Ett tips från en läsare som såg min recension av Vincenzo Latronicos ”Perfection” ledde det mig vidare till Leif Randts ”Allegro pastell” (2020). Osar det plagiat? Inte helt. Det visade sig däremot bli en intressant jämförelse. Båda samtidsromanerna gör avsiktlig/oavsiktlig satir på vår värdelösa samtid. Om människor som lever i en värld av alla möjligheter, självförverkligande, sex och ständig förändring. Men där Latronico betraktar människan i kulturen och algoritmerna i helhet, går Randt rakt in i med sylen i icke-relationen.
I Leif Randts ”Allegro pastell” hittar vi Jerome från Frankfurt och den något yngre kultförfattaren Tanja i Berlin. Ett par uppvuxna med internet och sociala medier. De lever ett bekvämt liv mellan Berlin och andra platser där samtiden tycks ha gjort gränserna mellan identitet och förhållning blivit allt mer suddiga.
Det är en roman om ”modern kärlek” och den sorts människor som vår tid verkar ha skapat. ”Gräset kan vara grönare på andra sidan, men det är viktigt att eventuellt ha en nuvarande gröna hagen kvar”. Detta skulle ”Allergro Pastell” kunna gå i bräschen för och modernisera uttrycket.
Liknande ”Perfection” har detta ”icke fasta relationer par” vuxit upp med internet och sociala medier, i en värld där identitet inte längre är något man bara har utan något man hela tiden arbetar med. Allt är (ska vara) möjligt. Relationer kan se ut på många sätt. Familjebildning är bara ett alternativ bland andra. Kärlek, sex och livsval har blivit något som ständigt kan omförhandlas. Likt en av mina tidiga favoritrecensenter Karenina (Nina Ruthström) reagerade jag också starkt på Tanjas förhållningsätt frågan om barn. Hur hon genom samtidens stora filter ”jaget” resonerar att det viktiga är inte bara barnet, utan vad barnet gör med henne som person. Även livets största beslut skall analyseras, utvärderas och kanske optimeras.
Men hos Randt finns samtidigt en märklig tomhet i all denna frihet. Likheten mellan Anna och Tom (Perfection) och Jerome och Tanja är att de inte heller är olyckliga. De har det ganska bra. De lever intressanta liv, träffar intressanta människor och tänker intressanta tankar. De är människor som kan analysera nästan allting, men som har svårt att veta vad de faktiskt tror på.
Här blir jämförelsen med Vincenzo Latronicos ”Perfection” intressant. Båda romanerna handlar om vår samtid och dessa välutbildade, urbana människor som försöker skapa det perfekta algoritmlivet där man undviker att ”missa” något genom att vägskäl undviks av moderna tankesätt. Men där Latronico använder sina karaktärer som pjäser i en större satir över samtidens livsstil, går Randt närmare.
I ”Perfection” blir människorna ett symptom på omstädigheterna. De visar upp en värld av design, resor, konsumtion och kulturellt kapital. I ”Allegro pastell” får vi i stället följa människorna närmare som måste leva i den världen. Randt verkar mindre intresserad av att säga att den moderna människan lever fel. Snarare frågar han vad som händer när vi får så många möjligheter att välja mellan att själva valet börjar bli det som definierar oss. Situationshipen blir inte bara en relationsform utan nästan en livsfilosofi, minus de tio budorden.
Jerome och Tanja vill inte låsa fast sig. Men samtidigt finns en längtan efter något som är mer traditionellt. ”De vill vara fria, men de vill också höra till.” Skrattar medan jag skriver denna motsägelse som känns väldigt samtida. Vad är det perfekta livet om inte middagar, resor, droger och diskussioner om den perfekta balansen mellan individ och kollektiv.
Det finns något nästan komiskt i hur mycket dessa karaktärer försöker tänka sig fram till ett bra liv. De analyserar kärleken tills känslan utraderas. De relativiserar sina egna projekt tills ingenting längre verkar spela någon större roll. Randt träffar den märkliga känslan av att allt egentligen är ganska bra, men att ingen(alla utifrån) riktigt vet varför det ändå känns tomt.
”Allegro pastell” är inte lika satiriskt träffsäker som ”Perfection”. Latronico har ett större panoramaperspektiv och en skarpare blick för samtidens absurditeter, men det skulle höja mina ögonbryn till hårfästet om han inte läst ”Allegro pastell” innan han skrev sin roman. Likheterna är helt enkelt för många. De urbana människorna, den perfekta ytan, den oändliga möjligheten att välja och den märkliga tomheten som uppstår när allt verkar vara möjligt.
Jag håller fortfarande ”Perfection” högre. Vem har inte förtjänat sin tid i ljuset utan att påverkats av andra verk? Men Randt förtjänar definitivt sin plats bland de stora samtida skildringarna av paren i Berlin som har tillgång till allt men ändå verkar sakna något väsentligt. ”Allegro pastell” är mer en roman över männsikrona än ett porträtt av tiden som försöker leva i den.
Allegro pastell Av Leif Randt
Bokförlaget Forum
ISBN: 9789137504377
Antal sidor: 265
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist