-
Varför behöver vi mer än bara rapportliknande berättelser?
Annie lööfs är först ut med 2023s sommarprat och efter 27 sekunder hör man i både tonen och historien som ska utvecklas att detta kommer bli samma visa av detta beprövade format. Efter vinjetten följer 56 minuter och 28 sekunder av den godnattsageliknande ton vi ofta hört i debatter och ett ämne laddat med trauma. Det lämnar mig både funderande och delvis besviken. Konceptet med att underhålla svenskarna under deras välförtjänta sommarledighet är något som jag personligen tycker borde bejakas, Vad är innehåll? Vad vill man att människor ska få njuta av? Men tyvärr missade detta sommarprat målet genom att fokusera alltför mycket på ett traumatiskt ämne.
Det är förståeligt att människor kan ha upplevt trauman i sina liv, och att de känner behovet av att dela dessa erfarenheter likt en profet för att bearbeta dem eller för att inspirera och upplysa andra. Dock tycker jag att det finns en tid och plats för allting, och sommarpratet känns inte som den mest passande stunden att dyka djupt in i sådana ämnen. Jag förstår om det varit en del av berättelsen men inte allt.
Såsom lyssnare hade jag hoppats på att få höra något lättare, något mer underhållande och kanske till och med roligt. Jag hade hoppats att Annie skulle släppa den politiska masken och visa sig själv, bjuda på roliga anekdoter om saker som hänt bakom ljuset, intressanta politiska möten som får en att tappa hakan, eller bara något som skulle knäcka den politiska fasaden och ge oss en riktig människa. Sommarpratet är ju ändå en form av avkoppling och en chans för oss svenskar att fly vardagens bekymmer för en stund. Att höra en berättelse som är fylld med spänning, överraskningar och kanske till och med skratt är något jag personligen skulle ha uppskattat mycket mer.
Annie Lööf. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio Det finns ett bra citat jag ofta refererar till. Om en historia inte har en överraskning är det ingen historia. Då är det bara en rapport. Ett bra sommarprat, behöver ha något som fångar lyssnarens intresse. Det kan vara en twist, en oväntad händelse eller till och med en oväntad person som dyker upp. Tyvärr saknades denna nödvändiga ingrediens i Annies sommarprat. Istället för en historia fick vi en rapport eller presentation om förlossningsvårdens excellens i vård och bemötande men att förloppet oftast känns osäkert, obehagligt och traumatiskt. Det är ett ämne som berör och är säkert nyttigt för många att höra. Men detta kommer att behandlas i Annies framtida biografi och kommer i det formatet inte att vara en tjuv av 56 minuter sommarsemester.
Jag upplevde även en viss ensidighet i sommarpratet. Det kändes som om det användes som ett tillfälle att ge en känga till en politisk motståndare, och det är något jag personligen inte uppskattar i en underhållningskontext. Sommarpratet borde vara en plattform för att dela positiva upplevelser, reflektioner och kanske till och med lära oss något nytt. Att använda det som en kanal för att framföra politiska budskap eller kritik mot andra känns malplacerat och drar ner helhetsupplevelsen.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Fången i en lyxig bur
En roman som fångar mitt hjärta med sin gripande berättelse som utspelar sig på en mycket begränsad plats, nämligen hotellet Metropol. Huvudpersonen, Greve Rostov, har dömts till husarrest på hotellet av den sovjetiska KGB och förvisas från sin lyxsvit med utsikt över Röda torget till en vindsvåning.
Berättelsen i boken väver samman Greve Rostovs personliga utveckling med en bredare historisk kontext. Vi får lära känna karaktärerna i stora drag och deras närvaro ger liv åt historien. Ingen karaktär känns överflödig, och varje detalj, som vilket vin som passar till vilken maträtt eller vilken frukt som serveras till frukost, är betydelsefull.
Jag är hänförd av Towels förmåga att skapa en vacker bild av både hotellet och det politiska klimatet i Ryssland. Trots att Greve Rostov är fängslad inom hotellväggarna har han enastående insikter om världshändelser och ger oss en
tankeställare.Det som imponerar mig mest är Greve Rostovs oföränderliga gentlemannaliknande karaktär. Ibland kan hans fokus på etikett och formaliteter verka absurt, med tanke på att han är fången i en lyxig bur. Vad har han att förlora? Men jag kom att uppskatta hans formaliteter och insåg att han verkligen är en gentleman. Genom att förbli trogen sig själv vägrar han att låta regimen vinna. Han är inte bitter. Han slösar inte energi på att öppet trotsa bolsjevikerna. Han håller huvudet högt och behåller sin värdighet.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Ett kollage av liv och tid
“Rädda någonting från tiden där man aldrig mer kommer att vara.” Jag är helt golvad av denna mästerliga och kollektiva minnesskildring av popkultur, fraser, annonser, privata minnen och offentliga händelser. Alla noggrant ordnade för att skapa en unik helhet. Ernauxs skrivstil är subjektiv och ibland drömmande, samtidigt skickligt medryckande i sin beskrivning av den sociala förändringen och om hur värderingar och sätt att leva ändras över åren på ett oförutsägbart sätt.
Det är imponerande hur Ernaux lyckas sammanfatta så mycket på en gång, medan texten ändå ger en inblick i ett liv som både har levts och betraktas från sidan som en spelfilm. Boken är en fantastisk samtidsskildring som ger läsaren ett flyt i läsningen där man måste hejda sig för att verkligen kunna ta in vad som står på dessa sidor.
Efter att ha läst klart boken, kände jag mig tvungen att börja om från början igen. Den här boken är helt enkelt så bra att jag inte kan få nog av den! Det är en solklar femma från mig!
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Välformulerat men inte gripande
Ett snyggt instagrammigt omslag som inte lever upp till förväntan. Rachel Cusks roman ”Outline” är en tankeväckande men inte särskilt tillfredsställande läsupplevelse. Genom en serie dialoger med olika karaktärer utforskar författaren olika teman som relationer, sexualitet och föräldraskap. Cusk avslöjar dock inte mycket om handlingen eller karaktärerna, vilket gör det svårt att bli engagerad i historien.
Språket är dock välformulerat och det finns några djupa och gripande observationer. Men på det hela taget är det en roman som är mer intressant än gripande. Det finns en bitterhet som genomsyrar texten och som ibland verkar hämma Cusk från att komma vidare. Detta gör att det inte finns någon verklig utveckling eller resa för karaktärerna eller mig som läsare. Boken lämnar också en känsla av att det kanske finns en viss pretentiösitet i verkets stil och form.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Skratt och anekdoter till humor och vänskap
Boken om Killinggänget är en direkt inblick i denna estradörers lejonkula. Boken är skriven av Linus Kuhlin, som har gjort ett gediget researcharbete och sammanfattat Killinggängets karriär på ett inbjudande sätt. Boken går på djupet och belyser inte bara humorn och alla de roliga showerna och
tv-produktioner utan även gruppens dynamik, vänskap och ibland ovänskap. Boken innehåller många roliga anekdoter, bakgrundsfakta om deras filmer, samt en mängd citat och
kommentarer från medlemmarna själva. Karriären skildras kronologiskt och fördjupar och analyserar Källmaterialet skickligt. Detta recept ger Killinggängets gärningar en rättvis
beskrivning för deras givna plats i svensk humorhistoria.Jag rekommenderar boken till både fans av Killinggänget och de som är nyfikna på en av Sveriges mest kända humorgrupper. Boken ger en underhållande och insiktsfull inblick i gruppen och deras verk. Den enda kritik jag har att ge är att Kuhlin överanvänder vissa uttryck. Boken är en underhållande läsning för alla som uppskattar svensk humor och vill lära sig mer om en av landets mest inflytelserika humorgrupper.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Ön bortom horisonten faller kort trots sin kreativa potential
I ”Ön bortom horisonten” får vi följa med Astrid, en ung kvinna som blir utvald att resa till en plats vid namn Wollstone, som är omgärdad av myter och oklarheter. Enligt rykten ska Wollstone vara ett matriarkat och en plats som kan rädda människor från den utbredda depressionen. På plats i Wollstone sätts Astrids tidigare världsbild i gungning.
Med sin text har Blad målat upp en alternativ dystopi med en väl utvecklad värld och tanke, men tempot i handlingen går långsamt och kompenseras med detaljerade karaktärs- och miljöbeskrivningar. Även om dessa beskrivningar är vackert utförda, får de mig som läsare att sitta väntandes på det stora hindret för karaktären och förklaringen till Wollston. Men när inget av det “väntade” händer, lämnas jag besviken med en väl målad bild men tom på förklaringar. Mot slutet av boken, kommer handlingen igång med ett välbehövligt maktspelet som placerar del tvås kurs i spektrumet och intresset återkommer.
Boken har en trevlig mix av de dystopielement som engagerat miljontals tittare på HBO under 2010-talet och boken borde rida med på den vågen. Men jag önskar att Blad hade haft fler “nej-sägare” runt sig när historien om Wollstone skrevs. Det finns en enorm potential, men den når inte riktigt dit för mig.
Med det sagt kan jag inte förneka att ”Ön bortom horisonten” har något särskilt och en viss charm som gör mig nyfiken på vad som kommer att hända i fortsättningen.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
En läxa i att hantera oväntade hinder: Historien om SS Kingo
Solen strålade starkt, jag satt ute i den pollenfria luften och försökte scrolla igenom diverse sociala medier, men den starka solen gjorde det svårt för mig att se alla selektivt utvalda uppdateringar i flödet. Skärmen blev varm och jag kunde inte se något alls. Frustrationen steg i takt med irritationen som boostas av tristessen man kan ha som omogen vuxen.
Plötsligt fick jag syn på en bit björkbark som hade lossnat när min far högg ved tidigare på dagen. Jag tittade på den, vred den i min hand och letade om den hade de korrekta aerodynamiska vinklar. Plötsligt fick jag en idé. Jag gick snabbt med iver till det kalla garaget och hittade farfars gamla kniv, som var både lite rostig och slö men hade ett fint rött plasthandtag. Jag började skära och forma den till fören på vad som i mitt minne ska vara SS Kingo. Jag kallade den för SS för att det lät bra, jag tror att jag har hört det på film och där och då i all hast verkligen trodde jag att det stod för Sailing Ship. Det gör det inte, det står för “Screw Steamer – ångbåt”. Nu ångrar jag det lite, nästan skäms.
Jag formade barken till ett vackert skrov och använde en bit rundstav som mast, som gick rakt igenom hela skrovet och behövde därför tätas vid mastfoten med trälim. SS Kingo gick från att vara miljövänlig till att bli en miljöfarligsportbåt. För roder använde jag en rektangel som jag skar ut från en Arla-tetra och till segel valde jag förstasidan i Lidels reklamblad. SS Kingo sponsrades nu av smör, som kostade 55 kronor per förpackning, max tre per hushåll.
Jag tog med min skapelse ut i solen, men det var ingen folkmassa som applåderade eller ens var ute för att möta mig och Kingo. Det var en anti-klimax som gjorde min tidigare kreativa och glada stämning lite sämre. Jag ringde min bästa vän på ett videosamtal i hopp om att väcka liv i lågan igen. Jag poserade och stoltserade med min skapelse. Jag frågade inbjudande om vi skulle sjösätta den tillsammans och se om vi kunde ta oss en kilometer till slussen. Jag tyckte det var en bra ide att dela min konstruktion fast han inte ens deltagit, jag är en god människa. Han tyckte det var en korkad idé och föreslog en kopp kaffe i skuggan istället. Jag tackade artigt nej, skakade leende på huvudet medan jag strök honom ur mitt fiktiva testamente, den lilla jäveln…
Jag gick förbi lekparken på väg till bron där jag skulle sjösätta min farkost. Jag mötte några människor på vägen och kände mig plötsligt lite för gammal och ensam för denna aktivitet. Jag gömde Kingo innanför min skjorta och hälsade på dem, ”tjenare”, precis som om jag bara var ute och gick som alla andra som inte hade en Kingo under skjortan, redo för seglats. Jag väntade tills jag var ensam, hukade mig ner vid vattnet som var i rörelse mot slussen, justerade rodret och seglet efter min påhittade erfarenhet. Jag funderade på att slicka på fingret för att känna efter vart vinden kom ifrån, men jag var rädd för det giftiga trälimmet som jag använde. Jag tror det är giftigt för flaskan är orange och det är en farlig färg.
Jag håller masten mellan tumme och pekfinger och låter barken röra vid ytan. Trots att seglet inte direkt fylls med vind, känner jag hur SS Kingo vill iväg genom vibrationen i masten. Sakta men säkert släpper jag greppet och ser Kingo segla iväg mot slussen. Kingo bryter av med sitt blåa segel mot det mörka vattnet och flyter framåt. Men något ser fel ut, Kingo börjar snurra vilket känns väldigt ovanligt för en båt. Efter att ha snurrat mer och mer når hon till en krök där det finns en ström. Jag blir rädd och föreställer mig det värsta, men istället kantrar Kingo odramatiskt och ljudlöst mot kanten av vattendraget och ligger nu uppochner och guppar. SS Kingo är inte längre ett fartyg utan har nu bara blivit en dålig ursäkt till nedskräpning. Känslan av sorg infinner sig hos mig, jag sätter händerna i fickorna, det är en del av livet. Jag går sakta hemåt och funderar på om den där koppen kaffe i skuggan fortfarande är tillgänglig. Jag tänker säga att Kingo klarade sig till slussen.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Det där med skärmar..
”Datorer, surfplattor och mobiler tar allt mer av vår tid och påverkar såväl familjelivet som våra hjärnor, nackar och tummar.”
Överallt debatteras det om skärmtid. I tidningar, i sociala medier och i fikarummen. Diskuterar man inte begreppet i sig så handlar det om något man sett på en skärm. En framkrystad serie, väder eller några människor som visar sina begåvningar både inom sport och kultur.
Det kanske inte är så hälsosamt?
Skulle men kanske försöka lägga ifrån sig mobiltelefonen lite oftare?
Speciellt på semestern. Då ska man koppla av, koppla ifrån och logga ut. Leva i nuet. ”skärmarna kan också ge upphov till nacksmärtor, koncentrationsproblem, depression och bråk i familjen.” Jo. Det kan inte vara hälsosamt det där. Att alltid hålla koll. Bäst att lägga bort mobilen en stund. Eller nej. Logga ut från lite appar och kanske inaktivera den som känns väldigt onödig. Så. Nu har jag klippt navelsträngen med den fyrkantiga bebisen som bor i en byxficka.
Nu ska här bli ändringar. Vara social med de som är i närheten, vaken och nyfiken på omgivningen och bli en riktig hurtbulle! Fit for fight för semester. Avkopplad och i form redan när de lediga dagarna kommer. Ta mer promenader. Skaffa en hobby. Laga mer mat. Träna. Träffa människor. Nöjd över nystarten lutar jag mig bekvämt tillbaka i stolen och funderar över livets stora gåtor.
Vad är livets stora gåtor?
Middag. Vad ska det bli till middag?
Köttbullar? Lasagne? Fiskpinnar?
Nej nyttigt var det. Nytt liv. Lax får det bli till middag. Men den är väl lite tråkig den där laxen som bara får gå i ugnen med lite dill och citronpeppar samt den obligatoriska potatisen till. Bäst att söka efter ett nytt recept! Något spännande som passar det nya livet! Klickar fram en sökmotor och printar in ”lax” och ”recept”. Hm.. det där såg avancerat ut. Lite väl för en vardag. Vad är det där för ingrediens det har jag aldrig provat. Fänkål nej usch…. Ja juste. Mobilen.
Låser snabbt skärmen och stoppar ner den i tryggheten i fickan igen, där den hör hemma.
Inget har hänt. Den där minuten har inte gett dålig hållning. Det krävs mer än så! Tur att missödet kunde väjas för. Det får bli den där laxen med lite dill och citronpeppar och den obligatoriska potatisen. Med lite eftertanke så är den rätt god. Och nyttig. Fisk är nyttigt det vet man ju.
Äta nyttigt och träna för att vara redo för sommaren! Träna ja.
Hur gör man på bästa sätt? Räcker det med promenader? Behövs övningar för bästa möjliga resultat? Räcker det att vara hemma och göra så gott man kan eller ska man kosta på sig ett gymkort?
Bäst att kolla banken. Jo men ett gymabonemang finns det ekonomiskt utrymme för. Bäst att kolla hur man gör på gymmet. Vilka övningar som passar och hör ihop med alla kroppsdelar. Överkropp, underkropp, axlar, mage, rygg, triceps och glutes. Oj oj oj vad med övningar det finns! Det här kommer bli så bra!
Hoppsan telefonen igen. Låser skärmen igen och förpassar åter den lilla fyrkanten till fickan.
Ingen skada skedd. Det här blir bra! Nyttig mat och en plan för att röra mig mer. Motverka skärmarnas förbannelser. Den här sommaren är Sommaren. Sommaren med stort S. Full med energi efter hälsosam mat och träning. Yeees. Hur ska den spenderas?
På en lokal insjöstrand? På en strand vid havet? På minigolfen? Vart än jag går kommer det glänsa om mig. Och det nya livet. Undra om de har något boende ledigt nära kusten? Bäst att kolla. Känner tyngden och värmen från den lilla fyrkanten i min ficka. Den skulle ju ligga kvar där.
Hmm.. en liten stund till att kolla semesterboenden måste ju accepteras. Det kommer knappast hindra miniatyrmänniskan i samma hushåll från att bryta ihop över att det inte blir makaroner till middag idag.
Dags att leta reda på sommaraktiviteter, kanske ska ordna en sommarfest? Måste googla recept. Och får inte glömma semestern med kustnära boende det måste kollas upp och det är lika bra att dubbelkolla budgeten så att det verkligen finns pengar till ett gymkort. De pengarna kanske gör sig bättre på semestern. Det har man ju ändå förtjänat. Semester. Skärmfri semester. Det blir bra. Om inte eventuella specifika recept behöver kollas upp. Eller om det regnar. Då gills det inte.
Text
Skogsliljan, Spalt skribent
-
Överdrifter och skrönor längs Themsen
Historien om tre män, alla med uttalad hypokondri, i en båt är en klassisk roman med brittisk humor. Den är skriven under 1800-talet men har hög igenkänning än idag.
Det är tre pompösa stadsråttor som tror att en tur på floden Themsen ska ge dem ett bättre leverne och hälsa. Deras resa kantas tyvärr av diverse katastrofer samt förtäljning av skrönor, anekdoter och överdrifter. Humorn och igenkänningen om lusten att ge sig ut på äventyr är centrala teman i boken. Det är när man saknar erfarenhet och känsla för vad en resa eller aktivitet egentligen innebär för en som människa. Det kan uppstå situationer, till exempel ett lockande morgondopp som visar sig vara allt annat än behaglig när man väl står där 06.30 och stirrar ner på den kalla våta. Boken innehåller också avsnitt med förvånansvärt djupa beskrivningar av naturen längs Themsen, vilket förskönar och visar att Jerome är en skicklig författare. Att beskriva denna bok som enkel komik vore en grov förenkling, dess välskrivna och skarpa innehåll är så mycket mer än så.
Rekommenderar denna till alla som gillar brittisk humor. Till dig som vill ha något att läsa på en planerad resa där du ska göra något nytt du inte kan. Eller till dig som bara känner dig lite hypokondrisk och tror att en nypa frisk luft kan hjälpa.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
En tanklockslång person och vårens ankomst
Jag ser en bil parkera utanför den glesa häcken utan blad som trimmats av min far förra våren. Ett (vad jag förmodar är ett par) och en äldre dam kliver ut ur den silvriga Kian. Även en liten person som med en rosa mössa hoppar ut sist. Hennes hjässa räcker precis upp till kanten på tanklocket och springer till mannen i paret som står och granskar sin parkering, våra blickar möts genom mörk glas i billiga bågar och häckens glesa grenverk, han ler. Kanske är det av vårens antågande men säkert tack vare den lilla rosa tanklockslånga personen. Han lyfte upp henne med en klagande kommentar, “Jaha, kan du inte gå själv”. Men hans kroppsspråk och ansiktet säger något annat. Det är vår nu och han älskar nog den lilla rosa personen med mössa fast det är april. De går mot lekparken som redan är full av olika familjekonstellationer. Jag vänder blad i min bok där jag sitter bakom häcken men börjar inte läsa. Jag har blivit inbjuden till en audiens för de snarlika tivolisorlet som strömmar ut från lekparken en bit bort.
Jag inbillar mig för en stund som är lika kort som en dusch av Gunde Svan, sisådär 1 minut och 27 sekunder, att jag ser vad som händer, att jag med mina öron kan dechiffrera och urskilja denna kabaré. Mammor som dukar upp torra sockerkakor gjorda på mix, buktande plåt av åkande barn i rutschkanan och mammor och pappor som uppmanas att titta lite bättre än vad de redan gör. Jag ser för mitt inre den lilla personen med rosa mössan som bara precis når till tanklocket bli nedsläpp på det mjuka konstgräset av mannen med solbrillor, silver Kia och leende. Personen med mössan är nog lite överväldigad över alla andra barn på lekplatsen. Jag undrar om hon tar sikte på gungan med en sol på. Inte för att jag bryr mig. Min bok är väldigt intressant och handlar om hypokondriker år 1251. Som dom hade de. Inte riktigt klokt. Jag inser att det är våren som gör det möjligt, vårens antågande som ger liv åt både människor och naturen. Det är en påminnelse om att jag är barnlös och lycklig.
Jag har just nu ingen egen, jag har inte ens en bil som den lilla personen skulle mätas mot. Jag skulle också kunna äta sockerkakor på mix, hela, ensam. glädjas utav våren och läsa min bok utan att jag behöver titta extra noga medans någon liten mössa hoppar över en stock i sina stövlar eller springer sicksack mellan löv med sin usla nybörjare koordination. Det som skrämmer mig mest är att det nog inte kommer finnas tanklock om jag någonsin skulle få ett barn. Det känns som ett projekt som tar tid och engagemang, regeringens elektrifiering går to.m snabbare. Jag vill inte bli en far till en laddsladdis.
Så här kom alltså en liten rosa mössa, kortare än en tanklock, eventuellt springande över konstgräs som om det vore en hinderbana och här ska jag sitta och låtsas ha det så bra. Jag hatar alla människor med silvrig Kia. Men jag hatar inte den lilla med rosa mössa som inte nått längden till tanklocks höjden, designad av Peter Schreyer. Vilken hjälte han är som räddar barn från hat på distans. Undrar om han tänker på det, eller på sockerkakor på mix. eller barnlösa bokälskare utan en Kia i silver.
Det är ju fan inte klokt.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 
Lämna en kommentar