Hem

Andreas Cervenka förstärker mitt förakt för banker, och jag älskar det. Hans Sommarprat är klockrent och förklarar på ett omfattande och lättförståeligt sätt hur pengar fungerar, även för de som inte är insatta. Det är ingen överraskning att Cervenka har vunnit journalistpriset hela tre gånger. Han behärskar konsten att anpassa sig till rätt nivå, så att de som inte har kunskap får det samtidigt som de med förkunskaper kan känna igen sig, samtidigt som de ändå får en fördjupning.

Den balansen han upprätthåller klarar Andreas Cervenka galant. Trots att mycket av informationen kan ha varit känd tidigare, som att svenskarna är extremt skuldsatta i internationell jämförelse och att vårt skolsystem tillåter privata bolag att tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet på ett unikt sätt, knyts näven när man lyssnar. Man blir så förbannad över att inget är slumpmässigt, utan istället noggrant konstruerat.

Jag smyger in på Aftonbladet för att leta efter de låtar som Cervenka har valt, förutom Eminems ”Lose Yourself” som alltid ger mig gåshud, även om jag precis har fått reda på att banken som jag trodde var snäll och lånade ut pengar bara tjänar mer och mer med statens skydd. Det finns klagomål av aftonbladets skribent om att han inte berättar mer om sig själv, och jag kunde inte vara mer oenig. Jag bryr mig inte ett dugg om vem han är, jag vet bara att han kan förklara pengar på ett enkelt och korrekt sätt som engagerar och förhöjer denna molniga sommardag. En nördig expert. Bibbi, bjuda in fler av dem. En expert som ger folkbildning utan att fördumma oss samtidigt som vi njuter av semestern.

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Gordh Humlesjö verkar återanvända det slitna formatet till den grad att det blir påträngande. Citatet ”Det finns inget vackert i att göra sig till ett offer” av författaren och psykiatrikern Jordan B. Peterson verkar främmande med årens sommarprat, eller är det bara jag som känner mig bitter nu?

Humlesjö är en skicklig berättare, det måste jag erkänna. Hans historia når mig, men det känns fel att höra om den kalla natten i det där tältet medan jag själv ligger och njuter av solen med en iskaffe i handen. Jag är så trött på dessa ungdomsliv som förstörs av pedofiler. Jag har ingen lust att tycka synd om dessa förbannade pedofiler eller tro att vård kan bota dem. Ibland känns den amerikanska modellen lockande med offentliga register. där tar man hårdare tag. Jag vill inte att dem ska få detta utrymme i radio och tv. Men denna historia kanske kan få fler som blivit utsatta och tala ut, våga ange och se till att vi kan spärra in hela bunten. Och om jag får välja, glömma bort vart vi lagt nyckeln.

Men jag blir besviken igen. Den toxiska bilden av machokulturen inom idrotten målas återigen upp som något negativt. Allt laget behövde var en ledare som struntade i resultaten och istället bara fokuserade på att vara snälla mot varandra. Nej, barn och ungdomar är ”elaka” mot varandra för att testa gränser. För att se vilka reaktioner de kan få. Det är så man utvecklas, genom att utforska vad som skadar någon eller vad som skadar mig själv. Jag vet att denna ”kultur” låter dåligt med Humlesjös godnattsagarösten som hans prat svävar på, men jag har varit där. Det är temporärt, det handlar om att ge och ta. Tro mig. Respekten kommer, hierarkier fungerar så. Livet fungerar så.

Jag uppskattade sommarpratet, men jag hade hoppats på att få höra mer om Humlesjös arbete inom granskande journalistik. Han måste ha haft så många intressanta intervjuer, inte bara det korta som nämns på hotellet i San Francisco. Så många avslöjanden och sena nätter med grävande, man känner sig snuvad. Och jag hade hoppats att Humlesjö, som har varit så nära Janne Josefsson, skulle kunna ge oss klarhet i varför Janne inte vet om det finns annanas på Hawaii eller om jorden verkligen bara har en måne.

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Renée Nybergs sommarprat lämnar mig besviken. Trots att det följer den vanliga  strukturen av att utforska trauman och växla mellan allvarliga och lättare ämnen, känner jag mig frustrerad över bristen på tydligt budskap och riktning i hennes berättelse. Sommarpratet lider av en inre konflikt mellan att vara en introspektiv monolog för att hantera tankar om döden i olika plan eller så är detta ett sätt att i enkelt sälja intervjuer genom berättelsen mellan låtarna.

Renée berättar om sin fars upptäckt av sin försvunna far, som alla hade trott var död. Denna historia fångar faktiskt mitt intresse, men mynnar mer ut i att detta var hur Renee själv blev journalist. Det är lite obehagligt att höra på ljudklippen från SVT som är med på återföreningen att höra hur distanserad Renne låter. Var detta hennes sätt att hantera mötet med sin farfar eller en chans till karriär?

När Renée berör ämnet om sin skadliga relation vill jag stänga av radion. Det är bara ett nytt trauma som saknar förankring i det hennes avsnitt har satt kurs att handla om. Hon begränsar hon sig till att bara nämna ”åren av övergrepp” utan att erbjuda några detaljer eller insikter. Det är malplacerat. Jag önskar hon lagt mer tyngd på den stora intervjun eller inspirerat mer än att fastna som ett offer som undrar över döden.

En av de få ögonblicken där jag känner en genuin närvaro är när Renée talar om sin sista stund med sin pappa. Hennes röst låter liten och sprucken, vilket ger en glimt av sin sårbarhet och äkthet. Men det är också ett ögonblick som är alltför kortvarigt. 

Sammanfattningsvis känns Renée Nybergs sommarprat som en missad möjlighet. Det verkar som om sommarpratet är osäkert om vilket budskap det vill förmedla och vilken riktning det vill ta. Jag hade önskat mer framåtanda i Renées berättelse, istället för att fastna i en ytlighet som inte tillfredsställer mina förväntningar som lyssnare i en tävling om flest trauman vinner.

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist