Hem

Handlingen är en “snabba cash:ig” variant om att passa in i ett gäng full av “lyckade individer” med antydan om stora summor pengar eller yrken med högt anseende. Hanna är nyinflyttad till Madrid och praktiserar i ett museum vilket inte borde räcka till för att bli en del av gruppen. Tankarna som går och hur långt man är villig att gå för att hitta samhörighet med en elitkonstellation för att läka sina tidigare sår? Välkommen till en sommar i Madrid.

Eklund balanserar, nyanserar och som vanligt träffar han rätt med tonen. Det är konstfullt att med så breda penseldrag hitta en atmosfär och jämvikt som andra författare försökt förmedla via små detaljer och smarta spaningar. I denna roman krävs det att atmosfären är rätt och att vinden blåser från rätt håll in på det lilla torget i Madrid, något Eklund lyckas med utan att texten behöver bli lång eller seg.

Boken fortskrider med en spännande handling men det är dynamikerna mellan karaktärerna som håller mig kvar. Det är ett garnnystan där skillnader och tillhörigheter avväpnas utan att skapa en färdig väv. Det blir istället garntrådar som löper bredvid varandra likt blod på vit marmor. Det finns ett besatt mörker som det vrids och vänds på där Hannas egna känslor på något vis ska rättfärdiga hennes beteende. Det är här Eklund beskriver de sjuka och maniska hos Hanna som både ger effekt till historien.Det är även dessa detaljer som
kommer gå i snacket mellan läsare. Bravo.

Det jag kan känna att boken saknar är humor, de där små gliringarna jag vet att Eklund besitter, de där små detaljerna som brukar göra mig varse om hur dumt det verkligen är att vara människa ibland. Jag känner att det hade eleverat romanen till nästa steg. Brutit den där sista hinnan i historien så vi inte bara frossat i pengar, sommarens soljus, mörker och Francisco de Goya.

Men det är “hatten av läge.” Så här ska en roman skrivas. Det ska ta tid och det visar sig ha varit värt det. Tack Sigge. 

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Läsex från Piratförlaget. Jadu, Niemi, nu tog du mig till ett leende fyllt av drömmar och saknaden till underbara Norrbotten IGEN. Den följer både tempo och struktur från populärmusik men har en mer lockande text där Niemi fångar ens blick och lägger den lugnande handen på axeln, som en varning att det här är en historia som ska njutas av, inte x2 spolas igenom för att se hur skickligt alla trådar mellan karaktärerna sammanflätas av tornedalsk magi. Den får mig att sakna starkt kaffe på myren, farmors palt och hur kaffet studsar upp i den genomskinliga toppen på perkolatorn. Har vi tackat allt som är tillräckligt för Norrland? Jag tror inte det.

Niemi flörtar vilt med norrländska ”easter eggs” genom hela texten, vilket bidrar till extra mys för oss med kopplingar dit. Har skickat ett mail, men jag ser det inte som en slump att flera av Luleå hockeys spelare fått korta cameos i denna bok. Återkommer om jag får svar. Jag skulle säga att den är lite nischad. Undrar om göteborgare gillar den? Skulle vilja veta. Inväntar bokstagrams följetong. Rekommenderas att läsa till nysnö och starkt kaffe.

Författaren Mikael Niemi tar oss återigen med till det vackert romantiserade och mystiska Tornedalen. I denna arbetarroman, ‘Sten i siden,’ får vi följa Einos familj som sakta splittras under en lång vägstrejk, missöden, broderlig fientlighet och demoniska möten. Samtidigt sveps vi fritt mellan årtionden där en gren av släktträdet med övernaturliga kopplingar skickligt knyts ihop för att väva en historia som man faktiskt njuter av.

Boken ter sig lite som en dag i skidbacken, man vaggas lugnt upp i en lift medan Niemi beskriver matlagning, strejkmöten och framtidsplaner. Därefter följer ett snabbt åk utför på nyvallade skidor i form av andliga gestalter, demoner, blixtar och tarmar som kramas ihop av det övernaturliga, för att sedan återgå till liften och lugnt vaggas upp igen. Detta kännetecknar Niemis skrivande och är inget nytt för oss som har läst ‘Populärmusik från Vittula’, det känns nästan som att komma hem igen. Planen var att läsa ‘Sten i siden’ i en bra takt, men jag valde faktiskt att sakta ner och njuta av dess skildring samt det lilla överförskönandet av det norrländska inlandet. Sättet Niemi beskriver hur palten framställts i ett svältande hem när det äntligen fått tag i matvaror är slående. Det blir palt till middag ikväll.

Jag vill inte säga att boken inte kärvar, men stundtals går berättelsen så pass bra att den känns som en historiebok skriven av vinnaren i en konflikt. Det sker inga oväntade hack där en blandning av olika människor under en strejk med så stora klasskillnader och synsätt inte brakar ihop till ett (större) kaos.

Rekommenderas för dig med förkärlek till “Populärmusik från Vittula”, Norrland, eller för dig som bara vill ha en bok att verkligen njuta av under lång tid medan snön faller och du brygger starkt svart kaffe. Sånt som farmor och farfar alltid skojade om att man skulle få skära med kniv och gaffel, det vill säga en skopa extra.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jävla karlar muttrar lilla molnet och Mamma ute i köket, Jävla karlar. Boken som skildrar pojken Andrevs uppväxt under 80-talet och framåt. Pojken har aldrig träffat sin pappa, som är indian. Pojken får istället möta sju plastpappor av olika slag men med en gemensam nämnare, De är alltid för tråkiga och snälla, eller våldsamma enligt min hobbypsykologi som kickat in.

Författaren Andrev placerar mig lugnt och stilla bakom pojken, oftast snett bakom hans vänstra axel så vi tillsammans, oftast passivt, kan uppleva de händelser och små detaljer som inringar ett barns uppväxt. Hans uppväxt som mer ofta än sällan känns bekant. Jävla karlar är det verkligen, Växtmagikern, Mördaren och kanotisten, (den riktiga fittan). Papporna försöker forma våran unge Andrev men de mesta moralpinnarna tolkas som dårskap av pojken eller rinner av honom som vatten på en gås. De flesta misstagen pojken gör är när han förblir passiv och låter konsekvenserna träffa honom och resultera i näsblod och tårar. Gör detta historien trist eller osann? Snarare tvärtom. Jävla karlar känns av detta väldigt mänsklig för att den inte ha passerat filtret som ska göra sanning till underhållning. Likförbannat naglas jag fast i sidorna av att han bara är ett barn med brist på mod. Som får stryk av en tjej och gömmer porr under madrassen. Handlingen som tydligt är pinsamma för pojken men ändå får jag som läsare vara med bakom vänster axel. Det är en samtid som känns lika äkta som den vita sirapsflaskan av hårdplast.

Vad är då bäst i boken? Karaktärerna? Busen? De jävla karlarna? Nej, det bästa är samtalen med cyklopen. Dessa oskyldiga samtal mellan sängarna om nätterna. Det är som att tjuvlyssna på dem, bena ut livets fisk med den lilla kunskapen man har tillsammans som barn, fram tills pappa bankar i rören med pipan. Den farliga signalen att det är dags att stänga kakhålet och sova.

Jävlar karlar, skriven av journalisten Andrev Walden.“Sigge Eklund utan pengar” – Twitter 2020. Helvete vad dom är lika varandra när man inte känner någon av dem. Jag är riktigt irriterad på att alla älskar den. Jag skulle vilja läsa denna själv. Tipsa om pojken till mina närmaste bokstagram vänner om hur OTROLIG den är. Lite som med “häng city”. Men som @ordligare så klokt sa “Ibland kan ett community ba.. öppna armarna för en och vi kan tillsammans älska en bok”. Eller nej, riktig så sa hon inte, men det kändes som att hon menade så.

Jävla karlar ringar in det “gamla sverige” på gott och ont. En tragisk historia som bärs upp av en barnaktigt ofiltrerat språk. Podskadan gör sig påmind och jag läser hela boken med Sigge Eklunds lite låga röst som han använder till allvarliga ämnen och utlägg.(Det var innan jag visste att de ser ut som tvillingar på långt håll).

Walden lämnar även plats för mig att forma karaktärerna i mitt eget huvud. Jag lånar in Ralph Brown som växtmagikern, och mamman blir en Valyn Hall variant. tänkte det är viktigt att ni vet det förmodligen. Vad kan man säga, Boken är otrolig. Läs den.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Välkommen till mörkret. Ladda upp med reels på kattungar, det kommer att behövas. Sidorna som hittas bredvid ett lik inuti en ladugård bjuder mig som läsare på en surrealistisk parad som uppstår ur vardagens påfrestande krav och relationer. Det är en förhärligande av de stunder då vi söker trygga hamnar för att vila undan demonerna som härjar på havet. För härjar gör de. Det blir stundtals så obehagligt att lindas in i virrvarret av den författade psykosen som förtydligas av de skickligt utförda ”sketch art”-illustrationerna. Det är här man får pausa, öppna fönstret och andas in den ovanligt kalla oktoberluften och svepa igenom lite kattvideos för att inte behöva sätta mig förtvivlad i ett hörn. 

Samtidigt behandlas redan insparkade dörrar om hat mot influerare, tacokvällar och chefer som ifrågasätts och resoneras om på ett ganska klyschigt vis. Men behöver man uppfinna hjulet varje gång?… Jag placerade tidigt rockpoeten som författare i ett karakteristiskt fack, och boken följer författarporträttet väl. Det ni ser är vad ni får, inga krusiduller. 

Texten är välskriven och rik på synonymer som vittnar om en rik vokabulär eller ett flitigt använd synonymlexikon. Rekommenderas till dig som är sugen på ”feel-bad genren” med vissa poetiska drag och vardagsrealism. En helt okej debut skriven i uppförsbacke och motvind om en lömsk kopiator, en storstadsbarista och prussiluskan. En saga för de vilsna.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag minns fortfarande som om det vore igår, håren på mina armar reser sig. Vi hade sagt godnatt för länge sedan, men jag dröjde kvar vid datorn och slösurfade på Youtube bland klipp i det charmanta 480p. Det var mycket Entombed, Slayer och Slipknot. Mina ögon fastnade dock på en bild i rullistan till höger om det klipp som spelades. Där fanns en ung man, vitmålad i ansiktet med svarta markeringar runt ögonen. Denna karaktär var okänd för mig vid den tiden, men jag ska nu alltid känna igen honom som Per ”Dead” Ohlin. Jag klickade på den svarta texten i fet stil. ”Mayhem – Freezing Moon.”

Videon bestod bara av en bild på Dead, och jag stirrade på denna gestalt medan den grå ”laddningsmätaren” sakta växte, ett åldrat tecken på att ljudet snart skulle börja. Allt var tyst i natten. Jag höjde volymen på mina svarta Logitech högtalare med en plastad grå metallring runt membranet. (Jag tror inte att några andra högtalare skulle kunna mäta sig med dem, ärligt talat.) Jag hoppade till av det första ackordet. Det lät rått och dåligt inspelat, inte särskilt tight. Trummorna trädde in, och basen gick i långa toner. Ett långt intro som inte var särskilt imponerande, men jag kunde ändå inte slita mig. Sedan hördes han för första gången, ljudet var lågt i mixen, och det var det mest spöklika jag någonsin hört: ”Everything here is so cold, everything here is so dark.” Efter det var jag fast. Bandet Mayhem är ett av de mest kontroversiella inom den extrema metal-subkulturen. Sedan dess har jag samlat på mig vinylskivor, böcker och annan memorabilia från bandet, och den här boken är en del av den samlingen.

Dödsarkiven har aldrig varit något jag har läst från pärm till pärm. Istället har den varit en bok som jag plockat upp när vinylskivorna har snurrat på skivspelaren sent på kvällen, när stearinljusen har tänds och en viss andakt infunnit sig. Boken är fylld med fotografier som aldrig tidigare har visats och texter som både förklarar och belyser. Den erbjuder en skatt av ”behind the scenes”-material och undviker att exploatera de tragedier som inträffade. Istället ger den kompletterande berättelser om en grupp busiga ungdomar som oavsiktligt kickstartade födelsen av en genre – den sanna Mayhem.

Det är en ren och oförskönad förstahandsskildring av vad som hände, och Stubberuds text stämmer överens med de detaljer han tidigare har delat i intervjuer. Jag rekommenderar den till alla som älskar black metal eller är intresserade av subkulturer. För andra finns det kanske inte mycket att hämta här.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

En mormor som spelar monopol med egna regler? Tetris och feberdrömmar? Fyra länder och en måltid av krabbor som en försvunnen make och pappa älskade? Det räcker ändå inte för att ta pachinkohallen i hamn.

Claire vistas i Tokyo under sommaren och bor med sina koreanska morföräldrar som driver en pachinkohall, vilket antyds av bokens titel, ifall man missat det. Claire tar på sig ett deltidsjobb som fransklärare åt en 10-årig japansk flicka, Mieko, som ska flytta till Schweiz för att gå på en internatskola. Författaren Dusapin erbjuder verkligen en kortroman med geografisk inkludering. Tioåringen bor i en tom pool i en skyskrapa som ska omvandlas till ett hotell? Miekos pappa är frånvarande, han har inte övergivit dem utan var tvungen att fly undan eftersom han jobbade med shinkansen? (snabbtåg). Miekos mamma är frånvarande och gillar inte Claire.

Sedan händer det inte mycket mer. Jo, Mieko vill besöka pachinkohallen, men Claire tycker inte att det är särskilt speciellt. Den frånvarande mamman tycker att det är olämpligt. Det som gör att man orkar fortsätta läsa är beskrivningen av Tokyo och kulturen, det känns mysigt japanskt. Romanen verkar handla om främlingsfientlighet och de språkbarriärer som följer med att vara en outsider i en homogen kultur. Men dess budskap och även varför den kallas ”pachinkohallen” flyger över min hjässa likt höstvindarna.

Jag rekommenderar den inte till någon om du inte vill ha en halvsnygg bok i din bokhylla utifrån omslaget.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Ibland behöver jag utmana mina ideal och tänka om. Öppna upp min syn och lära sig något nytt är en del av personlig tillväxt. Denna bok kanske inte kullkastade min världsbild, men den visade hur olika perspektiv kan forma vår verklighetsuppfattning.

Nu sitter jag helt klart i underläge på fakta, men med baskunskap i företagsekonomi och utbildning innom design och tekniska lösningar kan jag inte hålla med om dessa påståenden. Det går säkert med fakta och åsikter att presentera denna vinkling av ”sanningen” på detta vis. Men det klingar inte för mig. Däremot är jag överens om Kardashian-maktens påverkan och den oacceptabla sexualiseringen av idrottare. Det blev tydligt senast under damernas fotbolls-VM. En mening från boken som jag tar med mig är: ‘När könen definieras som motsatser får ingen tillgång till hela spektrumet av mänsklighet

Gick in i denna bok med ett öppet sinne, redo att lägga mitt kulturellt inlärda tankesätt åt sidan. Tyvärr är det som att kliva in i en känslogvägg istället för den vassa sanna faktan som skulle vända på det jag lärt mig genom livet. 

“Alla minns männen som gick på månen men ingen minns vem som sydde dräkterna?”. 99% kan nog nämna Neil Armstrong, någon påläst kanske Aldrin. Jag tvivlar på att ens någon vet vad den tredje astronauten heter?
Nej man vet verkligen inte att det var Playtex som sydde dräkterna men är man lite av en rymdnörd *vinkar* så vet man att det var Margret Hamilton som skrev koden till Apollo 11.

Vi fortsätter i motvind med idén om att elbilen skulle vara feminin och därför gick i graven tills Elon Musk introducerade Teslan, vilket är ren lögn. Batterierna var för dyra på den tiden, bensinen billig och litium gruvorna fanns inte. Att börja gräva i manligt och kvinnligt där kanske världens största lobbyism pågår (näst största kanske, tobaken är inte att underskatta) är att förvränga sanningen. Bilindustrin har och kommer alltid handla om pengar.

Det blir dock bättre! Kapitlet om matriarkatet a la Kardashians får mig att dra på smilbanden med ett gubbigt skakande på huvudet. Även kapitlet om Serena williams är bättre, tom kanon, skulle jag säga. Det är vad jag hade förväntat mig av boken i sin helhet. Sort är en plats för historiens etsande prestationer, inte sexism eller rasism. Finns det ens plats för det någonstans? Nej.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag vill tacka dig, Ia Genberg, för att du visar att en kortroman kan vara så mycket mer. Varje ord verkar noga utvalt och klär sidorna av högkvalitativt papper. Johanna, Sally, Niki, Alejandro och självklart Birgitte. Dessa karaktäriseras av sina handlingar och små, små val i relation till vår skickliga berättare. Deras kopplingar knyts till litteraturval som nu samlar damm i en bokhylla medan vår berättare drömmer febrigt.

Boken behöver inga stora hinder att övervinna. De betydande kontrasterna skapar en känslomässig resonans och jag undrar, är det så här man stöter på den ”rätta personen”? ”Kanske krävs inte mer än den perfekta klänningen och exakt rätt antal glas på rätt kväll för att stöta ihop med denna individ.” Jag har träffat dem: Niki som överger telefonen och tvättkorgen för att istället dela en sked i tekoppen, medan resten ligger i vasken. Jag har mött en Johanna som vårdar mig när jag varit sjuk. Och tack vare Genberg har jag också fått lära känna Sally och Alejandro.

Jag visste att hon hade mig när jag såg att löken i den välbärgade Johannas lägenhet började gro. Eller när Birgitte öppnar sina ögon var fjärde sekund för att försäkra sig om att inget har hänt. Dessa små detaljer, som utgör de individer vi möter, är kanske just de detaljer som vi i slutändan betraktar och bär med oss, och som formar oss till individer. Små detaljer som blir konstverk i berättarjaget.

Eller så kanske jag bara överanalyserar i denna febriga dröm, men jag älskar den.

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist