Hem

En mormor som spelar monopol med egna regler? Tetris och feberdrömmar? Fyra länder och en måltid av krabbor som en försvunnen make och pappa älskade? Det räcker ändå inte för att ta pachinkohallen i hamn.

Claire vistas i Tokyo under sommaren och bor med sina koreanska morföräldrar som driver en pachinkohall, vilket antyds av bokens titel, ifall man missat det. Claire tar på sig ett deltidsjobb som fransklärare åt en 10-årig japansk flicka, Mieko, som ska flytta till Schweiz för att gå på en internatskola. Författaren Dusapin erbjuder verkligen en kortroman med geografisk inkludering. Tioåringen bor i en tom pool i en skyskrapa som ska omvandlas till ett hotell? Miekos pappa är frånvarande, han har inte övergivit dem utan var tvungen att fly undan eftersom han jobbade med shinkansen? (snabbtåg). Miekos mamma är frånvarande och gillar inte Claire.

Sedan händer det inte mycket mer. Jo, Mieko vill besöka pachinkohallen, men Claire tycker inte att det är särskilt speciellt. Den frånvarande mamman tycker att det är olämpligt. Det som gör att man orkar fortsätta läsa är beskrivningen av Tokyo och kulturen, det känns mysigt japanskt. Romanen verkar handla om främlingsfientlighet och de språkbarriärer som följer med att vara en outsider i en homogen kultur. Men dess budskap och även varför den kallas ”pachinkohallen” flyger över min hjässa likt höstvindarna.

Jag rekommenderar den inte till någon om du inte vill ha en halvsnygg bok i din bokhylla utifrån omslaget.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Ibland behöver jag utmana mina ideal och tänka om. Öppna upp min syn och lära sig något nytt är en del av personlig tillväxt. Denna bok kanske inte kullkastade min världsbild, men den visade hur olika perspektiv kan forma vår verklighetsuppfattning.

Nu sitter jag helt klart i underläge på fakta, men med baskunskap i företagsekonomi och utbildning innom design och tekniska lösningar kan jag inte hålla med om dessa påståenden. Det går säkert med fakta och åsikter att presentera denna vinkling av ”sanningen” på detta vis. Men det klingar inte för mig. Däremot är jag överens om Kardashian-maktens påverkan och den oacceptabla sexualiseringen av idrottare. Det blev tydligt senast under damernas fotbolls-VM. En mening från boken som jag tar med mig är: ‘När könen definieras som motsatser får ingen tillgång till hela spektrumet av mänsklighet

Gick in i denna bok med ett öppet sinne, redo att lägga mitt kulturellt inlärda tankesätt åt sidan. Tyvärr är det som att kliva in i en känslogvägg istället för den vassa sanna faktan som skulle vända på det jag lärt mig genom livet. 

“Alla minns männen som gick på månen men ingen minns vem som sydde dräkterna?”. 99% kan nog nämna Neil Armstrong, någon påläst kanske Aldrin. Jag tvivlar på att ens någon vet vad den tredje astronauten heter?
Nej man vet verkligen inte att det var Playtex som sydde dräkterna men är man lite av en rymdnörd *vinkar* så vet man att det var Margret Hamilton som skrev koden till Apollo 11.

Vi fortsätter i motvind med idén om att elbilen skulle vara feminin och därför gick i graven tills Elon Musk introducerade Teslan, vilket är ren lögn. Batterierna var för dyra på den tiden, bensinen billig och litium gruvorna fanns inte. Att börja gräva i manligt och kvinnligt där kanske världens största lobbyism pågår (näst största kanske, tobaken är inte att underskatta) är att förvränga sanningen. Bilindustrin har och kommer alltid handla om pengar.

Det blir dock bättre! Kapitlet om matriarkatet a la Kardashians får mig att dra på smilbanden med ett gubbigt skakande på huvudet. Även kapitlet om Serena williams är bättre, tom kanon, skulle jag säga. Det är vad jag hade förväntat mig av boken i sin helhet. Sort är en plats för historiens etsande prestationer, inte sexism eller rasism. Finns det ens plats för det någonstans? Nej.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag vill tacka dig, Ia Genberg, för att du visar att en kortroman kan vara så mycket mer. Varje ord verkar noga utvalt och klär sidorna av högkvalitativt papper. Johanna, Sally, Niki, Alejandro och självklart Birgitte. Dessa karaktäriseras av sina handlingar och små, små val i relation till vår skickliga berättare. Deras kopplingar knyts till litteraturval som nu samlar damm i en bokhylla medan vår berättare drömmer febrigt.

Boken behöver inga stora hinder att övervinna. De betydande kontrasterna skapar en känslomässig resonans och jag undrar, är det så här man stöter på den ”rätta personen”? ”Kanske krävs inte mer än den perfekta klänningen och exakt rätt antal glas på rätt kväll för att stöta ihop med denna individ.” Jag har träffat dem: Niki som överger telefonen och tvättkorgen för att istället dela en sked i tekoppen, medan resten ligger i vasken. Jag har mött en Johanna som vårdar mig när jag varit sjuk. Och tack vare Genberg har jag också fått lära känna Sally och Alejandro.

Jag visste att hon hade mig när jag såg att löken i den välbärgade Johannas lägenhet började gro. Eller när Birgitte öppnar sina ögon var fjärde sekund för att försäkra sig om att inget har hänt. Dessa små detaljer, som utgör de individer vi möter, är kanske just de detaljer som vi i slutändan betraktar och bär med oss, och som formar oss till individer. Små detaljer som blir konstverk i berättarjaget.

Eller så kanske jag bara överanalyserar i denna febriga dröm, men jag älskar den.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

297 Sidor som fick mig att ifrågasätta varför jag och alla andra män inte kan ha lika bra sex med deprimerade, vilsna, uttråkade kvinnor som om Jasmon Mamona varit en sjöjungfrun? (Edit, glömde att han var Aquaman). Juste, det behöver vi inte. För detta är det fiction. Läst efter att ha skickat denna som ett reel skämt till @ordligare som insisterade på att detta var en 98,57% bra bok av 100%. Klart jag läste den då.

Minns du när en litterär vän en gång rekommenderade en bok som skulle vara otroligt bra? Boken som handlar om en kvinna i ”borde vara mogen ålder” av 40 år. Hon som har sex med en fiskman med, *host* salta rosa ostron pungkulor? Om du ännu inte har upplevt det, så har jag precis gjort det. Förstå mig rätt, boken har en vacker satir över hookup kulturen och belyser stark utbudet av värdelösa män som bara vill komma till och spilla sin gobbagegga*.Lucy gör allt för att fylla det tomrum som finns i hennes liv och på något mystiskt sätt ska hon få kärlek, mening och karriär att blomstra igen.

Det är inte någon som älskar Bukowski, en vargman som runkar på komado eller en otrogen man som vill ha analsex på en hotellbarstoalett som kommer att täppa till detta tomrum. Nej, lösningen ligger i en Jason Momoa karaktär fast med
fiskstjärt och fena som kan både fylla diverse hål och äta mens på ett kärleksfullt och erotiskt sätt.

Ibland skrattar jag, ibland mår jag illa, ibland måste jag skrika högt i 22 sekunder för att ta mig igenom en sida. Jag blir snabbt mätt, kastar boken ifrån mig mot hörnet av rummet och hoppas att den ska läsa sig själv tills att jag återvänder. Men det gör den inte. Trots det, så spelar det ingen roll, för jag fortsätter att läsa, kräkas, skratta och kasta iväg den i tolv dagars tid.

Den har något, men ändå inte. Svag 2:a
*Galenskaparna – Mor i skutan

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Efter att ha hört Lina wolffs sommarprat skakade jag på huvudet och undrade vad det var för svår människa som målade upp sig själv i svensk radio i detta uttjatade formatet. Men rösten, hur den beskrev detaljer fick mig att börja läsa mer om Wolff. en kvälls intervjuer och recensioner framför en trött laptop med smutsig skärm låg djävulsgreppet in kundkorgen.

Många skriver att den är svagare, jag tycker den är mörk, men allt annat än svag. Detta är inte min sista bok av Wolff, jag tar nog inte en kula för dig men om någon kastar något hårt och ofarligt så kommer jag skydda dig till viss mån. (som att det skulle behövas men ändå). Ni fattar. Söker du en ångestframkallande och mörk skildring av dysfunktionella förhållanden, som är omöjlig att lägga ifrån sig.

Det är med en varm, kvinnlig hand som greppar tag om mitt hjärta. Wolff håller ett fast tag men låter slag fortsätta. Hon har kontroll nu. Ibland klämmer hon åt hårdare. Jag känner kramen mellan slagen, men jag tvingas läsa vidare för det är förfärligt medryckande. Hon har mig i sitt djävulsgrepp. Boken skildrar ett psykotisk svartsjukedrama mellan ‘den renlige’ och ‘minnie’. Det är ett förhållande där båda parter via eskalerande manipulation försöker hålla övertaget. Det är en kamp mellan lust maskerad till kärlek.

Jag är bara fyrtio sidor in när jag första gången frågar mig ‘hur långt kan detta eskalera?’ Språket är så kyligt, ibland väldigt konstlat men omfattande, vilket gör ofta texten väldigt obehaglig. Efter halva boken flyttas Wolffs hand från mitt hjärta ner till magen och gör den till en klump, men jag kan inte lägga bort boken. Hon har mig fast i en bur som luktar sumpmark.

Jag tänker flera gånger: Varför lämnar inte någon av parterna? Har man tröttnat på våld, makt och provokationer? Lösningen beskrivs så smart, nästan gömt, att dörren oftast alltid är öppen. Men djävulsgreppet håller de båda kvar, i form av det mentala eller kanske demoner.

Slutet är vackert. Jag upplever det bildligt i slowmotion. Jag ser splitter, eld. Jag hör elementen kollidera. Jag ser båda ansiktena, fasan i ögonen och lättnaden på leende läppar. Jag ler själv efter att ha mått konstant dåligt genom hela texten. Bravo Wolff, bravo.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Del 2 full av fristående små storys som väver ihop ramverket. Nu är jag redo att återigen träda in i den linjära storyn om Geralt of riva, den vita vargen. Slaktaren från Blåviken.

Eftersom detta en omläsning för mig tycker jag det är intressant hur mycket netflixserien har påverkat bilden av karaktärerna för mig. Yennifer, Ciri bla ser fortfarande ut som en mix av spelet och min fantasi medan Cavill helt tagit över rollen som häxkarl. Otroligt hur lättpåverkad man blir. Lova ä, dyrt och heligt att ni skjuter mig när jag köper vita pro eller en swiffer.

Ett otvivelaktigt nöjet att genomlida “Ödets svärd”. Med all den ödmjukhet jag kan uppbåda, att denna bok är inget annat än ett djupdyk i fantasyn. Ett skickligt arbete för de som kan förstå djupa subtiliteter och komplexiteter, eller ja, magi, dvärgar och alver.

Första boken, som mest bara är en samling isolerade berättelser där vår ädle häxkarl, Geralts, uppdrag var att förgöra ett odjur för ett specificerat pris. Han flackade omkring världen, som en slags badass vagabond, och utförde sina bedrifter på avlägsna platser för olika individers skull. I denna bok, i kontrast, får vi nöjet att bekanta oss med återkommande karaktärer. Geralts vän, den rättframma barden Jaskier, den förföriskt mystiske trollkarlen Yennefer och såklart, ett potentiellt överraskningsbarn vid namn Ciri.

Nu är böckerna som lägger grunden för serien klara och härnäst väntar den sammanhängande storyn med start i “ovädrens tid”.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag införskaffade den svenska versionen av boken och påbörjade min resa in i fantasivärlden enligt den rekommenderade ordningen på Reddit. Titeln ”Witcher” pryder omslaget, men på sidorna vävs en berättelse om en “häxkarl” fylld av alver, dvärgar, drakar och monster. Initialt kändes något skämtsamt, men jag bestämde mig för att ge Geralts svenska yrkestitel en chans. Även översättningen “Jaskier” till riddarsporre borde innefatta någon typ av fängelsestraff eller kanske avhuggning av ett finger.

Boken består av korta kronologiska historier från Witcher-universumet, som enligt min förståelse syftar till att lägga en grund för den större berättelsen om Geralt och Ciri. Karaktärerna är fördjupande och smyckas ofta ut med sina handlingar och intressanta titlar, som oftast reflekterar mer om deras dåd än om deras hjältemod. Världen som skildras är en kall och rå värld, där varelser och monster härjar fritt. Det kan mycket väl bero på att jag tillhör den nischade manliga

målgruppen, något som tycks vara avsikten. Det som utmärker boken ligger i dess detaljer, i beskrivningen av hur Geralt besegrar monster av olika slag. Det kräver vetenskap, korrekt material och framför allt en stor dos list och skicklighet. Att notera är att denna fantasivärld skapades redan 1993 och inte följer den aktuella Netflix-agendan eller adaptionen. Rekommenderas till dig som vill slippa den kalla och grå riktiga världen och kroka arm med en lika grå och elak, fast här finns det magi, dvärgar, alver, mylingar och bröstvårtor som stryks mot… ögonlock?

Efter att mina manliga fanboy proppar brunnit av Netflix-adaptionen. Och nej, det är inte för att de ändrar kön och utseende på karaktärer jag följt hundratals timmar genom böcker och tre spel. Det är att man så uselt lyckats berätta storyn. Killgissar att 60% tror att serien handlar om ”Geralts äventyr” och att man inte ska försvinna i fantasin om honom och sucka så högt att grannen förstår att Henry Cavill befinner sig på skärmen.

Det är lite på som GoT skulle missa att berätta om de döda norr om “the wall”, eller om Harry Potter skulle visa små klipp av Voldemort men när han dyker upp viftas han iväg med en “LeVoJisaaaH, rooooon, staaaap.”. The wildhunt och Ciri är enligt mig helt Vet ens någon varför alla vill åt henne? Förstår man ens att alla vill använda henne till olika saker?…

Efter att ha skrivit min recension var jag tvungen att se vad Goodreads tyckte om denna bok. Föga förvånad:

 “Why did I read this then? Well, the Netflix adaptation came out, and then I couldn’t understand why Geralt killed a certain female character in episode one and wanted to see if the book would help me out… Waste of time.”
– Tatiana

Nej, att leta efter förklaringar till Netflix serien om The Witcher i böckerna är som att undra varför din potatisgratäng blev fel och leta i lasagne receptet. Vidare verkar många nya läsare tycka att böckerna är rent DNF skräp då de inte följer netflix inkluderande omskriva story. Om man är arg på denna vit man och missat ett Geralt är ett känslokallt experiment som inte ska bryr sig om någon kan man lika bra DNF:a Harry Potter för att hans stav inte är ekologiskt.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist