Hem

Våran Babben som efter signaturmelodin pratar om hästar utgör en välförtjänt paus från den mörka delen av traumatiska berättelser. Ändå finner jag mig frågande. Varför är det en av Sveriges tidigaste och mest framstående kvinnliga komiker som talar om hästar?

Jag är inte säker på om vi ens har ett passande uttryck i det svenska språket för: en kändis som med sin plattform använder den för att ta 58 minuters plats i rampljuset med sin hobby som skulle passa lika naturligt, eller i sanningen namn, vara mer lämpat för en engagerad hästtjej. Med en vänligt överdriven dialekt, (enligt Schulmans), guidas vi in i en av Sveriges många hundratusentals stall. Här omfamnas vi av doften av halm och sågspån, det bekanta ljudet av hästars gnäggande och hovtramp i boxarna fyller luften. Och varför då? Jo, helt enkelt därför att en av Sveriges mest framgångsrika komiker tycker detta är lite kul.

Jag hade hoppats på att få höra om hennes karriär, om hennes erfarenheter som gotländsk kvinna på Norra Brunn, eller kanske en saftig anekdot om en kollega. Kanske något om succé sagan med ”Bäst i test” tillsammans med hennes kollega David Sundin. Eller kanske råd om hur man lyckas som en framstående programledare, vad är hemligheten? Istället fastnar vi med en komiker i ett stall, och ja, vi accepterar det och försöker analysera vad vi blir bjudna på.

Det är den sedvanliga anekdoten att om man ramlar av en häst bör man snabbt ta sig upp igen för att inte bli rädd. Ett ordspråk lika uttjatat som ”jag ser inte skogen för alla träd.” Ett bett från en häst och en korkad stockholmare. Om nu dessa saker ens skulle sägas, hade jag troligtvis föredragit att höra dem från någon av de tusentals hästtjejer som lever detta under otaliga timmar i veckan, och storyn om hur man lyckats hijacka Jerringpriset de senaste decenniet.

Möjligen hade jag önskat att ämnet hade rört sig mer kring ”hästningen”. Bandet mellan människa och djur, en regn av anekdoter som borde ha uppstått bland och innanför ställväggarna med de blå IKEA-kassarna med halm hos dessa hästentusiaster. Babben, du är en fantastisk person, en pionjär, men i detta fall tappar du tyvärr fotfästet. Som M. Fnuck i DN uttrycker det: ”…Och som lyssnare undrar jag vad jag ska ta med mig från detta.”

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Robert Hurula blev själv blev förvånad över uppdraget, men han vågar ändå ge sig in i det okända. ”Livet är kort, så varför inte utmana sig själv genom att göra detta som en slags övning?” säger han med sin charmiga norrländska och något modiga norrländska.

Under Sommarpratet berättar han om skammen att komma från Tornedalen och om den smärtsamma uppväxten i Luleå, präglad av missbruk och våld bland de vuxna. Han delar minnesbilder av styvpappans obehagliga gevärsskjutning när kulorna visslade kring honom. Det sönderslagna och blodfläckiga köket.

Robert Hurula är försiktig när han berättar, han väger vikten i sina ord noga. Men de bär en tyngd och kraft. Sommarpratet blir stillsamt, lågmält och gripande. Trots all misär som följer praxis finns där även ljusglimtar: ett upphittat kassettband med hiphop i en papperskorg som fångar den nioåriga Hurulas intresse för musiken, minnet av farmodern som såg honom som barnbarn, och framför allt, berättelsen om hur han som sextonåring mötte sin blivande fru på en konsert. ”Det var som att hela livet kändes perfekt när jag bara stod i närheten av den här människan. Utan tvekan mitt livs viktigaste ögonblick.”

Jag kan föreställa sig att Robert Hurula känner en viss lättnad mot slutet av programmet, han som vanligtvis strävar efter att göra sina meningar korta för att kunna vara tyst igen. Men att ge röst åt sina tankar och känslor är inte bara modigt utan också befriande. ”Om man är tyst för länge kanske orden behöver skrikas ut till slut”. Det är ett grovmalet mörker men det är ett äkta trauma, jag gillar vanligtvis inte formatet men denna gång blir jag lite tagen.

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Tilde Addenbrooke, den 31-åriga tehandelsexpediten från Linköping, valde att förändra sitt liv när kriget bröt ut i Ukraina. Hon tog det djärva beslutet att bli volontärarbetare i en månad, men det enkla beslutet blev en långvarig insats som sträckte sig över ett helt år.

Under hennes Sommarprat delar Tilde med sig av sina arbetsuppgifter, berättar om evakueringar och hur hon hjälpte till att förse soldaterna med nödvändig materiel. Samtidigt undviker hon att göra pratet till en reklam för sin egen humana och fantastiska medmänsklighet. Hon är inte ute efter personlig vinning; hennes drivkraft är helt enkelt att hjälpa till. Med en fin balans i sitt berättande förklarar hon kriget, utan att försköna det eller måla upp det som ett enda svart mörker. Tilde guidar oss varsamt genom förluster, ljudet av bomber och den smärta hon upplevt när människor hon träffade för bara en vecka sedan har gått bort. Det är autentiskt, det är verkligt – så ser det ut i Ukraina just nu.

En gripande berättelse är när Tilde får en önskelista från barn som förlorat sina föräldrar till kriget. Listan innehåller inga storslagna gåvor, men tillräckligt för att ge dessa stackars barn en stunds hopp och glädje.

Tilde är ett föredöme för vad det innebär att vara en sann människa. Hennes insatser behöver inte kopieras för att nå samma status, men vi kan inte annat än att lyfta på hatten i närheten av henne. Hennes styrka och medmänsklighet är beundransvärda. Tack, Tilde, för att du har delat med dig av din historia.

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Lina Wolff försöker verkligen att framstå som en svår litterär person med all sin medvetenhet, detta är ett aktivt val. Finns det något mer uttjatat? Madame, läraren, Ämnet är italienska, och lärarinnans vapen visar sig vara orden, som ofta består av pikar och förolämpningar. Eleverna beundrar Madame i hemlighet, språket är för henne en livsfråga. Det är också en fråga om liv och död för Lina Wolff som idag är en uppburen och prisbelönt författare. Klassrummet där hon studerar för att bli översättare beskrivs som ett ”light Guantanamo”, Det var tufft det har format dig. SLÄPP DET, jag bryr mig inte. Wolff är författare och översättare men verkar under 58 minuter glömma bort att det finns en publik som ska underhållas.

 Hennes berättelse kretsar kring översättningen av Gabriel García Márquez världsberömda roman, Hundra år av ensamhet. En bok som hon läste som 27 år gammal och som visade sig vara det mål hon alltid seglat mot i livet. Senare kommer Lina Wolff att titta i sin översättardagbok och upptäcka att det tog henne tre dagar att få till den klassiska första meningen: ”När han stod inför exekutionsplutonen skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddagen i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.”

Wolf berättar om hur det tar 4 års arbete att slita med bokens övversättninh. hon blir besatt så att hon till och med drömmer om att Gabriel García Márquez spöke friar till henne. Men traumat ska in, utanför drömmarna Wolffs liv ensamt, och t.o.m rädd för att träffa någon bekant på Ica. Hon har ingenting att prata med den vanliga människan längre. Hon inser själv hur svår hon blivit av sin litterära besatthet och jag kan inte mer än förstå omgivningen. Lina Wolff begränsar klokt nog sin berättelse om arbetet med översättningen för mer hade vi inte orkat lyssna på.

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist