När komikern och skådespelaren Felipe Leiva Wenger, mest känd som Lilla Al‑Fadji, tar plats i Sommar i P1 är det med avsikt att visa vem han är utan peruken, tofflor, accent och låtsasmacho attityd. Och det lyckas han delvis med. Det är ett personligt och varmt program, men också ganska försiktigt berättat, på gott och ont.
Det är fint att få möta personen bakom en så utpräglad rollfigur som Lilla Al‑Fadji. I över ett decennium har karaktären drivit med både orten och svenskheten, och det är utan tvekan en prestation att ha skapat något så eget. I sommarpratet märks viljan att kliva ur skuggan och tala som sig själv, som Felipe.
Berättelsen om hans mammas flykt från Chile bär på viktiga nyanser, det handlar inte om att fly från bomber, utan från politiskt förtryck. Den sortens flykt får ofta mindre plats i offentligheten, och det är en styrka att han väljer att lyfta det. Mamman framstår som den självklara hjälten i programmet, vilket också är pratets känslomässiga kärna.
Trots det starka ämnet lyfter pratet aldrig riktigt. Det saknas lite skärpa, lite motstånd. Felipe är ödmjuk och sympatisk, men berättelsen rör sig mest på ytan. Även när det blir sorgligt känns det lite återberättat snarare än upplevt i stunden. Det är möjligt att just detta är ett medvetet grepp, att berätta utan att vältra sig.
Det är också anmärkningsvärt hur lite av Felipes skarpa humor får ta plats. Det är inget krav att ett sommarprat ska vara roligt (borde vara), men med tanke på hans komiska bakgrund blir det något av ett tomrum. Det är som om han gör stor affär av att lägga masken åt sidan, men inte riktigt vet vad han ska ersätta den med.
Det är ett modigt steg, men inte ett som bär hela vägen. Istället får vi en trygg berättelse som rör sig mellan barndom, ortliv och föräldraskap utan större överraskningar. I slutändan är det ett godkänt och stundtals rörande program, men inte ett som stannar kvar särskilt länge efteråt.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 