God lunch läsare, skrivande lämnar idag ett omdöme med feber och en vibrerande hjärna så ha överseende. Ebba Witt-Brattströms Sommarprat handlar till stor del om familjens flykt undan kriget, om rötter i Estland och Tyskland och om försöket att bli svensk i ett nytt land. Märkligt nog ganska tungrott denna Söndag i Augusti.
Familjehistorien rymmer både tragedi, uppbrott och identitetssökande. Programmet blir överlastat med namn, fakta och historiska utvikningar. Efter en stund känns det mindre som ett Sommarprat och mer som att sitta på en föreläsning där man börjar fundera över vad av allt som kommer på provet.
Skildringen av hur familjens erfarenheter av flykt och förlust präglade uppväxten är stundtals berörande. Men berättelsen får aldrig riktigt luft. Den fortsätter att fyllas på med nya personer, nya historiska detaljer och nya sidospår, tills helheten tappar rytm och styrning.
Kanske är det också därför underhållningsvärdet blir så lågt. Sommar i P1 fungerar bäst när kunskap och berättande går hand i hand. Här väger informationsförmedlingen betydligt tyngre än själva berättelsen som läses upp med en nästan klagande ton.
Dagens största överraskning? Att Ebba Witt-Brattström, som under hela sin karriär så starkt förknippats med Moa Martinson, inte nämner henne en enda gång. Inte heller Harry Martinson får någon plats. Jag satt faktiskt och väntade på åtminstone en liten utvikning om ett av svensk litteraturs mest omskrivna författarpar, äntligen, ÄR DET ÖVER?
Det är långt ifrån ett urdåligt Sommarprat. Ämnet är viktigt speciellt efter senaste dagarnas rapporter och Witt-Brattström är en kunnig berättare. Men resultatet blir för akademiskt, för informationsmättat och för lite Sommar.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist