-
En läxa i att hantera oväntade hinder: Historien om SS Kingo

Solen strålade starkt, jag satt ute i den pollenfria luften och försökte scrolla igenom diverse sociala medier, men den starka solen gjorde det svårt för mig att se alla selektivt utvalda uppdateringar i flödet. Skärmen blev varm och jag kunde inte se något alls. Frustrationen steg i takt med irritationen som boostas av tristessen man kan ha som omogen vuxen.
Plötsligt fick jag syn på en bit björkbark som hade lossnat när min far högg ved tidigare på dagen. Jag tittade på den, vred den i min hand och letade om den hade de korrekta aerodynamiska vinklar. Plötsligt fick jag en idé. Jag gick snabbt med iver till det kalla garaget och hittade farfars gamla kniv, som var både lite rostig och slö men hade ett fint rött plasthandtag. Jag började skära och forma den till fören på vad som i mitt minne ska vara SS Kingo. Jag kallade den för SS för att det lät bra, jag tror att jag har hört det på film och där och då i all hast verkligen trodde jag att det stod för Sailing Ship. Det gör det inte, det står för “Screw Steamer – ångbåt”. Nu ångrar jag det lite, nästan skäms.
Jag formade barken till ett vackert skrov och använde en bit rundstav som mast, som gick rakt igenom hela skrovet och behövde därför tätas vid mastfoten med trälim. SS Kingo gick från att vara miljövänlig till att bli en miljöfarligsportbåt. För roder använde jag en rektangel som jag skar ut från en Arla-tetra och till segel valde jag förstasidan i Lidels reklamblad. SS Kingo sponsrades nu av smör, som kostade 55 kronor per förpackning, max tre per hushåll.
Jag tog med min skapelse ut i solen, men det var ingen folkmassa som applåderade eller ens var ute för att möta mig och Kingo. Det var en anti-klimax som gjorde min tidigare kreativa och glada stämning lite sämre. Jag ringde min bästa vän på ett videosamtal i hopp om att väcka liv i lågan igen. Jag poserade och stoltserade med min skapelse. Jag frågade inbjudande om vi skulle sjösätta den tillsammans och se om vi kunde ta oss en kilometer till slussen. Jag tyckte det var en bra ide att dela min konstruktion fast han inte ens deltagit, jag är en god människa. Han tyckte det var en korkad idé och föreslog en kopp kaffe i skuggan istället. Jag tackade artigt nej, skakade leende på huvudet medan jag strök honom ur mitt fiktiva testamente, den lilla jäveln…
Jag gick förbi lekparken på väg till bron där jag skulle sjösätta min farkost. Jag mötte några människor på vägen och kände mig plötsligt lite för gammal och ensam för denna aktivitet. Jag gömde Kingo innanför min skjorta och hälsade på dem, ”tjenare”, precis som om jag bara var ute och gick som alla andra som inte hade en Kingo under skjortan, redo för seglats. Jag väntade tills jag var ensam, hukade mig ner vid vattnet som var i rörelse mot slussen, justerade rodret och seglet efter min påhittade erfarenhet. Jag funderade på att slicka på fingret för att känna efter vart vinden kom ifrån, men jag var rädd för det giftiga trälimmet som jag använde. Jag tror det är giftigt för flaskan är orange och det är en farlig färg.
Jag håller masten mellan tumme och pekfinger och låter barken röra vid ytan. Trots att seglet inte direkt fylls med vind, känner jag hur SS Kingo vill iväg genom vibrationen i masten. Sakta men säkert släpper jag greppet och ser Kingo segla iväg mot slussen. Kingo bryter av med sitt blåa segel mot det mörka vattnet och flyter framåt. Men något ser fel ut, Kingo börjar snurra vilket känns väldigt ovanligt för en båt. Efter att ha snurrat mer och mer når hon till en krök där det finns en ström. Jag blir rädd och föreställer mig det värsta, men istället kantrar Kingo odramatiskt och ljudlöst mot kanten av vattendraget och ligger nu uppochner och guppar. SS Kingo är inte längre ett fartyg utan har nu bara blivit en dålig ursäkt till nedskräpning. Känslan av sorg infinner sig hos mig, jag sätter händerna i fickorna, det är en del av livet. Jag går sakta hemåt och funderar på om den där koppen kaffe i skuggan fortfarande är tillgänglig. Jag tänker säga att Kingo klarade sig till slussen.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Det där med skärmar..

”Datorer, surfplattor och mobiler tar allt mer av vår tid och påverkar såväl familjelivet som våra hjärnor, nackar och tummar.”
Överallt debatteras det om skärmtid. I tidningar, i sociala medier och i fikarummen. Diskuterar man inte begreppet i sig så handlar det om något man sett på en skärm. En framkrystad serie, väder eller några människor som visar sina begåvningar både inom sport och kultur.
Det kanske inte är så hälsosamt?
Skulle men kanske försöka lägga ifrån sig mobiltelefonen lite oftare?
Speciellt på semestern. Då ska man koppla av, koppla ifrån och logga ut. Leva i nuet. ”skärmarna kan också ge upphov till nacksmärtor, koncentrationsproblem, depression och bråk i familjen.” Jo. Det kan inte vara hälsosamt det där. Att alltid hålla koll. Bäst att lägga bort mobilen en stund. Eller nej. Logga ut från lite appar och kanske inaktivera den som känns väldigt onödig. Så. Nu har jag klippt navelsträngen med den fyrkantiga bebisen som bor i en byxficka.

Nu ska här bli ändringar. Vara social med de som är i närheten, vaken och nyfiken på omgivningen och bli en riktig hurtbulle! Fit for fight för semester. Avkopplad och i form redan när de lediga dagarna kommer. Ta mer promenader. Skaffa en hobby. Laga mer mat. Träna. Träffa människor. Nöjd över nystarten lutar jag mig bekvämt tillbaka i stolen och funderar över livets stora gåtor.
Vad är livets stora gåtor?
Middag. Vad ska det bli till middag?
Köttbullar? Lasagne? Fiskpinnar?
Nej nyttigt var det. Nytt liv. Lax får det bli till middag. Men den är väl lite tråkig den där laxen som bara får gå i ugnen med lite dill och citronpeppar samt den obligatoriska potatisen till. Bäst att söka efter ett nytt recept! Något spännande som passar det nya livet! Klickar fram en sökmotor och printar in ”lax” och ”recept”. Hm.. det där såg avancerat ut. Lite väl för en vardag. Vad är det där för ingrediens det har jag aldrig provat. Fänkål nej usch…. Ja juste. Mobilen.
Låser snabbt skärmen och stoppar ner den i tryggheten i fickan igen, där den hör hemma.
Inget har hänt. Den där minuten har inte gett dålig hållning. Det krävs mer än så! Tur att missödet kunde väjas för. Det får bli den där laxen med lite dill och citronpeppar och den obligatoriska potatisen. Med lite eftertanke så är den rätt god. Och nyttig. Fisk är nyttigt det vet man ju.
Äta nyttigt och träna för att vara redo för sommaren! Träna ja.
Hur gör man på bästa sätt? Räcker det med promenader? Behövs övningar för bästa möjliga resultat? Räcker det att vara hemma och göra så gott man kan eller ska man kosta på sig ett gymkort?
Bäst att kolla banken. Jo men ett gymabonemang finns det ekonomiskt utrymme för. Bäst att kolla hur man gör på gymmet. Vilka övningar som passar och hör ihop med alla kroppsdelar. Överkropp, underkropp, axlar, mage, rygg, triceps och glutes. Oj oj oj vad med övningar det finns! Det här kommer bli så bra!
Hoppsan telefonen igen. Låser skärmen igen och förpassar åter den lilla fyrkanten till fickan.
Ingen skada skedd. Det här blir bra! Nyttig mat och en plan för att röra mig mer. Motverka skärmarnas förbannelser. Den här sommaren är Sommaren. Sommaren med stort S. Full med energi efter hälsosam mat och träning. Yeees. Hur ska den spenderas?
På en lokal insjöstrand? På en strand vid havet? På minigolfen? Vart än jag går kommer det glänsa om mig. Och det nya livet. Undra om de har något boende ledigt nära kusten? Bäst att kolla. Känner tyngden och värmen från den lilla fyrkanten i min ficka. Den skulle ju ligga kvar där.
Hmm.. en liten stund till att kolla semesterboenden måste ju accepteras. Det kommer knappast hindra miniatyrmänniskan i samma hushåll från att bryta ihop över att det inte blir makaroner till middag idag.
Dags att leta reda på sommaraktiviteter, kanske ska ordna en sommarfest? Måste googla recept. Och får inte glömma semestern med kustnära boende det måste kollas upp och det är lika bra att dubbelkolla budgeten så att det verkligen finns pengar till ett gymkort. De pengarna kanske gör sig bättre på semestern. Det har man ju ändå förtjänat. Semester. Skärmfri semester. Det blir bra. Om inte eventuella specifika recept behöver kollas upp. Eller om det regnar. Då gills det inte.
Text
Skogsliljan, Spalt skribent
-
Överdrifter och skrönor längs Themsen


Historien om tre män, alla med uttalad hypokondri, i en båt är en klassisk roman med brittisk humor. Den är skriven under 1800-talet men har hög igenkänning än idag.
Det är tre pompösa stadsråttor som tror att en tur på floden Themsen ska ge dem ett bättre leverne och hälsa. Deras resa kantas tyvärr av diverse katastrofer samt förtäljning av skrönor, anekdoter och överdrifter. Humorn och igenkänningen om lusten att ge sig ut på äventyr är centrala teman i boken. Det är när man saknar erfarenhet och känsla för vad en resa eller aktivitet egentligen innebär för en som människa. Det kan uppstå situationer, till exempel ett lockande morgondopp som visar sig vara allt annat än behaglig när man väl står där 06.30 och stirrar ner på den kalla våta. Boken innehåller också avsnitt med förvånansvärt djupa beskrivningar av naturen längs Themsen, vilket förskönar och visar att Jerome är en skicklig författare. Att beskriva denna bok som enkel komik vore en grov förenkling, dess välskrivna och skarpa innehåll är så mycket mer än så.
Rekommenderar denna till alla som gillar brittisk humor. Till dig som vill ha något att läsa på en planerad resa där du ska göra något nytt du inte kan. Eller till dig som bara känner dig lite hypokondrisk och tror att en nypa frisk luft kan hjälpa.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
En tanklockslång person och vårens ankomst

Jag ser en bil parkera utanför den glesa häcken utan blad som trimmats av min far förra våren. Ett (vad jag förmodar är ett par) och en äldre dam kliver ut ur den silvriga Kian. Även en liten person som med en rosa mössa hoppar ut sist. Hennes hjässa räcker precis upp till kanten på tanklocket och springer till mannen i paret som står och granskar sin parkering, våra blickar möts genom mörk glas i billiga bågar och häckens glesa grenverk, han ler. Kanske är det av vårens antågande men säkert tack vare den lilla rosa tanklockslånga personen. Han lyfte upp henne med en klagande kommentar, “Jaha, kan du inte gå själv”. Men hans kroppsspråk och ansiktet säger något annat. Det är vår nu och han älskar nog den lilla rosa personen med mössa fast det är april. De går mot lekparken som redan är full av olika familjekonstellationer. Jag vänder blad i min bok där jag sitter bakom häcken men börjar inte läsa. Jag har blivit inbjuden till en audiens för de snarlika tivolisorlet som strömmar ut från lekparken en bit bort.
Jag inbillar mig för en stund som är lika kort som en dusch av Gunde Svan, sisådär 1 minut och 27 sekunder, att jag ser vad som händer, att jag med mina öron kan dechiffrera och urskilja denna kabaré. Mammor som dukar upp torra sockerkakor gjorda på mix, buktande plåt av åkande barn i rutschkanan och mammor och pappor som uppmanas att titta lite bättre än vad de redan gör. Jag ser för mitt inre den lilla personen med rosa mössan som bara precis når till tanklocket bli nedsläpp på det mjuka konstgräset av mannen med solbrillor, silver Kia och leende. Personen med mössan är nog lite överväldigad över alla andra barn på lekplatsen. Jag undrar om hon tar sikte på gungan med en sol på. Inte för att jag bryr mig. Min bok är väldigt intressant och handlar om hypokondriker år 1251. Som dom hade de. Inte riktigt klokt. Jag inser att det är våren som gör det möjligt, vårens antågande som ger liv åt både människor och naturen. Det är en påminnelse om att jag är barnlös och lycklig.

Jag har just nu ingen egen, jag har inte ens en bil som den lilla personen skulle mätas mot. Jag skulle också kunna äta sockerkakor på mix, hela, ensam. glädjas utav våren och läsa min bok utan att jag behöver titta extra noga medans någon liten mössa hoppar över en stock i sina stövlar eller springer sicksack mellan löv med sin usla nybörjare koordination. Det som skrämmer mig mest är att det nog inte kommer finnas tanklock om jag någonsin skulle få ett barn. Det känns som ett projekt som tar tid och engagemang, regeringens elektrifiering går to.m snabbare. Jag vill inte bli en far till en laddsladdis.
Så här kom alltså en liten rosa mössa, kortare än en tanklock, eventuellt springande över konstgräs som om det vore en hinderbana och här ska jag sitta och låtsas ha det så bra. Jag hatar alla människor med silvrig Kia. Men jag hatar inte den lilla med rosa mössa som inte nått längden till tanklocks höjden, designad av Peter Schreyer. Vilken hjälte han är som räddar barn från hat på distans. Undrar om han tänker på det, eller på sockerkakor på mix. eller barnlösa bokälskare utan en Kia i silver.
Det är ju fan inte klokt.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
På prommenad i vårsolen

Svarta kängor med snörning på fotryggen. Lite härligt inslitna med en smådammig patina från senvinterns lervälling.
Än kyler marken underifrån.
Mössan förpassas till lådan.
Keps på. Den kan skydda ögonen från den ljus värmen eller vändas bak och fram för de tillfällen man vill vända upp ansiktet för att vila ögonen i en omfamning från solen.
En stadig hand öppnar dörrhandtaget och de första stegen ut i den klara luften tas emot av djupa andetag och fågelsång.
Två trappsteg innan kängorna landar på grusiga plattor där grönskan från förra hösten ligger blek och torr.
Någonstans emellan de trötta livlösa stråna kikar något litet grönt upp. En pigg spindel tar till flykten från springan med nyvaket gräs och kilar i väg över plattorna.
Ögonen följer spindeln en bit men uppmärksamheten upptas av något annat. En punkt i himlen. En osynlig punkt av klarblå himmel ändå så iögonfallande.
Fötterna följer riktningen som ögonen valt och passerar från frasande grus till en gräsmatta som än inte bestämt om den ska vara lerig eller grön.
Ljudet från min framfart försvinner och fågelsången får ta över.
Små snövita blommor nickar artigt i en liten kaxig skara. De sticker ut med sina klara gröna blad och stjälkar och rena vita kronblad.
De knuffar undan snön och ersätter den med något livfullt.
I tystnad fortsätter färden framåt.
Ögonen finner en svullen knopp på en äppelgren. En knopp som skvallrar att allt lever och det står redo att brista ut för att visa sin fulla livskraft.
En mörk fjäril fladdrar lätt och ryckigt förbi i jakten på något att slå sig ner på och kanske hitta något att släcka sin törst med.
Lätta tramp fortsätter framåt.
Ett steg, två steg, tre steg, kras. Den ännu vilande gräsmattan ersätts av grus.
En liten bit av vintern dröjer sig kvar i skuggan i form av kvarglömd snö. Snö som ännu lyckas gömma sig undan solens varma strålar.
Adjö snön. Vi ses till vintern igen.
Vänder runt kepsen och låter solens varma strålar nudda mig. Värma mig.
Låter stegen styra tillbaka mot de två trappstegen som är länken mellan skyddet och friheten.
Slår mig ner på det kalla gallret. Vänder upp ansiktet mot den blå himlen medan musiken av vind och fågelsång spelar i bakgrunden och låter ansiktet absorbera värmen som omfamnar mig.
Text
Skogsliljan, Spalt skribent
-
Mitt hjärta delat mellan två världar: Sportens fängslande ögonblick och musikens magi

Ni vet, ibland tänker jag att livet är som en enda stor kollision av kraftfulla ögonblick. Man upplever så mycket, så intensivt, och det är som att bli drabbad av en våg av känslor som sköljer över en. Och mitt i allt, när kaoset har lagt sig finns det två saker som får mig att stanna upp och tänka: Vad är egentligen det mäktigaste? Är det den där oförglömliga stunden på en idrottsarena eller framför tv:n, när pulsen rusar och adrenalinet pumpar, och man ser sitt favoritlag vinna eller en atlet prestera på toppen av sin förmåga?
Eller är det den magiska känslan av att vara mitt i en musikupplevelse, när musiken och allas känslor fyller luften och man känner sig förenad med tusentals andra människor, som en enda stor gemenskap? När man gråter för att medlemmarna i Led Zeppelin gråter för att covern på deras stairway to heaven slår rakt in i ens hjärta.
Jag har ju själv varit med om otaliga sportögonblick som har fått mitt hjärta att rusa och får mina knutna nävar att flyga i luften. Jag minns fortfarande känslan av spänning och eufori när Charlotte Kalla genomförde den legendariska upphämtningen i skidstafetten under OS 2014, där hon gick från en tredjeplats till att vinna guld för Sverige. Det var en oförglömlig prestation, Jag blir rörd bara jag tänker på det. Där hennes starka skidåkning och envishet imponerade på en hel omvärld. Det var verkligen något speciellt att få vara en del av, när hela Sverige höll andan och hejade fram Charlotte Kalla som stakar likt en hjältinna mot mållinjen.

På samma sätt minns jag också Tom Bradys femte Super Bowl-vinst på övertid, när hans New England Patriots vände ett stort underläge och vann en spektakulär match. Det var en otrolig prestation av en av de mest framgångsrika quarterbackarna genom tiderna, och känslan av att vara en del av dramatiken och spänningen i den avgörande matchen, ett av världens mest sedda ögonblick. Att se Tom Brady leda sitt lag och vinna på det sättet var verkligen något som övergick min egen vardag. Det var som att händelserna gick i slowmotion. Historieböckerna skrivs där på den starkt belysta planen till vrålet av hängivna fans.
Jag har upplevt den konkurrens, passion och gemenskap som finns inom idrotten och de oöverträffade ögonblicken av spänning och glädje när fantastiska idrottsprestationer utförs. Det kan vara Max Verstappens omkörning på sista varvet för att avgöra mästerskapet till en vinst i amatörmma av en godvän med närmast sörjande på läktaren. Det är något som kan få mitt hjärta att slå extra fort och ge mig en känsla av att vara en del av något större.

”Det var som att uppleva en svetsad vägg av ljud och energi som slog mot publiken med full kraft”
Å andra sidan har jag också upplevt den oerhörda kraften i en musikupplevelse. En av de mest minnesvärda stunderna var när jag för första gången såg bandet Slipknot live på Hovet år 2011. Det var som att uppleva en svetsad vägg av ljud och energi som slog mot publiken med full kraft. Med deras karakteristiska masker och intensiva scenframträdande skapade de en unik och kraftfull atmosfär som berörde alla sinnen. Att vara där och känna ljudet slå mot bröstet, se publiken gå helt bananas och känna gemenskapen bland fansen var en oförglömlig upplevelse. Det var något alldeles speciellt den där kvällen med den musikaliska kraften och intensiteten som bandet förmedlar, Det var som att jag sett övermänsklig kraft, något heligt.
Ett annat minnesvärt ögonblick var när min barndomsväns pappa visade oss en dvd med Maidens spelning på Rock in Rio inför en publik på över 300 000 människor. När de började spela sin ikoniska låt ”Fear of the Dark” var publiken så entusiastisk att de överröstade bandet själva. Den enorma mängden människor som sjöng med i kör, och se den gemensamma kärleken till musiken och bandet, var verkligen en kraftfull upplevelse som än idag ger mig gåshud. Det var som att musiken hade förmågan att förena människor.Så här står jag nu, fortfarande tvekande. Är det den episka spelningen med Arch enemy eller den första matchen med Luleå Hockey som jag såg tillsammans med min far? Jag kanske aldrig kommer att kunna bestämma mig. Men det spelar egentlöst vilket som är mäktigast, för båda dessa ögonblick har en plats i mitt hjärta och kommer alltid att vara en del av mina mest minnesvärda upplevelser.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Vårtecken: En bok, kaffe och sol på fötterna

Så jag sitter här ute och läser, en bok om tre hypokondriker. Jag lutar mig tillbaka i stolen och känner solens varma strålar smeka mitt torra vinterbleka ansikte. Flygklubbens verksamhet är igång igen, deras propellerplan surrar och ekar i luftrummet som utgör det blickfång som tillhör den svenska villakvartersdrömmen. Min katt ligger där i uterummet, som en avbild av rofylldhet och lugn.
Jag smuttar på mitt kaffe, mörkrost från Västerås, det är ångande och ger mig kraft att ta av mig de luddiga strumporna för att få lite av solens strålar på mina fötter. Det är något trolskt med att känna värmen på huden, det påminner mig om att våren är på väg och att livet ska spira på nytt. Jag hör skratten från grannbarnen, de sladdar med sina cyklar och tävlar om vem som skjuter bollen hårdast mot plywoodskivan som fått rollen som målvakt. Diskussionen om vem som är en tjuv och varför man säger ”åh, jesus” ibland fyller luften med deras oskyldiga röster. De bjuder oss i grannskapet på en show de inte förstår hur mycket vi saknar och uppskattar.
Det är sådant här som får mig att känna mig levande, att vara närvarande i stunden och njuta av de små glädjeämnena i livet. Att vara här, nu, och känna att allt är precis som det borde vara. Medan jag vänder blad i min bok och betraktar vardagens små detaljer omkring mig, så blir jag påmind om att det är de enkla sakerna som ofta är de mest värdefulla.
Så jag sitter här, i mitt eget lilla ögonblick, med kaffekoppen på armstödet och solen på mina fötter. Låter mig svepas med av ljuden och känna snuvan som kommer av allt pollen omkring mig. Jag känner mig tacksam för att få vara en del av detta. För i dessa små ögonblick, i dessa enkla scener från vardagen, finns det en kärna av grundlig skönhet. En påminnelse om att det är i nuet vi finner livets mest värdefulla gåvor, och att det är i de små detaljerna som vi kan finna sann tacksamhet och mening.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Häxdottern tar dig med till korsbergas hemligheter

Häxdottern är en träffsäker debutroman inom skräckfiktionen, som tar läsaren med på en resa genom magin och staden Korsberga tillsammans med huvudkaraktären Alva. C. Wickmans berättelse håller ett passande tempo, och genom hela boken avslöjas händigt bit för bit av en vävd värld av varelser och magiska objekt och platser fyllda med spänning och äventyr. Det är en bok som verkligen fångar läsarens intresse och håller det fast från början till slut.

Det som verkligen imponerar är Wickmans förmåga att uttrycka sig genom dialogerna mellan karaktärerna. Dialogerna känns naturliga, äkta och inbjuder till tolkning och spekulation. Det är genom dialogerna som läsaren får en djupare inblick i karaktärernas personligheter, relationer och motiv, och det bidrar till att göra berättelsen levande och engagerande. Det är lätt att känna sympati för huvudkaraktären Alva och att bli fängslad av hennes kamp och äventyr.
Historien är väldigt väl genomtänkt och väver samman olika element av magi, övernaturliga varelser och mystik på ett sätt som känns trovärdigt och intressant. Wickman har skapat en rik och komplex värld som lockar läsaren att utforska mer av dess hemligheter och detaljer. Det finns även en spännande och mystisk atmosfär i boken, som ger den en krypande känsla av skräck och olust, vilket gör den extra fängslande att läsa.
Trots alla positiva aspekter har boken några mindre brister. Ibland blir vissa saker förklarade för läsaren på ett ganska rakt och klart sätt, istället för att de bäddas in i karaktärernas handlingar och upplevelser. Detta kan göra att vissa delar av berättelsen känns lite för påklistrade och tar bort lite av mysteriet och upptäckarglädjen för läsaren. Dessutom kändes slutet lite hastigt och jag hade önskat att det hade fått lite mer utrymme för att ge en mer tillfredsställande avslutning på berättelsen. Det känns ändå som att detta är något som kan åtgärdas i kommande böcker i en eventuell serie.
Häxdottern en fängslande och spännande magisk historia med en rik värld, skräckmoment och älskvärda karaktärer. Trots några mindre brister är boken en läsupplevelse och en lovande start på en potentiell serie. För alla som älskar magi, äventyr och en välskriven berättelse är Häxdottern definitivt värd att läsa, och jag ser fram emot att se vad författaren har i beredskap för framtiden.
Charlotta Wickman är en författare född den 28:e februari 1993 i Jönköping, Hon uppväxt i byn Korsberga utanför Hjo, och idag bosatt i Alingsås. Redan från unga år har hon haft en passion för spännande berättelser och att skriva, vilket ledde till att hon debuterade 2022 med romanen ”Häxdottern”.

Korsberga, där Charlotta är uppvuxen, är en stad som ligger henne varmt om hjärtat och har varit en stor inspiration för hennes skrivande. Hon beskriver byn som liten, men fylld av mystik, Charlotta har hämtat mycket material från sitt eget liv och kombinerat det med fantasi när hon skriver.
För Charlotta är skrivandet en hobby, då hon arbetar som Lantmätare till vardags, men hennes dröm är att kunna jobba med skrivandet på deltid eller till och med på heltid i framtiden. Hon beskriver skrivandet som roligt och energigivande, och det har även fungerat som en form av terapi för henne. Efter att hennes storebror tog sitt liv har Charlotta skrivit mycket, och det har hjälpt henne att komma igenom den tuffaste perioden i hennes liv, tillsammans med stödet från hennes familj.Utöver skrivandet och sitt yrke som Lantmätare har Charlotta tidigare haft ett stort intresse för hästar och ridning som ligger henne varmt om hjärtat. För närvarande ägnar hon mycket tid åt sin familj, och när hennes småtjejer har somnat på kvällarna spenderar hon med att skriva.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
En klassiker som berör och lämnar ett djupt intryck


Romanen skildrar en ung judisk pojkes uppväxt i staden Ferrara under 1930-talets fascisttid. Huvudfokus ligger på läkaren Fadigati, som öppnar en mottagning och blir omtyckt av stadens invånare tills rykten sprids bland borgerligheten om att han är homosexuell. En öppen förnedring av hans unga älskare ger oss en osminkad inblick i den vidriga människosyn och antisemitism som präglade Italien mellan första och andra världskriget.
Boken är fylld med poetiska och atmosfäriska beskrivningar som fångar mitt intresse och förmedlar en stark känsla av närvaro. Bassanis förmåga att skapa en levande bild av Ferrara och skildra den judiska erfarenheten under fascismen är utmärkt. En rik och poetiska prosa är en resa in i det komplexa samspelet mellan politik, historia och mänskliga relationer.
En av de få kritikpunkterna är att boken kan upplevas som långsam vid vissa tillfällen, med en tendens att dröja vid detaljer och beskrivningar. Det kan också vara utmanande att hålla reda på de olika karaktärerna.
Guldglasögonen är en klassiker som berör och lämnar ett djupt intryck.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
En modern omtolkning av gamla gudar och gudinnor

Jag måste säga att jag är trollbunden. Jag har alltid varit lätt manligt fascinerad av mytologi, men jag har alltid känt att jag har en större förståelse och kunskap om grekisk mytologi än för nordisk mytologi. Men Gaimans bok har verkligen öppnat mina ögon för en helt annan värld.

Jag gillade verkligen hur Gaiman återberättade de nordiska myterna i sin egna moderna stil. Han hade en balans mellan humor och djup, och jag kände mig engagerad i historierna. Det var som att läsa en modern bok som samtidigt tog mig tillbaka till en annan tid.
Jag gillade hur boken var uppdelad i korta berättelser, vilket gjorde det lätt att läsa, men trots att berättelserna var korta så lyckades Gaiman verkligen fånga varje guds personlighet och utvecklingen av deras universum på ett överraskande fantastiskt sätt. Jag insåg hur komplexa dessa nordiska gudar var, och hur deras historier med sensmoral påverkade hela vikingavärlden runt omkring dem.
Något annat som jag uppskattade med ”Norse Mythology” var hur Gaiman gjorde dessa gamla gudar och gudinnor verkliga och ett vis mänskliga. Han visade deras brister och deras styrkor på ett sätt som gjorde att man kunde förstå att dessa berättelse levt kvar hos vikingarna. Det var inte bara en historia om gudar som lekte med människorna, utan en berättelse om asarna om försökte navigera i en värld.
Till slut var det sättet som boken vävde samman olika historier och legender till en större berättelse som verkligen fångade mitt intresse. Gaiman lyckades skapa en rik och mångfacetterad värld där alla dessa karaktärer levde och interagerade med varandra. Det var som att jag var i en annan värld medan jag läste boken, och det var en resa som jag verkligen uppskattade.
Allt som allt så var detta en givande läsupplevelse och jag kan inte rekommendera boken tillräckligt mycket. Om du gillar
mytologi eller bara letar efter en spännande bok att läsa så är detta definitivt något för dig. Gaiman har verkligen gjort en fantastiskt jobb med att återberätta dessa gamla historier.Nu inväntar vi bara Ragnarök.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Lämna en kommentar