Hem

Robert Hurula blev själv blev förvånad över uppdraget, men han vågar ändå ge sig in i det okända. ”Livet är kort, så varför inte utmana sig själv genom att göra detta som en slags övning?” säger han med sin charmiga norrländska och något modiga norrländska.

Under Sommarpratet berättar han om skammen att komma från Tornedalen och om den smärtsamma uppväxten i Luleå, präglad av missbruk och våld bland de vuxna. Han delar minnesbilder av styvpappans obehagliga gevärsskjutning när kulorna visslade kring honom. Det sönderslagna och blodfläckiga köket.

Robert Hurula är försiktig när han berättar, han väger vikten i sina ord noga. Men de bär en tyngd och kraft. Sommarpratet blir stillsamt, lågmält och gripande. Trots all misär som följer praxis finns där även ljusglimtar: ett upphittat kassettband med hiphop i en papperskorg som fångar den nioåriga Hurulas intresse för musiken, minnet av farmodern som såg honom som barnbarn, och framför allt, berättelsen om hur han som sextonåring mötte sin blivande fru på en konsert. ”Det var som att hela livet kändes perfekt när jag bara stod i närheten av den här människan. Utan tvekan mitt livs viktigaste ögonblick.”

Jag kan föreställa sig att Robert Hurula känner en viss lättnad mot slutet av programmet, han som vanligtvis strävar efter att göra sina meningar korta för att kunna vara tyst igen. Men att ge röst åt sina tankar och känslor är inte bara modigt utan också befriande. ”Om man är tyst för länge kanske orden behöver skrikas ut till slut”. Det är ett grovmalet mörker men det är ett äkta trauma, jag gillar vanligtvis inte formatet men denna gång blir jag lite tagen.

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Tilde Addenbrooke, den 31-åriga tehandelsexpediten från Linköping, valde att förändra sitt liv när kriget bröt ut i Ukraina. Hon tog det djärva beslutet att bli volontärarbetare i en månad, men det enkla beslutet blev en långvarig insats som sträckte sig över ett helt år.

Under hennes Sommarprat delar Tilde med sig av sina arbetsuppgifter, berättar om evakueringar och hur hon hjälpte till att förse soldaterna med nödvändig materiel. Samtidigt undviker hon att göra pratet till en reklam för sin egen humana och fantastiska medmänsklighet. Hon är inte ute efter personlig vinning; hennes drivkraft är helt enkelt att hjälpa till. Med en fin balans i sitt berättande förklarar hon kriget, utan att försköna det eller måla upp det som ett enda svart mörker. Tilde guidar oss varsamt genom förluster, ljudet av bomber och den smärta hon upplevt när människor hon träffade för bara en vecka sedan har gått bort. Det är autentiskt, det är verkligt – så ser det ut i Ukraina just nu.

En gripande berättelse är när Tilde får en önskelista från barn som förlorat sina föräldrar till kriget. Listan innehåller inga storslagna gåvor, men tillräckligt för att ge dessa stackars barn en stunds hopp och glädje.

Tilde är ett föredöme för vad det innebär att vara en sann människa. Hennes insatser behöver inte kopieras för att nå samma status, men vi kan inte annat än att lyfta på hatten i närheten av henne. Hennes styrka och medmänsklighet är beundransvärda. Tack, Tilde, för att du har delat med dig av din historia.

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Lina Wolff försöker verkligen att framstå som en svår litterär person med all sin medvetenhet, detta är ett aktivt val. Finns det något mer uttjatat? Madame, läraren, Ämnet är italienska, och lärarinnans vapen visar sig vara orden, som ofta består av pikar och förolämpningar. Eleverna beundrar Madame i hemlighet, språket är för henne en livsfråga. Det är också en fråga om liv och död för Lina Wolff som idag är en uppburen och prisbelönt författare. Klassrummet där hon studerar för att bli översättare beskrivs som ett ”light Guantanamo”, Det var tufft det har format dig. SLÄPP DET, jag bryr mig inte. Wolff är författare och översättare men verkar under 58 minuter glömma bort att det finns en publik som ska underhållas.

 Hennes berättelse kretsar kring översättningen av Gabriel García Márquez världsberömda roman, Hundra år av ensamhet. En bok som hon läste som 27 år gammal och som visade sig vara det mål hon alltid seglat mot i livet. Senare kommer Lina Wolff att titta i sin översättardagbok och upptäcka att det tog henne tre dagar att få till den klassiska första meningen: ”När han stod inför exekutionsplutonen skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddagen i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.”

Wolf berättar om hur det tar 4 års arbete att slita med bokens övversättninh. hon blir besatt så att hon till och med drömmer om att Gabriel García Márquez spöke friar till henne. Men traumat ska in, utanför drömmarna Wolffs liv ensamt, och t.o.m rädd för att träffa någon bekant på Ica. Hon har ingenting att prata med den vanliga människan längre. Hon inser själv hur svår hon blivit av sin litterära besatthet och jag kan inte mer än förstå omgivningen. Lina Wolff begränsar klokt nog sin berättelse om arbetet med översättningen för mer hade vi inte orkat lyssna på.

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

En Musikalisk Odyssé: Ina Lundströms Reflektioner över Musik och Livet

Ina Lundström sommarprat berör med sin kärlek till musikens underbara värld och sin avdramatisering av de goa fyllegubbarna. Tack, Ina! Enligt mig är detta årets bästa sommarprat. Redan från första meningen fångas jag av en röst jag känner igen, en ivrig och sprudlande röst med den vackra göteborgsdialekten. Ina har något att förmedla, och jag är redo att ta emot.

Det blir en glimt in i Inas liv, ett liv fyllt av en musikälskande pappa som bara måste visa det han upptäckt. Falskleg på ölkafeer, brända CD-skivor som langas över bardisken, och diskussioner med de underbara farbröderna som man älskar att prata med efter sina sju öl. Och genom allt detta löper musiken, formande och följande likt en ström.

Det är en kaskad av namndroppande, och man får anstränga sig för att hänga med i det vardagliga. Jag är inte född i farstun, så jag delar Inas entusiasm för Charlie Parker och Creedence. Det lyser upp i mitt ansikte. Sluta aldrig prata, Ina. Låt mig ta en öl med dig. Jag behöver inte svara på konversationen vi ska ha, jag vill bara lyssna på ditt pladder. För finns det något vackrare än när en människa berättar något man redan kan allt om med hög entusiasm? ett BRINN!

Sommarpratet når sitt klimax när Ina, inte helt oväntat, berättar historien om ”Jersey Girl” med Bruce, om varför den låten är så viktig för henne, varför skriken från kvinnorna i bakgrunden på konserten 81 när han sjunger är så betydelsefullt, och framför allt varför alla gör det. Han sjunger för dem, och Bruce hör dem sjunga tillbaka.

Jag tror det var Dave Grohl som myntade citatet: ”Det finns en anledning till att jag skriker till publiken, och de skriker tillbaka av tusen andra anledningar.” Jag lyssnar på ditt sommarprat Ina, och jag skulle kunna lyssna 1000 gånger till.

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Bo Landin öppnar upp med ett intressant sommarprat baserat på fakta, och hans ton är ivrig och övertygande. Jag förstår honom – det är bråttom, nästan kört. Vi har verkligen rubbat urvattnet, något som sällan diskuteras när det gäller avskogning. Han väcker mitt intresse och har mig på kroken ända fram till mitten av programmet. Det känns som när biljardspelaren skickar iväg den vita bollen med full kraft och sprider resten av bollarna från triangeln till ett kaos över spelbordet.

Det berättas om hans barnbarn, Harrison Ford nämns i förbigående, mer vatten och ett citat både från Nalle Puh och filmen Frost. Det blir förvirrande, och jag måste faktiskt dubbelkolla för att vara säker på att jag inte har blivit förflyttad till en annan sommarpratsstund och missat slutklämmen. Jag blir kritisk mot dessa citat – det är ett töntigt grepp som fördummar lyssnarna genom att antyda att barnfilmer är den enda källan för igenkänning. Frågan är om detta är Landins fel, med tanke på hans erfarenhet av stora produktioner, eller om produktionsansvariga helt enkelt var borta på lunch.

Som slutkläm kan jag ändå inte låta bli att ifrågasätta Landins val att hylla den icke-folkliga vardagsterrorgruppen ”Återställ våtmarkerna”. Det är en grupp som driver en viktig fråga, men verkar helt ha tappat greppet om vad som är det viktigaste med en demonstration – att få fler anhängare och inte motståndare. Att hindra ambulanser, storma fredagsunderhållningen eller sätta sig i vägen för ett världsrekord på Diamond League ger inte fler röster. Kom igen, ni kan göra bättre än så.

Bo Landin förmedlar ett viktigt budskap, det är bråttom, men om detta ska gå måste de hitta en bättre PR-människa än Landin, även om han är en av våra folkkäraste. Håll stövlarna leriga men citera inte barnböcker efter 16års ålder.

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist