Hem

297 Sidor som fick mig att ifrågasätta varför jag och alla andra män inte kan ha lika bra sex med deprimerade, vilsna, uttråkade kvinnor som om Jasmon Mamona varit en sjöjungfrun? (Edit, glömde att han var Aquaman). Juste, det behöver vi inte. För detta är det fiction. Läst efter att ha skickat denna som ett reel skämt till @ordligare som insisterade på att detta var en 98,57% bra bok av 100%. Klart jag läste den då.

Minns du när en litterär vän en gång rekommenderade en bok som skulle vara otroligt bra? Boken som handlar om en kvinna i ”borde vara mogen ålder” av 40 år. Hon som har sex med en fiskman med, *host* salta rosa ostron pungkulor? Om du ännu inte har upplevt det, så har jag precis gjort det. Förstå mig rätt, boken har en vacker satir över hookup kulturen och belyser stark utbudet av värdelösa män som bara vill komma till och spilla sin gobbagegga*.Lucy gör allt för att fylla det tomrum som finns i hennes liv och på något mystiskt sätt ska hon få kärlek, mening och karriär att blomstra igen.

Det är inte någon som älskar Bukowski, en vargman som runkar på komado eller en otrogen man som vill ha analsex på en hotellbarstoalett som kommer att täppa till detta tomrum. Nej, lösningen ligger i en Jason Momoa karaktär fast med
fiskstjärt och fena som kan både fylla diverse hål och äta mens på ett kärleksfullt och erotiskt sätt.

Ibland skrattar jag, ibland mår jag illa, ibland måste jag skrika högt i 22 sekunder för att ta mig igenom en sida. Jag blir snabbt mätt, kastar boken ifrån mig mot hörnet av rummet och hoppas att den ska läsa sig själv tills att jag återvänder. Men det gör den inte. Trots det, så spelar det ingen roll, för jag fortsätter att läsa, kräkas, skratta och kasta iväg den i tolv dagars tid.

Den har något, men ändå inte. Svag 2:a
*Galenskaparna – Mor i skutan

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Efter att ha hört Lina wolffs sommarprat skakade jag på huvudet och undrade vad det var för svår människa som målade upp sig själv i svensk radio i detta uttjatade formatet. Men rösten, hur den beskrev detaljer fick mig att börja läsa mer om Wolff. en kvälls intervjuer och recensioner framför en trött laptop med smutsig skärm låg djävulsgreppet in kundkorgen.

Många skriver att den är svagare, jag tycker den är mörk, men allt annat än svag. Detta är inte min sista bok av Wolff, jag tar nog inte en kula för dig men om någon kastar något hårt och ofarligt så kommer jag skydda dig till viss mån. (som att det skulle behövas men ändå). Ni fattar. Söker du en ångestframkallande och mörk skildring av dysfunktionella förhållanden, som är omöjlig att lägga ifrån sig.

Det är med en varm, kvinnlig hand som greppar tag om mitt hjärta. Wolff håller ett fast tag men låter slag fortsätta. Hon har kontroll nu. Ibland klämmer hon åt hårdare. Jag känner kramen mellan slagen, men jag tvingas läsa vidare för det är förfärligt medryckande. Hon har mig i sitt djävulsgrepp. Boken skildrar ett psykotisk svartsjukedrama mellan ‘den renlige’ och ‘minnie’. Det är ett förhållande där båda parter via eskalerande manipulation försöker hålla övertaget. Det är en kamp mellan lust maskerad till kärlek.

Jag är bara fyrtio sidor in när jag första gången frågar mig ‘hur långt kan detta eskalera?’ Språket är så kyligt, ibland väldigt konstlat men omfattande, vilket gör ofta texten väldigt obehaglig. Efter halva boken flyttas Wolffs hand från mitt hjärta ner till magen och gör den till en klump, men jag kan inte lägga bort boken. Hon har mig fast i en bur som luktar sumpmark.

Jag tänker flera gånger: Varför lämnar inte någon av parterna? Har man tröttnat på våld, makt och provokationer? Lösningen beskrivs så smart, nästan gömt, att dörren oftast alltid är öppen. Men djävulsgreppet håller de båda kvar, i form av det mentala eller kanske demoner.

Slutet är vackert. Jag upplever det bildligt i slowmotion. Jag ser splitter, eld. Jag hör elementen kollidera. Jag ser båda ansiktena, fasan i ögonen och lättnaden på leende läppar. Jag ler själv efter att ha mått konstant dåligt genom hela texten. Bravo Wolff, bravo.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Del 2 full av fristående små storys som väver ihop ramverket. Nu är jag redo att återigen träda in i den linjära storyn om Geralt of riva, den vita vargen. Slaktaren från Blåviken.

Eftersom detta en omläsning för mig tycker jag det är intressant hur mycket netflixserien har påverkat bilden av karaktärerna för mig. Yennifer, Ciri bla ser fortfarande ut som en mix av spelet och min fantasi medan Cavill helt tagit över rollen som häxkarl. Otroligt hur lättpåverkad man blir. Lova ä, dyrt och heligt att ni skjuter mig när jag köper vita pro eller en swiffer.

Ett otvivelaktigt nöjet att genomlida “Ödets svärd”. Med all den ödmjukhet jag kan uppbåda, att denna bok är inget annat än ett djupdyk i fantasyn. Ett skickligt arbete för de som kan förstå djupa subtiliteter och komplexiteter, eller ja, magi, dvärgar och alver.

Första boken, som mest bara är en samling isolerade berättelser där vår ädle häxkarl, Geralts, uppdrag var att förgöra ett odjur för ett specificerat pris. Han flackade omkring världen, som en slags badass vagabond, och utförde sina bedrifter på avlägsna platser för olika individers skull. I denna bok, i kontrast, får vi nöjet att bekanta oss med återkommande karaktärer. Geralts vän, den rättframma barden Jaskier, den förföriskt mystiske trollkarlen Yennefer och såklart, ett potentiellt överraskningsbarn vid namn Ciri.

Nu är böckerna som lägger grunden för serien klara och härnäst väntar den sammanhängande storyn med start i “ovädrens tid”.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag införskaffade den svenska versionen av boken och påbörjade min resa in i fantasivärlden enligt den rekommenderade ordningen på Reddit. Titeln ”Witcher” pryder omslaget, men på sidorna vävs en berättelse om en “häxkarl” fylld av alver, dvärgar, drakar och monster. Initialt kändes något skämtsamt, men jag bestämde mig för att ge Geralts svenska yrkestitel en chans. Även översättningen “Jaskier” till riddarsporre borde innefatta någon typ av fängelsestraff eller kanske avhuggning av ett finger.

Boken består av korta kronologiska historier från Witcher-universumet, som enligt min förståelse syftar till att lägga en grund för den större berättelsen om Geralt och Ciri. Karaktärerna är fördjupande och smyckas ofta ut med sina handlingar och intressanta titlar, som oftast reflekterar mer om deras dåd än om deras hjältemod. Världen som skildras är en kall och rå värld, där varelser och monster härjar fritt. Det kan mycket väl bero på att jag tillhör den nischade manliga

målgruppen, något som tycks vara avsikten. Det som utmärker boken ligger i dess detaljer, i beskrivningen av hur Geralt besegrar monster av olika slag. Det kräver vetenskap, korrekt material och framför allt en stor dos list och skicklighet. Att notera är att denna fantasivärld skapades redan 1993 och inte följer den aktuella Netflix-agendan eller adaptionen. Rekommenderas till dig som vill slippa den kalla och grå riktiga världen och kroka arm med en lika grå och elak, fast här finns det magi, dvärgar, alver, mylingar och bröstvårtor som stryks mot… ögonlock?

Efter att mina manliga fanboy proppar brunnit av Netflix-adaptionen. Och nej, det är inte för att de ändrar kön och utseende på karaktärer jag följt hundratals timmar genom böcker och tre spel. Det är att man så uselt lyckats berätta storyn. Killgissar att 60% tror att serien handlar om ”Geralts äventyr” och att man inte ska försvinna i fantasin om honom och sucka så högt att grannen förstår att Henry Cavill befinner sig på skärmen.

Det är lite på som GoT skulle missa att berätta om de döda norr om “the wall”, eller om Harry Potter skulle visa små klipp av Voldemort men när han dyker upp viftas han iväg med en “LeVoJisaaaH, rooooon, staaaap.”. The wildhunt och Ciri är enligt mig helt Vet ens någon varför alla vill åt henne? Förstår man ens att alla vill använda henne till olika saker?…

Efter att ha skrivit min recension var jag tvungen att se vad Goodreads tyckte om denna bok. Föga förvånad:

 “Why did I read this then? Well, the Netflix adaptation came out, and then I couldn’t understand why Geralt killed a certain female character in episode one and wanted to see if the book would help me out… Waste of time.”
– Tatiana

Nej, att leta efter förklaringar till Netflix serien om The Witcher i böckerna är som att undra varför din potatisgratäng blev fel och leta i lasagne receptet. Vidare verkar många nya läsare tycka att böckerna är rent DNF skräp då de inte följer netflix inkluderande omskriva story. Om man är arg på denna vit man och missat ett Geralt är ett känslokallt experiment som inte ska bryr sig om någon kan man lika bra DNF:a Harry Potter för att hans stav inte är ekologiskt.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag fortsätter att fördjupa mig i Linda Skugges eviga tjat om snygga killar hon är kär i,  men som inte vill stoppa vare sig kuk eller tunga i henne. Tonårstankarna haglar likt i ”saker under huden,” fast denna gång är de mer intimt och vardagligt. Även om tankarna om framtiden och känslan av otillräcklighet är igenkännande, räcker det inte för att hålla mig som läsare intresserad.

Det som håller mig kvar och som Skugge framställer på ett bra sätt är hennes tid på tidningen Ultra, vilket ger henne en fot in i Sveriges B och C kändiselit. Jag som läsare blir plötsligt som en ”hang around” och följer med på releasefester som en blyg kompis, och det är först när min bästa vän Skugge uttrycker sin förälskelse i Andres Lokko som jag bryter vår vänskap och återgår till att bli en vanlig läsare. Fortsätter ändå att läsa till slutet på de linjerade sidorna med den jobbigt imiterade handstilens font. Personen som godkände detta, från och med nu, är för alltid STRUKEN och kommer aldrig mer få ett julkort från mitt årliga utskick.

P.S. Tryck aldrig en bok med fejkade perforerade hörn. Det sänker trovärdigheten i innehållet och hoppet om mänskligheten.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Mot elden, är Magnussons debutroman som tar oss in i en historia på en sluten psykiatrisk avdelning, där både de intagna och personalen kämpar med livets olika aspekter. Författaren skildrar en gripande berättelse om de förflutna, ångest och hat. Magnusson presenterar oss för olika karaktärer via korta kapitel. Främst fokuserar vi på ”Karin” och hennes gåtfulla försvinnande. Boken tar oss genom nutid och dåtid och ger oss en fördjupad förståelse för händelserna och de inblandade.

Ska jag vara ärlig så var jag skeptisk från början när jag började läsa boken. Den första delen med sommarvikarierna och deras teorier om Karins försvinnande är kompakt och trög. Jag hade svårt att koppla mig till karaktärerna personligen men det växer med den välskrivna dynamiken mellan karaktärerna. I den andra delen där den verkliga händelseutvecklingen sker kände jag en större vilja att fortsätta läsa.

Magnusson har gjort en gedigen research på ämnet eller så är han en övertygande svindlare. Det känns skickligt och trovärdigt på det sättet han skildrar de psykologiska aspekterna och de mänskliga beteendet mellan karaktärerna. Språket fungerar bra och tar inte ut några oväntade turer.

Trots en något trög start så blir del två av boken mer engagerande. Här får berättelsen fart och Magnusson lyckas skapa en genuin fiktiv livsberättelse.

En typisk debutroman, säkerligen inte Magnussons sista.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist