-
Tystlåten Rockstjärna Låter Orden Sjunga

Robert Hurula blev själv blev förvånad över uppdraget, men han vågar ändå ge sig in i det okända. ”Livet är kort, så varför inte utmana sig själv genom att göra detta som en slags övning?” säger han med sin charmiga norrländska och något modiga norrländska.
Under Sommarpratet berättar han om skammen att komma från Tornedalen och om den smärtsamma uppväxten i Luleå, präglad av missbruk och våld bland de vuxna. Han delar minnesbilder av styvpappans obehagliga gevärsskjutning när kulorna visslade kring honom. Det sönderslagna och blodfläckiga köket.

Artisten och konstnären Robert Hurula är en av årets Sommarpratare. Foto: Mattias Ahlm Robert Hurula är försiktig när han berättar, han väger vikten i sina ord noga. Men de bär en tyngd och kraft. Sommarpratet blir stillsamt, lågmält och gripande. Trots all misär som följer praxis finns där även ljusglimtar: ett upphittat kassettband med hiphop i en papperskorg som fångar den nioåriga Hurulas intresse för musiken, minnet av farmodern som såg honom som barnbarn, och framför allt, berättelsen om hur han som sextonåring mötte sin blivande fru på en konsert. ”Det var som att hela livet kändes perfekt när jag bara stod i närheten av den här människan. Utan tvekan mitt livs viktigaste ögonblick.”
Jag kan föreställa sig att Robert Hurula känner en viss lättnad mot slutet av programmet, han som vanligtvis strävar efter att göra sina meningar korta för att kunna vara tyst igen. Men att ge röst åt sina tankar och känslor är inte bara modigt utan också befriande. ”Om man är tyst för länge kanske orden behöver skrikas ut till slut”. Det är ett grovmalet mörker men det är ett äkta trauma, jag gillar vanligtvis inte formatet men denna gång blir jag lite tagen.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Hjälte i Krigets Skugga – Tilde Addenbrookes modiga insatser i Ukraina

Tilde Addenbrooke, den 31-åriga tehandelsexpediten från Linköping, valde att förändra sitt liv när kriget bröt ut i Ukraina. Hon tog det djärva beslutet att bli volontärarbetare i en månad, men det enkla beslutet blev en långvarig insats som sträckte sig över ett helt år.
Under hennes Sommarprat delar Tilde med sig av sina arbetsuppgifter, berättar om evakueringar och hur hon hjälpte till att förse soldaterna med nödvändig materiel. Samtidigt undviker hon att göra pratet till en reklam för sin egen humana och fantastiska medmänsklighet. Hon är inte ute efter personlig vinning; hennes drivkraft är helt enkelt att hjälpa till. Med en fin balans i sitt berättande förklarar hon kriget, utan att försköna det eller måla upp det som ett enda svart mörker. Tilde guidar oss varsamt genom förluster, ljudet av bomber och den smärta hon upplevt när människor hon träffade för bara en vecka sedan har gått bort. Det är autentiskt, det är verkligt – så ser det ut i Ukraina just nu.

Foto: Mattias Ahlm En gripande berättelse är när Tilde får en önskelista från barn som förlorat sina föräldrar till kriget. Listan innehåller inga storslagna gåvor, men tillräckligt för att ge dessa stackars barn en stunds hopp och glädje.
Tilde är ett föredöme för vad det innebär att vara en sann människa. Hennes insatser behöver inte kopieras för att nå samma status, men vi kan inte annat än att lyfta på hatten i närheten av henne. Hennes styrka och medmänsklighet är beundransvärda. Tack, Tilde, för att du har delat med dig av din historia.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Ett frö. En grönska. En måltid

Omhuldad i mörkret av jorden och krukan ligger där ett litet korn fyllt av energi redo att spira.
Någon har lagt sin själ för en stund i att omsorgsfullt fylla en kruka med jord och i mitten försöka att placera detta lilla korn av energi för att det ska explodera av liv och grönska.
Någon har lagt sin själ för en stund i att omsorgsfullt bädda in ett frö med jord och ge det vatten för att väcka livet.Omhuldad i mörkret av jorden och krukan kommer nyfikna små rötter och känner sig fram och en liten grodd kryper uppåt mot värmen och ljuset.
Den lilla grodden kryper upp ur tryggheten i jorden och får äntligen möjlighet att sträcka ut bladen.
Sträcka den sköra stjälken och söka sig mot ljuset.
Ljuset, luften och tiden som får den lilla grodden att växa och utveckla stora, gröna, krispiga blad.
Tätt inpackade växer bladen i mitten upp.Till lycka för någon som har lagt sin själ för en stund i att omsorgsfullt ge ett frö möjligheten att utvecklas.
En yvig och krispig grönska som omger en massiv, kaxig topp. Sprängfylld med näring, smak och omsorgsfull kärlek.
Skördas varsamt.Dela itu. Finhacka. Omsorgsfullt förädlad.
Omhuldad i ljuset av cremé fraichen och äggen ligger där omsorgsfullt odlade blad i den frasiga formen av smör, mjöl och vatten.
Lite salt, lite peppar, lite omsorg.Ett frö, en grönska, en måltid.
Text
Skogsliljan, Spalt skribent
-
Ett sommarprat som stannar upp i 100 år av ensamhet

Lina Wolff försöker verkligen att framstå som en svår litterär person med all sin medvetenhet, detta är ett aktivt val. Finns det något mer uttjatat? Madame, läraren, Ämnet är italienska, och lärarinnans vapen visar sig vara orden, som ofta består av pikar och förolämpningar. Eleverna beundrar Madame i hemlighet, språket är för henne en livsfråga. Det är också en fråga om liv och död för Lina Wolff som idag är en uppburen och prisbelönt författare. Klassrummet där hon studerar för att bli översättare beskrivs som ett ”light Guantanamo”, Det var tufft det har format dig. SLÄPP DET, jag bryr mig inte. Wolff är författare och översättare men verkar under 58 minuter glömma bort att det finns en publik som ska underhållas.
Hennes berättelse kretsar kring översättningen av Gabriel García Márquez världsberömda roman, Hundra år av ensamhet. En bok som hon läste som 27 år gammal och som visade sig vara det mål hon alltid seglat mot i livet. Senare kommer Lina Wolff att titta i sin översättardagbok och upptäcka att det tog henne tre dagar att få till den klassiska första meningen: ”När han stod inför exekutionsplutonen skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddagen i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.”

Lina Wolff är en av årets Sommarpratare. Wolf berättar om hur det tar 4 års arbete att slita med bokens övversättninh. hon blir besatt så att hon till och med drömmer om att Gabriel García Márquez spöke friar till henne. Men traumat ska in, utanför drömmarna Wolffs liv ensamt, och t.o.m rädd för att träffa någon bekant på Ica. Hon har ingenting att prata med den vanliga människan längre. Hon inser själv hur svår hon blivit av sin litterära besatthet och jag kan inte mer än förstå omgivningen. Lina Wolff begränsar klokt nog sin berättelse om arbetet med översättningen för mer hade vi inte orkat lyssna på.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Jag tillåter mig att hata hat. Omotiverat hat som bygger snöborgar av hat. Mitt hat ska smälta hatborgar.

Hata.
Hatar folk som hatar saker högljutt.
Högljutt och brutalt protesterande men helt omotiverat.
Skriker ut sitt hat för random saker bara för att till dem som ids höra.
För att livet är orättvist? För att någon har en rosa kavaj?
För att den där bilen är så jävla ful.
Hatar regnet.
Hatar den stickande värmen från solen.
Hatar utan grund. Hatar utan gränser.
Lite som jag gör nu typ.
Fast det är inte omotiverat.
Ska man verkligen sprida negativitet okontrollerat när det absolut inte är nödvändigt angående saker som inte är en fara för mänskligheten.
Den som tar emot den isande skuren av hat kanske har en pissig dag och hatet rullar vidare som en stor snöboll.
Nu hatar den personen ännu mer. Hatar bussens säten som börjar bli slitna. Hatar vattenpölen i den fula jävla gråa trottoaren.
Kommer hem. Hatar lite till. Hatar ytterdörren som knarrar. Ser sig i spegeln. Hatar spegelbilden.
Är det nödvändigt?
Jag tillåter mig att hata hat. Omotiverat hat som bygger snöborgar av hat. Mitt hat ska smälta hatborgar.
Mitt hat får ta form av glädje. Så får mitt hat bekämpa hat.
Hata hat.
Text
Skogsliljan, Spalt skribent
-
En emotionell resa genom krigets skuggor

Det första som fångade mitt intresse var de finurliga dialogerna som Hemingway så skickligt väver in i berättelsen. Dialogerna mellan karaktärerna känns autentiska och gliringarna finns där mellan raderna och ger boken en känsla av realism. Hemingway har en förmåga att fånga mänskliga samtal på ett sätt som gör att jag känner mig närvarande. Slutet på boken är oerhört gripande och berörande. En sorglig avslutning som verkligen stannar kvar hos mig.
Varför gick kycklingen över vägen? Hemingway:- ”För att dö i regnet.” Detta kända skämt fångar på ett sätt Hemingways sinne för mörkret och hans förmåga att printa ner det på papper.
Farväl till vapen är en enastående roman som lever upp till Hemingways rykte som en av de stora författarna i litteraturhistorien. Jag rekommenderar den starkt till alla som uppskattar välkonstruerade karaktärer, världsklass dialoger och en bra berättelse.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Från Ölkafeer till Musikalisk Odyssé: Ina Lundström Delar Med Sig i Sommarpratet

En Musikalisk Odyssé: Ina Lundströms Reflektioner över Musik och Livet
Ina Lundström sommarprat berör med sin kärlek till musikens underbara värld och sin avdramatisering av de goa fyllegubbarna. Tack, Ina! Enligt mig är detta årets bästa sommarprat. Redan från första meningen fångas jag av en röst jag känner igen, en ivrig och sprudlande röst med den vackra göteborgsdialekten. Ina har något att förmedla, och jag är redo att ta emot.
Det blir en glimt in i Inas liv, ett liv fyllt av en musikälskande pappa som bara måste visa det han upptäckt. Falskleg på ölkafeer, brända CD-skivor som langas över bardisken, och diskussioner med de underbara farbröderna som man älskar att prata med efter sina sju öl. Och genom allt detta löper musiken, formande och följande likt en ström.

Ina Lundström är en av årets Sommarpratare. Det är en kaskad av namndroppande, och man får anstränga sig för att hänga med i det vardagliga. Jag är inte född i farstun, så jag delar Inas entusiasm för Charlie Parker och Creedence. Det lyser upp i mitt ansikte. Sluta aldrig prata, Ina. Låt mig ta en öl med dig. Jag behöver inte svara på konversationen vi ska ha, jag vill bara lyssna på ditt pladder. För finns det något vackrare än när en människa berättar något man redan kan allt om med hög entusiasm? ett BRINN!
Sommarpratet når sitt klimax när Ina, inte helt oväntat, berättar historien om ”Jersey Girl” med Bruce, om varför den låten är så viktig för henne, varför skriken från kvinnorna i bakgrunden på konserten 81 när han sjunger är så betydelsefullt, och framför allt varför alla gör det. Han sjunger för dem, och Bruce hör dem sjunga tillbaka.
Jag tror det var Dave Grohl som myntade citatet: ”Det finns en anledning till att jag skriker till publiken, och de skriker tillbaka av tusen andra anledningar.” Jag lyssnar på ditt sommarprat Ina, och jag skulle kunna lyssna 1000 gånger till.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Utmanande tankar om självmord i Coelhos roman

Veronika bestämmer sig för att dö är en tankeväckande roman av Paulo Coelho som utforskar det djupa ämnet självmord. Berättelsen utvecklas genom två parallella historier: Veronikas resa efter ett misslyckat självmordsförsök på ett sanatorium, och hennes psykiatrikers utforskande av en ny metod för att vända tankarna rätt hos självmordsbenägna patienter.
Coelho använder sig av ett enkelt och tillgängligt språk genom hela boken. De reflektioner som presenteras är ofta självklara, men de bidrar till berättelsens tyngd och intresse. Jag fängslades jag av berättelsen, trots att utfallet var förutsägbart redan från början, Det står i titeln? Romanen har fått imponerande 10 456 recensioner på Goodreads, och det känns svårt att hitta nya perspektiv som inte redan har uttryckts i dessa. Trots det är det utan tvekan ett riktigt bra litterärt verk som förtjänar erkännande.
Jag finner mig nu grubblandes att reflektera över det tankeväckande citatet som görs i boken: ”Det värsta man kan göra är att ta tillbaka någon till livet som är bortom räddning.” Denna tanke lever kvar i mig och inbjuder till vidare eftertanke och självrannsakan.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Min far och grinden

Jag tänker ofta på grinden av järn. Den där som var så tung och ofta kall när jag var liten, alltid i vägen som tonåring och så viktig att stänga som vuxen. Grinden som skapade ett internt familjegräl när min systers sambo Olle under ett husvaktsuppdrag tog med sig WD40 och smorde gångjärnen så att pappa inte längre kunde höra gnisslet när någon kom på besök.
Den satt där mellan två betongpelare, där lite betong i ett av hörnen hade lossnat, som att tiden varit en tiger och tagit ett bett som lämnats kvar som en varning. Den var svart med små rostfläckar som hade tagit sig igenom som kontinenter på en påhittad karta. Färgen var mest avnött på stängerna där våra cykeldäck hade slagit och gnidit mot den. Att öppna den med handen skulle kosta tre sekunder för mycket av livspusslet och de hade vi inte råd med.
Jag kommer ihåg grälet som nästan ledde till skilsmässa när pappa råkade öppna handtaget för hårt med foten en kväll. Det fanns ett nött handtag, formad som ett snäckskal eller som mamma sa, ett vackert eklöv. Jag minns att han stod där med handtaget som gått av när han försökt öppna den med en kvick spark. Mamma stirrade bara på honom med förakt i blicken, helt svart i ögonen. Hon var så arg att hon glömde laga kvällsmat till oss barn, så pappa gjorde mackor med ost och falukorv och kallade det för ”mackfest”.
Grinden var länge utan handtag och stod ofta och slog med låsmekanismen i vinden. Det var innan Olle hade smort gångjärnen. Det lät som en symfoni under regnet, klang, klang och långa gnisslande ljud medan regnet och vinden lekte där ute. Då spelade pappa aldrig musik i köket, han bara satt där och kontemplerade som han alltid sa.

”Grinden hade blivit krökt i kylan och ville självmant stänga sig. Hur den alltid kom farande mot låren och för varje gång fick den en lite hårdare skjuts tillbaka så det blev märken i snövallen bakom. En kamp mot det svarta järnet med rostkontinenter och frostsjöar i skenet av marschaller medan vi inte fick tappa julfriden i vår kamp.”
En dag kom jag hem och märkte att det nu satt en hasp som låste grinden. Det var en sådan dubbel i järn som täckte grinden på båda sidor. Om jag hade varit yngre hade det nog känts som ett lås till en riddarborg. Nu kändes det mer som något som skulle kräva för mycket jobb att öppna och stänga. Mamma var såklart alltid pigg på att kommentera att hennes gamla handtag, formad som ett eklöv, hade varit mycket finare än denna primitiva lagning. Jag förstod aldrig varför handtaget var hennes, det hade nog suttit där när mamma och pappa köpte huset, men hon verkade ha adopterat det som sitt.
En julafton, det var en av alla andra som alltid firades hos mamma och pappa. Vi skulle dit med barnen, vi hade gjort Janssons frestelse och hade hela bakluckan full med paket. Barnen sprang in till farmor och farfar och lämnade mig och Maja med uppdraget att bära in julen. Grinden hade blivit krökt i kylan och ville självmant stänga sig. Hur den alltid kom farande mot låren och för varje gång fick den en lite hårdare skjuts tillbaka så det blev märken i snövallen bakom. En kamp mot det svarta järnet med rostkontinenter och frostsjöar i skenet av marschaller medan vi inte fick tappa julfriden i vår kamp. Maja svor när den träffade henne i knät någon gång. Jag visade medlidande med en nickning och ett leende, för jag visste att pappa stod i köket och hörde ljudet av grinden och kontemplerade.
När pappa blev äldre och behövde rullator blev grinden ett hinder. Han kunde inte ta sig ut om han inte backade mot grinden längs den långa plattgången. När barnbarnen var där brukade han göra ett pipljud med munnen som om han var en lastbil. Jag tror det roade honom lika mycket som barnbarnen. Jag och Olle tog en dag beslutet att avlägsna grinden från sina gångjärn så att pappa lättare skulle kunna ta sig ut. Han protesterade inte, men övervakade vårt arbete, sorgset. Vi skulle slänga grinden på tippen, men när vi lyfte av den från de nakna rostiga gångjärnen som stack upp som katedralspiror i vårluften, suckade pappa. ”Ställ den där”, sa han med skakig röst och pekade mot sidan av betongpelaren. ”Vi sätter tillbaka den när det blir bättre.” Då kramade jag pappa länge och Olle lutade den rostiga, buckliga och böjda grinden mot ett träd och svor för sig själv att han en gång hade smort den med WD40.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Att citera barnböcker borde leda till att vuxna män förlorar sina expertcertifikat

Bo Landin öppnar upp med ett intressant sommarprat baserat på fakta, och hans ton är ivrig och övertygande. Jag förstår honom – det är bråttom, nästan kört. Vi har verkligen rubbat urvattnet, något som sällan diskuteras när det gäller avskogning. Han väcker mitt intresse och har mig på kroken ända fram till mitten av programmet. Det känns som när biljardspelaren skickar iväg den vita bollen med full kraft och sprider resten av bollarna från triangeln till ett kaos över spelbordet.
Det berättas om hans barnbarn, Harrison Ford nämns i förbigående, mer vatten och ett citat både från Nalle Puh och filmen Frost. Det blir förvirrande, och jag måste faktiskt dubbelkolla för att vara säker på att jag inte har blivit förflyttad till en annan sommarpratsstund och missat slutklämmen. Jag blir kritisk mot dessa citat – det är ett töntigt grepp som fördummar lyssnarna genom att antyda att barnfilmer är den enda källan för igenkänning. Frågan är om detta är Landins fel, med tanke på hans erfarenhet av stora produktioner, eller om produktionsansvariga helt enkelt var borta på lunch.

Bo Landin är en av årets Sommarpratare. Foto: Mattias Ahlm Som slutkläm kan jag ändå inte låta bli att ifrågasätta Landins val att hylla den icke-folkliga vardagsterrorgruppen ”Återställ våtmarkerna”. Det är en grupp som driver en viktig fråga, men verkar helt ha tappat greppet om vad som är det viktigaste med en demonstration – att få fler anhängare och inte motståndare. Att hindra ambulanser, storma fredagsunderhållningen eller sätta sig i vägen för ett världsrekord på Diamond League ger inte fler röster. Kom igen, ni kan göra bättre än så.
Bo Landin förmedlar ett viktigt budskap, det är bråttom, men om detta ska gå måste de hitta en bättre PR-människa än Landin, även om han är en av våra folkkäraste. Håll stövlarna leriga men citera inte barnböcker efter 16års ålder.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Lämna en kommentar