anekdoter som belyser hennes liv som skidåkare och person. Hon delar med sig av minnen från uppväxten i en skidåkarfamilj, relationen med sin bror Fredrik, och deras gemensamma träningspass. Hon berättar även om sina somrar i Delsbo, (som nämns sex gånger men känns som tjugo) och hur dessa upplevelser format henne som person. Hon undviker att fastna i en ”trauma fest” med konstpauser. Istället belyser hon sin karriär med dess toppar och dalar genom personliga anekdoter och reflektioner. Det känns friskt och äkta, en berättelse om en framgångsrik skidåkares liv och kamp, och hur hon navigerar den komplexa värld av rubriker och förväntningar som kommer med det. Dock känns sommarpratet som ett försvarstal där Ebba får möjligheten att bemöta rubrikerna och media oavbruten, men minns någon i svenska folket dessa rubriker? Eller är det här mer en sätt för Ebba att skicka en känga till etablerade medier?
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Bonjour tristesse – En Tonårings Glamourösa Fiktion
Bonjour tristesse eller (Ett moln på min himmel), skottpeng på den som kom med den översättningen av titeln, bjuder på en enkel men fängslande premiss: en pappa och hans dotter lever ett amoraliskt, “attraktivt” liv sedan moderns bortgång. När de tillbringar en semester på Franska Rivieran ställs pappan inför valet mellan två kvinnor, medan hans uttråkade dotter beslutar sig för att lägga sig i spelet. Här vävs rävspel, psykologi och dialoger samman med bilder av solbrända kroppar marinerade i saltvatten och champagne.
Boken är skickligt skriven och det implicita, snarare än det specifika, gör berättelsen mer levande och tillåter läsaren att skapa egna bilder och förlänga scenerna i sitt sinne. Trots sin banala och tonåriga karaktär lyfter boken fram en glamorös och nostalgisk fransk livsstil som idag mest lever kvar i filmen/litteraturen. Chockfaktorn (som beskrivs ha varit stor när den kom -54) har dock inte åldrats lika väl, särskilt inte i vår OnlyFans-tidsålder där ”sex säljer” alltid är närvarande. Att en så ung författare lyckas skildra något som detta tidigt i sin ålder och karriär är förståeligt nog att det skapade uppståndelse. Det är imponerande.
Bonjour Tristesse. 1958. Great Britain. Directed by Otto Preminger. Screenplay by Arthur Laurents, based on the book by Françoise Sagan. With David Niven, Deborah Kerr, Jean Seberg Men är det verkligen värt att sätta sig på tvären och vara kritisk till just dessa aspekter? Är det inte lite löjligt att sucka och rulla ögonen åt en tonåring som tror sig förstå något om sex och kärlek? Finns det en tröttsammare, “jag vet bättre”-åsikt? I detta fall tycker jag att detta vore obefogat om man inte ställt in sig på att leta fel. Det implicita är stilfullt och på inget sätt grovt, vare sig enligt dåtidens mått eller jämfört med dagens våg av smut-romance. Däremot kan jag peka ett finger på dramatiken, som ofta framstår som teatralisk både i konversation och agerande. Men eftersom boken är fiktion så fungerar det. Efter denna bok skulle det kännas okej att bli kär på Rivieran, munhuggas hövligt med aristokrater och svalkas i Atlantens varma saltvatten.
Detta är en lättläst sommarbok som passar perfekt för den som hungrar efter dramatik och har en förkärlek för Frankrike.
Bonjour tristesse
ISBN: 9789174292770
Sidor: 143Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Blixtsnabba Idéer och Oändlig Aversion – En Recension av ‘Karismasamhället’
Låt oss föreställa oss en exklusiv klubb, en sådan som kräver ett hemligt lösenord och något extra av dig för att få medlemskap. Du lyckas knyta ihop trådarna och tar dig in i denna klubb (i verkligheten bara genom att köpa boken). Väl inne inser du att det är ett slutet sällskap som diskuterar verk de gemensamt har upplevt, och som nu bildar ett slags meta-narrativ. Du försöker hänga med, men du var inte där när det hände. Så är det att läsa ”Karismasamhället” av Elis Monteverde Burrau, född -92, nu med dubbelt efternamn när boken skrevs.
Mixen av tankar, berättande och meta-förklaringar får mig att avsky den nya skygga kultureliten som på något sätt ska navigera oss dödliga med lågt i tak genom frågeställningen om en jeansjacka på ett hönsnät ska betraktas som god kultur. Total aversion uppstår, men jag kan inte sluta läsa. Formuleringarna lyser med finess och de eviga referenserna, som man till slut ger upp på att googla, bildar en substans som till slut ”makes sense” i Monteverde Burraus oavbrutna malande. Flera pikar som leder till näsfnysningar och uttalad dekadens gör komposittexten njutbar och ger en bekant känsla av vad som kunde ha varit pladdret från killen med solglasögon mitt i natten på puben, han man bjuder på en cigg och husets rödpang för fortsatt underhållning.
”David Bowie dog idag. Jag tror han sagt att bär det känns tryggt är man död. Undrar om det känns tryggt. Om det finns lättmjölk och röd paprika är jag nöjd”
Det är en roman om ett umgänge som cirkulerar på diverse evenemang, ger uttryck för sina uppfattningar om deras bidrag till samhället. ”Oändligt tråkigt” men ändå fängslande tack vare de insprängda kommentarerna av blixtsnabba idéer som bryts av med romantexten, som i sin tur bryts av med en upprepning man själv trodde sig ha glömt bort. Det är intimt, det är ytligt, och en bra spegel av det nutida (2018) karismasamhället som idag knappast har blivit bättre.
Karismasamhället
ISBN: 9789178935178
Sidor: 234Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Jag har alltid haft förutfattade meningar om Kenza. Bli känd på att blogga? Influenser?
Hon har ju knappast fått kämpa för något, har jag tänkt många gånger när jag på senare år kikat in på hennes Instagram då och då och sett bilder på det perfekta livet. Snygg man, lyxigt hem, drömlikt sommarboende på landet, tre fina barn.
Men så börjar hon med att berätta om hur hon vaknar upp efter ännu en tuff natt och sätter sig vid datorn för att skriva dagens första blogginlägg.
Hon orkar inte hålla fasaden uppe och låtasas utan beskriver hur hon hoppas att hon och hela familjen snart ska få slippa den där hemska sjukdomen, den som förstör allt. Vidare tar hon med mig på resan där hennes föräldrar träffades.Båda unga, blixtförälskade och givetvis bröllop. Hon berättar hur hennes mamma sagt att hon önskar att hon lämnat pappan redan då, men att de små stunder som han skärpte till sig vägde upp för de dåliga.
Hon tar mig med på känslostormarna kring sin pappas beteende och missbruk, att göra revolt bara för att bli sedd.Hur hon klipper tuppkam, piercar näsan och börjar lyssna på musik som hennes pappa fullständigt hatar.Som lyssnare känner jag verkligen hur 13 åriga Kenza så desperat längtar efter sin pappas bekräftelse och kärlek.
Hon beskriver hur hennes pappa gång på gång kommer tillbaka till lägenheten där Kenza bor med sin mamma och bror, hur pappan gång på gång blir insläppt av mamman. Framförallt förmedlar hon den ilska och sorg hon känner inför det faktum att hennes mamma inte bara sätter ner foten.
Vidare berättar Kenza om hur hon som 15 åring byter stil totalt och börjar blogga om mode. Om hur hennes blogg växer snabbt och ger henne stora inkomster. Hur hon bara några få år efter att bloggen startat lyckats köpa sin första egna lägenhet för att kunna fly kaoset hemma. Skapa sin egen trygghet. När vi kommer hit i programmet så känns det plötsligt lättare att andas, när hon berättar om sin stora kärlek och trygghet i livet, Alex. Hur de förlovar sig och senare gifter sig i ett riktigt drömbröllop.
Men det blir svårt igen när hon berättar om de inhyrda vakterna som patrullerar runt vigsel och vigselfesten, för att hindra hennes pappa om han skulle få för sig att dyka upp. Lyckligtvis gjorde han inte det. Hon försöker verkligen leva det liv hon skapat för sig själv, men blir hela tiden störd av sin pappa. För mig som lyssnare rinner bägaren över när hon berättar att hennes pappa en dag, efter att dom brutit kontakten och inte hörts på år, hör av sig och berättar att han drabbats av cancer.
Här blir jag så brinnande och heligt förbannad. ”JAHA,nu duger hon! Och hennes syskon!” Vilket as. Kenza beskriver hur hon pendlar fram och tillbaka till sjukhuset för att trots allt ge sin pappa hans sista önskan, att få ha en relation till sin dotter.
Det är så smärtsamt och fint att lyssna på. Hur hon trots allt förlåter men inte alls förstår den vägen han valt i livet. När hon sen ska knyta ihop sitt sommarprat och talar direkt till sina tre barn brister hennes röst. Och även jag fäller en tår.
Jag vet att många som lyssnade idag känner igen sig i hennes känslor och det gör mig otroligt ledsen.Tack Kenza, för ett otroligt utlämnande sommarprat! Du förtjänar precis allt det fina livet ger dig.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Madame C, Krönikör
Hjortronhyllan 
Lämna en kommentar