-
Intervjuer och avslöjanden: En förhoppning om mer i Humlesjös berättelse
Gordh Humlesjö verkar återanvända det slitna formatet till den grad att det blir påträngande. Citatet ”Det finns inget vackert i att göra sig till ett offer” av författaren och psykiatrikern Jordan B. Peterson verkar främmande med årens sommarprat, eller är det bara jag som känner mig bitter nu?
Humlesjö är en skicklig berättare, det måste jag erkänna. Hans historia når mig, men det känns fel att höra om den kalla natten i det där tältet medan jag själv ligger och njuter av solen med en iskaffe i handen. Jag är så trött på dessa ungdomsliv som förstörs av pedofiler. Jag har ingen lust att tycka synd om dessa förbannade pedofiler eller tro att vård kan bota dem. Ibland känns den amerikanska modellen lockande med offentliga register. där tar man hårdare tag. Jag vill inte att dem ska få detta utrymme i radio och tv. Men denna historia kanske kan få fler som blivit utsatta och tala ut, våga ange och se till att vi kan spärra in hela bunten. Och om jag får välja, glömma bort vart vi lagt nyckeln.
Axel Gordh Humlesjö är en av årets Sommarpratare. Foto: Mattias Ahlm Men jag blir besviken igen. Den toxiska bilden av machokulturen inom idrotten målas återigen upp som något negativt. Allt laget behövde var en ledare som struntade i resultaten och istället bara fokuserade på att vara snälla mot varandra. Nej, barn och ungdomar är ”elaka” mot varandra för att testa gränser. För att se vilka reaktioner de kan få. Det är så man utvecklas, genom att utforska vad som skadar någon eller vad som skadar mig själv. Jag vet att denna ”kultur” låter dåligt med Humlesjös godnattsagarösten som hans prat svävar på, men jag har varit där. Det är temporärt, det handlar om att ge och ta. Tro mig. Respekten kommer, hierarkier fungerar så. Livet fungerar så.
Jag uppskattade sommarpratet, men jag hade hoppats på att få höra mer om Humlesjös arbete inom granskande journalistik. Han måste ha haft så många intressanta intervjuer, inte bara det korta som nämns på hotellet i San Francisco. Så många avslöjanden och sena nätter med grävande, man känner sig snuvad. Och jag hade hoppats att Humlesjö, som har varit så nära Janne Josefsson, skulle kunna ge oss klarhet i varför Janne inte vet om det finns annanas på Hawaii eller om jorden verkligen bara har en måne.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Tillbaka till mälardalens gängliv
Under hökens vingar är del två i historien om Jack om hans gäng i Mälardalen. Det handlar fortfarande om lösdrivare, affärer, rivalitet och jakten efter cigaretter. Språket är lättläst har förbättrats något från del 1 men istället för lösa berättelser finner jag denna gång en något tunn men röd tråd som löper genom boken. berättelsen ger en del nostalgiska minnen man glömt bort från sin uppväxt som nu hittar tillbaka till mig. Jag känner igen formuleringarna stilen känns som hämtad från B Wahlströms “Löken serien” fast i en modernare slangfylld variant.
Mot slutet avslöjas anledningen till bokens titel och här lyckas faktiskt Johansson slå huvudet på spiken. Texten känns äkta, formulerad och direkt från hjärtat och tillägnas till en bortgången vän och förebild. Här har Johansson något som jag hoppas han spinner vidare på i framtida böcker.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
En Platt Berättelse som Lämnar Önskningar Ouppfyllda – Renée Nybergs Sommarprat underkänns
Renée Nybergs sommarprat lämnar mig besviken. Trots att det följer den vanliga strukturen av att utforska trauman och växla mellan allvarliga och lättare ämnen, känner jag mig frustrerad över bristen på tydligt budskap och riktning i hennes berättelse. Sommarpratet lider av en inre konflikt mellan att vara en introspektiv monolog för att hantera tankar om döden i olika plan eller så är detta ett sätt att i enkelt sälja intervjuer genom berättelsen mellan låtarna.
Renée berättar om sin fars upptäckt av sin försvunna far, som alla hade trott var död. Denna historia fångar faktiskt mitt intresse, men mynnar mer ut i att detta var hur Renee själv blev journalist. Det är lite obehagligt att höra på ljudklippen från SVT som är med på återföreningen att höra hur distanserad Renne låter. Var detta hennes sätt att hantera mötet med sin farfar eller en chans till karriär?
Reneé Nyberg är en av årets Sommarpratare. Foto: Mattias Ahlm När Renée berör ämnet om sin skadliga relation vill jag stänga av radion. Det är bara ett nytt trauma som saknar förankring i det hennes avsnitt har satt kurs att handla om. Hon begränsar hon sig till att bara nämna ”åren av övergrepp” utan att erbjuda några detaljer eller insikter. Det är malplacerat. Jag önskar hon lagt mer tyngd på den stora intervjun eller inspirerat mer än att fastna som ett offer som undrar över döden.
En av de få ögonblicken där jag känner en genuin närvaro är när Renée talar om sin sista stund med sin pappa. Hennes röst låter liten och sprucken, vilket ger en glimt av sin sårbarhet och äkthet. Men det är också ett ögonblick som är alltför kortvarigt.
Sammanfattningsvis känns Renée Nybergs sommarprat som en missad möjlighet. Det verkar som om sommarpratet är osäkert om vilket budskap det vill förmedla och vilken riktning det vill ta. Jag hade önskat mer framåtanda i Renées berättelse, istället för att fastna i en ytlighet som inte tillfredsställer mina förväntningar som lyssnare i en tävling om flest trauman vinner.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
De kapabla tar dig till gränserna av mänsklighetens mörka sida
Åh herregud.. var ska vi börja? ”De kapabla” är en feel bad-roman som handlar om ett brott där fel beslut leder till fler felaktiga beslut och avslöjar till sist vilka mörka sidor människor är kapabla till. Klas Ekman lyckas verkligen träffa mitt i prick med sina karaktärer. Jag har lite svårt att sätta Johan på rätt plats, men Roger, Anna och framför allt Rickard är helt perfekta i det här dramat. Inget onödigt målas upp, det känns verklighetstroget.
Jag gillar hur Ekman parallellt målar upp och beskriver de emotionella intrycken, som oftast förstoras och blir to.m ibland svåra att relatera till, medan det fysiska våldet sällan beskrivs med smärta utan mer som en döv upplevelse. (Jag har försökt få kontakt med Ekman för en kommentar, men har ännu inte fått något svar.)
Handlingen rör sig i ett lagom tempo. Jag fann det svårt att komma in i takten men när händelserna börjar avlösa varandra på ett smidigt sätt blev det fängslande. Vilket gör det svårt att sluta läsa och lägga bort boken. Det intressanta är att allt börjar med att en ensam kvinna blir offer för omständigheterna, men oavsett hur många som elimineras, sprider sig konsekvenserna som ringar på vattnet och det finns alltid någon kvar som kräver upprättelse.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Varför behöver vi mer än bara rapportliknande berättelser?
Annie lööfs är först ut med 2023s sommarprat och efter 27 sekunder hör man i både tonen och historien som ska utvecklas att detta kommer bli samma visa av detta beprövade format. Efter vinjetten följer 56 minuter och 28 sekunder av den godnattsageliknande ton vi ofta hört i debatter och ett ämne laddat med trauma. Det lämnar mig både funderande och delvis besviken. Konceptet med att underhålla svenskarna under deras välförtjänta sommarledighet är något som jag personligen tycker borde bejakas, Vad är innehåll? Vad vill man att människor ska få njuta av? Men tyvärr missade detta sommarprat målet genom att fokusera alltför mycket på ett traumatiskt ämne.
Det är förståeligt att människor kan ha upplevt trauman i sina liv, och att de känner behovet av att dela dessa erfarenheter likt en profet för att bearbeta dem eller för att inspirera och upplysa andra. Dock tycker jag att det finns en tid och plats för allting, och sommarpratet känns inte som den mest passande stunden att dyka djupt in i sådana ämnen. Jag förstår om det varit en del av berättelsen men inte allt.
Såsom lyssnare hade jag hoppats på att få höra något lättare, något mer underhållande och kanske till och med roligt. Jag hade hoppats att Annie skulle släppa den politiska masken och visa sig själv, bjuda på roliga anekdoter om saker som hänt bakom ljuset, intressanta politiska möten som får en att tappa hakan, eller bara något som skulle knäcka den politiska fasaden och ge oss en riktig människa. Sommarpratet är ju ändå en form av avkoppling och en chans för oss svenskar att fly vardagens bekymmer för en stund. Att höra en berättelse som är fylld med spänning, överraskningar och kanske till och med skratt är något jag personligen skulle ha uppskattat mycket mer.
Annie Lööf. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio Det finns ett bra citat jag ofta refererar till. Om en historia inte har en överraskning är det ingen historia. Då är det bara en rapport. Ett bra sommarprat, behöver ha något som fångar lyssnarens intresse. Det kan vara en twist, en oväntad händelse eller till och med en oväntad person som dyker upp. Tyvärr saknades denna nödvändiga ingrediens i Annies sommarprat. Istället för en historia fick vi en rapport eller presentation om förlossningsvårdens excellens i vård och bemötande men att förloppet oftast känns osäkert, obehagligt och traumatiskt. Det är ett ämne som berör och är säkert nyttigt för många att höra. Men detta kommer att behandlas i Annies framtida biografi och kommer i det formatet inte att vara en tjuv av 56 minuter sommarsemester.
Jag upplevde även en viss ensidighet i sommarpratet. Det kändes som om det användes som ett tillfälle att ge en känga till en politisk motståndare, och det är något jag personligen inte uppskattar i en underhållningskontext. Sommarpratet borde vara en plattform för att dela positiva upplevelser, reflektioner och kanske till och med lära oss något nytt. Att använda det som en kanal för att framföra politiska budskap eller kritik mot andra känns malplacerat och drar ner helhetsupplevelsen.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Fången i en lyxig bur
En roman som fångar mitt hjärta med sin gripande berättelse som utspelar sig på en mycket begränsad plats, nämligen hotellet Metropol. Huvudpersonen, Greve Rostov, har dömts till husarrest på hotellet av den sovjetiska KGB och förvisas från sin lyxsvit med utsikt över Röda torget till en vindsvåning.
Berättelsen i boken väver samman Greve Rostovs personliga utveckling med en bredare historisk kontext. Vi får lära känna karaktärerna i stora drag och deras närvaro ger liv åt historien. Ingen karaktär känns överflödig, och varje detalj, som vilket vin som passar till vilken maträtt eller vilken frukt som serveras till frukost, är betydelsefull.
Jag är hänförd av Towels förmåga att skapa en vacker bild av både hotellet och det politiska klimatet i Ryssland. Trots att Greve Rostov är fängslad inom hotellväggarna har han enastående insikter om världshändelser och ger oss en
tankeställare.Det som imponerar mig mest är Greve Rostovs oföränderliga gentlemannaliknande karaktär. Ibland kan hans fokus på etikett och formaliteter verka absurt, med tanke på att han är fången i en lyxig bur. Vad har han att förlora? Men jag kom att uppskatta hans formaliteter och insåg att han verkligen är en gentleman. Genom att förbli trogen sig själv vägrar han att låta regimen vinna. Han är inte bitter. Han slösar inte energi på att öppet trotsa bolsjevikerna. Han håller huvudet högt och behåller sin värdighet.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Ett kollage av liv och tid
“Rädda någonting från tiden där man aldrig mer kommer att vara.” Jag är helt golvad av denna mästerliga och kollektiva minnesskildring av popkultur, fraser, annonser, privata minnen och offentliga händelser. Alla noggrant ordnade för att skapa en unik helhet. Ernauxs skrivstil är subjektiv och ibland drömmande, samtidigt skickligt medryckande i sin beskrivning av den sociala förändringen och om hur värderingar och sätt att leva ändras över åren på ett oförutsägbart sätt.
Det är imponerande hur Ernaux lyckas sammanfatta så mycket på en gång, medan texten ändå ger en inblick i ett liv som både har levts och betraktas från sidan som en spelfilm. Boken är en fantastisk samtidsskildring som ger läsaren ett flyt i läsningen där man måste hejda sig för att verkligen kunna ta in vad som står på dessa sidor.
Efter att ha läst klart boken, kände jag mig tvungen att börja om från början igen. Den här boken är helt enkelt så bra att jag inte kan få nog av den! Det är en solklar femma från mig!
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Välformulerat men inte gripande
Ett snyggt instagrammigt omslag som inte lever upp till förväntan. Rachel Cusks roman ”Outline” är en tankeväckande men inte särskilt tillfredsställande läsupplevelse. Genom en serie dialoger med olika karaktärer utforskar författaren olika teman som relationer, sexualitet och föräldraskap. Cusk avslöjar dock inte mycket om handlingen eller karaktärerna, vilket gör det svårt att bli engagerad i historien.
Språket är dock välformulerat och det finns några djupa och gripande observationer. Men på det hela taget är det en roman som är mer intressant än gripande. Det finns en bitterhet som genomsyrar texten och som ibland verkar hämma Cusk från att komma vidare. Detta gör att det inte finns någon verklig utveckling eller resa för karaktärerna eller mig som läsare. Boken lämnar också en känsla av att det kanske finns en viss pretentiösitet i verkets stil och form.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Skratt och anekdoter till humor och vänskap
Boken om Killinggänget är en direkt inblick i denna estradörers lejonkula. Boken är skriven av Linus Kuhlin, som har gjort ett gediget researcharbete och sammanfattat Killinggängets karriär på ett inbjudande sätt. Boken går på djupet och belyser inte bara humorn och alla de roliga showerna och
tv-produktioner utan även gruppens dynamik, vänskap och ibland ovänskap. Boken innehåller många roliga anekdoter, bakgrundsfakta om deras filmer, samt en mängd citat och
kommentarer från medlemmarna själva. Karriären skildras kronologiskt och fördjupar och analyserar Källmaterialet skickligt. Detta recept ger Killinggängets gärningar en rättvis
beskrivning för deras givna plats i svensk humorhistoria.Jag rekommenderar boken till både fans av Killinggänget och de som är nyfikna på en av Sveriges mest kända humorgrupper. Boken ger en underhållande och insiktsfull inblick i gruppen och deras verk. Den enda kritik jag har att ge är att Kuhlin överanvänder vissa uttryck. Boken är en underhållande läsning för alla som uppskattar svensk humor och vill lära sig mer om en av landets mest inflytelserika humorgrupper.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Ön bortom horisonten faller kort trots sin kreativa potential
I ”Ön bortom horisonten” får vi följa med Astrid, en ung kvinna som blir utvald att resa till en plats vid namn Wollstone, som är omgärdad av myter och oklarheter. Enligt rykten ska Wollstone vara ett matriarkat och en plats som kan rädda människor från den utbredda depressionen. På plats i Wollstone sätts Astrids tidigare världsbild i gungning.
Med sin text har Blad målat upp en alternativ dystopi med en väl utvecklad värld och tanke, men tempot i handlingen går långsamt och kompenseras med detaljerade karaktärs- och miljöbeskrivningar. Även om dessa beskrivningar är vackert utförda, får de mig som läsare att sitta väntandes på det stora hindret för karaktären och förklaringen till Wollston. Men när inget av det “väntade” händer, lämnas jag besviken med en väl målad bild men tom på förklaringar. Mot slutet av boken, kommer handlingen igång med ett välbehövligt maktspelet som placerar del tvås kurs i spektrumet och intresset återkommer.
Boken har en trevlig mix av de dystopielement som engagerat miljontals tittare på HBO under 2010-talet och boken borde rida med på den vågen. Men jag önskar att Blad hade haft fler “nej-sägare” runt sig när historien om Wollstone skrevs. Det finns en enorm potential, men den når inte riktigt dit för mig.
Med det sagt kan jag inte förneka att ”Ön bortom horisonten” har något särskilt och en viss charm som gör mig nyfiken på vad som kommer att hända i fortsättningen.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 
Lämna en kommentar