Hem

Historien om den gamla gumman Amalia göms av titeln som lovar oss den brinnande petunian. Det är en balanserad feelgood roman med pricksäkra beskrivningar, varma karaktärer och ett förvånande brett, både nutida och dåtida vokabulär. De religiösa referenserna och sluga iakttagelserna agerar som ramar till historien, de är skickligt placerade och bjuder ofta in till ett leende. Det är en mysig, enkel surrealism som printats ner av Lundberg.

Himmel och plättar! Kampen mellan gott och ont, gud och djävulen i en socken utanför Örebro är fantasifullt
medryckande. Samtidigt behandlas de existentiella frågor på ett övre plan utan att stjäla uppmärksamhet. Tyvärr är det i karaktärernas konversationer boken tappar, det är finurligt men brist på riktiga känslor likt en flaska smaksattmineralvatten som tappat sin kolsyra. Även vissa nyckelmoment får passera utan att det adresseras av antagonisten och lämnar mig som läsare lite snuvad på en kavalkad av twistar.

Lundberg knyter dock ihop säcken på ett elegant och klipskt vis. Den brinnande petunian kategoriseras som feelgood men jag väljer att placera den som en “Kandidat till framtida animefilm-facket” Den klär sig bra i den kappan med sin humor, mörker och gammal magisk teknik.

Passar verkligen rabarberte när man har en naken man i sitt vardagsrum? Jag tror på rabarberte med lite grädde i.

Det är svårt att säga något som är nytt om August Strindbergs klassiska roman ”Röda rummet”. Boken har varit en del av den svenska litterära kanonen sedan den publicerades 1879 och har blivit en av de mest hyllade romanerna i svensk litteraturhistoria.

”Det är en roman som utforskar den svenska samhällsklassen under 1800-talet. Boken följer en grupp människor som besöker det röda rummet på Berns i Stockholm och utforskar sina liv och sociala relationer. Strindbergs skildringar av människors tankar och känslor är mästerliga och ger läsaren en djup förståelse för varje karaktär. Boken behandlar teman som klass, makt, kärlek och självförakt på ett sätt som är filosofiskt djupgående. 

Strindbergs skrivstil är poetisk och full av symbolik och mästerlig satir, Språket tar sig en stund att förstå men ger boken en dåtids känsla och gör den till en av de största romanerna i svensk litteraturhistoria.

Sammanfattningsvis är ”Röda rummet” en roman som är svår att beskriva på ett nytt sätt eftersom den har varit en del av den svenska litteraturen i över 140 år. Men trots detta är boken fortfarande en klassiker som kommer att fortsätta att fascinera läsare.

Det här var en av de första böckerna som fick mig att tänka att även om jag skulle vilja bli soldat någon gång, så kanske jag inte hade vad som krävs. Personligen tycker jag att boken är boken lysande. Den är väldigt karaktärsdriven och berättaren är lite avskild i sin avbildning, Det kanske är tänkt för att visa att
soldaten måste bli okänslig för att överleva.

En bra skildring som inte förskönar krigets
våldsamheter men samtidigt värnar om den starka kamratskapet. Det är lite utav en snabb spark i magen, en inte alltför subtil påminnelse om att det finns dystra, mycket verkliga och gripande ögonblick som fångas i litteraturen. Det finns verkliga ögonblick under kriget som inte kan eller ska bagatelliseras, glorifieras och placeras i en hjältesaga. En Kraftfull men kanske lite för kort roman.

Någon som du av Marc Levy är en charmig och mysig roman som utspelar sig i hyreshuset på Fifth Avenue 12 i New York. Boken följer historierna om de olika hyresgästerna i huset och deras öden och missöden. Deepak som jagar rekordet i vertikalt hisskörande, entreprenören Sanji och den bryska mr.groomlat. En av de mest charmiga karaktärerna i boken är Chloe, som har en stark persona och kunde ha fått en egen bok i min mening. Tempot i boken är också bra och det finns lagom med motstånd och hinder för karaktärerna att övervinna.

Tyvärr känns stölden som sker i sista tredjedelen något forcerad och onödig. Det hade räckt med de trådarna vi redan rest tvåhundra sidor med skulle knutits ihop på slutet.

Någon som du är särskilt för dem som söker efter en lättläst och underhållande roman att koppla av med. Boken har en härlig känsla av liv, energi och miljön på Fifth Avenue 12 är så levande att jag känner saknaden efter Manhattan, de gula taxibilarna och restaurangen Mimi. Jag ger denna bok en trea, men jag måste säga att Chloe förtjänar minst en fyra på egen hand.

Boken som levererar det “vi alla” har längtat efter: en riktigt bra Star Wars-roman. Boken fokuserar på en ung prinsessa Leia och hennes uppväxt på planeten Alderaan. Istället för att försöka berätta en helt ny och överdådig historia, tar Gray oss med på en resa för att utforska Leia som en ung kvinna och hennes relationer till de människor som omger henne. 

Det som imponerar på mig med denna bok är hur Gray lyckas fånga Leias röst och personlighet så perfekt. Vi får se sidor av Leia som prinsessan, krigaren, förhandlaren och den envisa ungdomen som inte alltid gör som hon blir tillsagd. Det är precis så som vi älskar henne i filmerna, Gray lyckas bevisa att hon verkligen förstår karaktären.

Gray ger också mer utrymme åt andra karaktärer som 

vanligtvis inte får lika mycket uppmärksamhet, som Leias adoptivföräldrar Bail och Breha Organa. Det är så härligt att se dessa karaktärer få mer lore och få möjlighet att utforska deras relationer.

Ett måste för alla Star Wars-fans. Det är en rolig, spännande och känslosam resa genom en av våra favoritkaraktärers liv.

En unik och spöklik roman som utforskar kraften i minnet och skräcken i att glömma. Utspelad på en icke namngiven ö, ”försvinner” föremål rutinmässigt både fysiskt och i folkets medvetande. Minnespolisen, klädd i gråa lyxiga uniformer, håller alla i rädsla, och de få som lyckas minnas rövas bort och ses aldrig igen.

Handlingen är hemsk men enkel, men den fångar effektivt den tysta tryckta spänningen och klaustrofobin hos öns invånare. Jag duckar flera gånger för minnespolisen och håller andan medans jag hör stövlarna klampa på golvet. Trots sin spännande premiss är romanens handlingens progression sparsam och ibland känns det som en återspegling av det allt fattigare dagliga livet på ön snarare än ett sammanhållet narrativ.

Konceptet är intressant, och Ogawa gör ett bra jobb med att utforska hur det är att leva i en alternativ totalitär värld och dess effekter på individen. Vad är viktigast? De solida föremålen vi kan ta på eller att kunna känna minnet av dem? Det är en tankeväckande och spöklik läsning, men dess långsamma tempo och brist på handling kan göra det till en utmanande läsning för vissa.