Sebastian Ingrosso om alkoholen och ”ostigt”

Sebastian Ingrosso är årets andra sommarvärd och det dröjer ca 2 minuter och 26 sekunder innan man förstår vilken väg vi ska gå. Mamma gillar musiker. Pappa är frånvarande. Ny man till mamman dyker upp. Sebastian vill imponera på honom. Ni kan mallen. Ribban för ointressant ligger redan på 2,26 men det finns här några delar som faktiskt borde kunna bli riktigt bra radio. Problemet visar sig dock tidigt att Ingrosso under långa stunder låter som en motivationsföreläsare. Allt ska vara lärdomar, drivkraft och livsvisdom. Man väntar nästan på att han ska avsluta sin timme med en kurs i hur man ska sälja kurser.

”Jobba stenhårt. Ge allt du kan. Tro på dig själv”. – Unikt, bevingade ord som aldrig tidigare yttrats av en framgångsrik person..

Det finns en betydligt bättre berättelse gömd under ytan. När han beskriver sina första år med mixerbord och bjuder på det tidigare mixarna tänds hopp och låga hos skrivande. Det är nära att några av de lättaste armhåren reser sig till de tidiga experimenten och upptäckten av musiken. Där finns passionen, nörderiet och människan bakom varumärket. Det är också programmets starkaste del. Man önskar att hela sommarpratet hade stannat där och gärna varit två timmar långt. Istället bjuds vi ännu en omgång av den moderna traumamanyn från ett framgångsevangelie.

Musikvalen förtjänar faktiskt beröm. För en person med min smak är det förvånansvärt träffsäkert. Här finns betydligt mer personlighet och bredd av både genrer och brottet mot den oskrivna jante att inte spela sin egen musik. Dock ger det mer än i stora delar av manuset.

Frågan jag ställer mig på balkonggolvet är: Varför har vi inte fått lyssna i en timme på Ingrosso som berättar hur man styr en publik med järnhand, känslan i kroppen efter en dropp där tiotusentals fans brakar loss i en eufori. Varför kan han inte förklara att det inte är en gåva man är född med, det är skicklighet.

Fråga två är om Ingrosso riktigt litar på att hans historia räcker? Han har vuxit upp i en av Sveriges nu märkligaste familjekonstellationer, byggt en internationell karriär och tagit sig igenom ett missbruk. Det borde vara mer än nog. Ändå återkommer han gång på gång till klyschorna, som om publiken riskerar att missa budskapet om det inte upprepas var tionde minut. Resultatet blir ett sommarprat som börjar rätt ”ostigt” (ryser…) och hittar rätt först mot mixarna och hur konstellationen startade.

Betyg sommarprat: