Jag föreställer mig ett pitchmöte på Sveriges Radio. Ett mötesrum med bord i imiterad furu, tyg för att dämpa akustiken och lister med slagmärken. Någon tar till ord: ”Tänk er en familj på stranden. En lappad filt. Solvarma pannkakor eller en renklämma. Måsskit blandat med sand under fötterna, barnen fryser medan mälarens vatten torkar från huden i solen och vinden. Radion står på så lågt att man inte stör familjen på filten bredvid. Vad vill de höra då?”
Tystnad i rummet, Amanda Jansson räcker upp handen.
”Min mormors dödsögonblick.”
Ridå.
Dagens sommarprat/värd (bryr jag mig ens längre?) följer ett välbekant hjulspår för årets upplaga. Självtvivel, identitetssökande, prestationsångest och känslan av att inte riktigt höra hemma i de rum man plötsligt förväntas vistas i. Amanda Jansson berättar om karriären, om att vilja sluta precis när det började gå bra och om känslan av att vara en ”lantis” i en värld där alla andra verkar ha fått manualen utdelad vid födseln.
Den charmiga dialekten och det framfusiga berättandet gör sitt bästa. Den nämnda cocktailen fyller programmet men som tar greppet att cirkulerar tillbaka till hennes Mormor. Hon framstår som en hederlig krutgumma med mer livsvisdom i lillfingret än många självhjälpsförfattare lyckas få ihop på trehundra sidor. När Amanda berättar om henne finns både värme, fniss och igenkänning. Varför vi inte kan stanna där eller fortsätta? Måste dela det intima dödsögonblicket? Är det innehåll medan plastmuggen med kaffe välter i vinden?
När Amanda berättar om Amanda blir det betydligt mindre intressant. Dock är historien om performancekonsten och skottkärran exempelvis precis så knasig att man vaknar till. Men i vanlig ton återvänder vi gång på gång till samma känslomässiga hållplats om den krisande karriären.
Det är dåligt och märkligt stillastående. När timmen är slut känner jag mig inte särskilt berörd av Amanda Janssons karriärkris, men jag hade gärna lyssnat ytterligare en timme om hennes mormor. Det borde säga allt om vilket som egentligen var programmets starkaste kort.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist