-
En modern omtolkning av gamla gudar och gudinnor
Jag måste säga att jag är trollbunden. Jag har alltid varit lätt manligt fascinerad av mytologi, men jag har alltid känt att jag har en större förståelse och kunskap om grekisk mytologi än för nordisk mytologi. Men Gaimans bok har verkligen öppnat mina ögon för en helt annan värld.
Jag gillade verkligen hur Gaiman återberättade de nordiska myterna i sin egna moderna stil. Han hade en balans mellan humor och djup, och jag kände mig engagerad i historierna. Det var som att läsa en modern bok som samtidigt tog mig tillbaka till en annan tid.
Jag gillade hur boken var uppdelad i korta berättelser, vilket gjorde det lätt att läsa, men trots att berättelserna var korta så lyckades Gaiman verkligen fånga varje guds personlighet och utvecklingen av deras universum på ett överraskande fantastiskt sätt. Jag insåg hur komplexa dessa nordiska gudar var, och hur deras historier med sensmoral påverkade hela vikingavärlden runt omkring dem.
Något annat som jag uppskattade med ”Norse Mythology” var hur Gaiman gjorde dessa gamla gudar och gudinnor verkliga och ett vis mänskliga. Han visade deras brister och deras styrkor på ett sätt som gjorde att man kunde förstå att dessa berättelse levt kvar hos vikingarna. Det var inte bara en historia om gudar som lekte med människorna, utan en berättelse om asarna om försökte navigera i en värld.
Till slut var det sättet som boken vävde samman olika historier och legender till en större berättelse som verkligen fångade mitt intresse. Gaiman lyckades skapa en rik och mångfacetterad värld där alla dessa karaktärer levde och interagerade med varandra. Det var som att jag var i en annan värld medan jag läste boken, och det var en resa som jag verkligen uppskattade.
Allt som allt så var detta en givande läsupplevelse och jag kan inte rekommendera boken tillräckligt mycket. Om du gillar
mytologi eller bara letar efter en spännande bok att läsa så är detta definitivt något för dig. Gaiman har verkligen gjort en fantastiskt jobb med att återberätta dessa gamla historier.Nu inväntar vi bara Ragnarök.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Övervintring
Årets hittills mest imponerande omslag fångade min uppmärksamhet, trots att jag normalt inte är ett fan av självhjälpsböcker. May har en förmåga att skriva på ett engagerande och smidigt sätt som sakta men säkert drar in läsaren i hennes ton och delar hennes personliga erfarenheter. Även om lösningarna som presenteras i boken inte är nya eller revolutionerande, och liknande råd kan hittas i andra verk. Här är de förklarade på ett förståeligt och anpassningsbart sätt. Vare sig det handlar om isbad eller sånglektioner, kan läsaren lära sig av May’s upplevelser och hitta en väg till välbefinnande.
När jag läste de första tredjedelarna av boken, kunde jag verkligen känna igen mig i May’s upplevelser av sin sjukskrivning och de efterföljande reflektionerna. Det är en känsla som jag tror många kan relatera till, oavsett om man själv har upplevt en liknande situation eller inte.
Författaren beskriver hur det kan kännas svårt att veta vad man ”får” göra när man är sjukskriven. Å ena sidan vill man göra saker för att må bättre och ta hand om sig själv, men å andra sidan vill man inte göra för mycket och riskera att folk tror att man egentligen inte är sjuk och bara försöker lata sig.
Dessa känslor av skuld och osäkerhet kan verkligen vara överväldigande, och det är något som May verkligen lyckas få fram på ett övertygande sätt. Hon bollar också idéer om hur man kan hantera dessa känslor och tankar, vilket är både informativt och användbart.
Dock tappade jag intresset i kapitlet om hennes son, där hon slutade sitt jobb och tog sin son ut ur skolan för att göra honom lycklig. Jag tror att lycka är en belöningskänsla snarare än ett mål att sträva efter, och att detta kan vara en naiv inställning som leder till frustration.Sammanfattningsvis berör boken en mängd olika metoder för att hantera utbrändhet och sjukdom, och beskriver hindren som livet ibland kastar på oss utan förvarning. Det är en vänlig och hjälpsam bok som skrivs på ett vackert sätt, och jag skulle gärna rekommendera den till en god vän. Jag tror att många kan känna igen sig i May’s erfarenheter och dra nytta av hennes visdom.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Skrapa rutan? Nejdå. Det går
”Sååå glad över att ha en motorvärmare och kupéfläkt.” var orden som slant ur munnen.
Klockan var närmre 06.00 en svinkall morgon när väl valda sociala medier och väderleksappar tydligt rapporterade -17 grader kallt. Kallt som FAN.
”Sååå glad…”
På med mössa och vantar.
Ut i kylan och väcka liv i hjärnkontoret för att kunna ta sig hem efter nattens jobb.
Tar ur motorvärmarsladden ur uttaget i stolpen och likaså ur bilen.
Redo med väska och sladd i vänsterhanden, laddar för att med höger hand slita upp dörren och snabbt som en unge som äter något den inte får kasta mig in i bilen på kortast möjliga tid för att slippa onödig värmespillan.
Värmen i bilen mot -17 där man står.
Ett djupt andetag
och
IN!
Jävlar va snabb jag var! Fan det där gick bra alltså.
Sjukt nöjd. Dagens vinnare!
Men.. är det inte lite kallt?
Höjer sakta blicken som fastnar på en helt igenfrostad vindruta.
Som ett perfekt knaprigt täcke på en crème brûlée. Ligger det där. Men det där lena, söta och goda saknas.
Vrider sakta huvudet mot kupéfläkten som så oskyldigt står där på golvet.
En trotjänare.
Sviken. Av tekniken. Igen?
Var det handhavande?
Hade mina fingrar knappat in fel tider på elstolpen?
Ingen tid att tänka.
Starta bilen.
Hem! Nu!
Skrapa rutan? Nejdå. Det går.
Rullar av parkeringen. Det är svårt att se igenom isen när lyktorna lyser upp omgivningen utanför bilen. Fan.
Nejdå. Det går. Kör.
Åker en bit till. Det går, anar lite mer av vägen om jag hasar ner på halva ryggen och kikar genom högra nedre hörnet för där är inte frosttäcket så tjockt.
Det går.
Får ett möte och samma problem uppstår som med lyktorna på parkeringen.
Smyger lite sakta och -det går.
Inte ge vika för att skrapa is. Det släpper snart. -17 grader och fartvind. Jojo. Det går.
Det kommer en till bil och rundar en kurva en bra bit längre fram och min äventyrslust och brutala vilja att komma hem ger vika för att skrapa den där isen när synen av att bilen åtföljs av tre till.
Stannar till på en väg som aldrig används. Tycker jag. Det är ett nybygge men det brukar aldrig åka någon där.
Med isskrapan i hand rundar jag bilen för att påbörja kampen mot frosten. När det händer. Bilarna som kommer ska in där. På den där vägen där aldrig någon åker.
Med böjt huvud går jag och kollar demonstrativt runt däcken. Måste kolla däcken. Det är inte frosten på rutan som har orsakat stopp på deras väg. Det är något fel med däcken.
Döljer lite diskret isskrapan i mina händer med de tjocka vantarna. Bilarna står där och blinkar och väntar.
De ska in och börja jobba. Jag ska hem och sova.
Kliver självsäkert runt bilen och hoppar in i sätet. Rullar iväg som om ingeting har hänt.
Bilarna svänger in på sin väg till det nya bygget efter att ha blivit stoppade av en människa med tjocka vantar och något vitt i händerna. Toapapper? Skulle det urineras på deras nya väg?
De rullar vidare som om ingenting har hänt.
Den korta stund med försök till att skrapa rutan och som blev en inspektion av däck hade gett en fuktig lucka i det hårda isiga täcket.
Bilen kändes med ens mycket varmare. Och det tjocka knäckiga täcket hade gett vika.
Bilen hade blivit en ljummen och behaglig crème brûlée.
Vindrutetorkarna får hjälpa till att knäcka täcket.
Det går. Jag vann mot isskrapan.
Sjukt nöjd. Dagens vinnare.
Sååå glad.
Text
Skogsliljan, Spalt skribent
-
Svenskarnas krig mot snön: en stolt tradition eller en förlorad kamp?
När snön faller mitt i våren är det lätt att känna sig besegrad. Men för många svenskar är det en stolt tradition att besegra naturen med en handvinkning och en skyffel. I denna text utforskar vi kampen mot snön i Norden, från arbetshästar till moderna plogbilar och hur svenskarna tar hand om varandra när samhället stannar av under vinterkaos.
Den 29:e mars drabbas vi återigen av ett återfall – den enerverande julsnön som kommer mitt i vårkänslan, tre månader efter att man fått en deckare av mormor i present som man fortfarande inte bräckt pärmen på. Vi bäddas in i denna vita, brusreducerande massa i våra moderna hytter och den svenska överlevnadskänslan att besegra naturen i en handvändning vaknar inuti mig. Men jag står där ensam med skyffeln och andas ut snörök. Vad hände med oss?
Bilarna far i diket, tanter halkar och drar på sig lårbenshals och handledsfrakturer. Det varvas med arga Facebook-inlägg om att plogbilarna är för sent ute, för tidiga eller att de inte kör tillräckligt långt ner med plogbladet. Aftonbladet fylls med nyheter om försenade tåg och bilköer i både innerstaden och på europavägarna. Alla vet vad som skulle behöva göras, men ingen gör det.
”Jag vill att CNN rapporterar om den hårda snösmockan som har träffat Sverige, men allt fungerar som vanligt”
Jag önskar i den högsta drömmen av drömmar att svensken ska “gå man ur huse” med skyfflar och spadar. Uppfarter skulle skottas och istället för att titta på ett extra avsnitt av Robinson, skulle man även skotta närliggande trottoarer och hjälpa grannen som börjat bli lite dement och krokig i ryggen. Jag önskar att plogbilarna skulle gå i en armada av kolfritt stål och rensa vägarna för de arbetande svenskarna som ska ta sig hemåt med sina rejäla vinterdäck och kängor med lika rejäl sula. Jag önskar att lokomotiven, byggda som kraftfulla järnjättar, skulle pulsa genom snön på rälsen, likt en frustande rentjur. Jag vill höra ett fejkat ånghornsljud när den spränger en vall av snö på rälsen innan Arboga station. Svensken har förklarat krig mot snön, för att vi behöver, för att vi kan och det förväntas av oss.
Jag vill att CNN rapporterar om den hårda snösmockan som har träffat Sverige, men allt fungerar som vanligt, reportern utsänd på plats ska vara i chock. Det här är Norden, Skandinavien. Snön har aldrig haft en chans sedan vi flyttade hit under bronsåldern. Vi fryser inte, vi skottar, borstar, plogar och hjälper gemene man tills kinderna lyser röda,tills våra biceps bultar värkande och suget efter en kopp varm kaffe till slut för oss in i stugorna.
Men här står vi, besegrade av snön som ändå minskar för varje år som går på grund av dåliga rönnbärs skördar. Vi kollar trafikläget i diverse Facebook-grupper mellan instagram scrollet och ser stockholmare göra yoga i snöfallet för det är bra att stretcha och frysa. samtidigt ska det filmas för en chans att fronta Sverige i ett sju och en halv minut långt sverige svep i tv4a, innan reklamen för mensskydd, numera med röd vätska istället för blå.
Vi är det progressiva folket som förlorade mot snön som är någon annans problem.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
En oroande men likväl övertygande läsning.
Kärnan i den här boken innehåller ett gäng unga tonåringar med psykopatiska drag. Skildringen är en filosofisk metafor kring mänsklig natur. Den unga huvudkaraktären gillar att i smyg titta på sin änka till mor i hennes sovrum genom ett hål i väggen. En dag upplever han genom hålet den känslomässiga inkräktaren i form av en sjöman, som inte är den hjälten han som son anser att han själv förtjänar.
Innan du scrollar vidare till nästa recension med skakande huvud måste du veta att den här boken är helt häpnadsväckande. Varje stycke spetsar dig med en fascinerande precision. Jag tillät de 131 sidorna ta sin tid, fast jag kunde ha skummat igenom den rätt snabbt. Jag lät det hemska och surrealistiska vidröra mig. Jag är okej med det nu.
När jag vaggas in av denna fascinerande författare, inser jag att jag också tittar genom ett hål i väggen precis som den unge icke psykopaten, jag är maktlös att titta bort. Jag blev opassande förförd utan att bli påkommen. Det är utsmyckade prosa från början till slut och avslutas med en tragisk twist som för handlingen till ett snyggt slut.
Hur kan något vara så vackert när det är en så oroande läsning?Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
En störande och fängslande berättelse om kärlek, död och begär
Nej det är ingen bok om norsk Death metal utan har fått sitt namn av The Beatles låten med samma namn. Boken handlar primärt om två saker, död och sex. Det är kryddat med sensmoral överallt mellan raderna, men när du sållar bort de små budskapen och går till botten, är det det som finns kvar bara sex och död. Konstiga former av sexuella förhållanden. Och mycket död. Och inte på ett bra sätt heller, om nu döden någonsin skulle vara bra.
Den berättar inte någon storslagen och speciell historia, utan ägnar sig snarare åt en utforskning av det mänskliga sinnet genom de små anekdoter som återges i det förflutna hos de vanliga människorna runt omkring oss. Texten lockar inte med någon speciell ton men blir väldigt fängslande i det långa loppet. Det fanns tillfällen då jag hade väldigt svårt att sluta. läsa.
Det bättre i boken är karaktärerna som var så lätta att relatera till. Alla hade egenheter, positiva som negativa, som jag kunde känna igen hos mig själv och de omkring mig i.
Inget jag skulle rekommendera till någon men det fyllde en typ av underhållning.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Fotens frihet – ett fall för strumpfrihet
Är det dags att förbjuda strumpor? För många är strumpor en självklar del av garderoben, men få reflekterar över vilka konsekvenser dessa små plagg kan ha för vår hälsa, miljön och samhället i stort. I detta inlägg argumenterar jag för varför det är hög tid att ta av oss strumporna och frigöra våra fötter från dess förtryckande grepp. Läs vidare för att upptäcka de dolda farorna med strumpor och varför ett strumpfritt liv är något vi alla borde sträva efter.
Jag har alltid haft en stark åsikt om strumpor. De känns som att ha på sig små fängelseceller runt fötterna som håller dem tillbaka från att andas med sina lungor och röra sig fritt. Som om det inte vore nog, är strumpor också som ett ständigt pågående krig mellan mina fötter och mina skor. Varje morgon när jag kämpar med att få på mig strumporna känner jag som att jag är på väg att förlora slaget…
Men det finns mer än bara obekvämligheten som gör mig övertygad om att det är dags att förbjuda strumpor en gång för alla. Strumpor är som en ond cirkel av frustration, där jag ständigt tvingas ta itu med problemet. Oavsett om det är när strumporna glider ner till veck i mina skor, eller när de skapar en irriterande skav när jag går långa sträckor i mitt annars spännande liv.
Det som verkligen irriterar mig mest är att det verkar som att jag alltid behöver köpa nya strumpor eftersom de går sönder så fort. Det är som att det finns en förtrollning över dem som säger ”du ska behöver köpa nya strumpor varje vecka”. Jag kan inte tänka mig någon annan produkt som är så utslitna och onödig som strumpor. Detta förtryckande klädesplagg som påtvingats oss fria själar? Patriark eller matriark, jag struntar i vilket rädda mig!
Lloyds, det är fräsare, luktar nytt ochJag föreslår att vi inför en ”strumpfri dag” där vi alla kan låta våra fötter få den friheten de förtjänar.vårdcentral.
Vi borde sträva efter att ha friheten att låta våra fötter andas och röra sig fritt, utan att behöva bära små fängelseceller runt dem. Det är dags att avsluta denna onda cirkel av frustration och hitta bättre alternativ. Något som passar i skon och samtidigt har samma härliga ljud som avslappnade, blöta fötter som söker den grova antihalk kaklet i det lokala badet.
Jag föreslår att vi inför en ”strumpfri dag” där vi alla kan låta våra fötter få den friheten de förtjänar. Låt oss tänka utanför boxen och utforska alternativ till strumpor, som sandaler eller barfotaskor. Vi behöver inte längre kämpa med strumpor varje dag. Förutom ni som flyger eller åker tåg. blottar ni era fossingar i dessa stålklädda kuvöser får ni en tur till närmsta fängelse utan att passera gå.
Så till er alla som kämpar med strumpor, jag säger till er att det finns ett bättre sätt. Låt oss gemensamt kämpa för en framtid utan strumpor. förutom på tåg. och flyg.
Och om du ser någon fri själ vandra runt barfota på stan en dag, tveka inte att ge den en high-five! slut upp i krampen. Framtiden är våra fötters.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Handlar nya ”Galaxen” mer om kärlek än rymd?
Den fjärde boken i hans Hitchhiker’s Guide to the Galaxy-serie och den känns mer som en feelgood roman än den tidigare surrealistiska rymdoperan. Boken följer Arthur Dent när han återvänder till jorden efter sina rymd och tidsresor. Handlingen är stramare än de tidigare böckerna och berättandet är inte lika engagerande.
Adams humor verkar ha gått från ironisk och djup till mer trivial och situationsanpassad slapstick, vilket är synd. Det finns fortfarande roliga ögonblick, men det är inte samma nivå som de tidigare böckerna. Humorn är mer ytlig och karaktärsbeskrivningarna är svagare än tidigare.
Boken känns inte längre som en sci-fi sedan Arthur Dent har kommit tillbaka till jorden, och en stor del av historien är hans kärlekshistoria. Om du inte har läst de tidigare böckerna, kan du tro att detta är en romantisk komedi snarare än en del av en sci-fi-serie.
Med det sagt är detta fortfarande en bra bok. Handlingen är stram och det finns roliga ögonblick. Titeln på boken är catchy och smart, en okej uppföljare men det är inte alls lika bra som de tidigare böckerna i serien. Om du är en fan av serien, är det värt att läsa.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
Jag vill inte bli dömd av någon mer med i tofs idag
Jag måste nog ta till ton om min fantastiska vårmorgon. Jag tog min bensindrivna volvo i mörkgrå metallic ner för backen till det lite mindre Ica affären för att slippa utbyta fraser med alla man inte känner tillräckligt väl i en småstad som denna. Högst upp på listan med två saker antecknade stod den pinsamma varan toapapper. Alltid ska man dömas ut som någon typ av bajsman när det i själva verket är vanlig svensk pollenallergi som ätit upp mitt tidigare gedigna förråd av big pack 24 rullars.
Redan vid kassan möter nästan mina hälsenor sitt öde av en handikappsmoppe. Men efter flera år av moderatsporten innebandy gör jag ett snyggt hasande steg åt sidan, ett sådant stepp som jag ändå hade gjort även om kamikazeföraren inte hade siktat in sig på just mig som står där och blir dömd för ett oskyldigt brott av kassörskan med tofs. En hastig blick bakåt för att syna piloten till denna köttfraktare så ser jag att det är det är Ulrich himself, bokmannen. Ulrich som skriver om en kommissarie och en bowlaren som löser brott i ett lokalt kriminaldrama som ibland utspelar sig i Spanien. Han känner inte mig men jag har delat hans bok med den baskerklädda Ulrich själv på omslaget i diverse chattgrupper med omogna män som skrattat i samklang i ren oavundsjuka. ”Sånt får man ta om man sticker ut hakan”, brukar vi säga för att rättfärdiga vårt beteende. För mig kändes detta möte som att vi känner varandra, vi är som gamla vänner från lumpen. Jag synar mopeden, plus föraren, som nyss utsatt mig för både fara. Hans kritvita strumpor i sandalerna och de tunga lyft han göra för att slänga upp två st. sexpack Norrlands 3.5 på rullbandet. Jag undrar om han ska fira lanseringen av romanen eller kanske dränka sorgerna att Bonnier inte hört av sig i hans DM än, eller dom kanske ringer? Vad svarar man då? Jag dömer i alla fall honom, jag skulle också kunna sitta i kassan med tofs. Efter att jag tagit mig ut genom luftslussen med hälsenor och toapapper i behåll, styr jag mina Nike air 2.0 mot stadens två apotek.
Lloyds, det är fräsare, luktar nytt och vårdcentral.
Jag vill gå till Lloyds, det är fräsare, luktar nytt och vårdcentral. Men det är en liten ramp efter ingången och jag gillar inte uppförsbackar. Mannen i kassan på Lloyds är finsk. Jag har inget emot finnar men han sa namnet på min medicin mot klamydia lite för högt med sin finska brytning en gång för sex år sedan. Då blev jag också dömd av en flicka utan tofs två hyllor bort som bara skulle köpa solkräm skydd 25. Jag tyckte det var onödigt, speciellt i en småstad som denna. Det blir gamla apoteket som är fullt av pensionärer jag får vänta på min tur länge och låtsas bli intresserad av matsmältningstabletter under tiden.
Med allergimedicin mot pollen och toapapper styr jag de nu de smutsiga av gatsopardamet nike air 2.0 skorna mot Volvon som står och knäpper i vårsolen. Blickar ner i asfalten pga. en mobilnacke av rang och för att slippa möta blickar som dömer mitt avslöjande toapapper Big pack under ena armen. Jag har redan bilnyckeln i handen, med fingret på knappen som gör att själva nyckeln fälls ut med ett ljudlöst swish, som ett vapen. Mucka fan inte med mig nu va tänker jag. En skugga bryter in i den sopade men dammiga asfalten. Baloo, även känd som kampsportsmannen i lokala medier. jag tror aldrig han varit ett ess i kampsport men han har en gång uttalat sig att han skulle kunna kasta en snattare genom ett fönster om han fick tag i honom. Glasrute-jujutsu vet jag ingenting om men jag antar att få tag i snattarna är den stora spänningen med sporten. Jag antar även att uttalandet inte var helt eller halvhjärtat. Baloo stack ut hakan och bjöd oss säkert på några skratt, jag vet inte, vi delar så mycket skit på Messenger. Jag landar äntligen i den någon grad för varma bilen och blir sugen på glass, jordgubbsglass. Men det orkar jag inte, vill inte bli dömd för att jag gillar glass med tjejsmaker på av någon mer med i tofs i en kassa idag.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
-
“Mannen har inga gränser”.
Började skratta rakt ut i väntrummet av Loes torra oneliners, “mannen har inga gränser”.
Naiv. Super handlar om den icke namngivna berättaren som har två vänner, en bra och en dålig, och hans bror, som är mindre sympatisk än honom, men han är OK. Det finns inte många böcker som enbart handlar om trevliga killar. Det finns dock otaliga bra verk om trevliga killar som kämpar mot motgångar. Det intressanta med Naiv. Super. är att motgångarna är karaktärens eget utspel. Motgången är hans depression och HIP (Högkänslighet)Det här är en kort bok om känslan av att inte veta vad man ska göra längre. Den oroande känslan av att allt är meningslöst. Vad är poängen med allt? Vad är viktigt? Jag borde absolut haft en tjej.
Observationerna vår protagonist gör är ofta djupgående och smarta, utan att han inser det. Berättelsen är också ytterst enkel. Du hittar inga utmålade, tråkiga och detaljerade beskrivningar i den här boken. Förutom Lise, hon är viktig. Meningarna är alltid korta och direkta och gör att det inte händer så mycket i den här boken, men det är poängen.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 
Lämna en kommentar