Hem

Om du lever i sfären där man verkligen hatar mansbäbisar och det strukturella patriarkatet, kommer du att älska denna (bok)rapport. Om du inte delar den världsbilden kan du lägga dina surt förvärvade slantar på annat.

Idén med boken är alltså att skapa en bild av det ojämlika förhållandet mellan man och kvinna i en typ av samtidsskildring. För att skapa denna tydliga bild väljer författaren Liljedahl att byta plats på könen. Liljedahl tilldelar mannen Johan alla drag som kategoriseras som ”typiskt kvinnliga”, såsom det obetalda arbetet hemma/jobbet, Johans ängslan över känslor, lån, och social yta utåt, samt problemet att bajsa på offentliga toaletter. Kvinnan Sara får alla (och då menar jag alla) egenskaper som alla typiskt normtoxiska män någonsin haft. Manbäbis, dryg, jobbar för mycket, tar inte hand om barnen, vill bara ha sex för sin egen njutnings skull, tjänar massor med pengar och är såklart otrogen. Detta är alltså grunden för vad ett samhällsskildrande förhållande ska vara, såklart överdrivet för effekt, men gäsp? Dessa redan insparkade dörrar ramlar snart av karmen och behöver vi verkligen öka klyftorna i denna debatt ytterligare med ett könsskillnad-Kaczynski-manifest?

Liljedahl svänger och kränger mellan kapitlen i de swappade könen, och i vissa avsnitt känns det som att hon glömt bort bytet helt i karaktärernas känslolägen och ageranden. De första kapitlen är lite kul, speciellt idén om att man får ett pin beroende på hur man väljer att föda sitt barn. Men jag som läsare tröttnar fort när den faktiskt i början fantasikittlande feministiska texten övergår till ren narcissism. Det är inte bara Saras toxiska beteende som är fel, det är även bekanta, kollegor, präster och familjer som skaver i sitt agerande mot Johan. Jag förstår vad Liljedal vill få fram, men är det verkligen rätt sätt att åberopa något strukturellt när hela världen är vänd mot vår huvudperson som ”bara” vill göra allt perfekt, överallt, hela tiden?

Det roligaste i texten är när topplocket går för Johan när Sara tidigt en morgon åker till jobbet utan att fråga hur Johans dag är. Skulle min partner ställa frågan innan jag öppnat ögonen, ”Hur är min dag?” hade det nog varit dags att rekommendera en hälsoundersökning. Mycket av de som Johan möter i bokens skildring är problem, men det har inget att göra med att han är en man.

Slutet är inte heller direkt överraskande då allt strukturellt tydligen slutar bara om man är singel. Då kommer samhället sluta döma dig, stressen lägger sig, man är en bra förälder varannan vecka och man kan unna sig en cola till pizzan utan att tänka på figuren.

Kul koncept. Totalt misslyckat utförande och förlåt, men den som godkände denna titel måste haft som uppsåt att denna bok skulle misslyckas.

Som en riktig man
ISBN: 9789180237895
Sidor:196

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Walters lidande skänker mig som läsare glädje och skratt. Boken, som delar namn med Goethes klassiska verk, berättar historien om en ganska avslappnad sympatisk hypokondriker som arbetar inom bankväsendet. Erba har fingret på pulsen när det kommer till samtiden, All denna byråkrati, karriärstegen och udda terapisessioner. Enligt Walter är varje ny fläck på huden eller varje litet symptom som uppträder får honom att genast tro det värsta, att det rör sig om cancer, och att en begravning måste omedelbart planeras. Tonen i boken påminner mig starkt om “Naiv. super” av Erland Loe, och den av mig uppskattade genren “vit man som kämpar med hälsoångest”. Berättelsen balanserar Walters vardagsproblem på jobbet och i hans förhållande med Anna med de självdiagnoserna som kan leda till allvarliga medicinska ingrepp eller till och med döden på ett skickligt sätt.

Trots att situationerna är konkret jobbiga blir de ofta tillfällen att skratta åt Walters lidande. Erba har skapat en lättsam underhållning som med en annan ton skulle kunna vara allvarlig och obehaglig, men som istället landar på den lätta och komiska sidan av spektrumet, likt David Sundinskt ”hoppsan, nu blev det såhär”-mentalitet. Det enda jag saknar är ett djupare dyk i karaktärernas dynamik. En möjlighet för läsaren att tränga igenom det ytliga skiktet och verkligen förstå och investera lite mer mer än bara kluckande skratt. Jag ser var Erba försöker att göra detta, särskilt i *spoiler* scenerna under middagen med testamentet, men det känns som att den djupare aspekten inte riktigt tränger igenom det komiska skal som omger berättelsen tillräckligt för min smak. Men samtidigt, behöver den det?

Erba lyckas på ett passande sätt med en snäv ensemble av karaktärer, att skapa en bredd i historien genom små och stora relationer, samt roliga maktbalanser som fångar ens intresse och driver berättelsen framåt. Det är som att titta på en film och det skulle inte förvåna mig om något produktionsbolag kommer ta upp denna för att göra en miniserie eller en julfilm av detta. I en tid där trauman och personlig utveckling är så aktuella ämnen skulle det passa.

Walters hypokondri är oerhört relaterbar. Att bedöma en läkare vid första mötet, oro över det minsta hugget i bröstet eller att pulsklockan visar noll på urtavlan så man hinner tänka: Är jag död? Det är en bräcklig, men ändå humoristisk insikt i hur vi människor kan fastna i sådana tankar och Erba framställer detta på ett respektfullt men underhållande sätt. Det är pricken över i:et när Walter, efter operationen, frågar om han kan få behålla spilldetaljerna. ”Jag behöver dem tills jag ska begravas. Jag vill att hela jag ska vila på samma plats och inte utspridd.” Jag skrattar fortfarande åt denna tanke, som är både rimlig och orimlig på samma gång.

Sammanfattningsvis kan ”Den unge Walters lidande” betraktas som en läsvärd och underhållande berättelse. Med en balanserad ton mellan humor och allvar tar läsaren med på en resa genom en hypokondrikers värld fylld av oro och självdiagnoser. Erba levererar en berättelse som är både engagerande och relaterbar. Med ett humoristiskt som borde vara hemskt slut lämnar boken ett varaktigt feelgood-intryck och förtjänar betyget 4 av 5.

Den unge Walters lidanden
ISBN: 9789100190330
Sidor:230

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Niklas Källner är tillbaka med en populärvetenskaplig bok om gester, minspel, tonfall och andra sätt att kommunicera utan ord. Den innehåller Källners egna reflektioner som kan ha skapats genom forskning i ett antal publicerade verk men även genom egna erfarenheter som intervjuare i tv-produktioner. Detta varvas även med transkriberade samtal med ‘kändisar’ om deras åsikter om gester, minspel, tonfall och andra sätt att kommunicera utan ord. Samt sidor med citat som alla 40+ ”gubbar med lite feeling” skulle ha valt.

Källner, som i tv ofta framstår som neurotisk, lyckas på något sätt även få ner den överspända tonen i texten, vilket gör att det både är jobbigt och kul att läsa då texten känns äkta. Boken sparkar in många redan öppna dörrar men är ändå en rolig påminnelse om förändringen under pandemin när vi kollektivt var tvungna att ändra våra sociala interaktioner och koder. Det har beskrivits tidigare, men Källner hittar ändå lite guldkorn här och var. Det bästa i boken är intervjun med Josefin Johansson om hennes klädstil eller Källners inre dialog om hur man frågar en 91-årig tant om hon har använt kondom med en sol och vårare. Kul.

Skulle jag rekommendera den till alla? Nja. Men det är den perfekta boken att läsa på stranden, på västkusten eller på valfri ö i Grekland under semestern. Där läsaren är på jakt efter ett socialt övertag på jobbet efter vecka 32. Ni vet, på samma sätt som alla kände som läste ”Omgiven av idioter”. Som sagt, boken passar på en solig strand där blicken får vandra mellan sidorna och då och då glida över kanten för att se om barnen fortfarande flyter i vattnet eller om de börjat äta sand igen.

Ser du inte vad jag säger?
ISBN: 9789178875535
Sidor:224

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

När jag får nys om en helt ny hyllad bok, brukar en skeptisk rynka lätt dyka upp på min annars avslappnade panna. Jag anar ugglor i mossen, kulturellt bedrägeri eller nepotism i den moderna skandinaviska kulturen där gemensamma hyllnings samarbeten med lovord verkar överväga det kritiska ögat. Till att börja med är boken av fantastisk kvalitet. Med en stadig hårdpärm, en grafiskt tilltalande och vacker layout och högkvalitativt tjockt papper, ännu en gång  får jag en känsla av kompensation? Har bokförlaget Polaris sminkat grisen för lura oss att höja innehållet? Men det visar det sig att mina förutfattade meningar var felaktiga. Anne Thygeson har slagit huvudet på spiken.

Thygeson skriver med en fångande och charmerande ton bara en expert med fötterna på jorden kan klara av. Känslan i texten är som att hon delar med sig av sin trettio år av kunskap och insikter över en kaffe på en mysig kafé. Man kan nästan framställa för sig hur hon leende genom sin text beskriver olika faunor och naturfenomen. Det är informativt, engagerande och väl avvägt med både skogens fördelar och nackdelar vårt skogsbruk tillför. Thygeson utforskar hur träd fungerar och lever, vad årsringarna kan berätta för oss, och till och med varför skogsbränder ibland kan vara gynnsamma. Humor vävs in i berättelsen som vilket träd som hade varit mest populärt på instagram och det knyts ihop till ett inbjudande kall att tillsammans med henne i dessa sidor utforska naturen. Allt från bruksskogar till urskog, med all dess rika flora och fauna. Kvalité på träden som får stå och att en stubbe ibland tillför mer liv än vad hela trädet gjorde. Det finns såklart en del alarmerande inslag, men de tillåts inte att dominera texten och undviker att göra boken ”skogen” till en del av den växande klimatångestlitteraturen som oftast får damma på hyllan. 

Själv har jag ofta vandrat i svensk natur och i den svenska skogen har jag spenderat otaliga timmar, långt ifrån den formella forskning och strukturerade friluftsliv som Anne Thygeson har hängivit sig åt. Trots detta kan jag inte annat än känna igen mig djupt i hennes beskrivningar av skogens pulserande hjärta. Myggornas envisa surr, som en tinnitus skapad av skogen själv. Suset genom trädens kronor, trädens sång från tidens begynnelse. Tävlingen bland träden om ljuset, de knarrande och knäppandet i vinden. Trots all denna rörelse och livlighet, finns det en tystnad i skogen som är fylld av liv. Det är en tystnad som inte är tom, utan får oss att lyssna ännu mer uppmärksamt, att känna mig ännu mer närvarande i stunden.

Med sina närmare trehundra sidor av konstfull och skarp kunskapsförmedling om skogens värde så väver Thygeson samman det arv av flora som genomsyrat författarens släkt från hennes farmors farfar genom lärdomar och deras gamla böcker. I Thygesons vision framträder en insikt om hur vårt nuvarande agerande och våra materiella krav begränsar våra horisonter. Att avstå från att avverka den sista bråkdelen av vår ursprungliga skog kan verka radikalt, men det är en tanke som belyser det övervägande behovet av att ompröva vår skogspolitik och vårt förhållningssätt till naturen. 

Thygeson målar upp en bild som bara en äkta skogsälskare kan göra. Känslan är genuin, texten kommer från hjärtat när utan att bli bohemisk eller flummig i sin retorik. Fråga inte mannen på gatan. Ta in experterna! Och i detta fall ta alltid in Anne Sverdrup Thygeson.

Skogen – Om träd, människor och 25 000 andra arter
ISBN: 9789180660242
Sidor:307

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist