-
Från Ölkafeer till Musikalisk Odyssé: Ina Lundström Delar Med Sig i Sommarpratet
En Musikalisk Odyssé: Ina Lundströms Reflektioner över Musik och Livet
Ina Lundström sommarprat berör med sin kärlek till musikens underbara värld och sin avdramatisering av de goa fyllegubbarna. Tack, Ina! Enligt mig är detta årets bästa sommarprat. Redan från första meningen fångas jag av en röst jag känner igen, en ivrig och sprudlande röst med den vackra göteborgsdialekten. Ina har något att förmedla, och jag är redo att ta emot.
Det blir en glimt in i Inas liv, ett liv fyllt av en musikälskande pappa som bara måste visa det han upptäckt. Falskleg på ölkafeer, brända CD-skivor som langas över bardisken, och diskussioner med de underbara farbröderna som man älskar att prata med efter sina sju öl. Och genom allt detta löper musiken, formande och följande likt en ström.
Ina Lundström är en av årets Sommarpratare. Det är en kaskad av namndroppande, och man får anstränga sig för att hänga med i det vardagliga. Jag är inte född i farstun, så jag delar Inas entusiasm för Charlie Parker och Creedence. Det lyser upp i mitt ansikte. Sluta aldrig prata, Ina. Låt mig ta en öl med dig. Jag behöver inte svara på konversationen vi ska ha, jag vill bara lyssna på ditt pladder. För finns det något vackrare än när en människa berättar något man redan kan allt om med hög entusiasm? ett BRINN!
Sommarpratet når sitt klimax när Ina, inte helt oväntat, berättar historien om ”Jersey Girl” med Bruce, om varför den låten är så viktig för henne, varför skriken från kvinnorna i bakgrunden på konserten 81 när han sjunger är så betydelsefullt, och framför allt varför alla gör det. Han sjunger för dem, och Bruce hör dem sjunga tillbaka.
Jag tror det var Dave Grohl som myntade citatet: ”Det finns en anledning till att jag skriker till publiken, och de skriker tillbaka av tusen andra anledningar.” Jag lyssnar på ditt sommarprat Ina, och jag skulle kunna lyssna 1000 gånger till.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Utmanande tankar om självmord i Coelhos roman
Veronika bestämmer sig för att dö är en tankeväckande roman av Paulo Coelho som utforskar det djupa ämnet självmord. Berättelsen utvecklas genom två parallella historier: Veronikas resa efter ett misslyckat självmordsförsök på ett sanatorium, och hennes psykiatrikers utforskande av en ny metod för att vända tankarna rätt hos självmordsbenägna patienter.
Coelho använder sig av ett enkelt och tillgängligt språk genom hela boken. De reflektioner som presenteras är ofta självklara, men de bidrar till berättelsens tyngd och intresse. Jag fängslades jag av berättelsen, trots att utfallet var förutsägbart redan från början, Det står i titeln? Romanen har fått imponerande 10 456 recensioner på Goodreads, och det känns svårt att hitta nya perspektiv som inte redan har uttryckts i dessa. Trots det är det utan tvekan ett riktigt bra litterärt verk som förtjänar erkännande.
Jag finner mig nu grubblandes att reflektera över det tankeväckande citatet som görs i boken: ”Det värsta man kan göra är att ta tillbaka någon till livet som är bortom räddning.” Denna tanke lever kvar i mig och inbjuder till vidare eftertanke och självrannsakan.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Min far och grinden
Jag tänker ofta på grinden av järn. Den där som var så tung och ofta kall när jag var liten, alltid i vägen som tonåring och så viktig att stänga som vuxen. Grinden som skapade ett internt familjegräl när min systers sambo Olle under ett husvaktsuppdrag tog med sig WD40 och smorde gångjärnen så att pappa inte längre kunde höra gnisslet när någon kom på besök.
Den satt där mellan två betongpelare, där lite betong i ett av hörnen hade lossnat, som att tiden varit en tiger och tagit ett bett som lämnats kvar som en varning. Den var svart med små rostfläckar som hade tagit sig igenom som kontinenter på en påhittad karta. Färgen var mest avnött på stängerna där våra cykeldäck hade slagit och gnidit mot den. Att öppna den med handen skulle kosta tre sekunder för mycket av livspusslet och de hade vi inte råd med.
Jag kommer ihåg grälet som nästan ledde till skilsmässa när pappa råkade öppna handtaget för hårt med foten en kväll. Det fanns ett nött handtag, formad som ett snäckskal eller som mamma sa, ett vackert eklöv. Jag minns att han stod där med handtaget som gått av när han försökt öppna den med en kvick spark. Mamma stirrade bara på honom med förakt i blicken, helt svart i ögonen. Hon var så arg att hon glömde laga kvällsmat till oss barn, så pappa gjorde mackor med ost och falukorv och kallade det för ”mackfest”.
Grinden var länge utan handtag och stod ofta och slog med låsmekanismen i vinden. Det var innan Olle hade smort gångjärnen. Det lät som en symfoni under regnet, klang, klang och långa gnisslande ljud medan regnet och vinden lekte där ute. Då spelade pappa aldrig musik i köket, han bara satt där och kontemplerade som han alltid sa.
”Grinden hade blivit krökt i kylan och ville självmant stänga sig. Hur den alltid kom farande mot låren och för varje gång fick den en lite hårdare skjuts tillbaka så det blev märken i snövallen bakom. En kamp mot det svarta järnet med rostkontinenter och frostsjöar i skenet av marschaller medan vi inte fick tappa julfriden i vår kamp.”
En dag kom jag hem och märkte att det nu satt en hasp som låste grinden. Det var en sådan dubbel i järn som täckte grinden på båda sidor. Om jag hade varit yngre hade det nog känts som ett lås till en riddarborg. Nu kändes det mer som något som skulle kräva för mycket jobb att öppna och stänga. Mamma var såklart alltid pigg på att kommentera att hennes gamla handtag, formad som ett eklöv, hade varit mycket finare än denna primitiva lagning. Jag förstod aldrig varför handtaget var hennes, det hade nog suttit där när mamma och pappa köpte huset, men hon verkade ha adopterat det som sitt.
En julafton, det var en av alla andra som alltid firades hos mamma och pappa. Vi skulle dit med barnen, vi hade gjort Janssons frestelse och hade hela bakluckan full med paket. Barnen sprang in till farmor och farfar och lämnade mig och Maja med uppdraget att bära in julen. Grinden hade blivit krökt i kylan och ville självmant stänga sig. Hur den alltid kom farande mot låren och för varje gång fick den en lite hårdare skjuts tillbaka så det blev märken i snövallen bakom. En kamp mot det svarta järnet med rostkontinenter och frostsjöar i skenet av marschaller medan vi inte fick tappa julfriden i vår kamp. Maja svor när den träffade henne i knät någon gång. Jag visade medlidande med en nickning och ett leende, för jag visste att pappa stod i köket och hörde ljudet av grinden och kontemplerade.
När pappa blev äldre och behövde rullator blev grinden ett hinder. Han kunde inte ta sig ut om han inte backade mot grinden längs den långa plattgången. När barnbarnen var där brukade han göra ett pipljud med munnen som om han var en lastbil. Jag tror det roade honom lika mycket som barnbarnen. Jag och Olle tog en dag beslutet att avlägsna grinden från sina gångjärn så att pappa lättare skulle kunna ta sig ut. Han protesterade inte, men övervakade vårt arbete, sorgset. Vi skulle slänga grinden på tippen, men när vi lyfte av den från de nakna rostiga gångjärnen som stack upp som katedralspiror i vårluften, suckade pappa. ”Ställ den där”, sa han med skakig röst och pekade mot sidan av betongpelaren. ”Vi sätter tillbaka den när det blir bättre.” Då kramade jag pappa länge och Olle lutade den rostiga, buckliga och böjda grinden mot ett träd och svor för sig själv att han en gång hade smort den med WD40.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Att citera barnböcker borde leda till att vuxna män förlorar sina expertcertifikat
Bo Landin öppnar upp med ett intressant sommarprat baserat på fakta, och hans ton är ivrig och övertygande. Jag förstår honom – det är bråttom, nästan kört. Vi har verkligen rubbat urvattnet, något som sällan diskuteras när det gäller avskogning. Han väcker mitt intresse och har mig på kroken ända fram till mitten av programmet. Det känns som när biljardspelaren skickar iväg den vita bollen med full kraft och sprider resten av bollarna från triangeln till ett kaos över spelbordet.
Det berättas om hans barnbarn, Harrison Ford nämns i förbigående, mer vatten och ett citat både från Nalle Puh och filmen Frost. Det blir förvirrande, och jag måste faktiskt dubbelkolla för att vara säker på att jag inte har blivit förflyttad till en annan sommarpratsstund och missat slutklämmen. Jag blir kritisk mot dessa citat – det är ett töntigt grepp som fördummar lyssnarna genom att antyda att barnfilmer är den enda källan för igenkänning. Frågan är om detta är Landins fel, med tanke på hans erfarenhet av stora produktioner, eller om produktionsansvariga helt enkelt var borta på lunch.
Bo Landin är en av årets Sommarpratare. Foto: Mattias Ahlm Som slutkläm kan jag ändå inte låta bli att ifrågasätta Landins val att hylla den icke-folkliga vardagsterrorgruppen ”Återställ våtmarkerna”. Det är en grupp som driver en viktig fråga, men verkar helt ha tappat greppet om vad som är det viktigaste med en demonstration – att få fler anhängare och inte motståndare. Att hindra ambulanser, storma fredagsunderhållningen eller sätta sig i vägen för ett världsrekord på Diamond League ger inte fler röster. Kom igen, ni kan göra bättre än så.
Bo Landin förmedlar ett viktigt budskap, det är bråttom, men om detta ska gå måste de hitta en bättre PR-människa än Landin, även om han är en av våra folkkäraste. Håll stövlarna leriga men citera inte barnböcker efter 16års ålder.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Brev till samhället
Brev till samhället är en samling brev som skickas till olika föreningar, myndigheter och företag med erbjudanden, funderingar eller förslag. Det kan handla om allt från att anlägga ett Indianreservat i Arboga till frågan om Kronfågels symbol har nazistkoppling. Svaren är oftast typiskt svenska i sin vänlighet, vilket gör denna tidiga form av nättrolleri i analog form mycket, mycket, mycket underhållande. I många av breven hävdar Ericson att någon eller några individer kommer ”röra kroppen i takt till musik”, vilket måste antyda att Ericson själv är en usel dansare? Detta är en rolig läsupplevelse som kan avnjutas på 20 minuter och rekommenderas för dem med en lätt vrickad humor.
Min personliga favorit är när Eric Eriksson skriver ett brev från en elvaårig elev vars träslöjdslärare påstår att alla som jobbar på Securitas är fascister och slår folk med batonger. Svaret från en Securitas-anställd, som har jobbat där i 18 år, är vänligt och politiskt korrekt enligt svensk standard, men man kan läsa en viss irritation mellan raderna. Helt underbart!
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Jessie Sommarströms sommarprat prioriterade personliga berättelser istället för matinspiration
Jessie Sommarströms Sommarprat lämnar mig besviken. Som den andra kvinnan någonsin att vinna tävlingen ”Årets kock” hade jag hoppats på att höra mer om hennes imponerande karriär inom gastronomin och kanske några spännande matlagningstips. Istället kretsar fokus i hennes program kring hennes mamma, Siv, vilket ärligt talat inte intresserar mig särskilt mycket och känns mer självcentrerat.
Resan hon tar oss med på, från barnhemmet i Goa till den storslagna finalen på Annexet, är utan tvekan en historia om framgång trots motgångar. Att bli övergiven av sin biologiska mor i ung ålder är verkligen en lång väg att gå för att nå titeln ”Årets kock 2022”. Det är värt att notera att hon endast är den andra kvinnan som har vunnit tävlingen.
Hennes berättelse är tänkt att vara en hyllning till maten och kockyrket, men framför allt till hennes mamma, Siv. mot alla odds adopterade Siv, Jessie och hennes bror som ensamstående, hårt arbetande mamma. Minnena från deras uppväxt på Lidingö och i Vaxholm präglas av ekonomiska svårigheter och mammans outtröttliga strävan att se till att barnen fick bra mat på bordet. Att ha pålägg på mackan var inte aktuellt, och det tog många år för Jessie Sommarström att inse att inte alla åt havregrynsgröt med lingon som avslutning varje månad.
Jessie Sommarström. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio Även om Jessie Sommarström nu engagerar sig i olika projekt för att främja hållbar hantering av mat, har hennes engagemang för att skapa recept med så kallad ”skräpfisk” gett henne smeknamnet ”Braxen-Jessie”. Hon tillskriver själv sitt nyfunna intresse för barndomens matvanor, där det aldrig var aktuellt att slänga mat och där kreativitet med rester var en nödvändig dygd. Frågan jag ställer mig är, varför fick inte detta mer utrymme? Recepten? husmorstipsen. Lite folkbildning är aldrig något fel, speciellt inte med hennes ödmjuka röst.
Trots att modern gick bort för över 20 år sedan löper berättelsen om mamma Siv som en röd tråd genom hela programmet. Det är tydligt att Jessie Sommarström bär på en livslång sorg, men samtidigt är djupt tacksam för de värderingar hon har fått med sig från sin adoptivmamma. Slutsatsen framförs på ett fint sätt med The Verves ”Bitter Sweet Symphony”. Det säger också mycket om Jessie Sommarström att hon bar med sig en bild av mamma Siv under hela tävlingen och det är lite samma känsla jag lämnar när sista låten spelas i radion.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
En skogsdoftande berättelse: Hooja och Mårdis delar sina hemligheter för att klara sig i skogen
Hooja bjuder in till ett lärorikt och underhållande sommarprat. Musikduon, bestående av Hooja och Mårdis, tar oss med på en resa genom deras begynnande musikkarriär och delar med sig av norrländskt korta anekdoter och enkla tips för att klara sig i skogen. Genom deras berättelser får vi en inblick i deras passion för musik och deras fascination för det stora rummet, den norrländska urskogen. Där finner vi tipsen om att välja den bästa veden och brygga det perfekta kokkaffet över öppen eld.
Det som verkligen fångar mitt intresse är att duon väljer att avslöja att deras utstyrsel och dialekt inte bara är en del av deras image för att passa in i den tuffa musikbranschen. Istället är de bara genuina norrländska skogstomtar som älskar att spela sin musik och samtidigt värna om sin anonymitet. Det är verkligen milt chockerande att se en yngre generation som inte strävar efter kändisskap, utan snarare gör musik för sin egen skull och för att ha kul. Det är nästan lika fascinerande som deras egna favoritband, Creedence, som de gärna lyssnar på.
Hooja och Mårdis är Sommarpratare 2023. Foto: Mattias Ahlm Jag tycker verkligen att duon gör ett fantastiskt jobb med sitt sommarprat. De skapar en mysig atmosfär med hjälp av ljuden i bakgrunden, vilket verkligen gör att berättelserna kommer till liv. Dessutom är det skönt att höra en personlig resa utan att behöva ta itu med djupa trauman. Även om jag måste erkänna att en liten mobbare i mig väcks till liv när jag hör hur Mårdis uttalar namnet ”Skype” under sin anekdot om att laga en kvast med vinterlim.
Så, säger man ”Hooja” eller ”Håjah”? Det får förbli en gåta som vi kan fortsätta diskutera och fundera över.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
FOKING HELL!
Guenthers bok är skriven i dagboksform och ger en inblick i livet som teamchef i Haas Formel 1-teamet under 2022 säsongen. Guenther slog igenom och blev folkkär genom Netflix dokumentärserien “Drive to Survive” som en burdus, svärande och frustrerad gammal rallyförare. i boken bjuds vi på roliga anekdoter och insikter om hans liv och om vad som händer inom sporten Formel 1, bakom all glamour och de media hypade händelserna på banan. Det är ofiltrerat och väldigt, väldigt roligt att få veta hur de svåra besluten fattas och hur lite vi som tittare faktiskt vet om relationerna mellan de olika personligheterna.
Boken är inriktad till fans, både petrolheads och Netflix-generationen, som kan hitta bitar bland dessa sidor att fördjupa sig i. Det är intressant att ett bottenstall som Haas, som aldrig har vunnit ett Grand Prix, har så många fans och sådan support. Det har nog mer att göra med Guenther som person än vad man kan tro.
Ett bra läsningstips! Rekommenderas under sommaruppehållet eller innan säsongsstarten.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Lo-johanssons bidrag till svensk litteratur kontra läsupplevelsen
En prosa skildring av det arbetsintensiva och hårda livet för dem som lever i undre medelklassen och som jobbar på fabriker är stark och realistisk. Hans fokus på att ge röst åt de glömda och utnyttjade är hedervärt. Det finns en viktig social och historisk betydelse i hans berättelser. Samtidigt ger det en insikt i hur mycket samhället har förändrats sedan bokens publicering.
Tyvärr är boken svår att komma in i och läsa. Språket är gubbigt och saknar finess, vilket gör läsupplevelsen trög. Karaktärerna, trots att de är relaterbara på ett abstrakt sätt, är inte tillräckligt utvecklade för att väcka mitt intresse. Det blir svårt att känna något för dem eller engagera sig i deras öden.Boken består av en serie korta berättelser, vilket ger intrycket av en splittrad och osammanhängande helhet. Det blir svårt att fånga en röd tråd eller hitta en gemensam nämnare. Ett bra försök av porrfarbrorn men under 2023 når han inte mig.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Sommarpratets stora behållning: Andreas Cervenka och hans gripande exposé om pengar
Andreas Cervenka förstärker mitt förakt för banker, och jag älskar det. Hans Sommarprat är klockrent och förklarar på ett omfattande och lättförståeligt sätt hur pengar fungerar, även för de som inte är insatta. Det är ingen överraskning att Cervenka har vunnit journalistpriset hela tre gånger. Han behärskar konsten att anpassa sig till rätt nivå, så att de som inte har kunskap får det samtidigt som de med förkunskaper kan känna igen sig, samtidigt som de ändå får en fördjupning.
Andreas Cervenka. Foto: Mattias Ahlm Den balansen han upprätthåller klarar Andreas Cervenka galant. Trots att mycket av informationen kan ha varit känd tidigare, som att svenskarna är extremt skuldsatta i internationell jämförelse och att vårt skolsystem tillåter privata bolag att tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet på ett unikt sätt, knyts näven när man lyssnar. Man blir så förbannad över att inget är slumpmässigt, utan istället noggrant konstruerat.
Jag smyger in på Aftonbladet för att leta efter de låtar som Cervenka har valt, förutom Eminems ”Lose Yourself” som alltid ger mig gåshud, även om jag precis har fått reda på att banken som jag trodde var snäll och lånade ut pengar bara tjänar mer och mer med statens skydd. Det finns klagomål av aftonbladets skribent om att han inte berättar mer om sig själv, och jag kunde inte vara mer oenig. Jag bryr mig inte ett dugg om vem han är, jag vet bara att han kan förklara pengar på ett enkelt och korrekt sätt som engagerar och förhöjer denna molniga sommardag. En nördig expert. Bibbi, bjuda in fler av dem. En expert som ger folkbildning utan att fördumma oss samtidigt som vi njuter av semestern.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 
Lämna en kommentar